Vispen Sjob

Hej!

Ibland undrar jag verkligen varför just jag ska ha en sådan otur hela tiden, i alla fall väldigt ofta. Igårkväll började jag må ganska dåligt och fick jätteont i huvudet. Huvudvärken har jag känt av i några dagar även om den inte har varit särskilt stark, vilket ju är tur. Inatt började jag dock må ännu sämre och jag kunde inte sova på flera timmar på grund av huvudvärk. Jag frös dessutom trots att jag låg under täcket. Imorse när jag vaknade mådde jag inte särskilt bra. Eftersom jag ska tävla på torsdag bestämde jag mig för att stanna hemma och vila idag för det vore ju tråkigt om jag skulle börja må ännu sämre. Jag ville verkligen vara med på redovisningen idag men det gick inte. Därför får jag bara ett g i samhällskunskap och det kanske jag hade fått i vilket fall som helst. På estetisk verksamhet och psykologin skulle vi mestadels ha betygsnack, vilket förmodligen hade betytt att jag hade fått sitta och vänta under största delen av de lektionerna. I och med det kanske det ändå inte var hela världen att jag bestämde mig för att stanna hemma idag, jag försöker i alla fall intala mig själv att jag tog rätt beslut. Jorden har inte gått under och jag hade nog inte orkat vara i skolan hela dagen även om det bästa kanske hade varit att jag åtminstone skulle ha åkt dit och försökt vara där i några timmar. Men mitt argument till varför jag inte gick dit var som sagt att jag vill orka tävla på torsdag. Idag har jag fått höra att tävlingen i Prag är inställd och det betyder att jag verkligen vill tävla senare i veckan för att jag annars inte kommer få göra det förrän tidigast i oktober. Nu gör jag allt för att bli frisk! Jag har legat och vilat i princip hela dagen och sovit en hel del. För en stund sen åt jag en sådan där china guard som tydligen ska hjälpa en att må bättre. Innan jag går och lägger mig ska jag ta någon typ av tablett, alvedon, ibumetin eller så. Sen får vi hoppas att febern, huvudvärken och den skumma värken jag har i kroppen försvinner tills imorgon eller tills på torsdag. Jag tänker kämpa för att bli frisk och jag har bestämt att jag ska vara frisk på torsdag. Hoppet är ju det sista som överger människan och jag vill verkligen orka tävla senare i veckan. Om jag mot all förmodan inte skulle må bättre på torsdag har jag dock bestämt mig för att inte ställa upp i tävlingen. Eftersom jag förmodligen skulle förlora matcherna på grund av att jag helt enkelt inte orkade lika mycket som jag gör i vanliga fall skulle jag bara bli besviken på mig själv. Jag vill känna att jag gör mitt bästa när jag tävlar och att jag har de förutsättningar som krävs för att orka göra det, vilket jag inte har om jag har feber och mår dåligt. Dessutom är det ju tyvärr så att hälsan är viktig och om man är sjuk ska man ju inte anstränga kroppen på grund av att det kan leda till att kan blir ännu sjukare. Jag skulle i och för sig tycka att det var värt att må sämre efter tävlingen för att jag då har tid att göra det. Min kropp valde helt fel tillfälle att bli sjuk på. Men ifall jag inte kan prestera och göra mitt bästa känner jag inte för att spela. Ni kanske förstår hur jag tänker. Nu ska jag i alla fall packa inför imorgon och därefter ska jag lägga mig och vila igen. Hoppas att ni mår bättre än vad jag gör!
/Vispen

Hej!

Som ni ser på rubriken har jag börjat räkna ner dagarna på riktigt nu. Idag är det bara tre dagar kvar tills Haninge open börjar. Tre dagar är ju inte alls särskilt lång tid och nu börjar den där nervositeten i magen kännas väldigt tydligt. De senaste nätterna har jag åtminstone kunnat sova och det är ju bra. Däremot har jag drömt en massa saker varenda natt och alla drömmar har tyvärr inte varit trevliga och glada. Men jag hoppas att jag kommer kunna sova bättre efter tävlingen och att jag då kommer känna mig säkrare på vad jag känner och hur jag vill göra med vissa saker.

Hoppas att ni mår bra och att ni har haft en trevlig helg! Imorgon börjar ju en ny vecka och jag ser fram emot den samtidigt som det känns lite som att jag gärna skulle stoppa tiden och vänta tills jag verkligen känner mig redo att göra allt som behöver göras. Min helg har i alla fall varit helt okej och jag har tagit det ganska lugnt, vilket har känts skönt med tanke på att det händer en hel del i mitt liv kommande veckor. I fredags var jag ledig och det enda jag gjorde var att maila några uppgifter till min psykologilärare, läsa och åka till Björn där jag sov natten mellan fredag och lördag. Jag gjorde i och för sig en del annat i fredags också men inget intressant.

Igår var ungdomsgården öppen och jag bestämde mig för att åka dit. Där träffade jag en massa trevliga människor, bland annat Karro och henne var det länge sen jag träffade senast:) Alla satt och fikade när jag kom till gården och jag satte mig och pratade med några innan alla en stund senare gick iväg till Vinterviken där vi spenderade resten av eftermiddagen. Det var trevligt trots att det var ganska kallt ute. Jag kände mig ganska stel efter att ha varit ute i några timmar. Igår hade de i alla fall någon sorts vårfirande i Vinterviken och man kunde se en kör sjunga och några band spela. Jag tycker att vissa av dem var helt okej:) Förutom att titta på de som spelade fikade vi och sen pratade vi såklart med varandra också, det hade ju varit konstigt annars:)

Klockan sex följde jag med några till tunnelbanan. Alla åkte tillsammans till Slussen där jag gick av för att möta upp Sofia. Vi skulle nämligen åka och se Idas slutkonsert. När vi kom fram blev jag överraskad då jag plötsligt fick syn på Cattis i min parallellklass. Både Cattis och Carla, som också går i parallellklassen, skulle vara med och sjunga på konserten, vilket ju var trevligt:) Min kära vän Ida har ju gått gospellinjen på Kulturama och igår hade de alltså sin slutkonsert. Jag tycker verkligen att alla var fantastiskt duktiga och jag blev väldigt stolt över Ida som sjöng hur bra som helst igår! Carla och Cattis sjöng också väldigt bra! Innan Ida skulle börja sjunga berättade hon att vissa hade sagt till henne att det måste vara skönt att inte se någonting för att man då inte ser publiken. Men Ida tycker precis som jag att den märks ändå för även om man kanske inte ser publiken med ögonen känner man ju när folk helt plötsligt vänder sina blickar rakt emot en och tittar på en där man står. Jag kan känna andras blickar även när jag inte står på scen, kanske inte alltid men det händer.

Idag har jg varit och tränat under förmiddagen. Johnnie och jag körde ett teknikpass där jag bland annat tränade väldigt mycket på att serva. Det var skumt för ibland fick jag en viss serv att sitta medan den bara någon minut senare inte alls gick lika bra. Som tur är har jag i alla fall två servar som jag har tränat på ganska länge som jag känner mig ganska säker på. Att valla kan vara svårt och det fungerar ungefär som med servarna. Ibland går det bra och ibladn går det hur dåligt som helst. Men vi får se hur det går nästa vecka.

Efter träningen åkte jag direkt till Täby där jag träffade Rebecka. Vi skulle nämligen leta efter studentkläder till mig. Det var dock inte lika lätt som jag trodde och vi fick gå in i ett antal klädesaffärer innan vi till slut hittade en vit klänning som vi trodde skulle passa mig. När jag provade den lite senare tycker jag att den satt helt okej. Det enda som är lite jobbigt med den är att den är lite för stor bak på ryggen och att den är lite svår att få över huvudet. Men för att vara en studentklänning som jag förmodligen bara kommer använda en gång i livet känns den som sagt helt okej:) Idag hittade vi även ett par svarta skor till mig som jag kommer använda på studentdagen. De kommer jag kunna använda resten av sommaren också. Jag får stå ut med att de är lite vita för jag orkar helt enkelt inte hitta ett par andra skor och skorna jag köpte idag kostade ändå en del. Min kära vän Philip från Tyskland som kommer till Haninge open nu i veckan ville ha godis från Sverige och eftersom han tycker om marabou köpte jag tre olika sorters marabou med nötter till honom. Eftersom det är mors dag idag köpte jag en sorts tvål och hårinpackning till min kära mamma Nina. Det verkade hon uppskatta, vilket var roligt. Idag unnade jag mig dessutom en kula mangoglass. Egentligen kanske jag inte var värd det men jag brukar inte hitta mangoglass särskilt ofta, bara mangosorbet som jag tycker är helt okej men som kan bli tråkig i längden. Dessutom tycker jag att det är tråkigt att handla kläder och nu när jag ändå hade gått runt i flera timmar ville jag njuta av en glass för en liten stund:)

Medan jag har skrivit det här har jag hunnit äta middag och dessutom hunnit lyssna på dragningen av grupperna på Haninge open. Min grupp ser ju inte direkt lätt ut, jag hamnade tillsammans med minst tre andra jätteduktiga spelare plus två spelare som jag aldrig har mött tidigare. När jag såg det grupperna jag ännu nervösare än tidigare så egentligen borde jag kanske inte ha lyssnat på dragningen för nu kommer jag förmodligen bara tänka på tävlingen hela tiden. Jag brukar ha otur när det gäller dragningar och jag kan ju säga att jag önskar att jag kunde ha fått spela i någon annan grupp än den jag var tvungen att hamna i. Men nu är det soom det är och det är väl bara att gilla läget antar jag. För att vinna måste man ju slå alla spelare vilka det än är. Haninge open har jag ingen chans att vinna och topp tre verkar också nästintill omöjligt. Men jag ska göra mitt bästa och försöka tänka på hur roligt jag tycker att showdown faktiskt är, istället för att tänka på hur tråkigt det är att förlora och hur dåligt det kommer att gå för mig. Nu lämnar jag bloggen för ikväll men jag lär säkert skriva åtminstone ett inlägg innan matcherna börjar på torsdag morgon.
/Vispen

Hej!

Hoppas att allt är bra med er. Jag vet att jag inte har uppdaterat bloggen på några dagar men det beror på att det faktiskt inte har hänt något särskilt sen SM. Skolan rullar på som vanligt och jag försöker träna lagom mycket inför Haninge open. Idag är det bara sex dagar tills jag kommer åka till hotellet och träffa alla underbara människor! Jag kan inte riktigt förstå att tiden har gått så pass fort som den har gjort. Dagarna har bara flugit iväg och trots att jag har haft ganska mycket att göra de senaste veckorna och det har varit ganska jobbigt stundtals, har jag i alla fall alltid haft något att se fram emot och det har gjort att saker har känts lättare. Förutom att jag ser fram emot Haninge open har jag dessutom äntligen börjat se ett slut på den här terminen. Det kommer bli helt underbart med sommarlov men samtidigt kännas tråkigt att ta farväl av klassen. Om två vckor kommer vi stå där med våra studentmössor och faktiskt säga hej då till varandra. Vi kommer åka lastbilsflak och ha roligt också och därför ser jag ändå fram emot den dagen:)

De senaste dagarna har som sagt varit lugna. I måndags tittade vi på förra veckans konsert och det var verkligen roligt att se alla andra. Eftersom lokalen där vi hade konserten förra veckan var fullsatt satt de flesta av oss inne i ett annat rum när vi inte uppträdde själva. Man kunde gå in i rummet där konserten var men var i så fall tvungen att stå på ett ställe där man ändå inte hörde särskilt bra. Jag hann se det mesta av konserten men var tyvärr tvungen att gå när min ensemble började spela. Det kändes lite tråkigt att inte se alla låtar men med tanke på att jag inte blev nöjd med låten jag sjöng solo på kändes det ganska skönt att slippa se den. Jag hade förmodligen bara skämts och blivit ännu mer missnöjd än vad jag redan var.

Tisdag och osndag denna vecka har varit två dagar som man skulle kunna plocka bort ur mitt liv. Jag har knappt gjort någonting under dessa dagar, bara tränat, sjungit och ringt runt till en massa folk. Igår var vi nämligen några som träffades på USS kansli och ringde runt till medlemmar och berättade om vad som kommer att hända i sommar, frågade om det var något särskilt som de ville göra, kollade att e-postadresser, adresser och telefonnummer stämde, samt ringde några som inte har betalt medlemsavgiften i år för att fråga om de ville vara med i USS. Det verkade som att det gick bra för de flesta och det var bara jag som aldrig riktigt kom igång med ringandet. Jag ringde ett antal personer som inte svarade och märkte att några av numren jag fick på min lista inte längre existerade. Åtminstone var det ingen som ägde numren längre och det var ett nummer som tydligen var så pass gammalt att någon helt främmande människa, som inte ens kände personen jag ville ha tag på, hade fått. Några fick jag i alla fall tag på till slut och de flesta verkade vara nöjda och hade inga särskilda önskemål på vad de ville göra.

Idag hade jag två prov. Det första var en gruppredovisning som handlade om sekter och andlighet där jag och några tjejer i klassen framförde någon sorts tolkning av hur vi uppfattar en särskild sekt. Jag kan ju inte direkt säga att det gick särskilt bra, i alla fall inte för mig. En tjej skulle skriva en text som jag skulle ha övat in och sjungit men eftersom hon inte skickade texten till mig förrän igårkväll var det ju i princip helt omöjligt för mig att lära mig den utantill under en natt. Texten passade dessutom inte in till melodin vi hade bestämt oss för att använda. Därför bestämde vi oss idag för att jag, istället för att sjunga, skulle läsa upp texten. Vi ville förmedla en mystisk stämning och att jag ibland skulle låta lite rädd när jag läste upp texten, samtidigt som de andra skulle sjunga olika toner för att förstärka känslan. Jag hade ett papper med texten under redovisningen men jag hoppas att det inte drar ner betyget alltför mycket. När man läser upp vissa saker brukar ju den som talar ibland ha en text framför sig. Det får helt enkelt gå som det går med betyget. Min religionslärare sa att jag ligger på VG hur det än skulle gå på den sista uppgiften men i estetisk verksamhet ligger jag mellan G och VG. Tyvärr kanske jag bara får godkänt i det ämnet men det finns ju inte mycket jag kan göra nu för att påverka hur det blir. Nu har jag hur som helst faktiskt hörts mer idag och det var det läraren ville att jag skulle göra.

Nästan direkt efter gruppredovisningen hade jag mitt allra sista terminsprov i sång. Tre av sånglärarna satt inne i rummet där provet skulle vara. Efter att jag hade sagt hej fick jag en mikrofon i handen och en av lärarna frågade vilken låt jag skulle sjunga. Jag berättade att jag skulle sjunga låten Till en ängel och bara några sekunder senare började min sånglärare spela på pianot. I början av låten kom jag av mig lite och var inte beredd när läraren helt plötsligt började spela första versen. Men hon märkte som tur var det och väntade in mig tills jag började sjunga innan hon spelade vidare. Efter den lilla missen känner jag i alla fall att det gick bättre och jag kände mig plötsligt ganska avslappnad där jag stod, vilket kanske var lite konstigt med tanke på att jag hade gått och varit nervös för det där provet i flera veckor. Efter att jag hade sjungit sa lärarna, som de alltid brukar göra när någon har sjungit, att de tyckte att det lät bra och sen pratade vi lite. Det var först då som jag faktiskt insåg att jag sjöng för dem för allra sista gången. Jag kommer visserligen gå kvar på Kulturama ett år till men då kommer jag varken ha individuell sång eller ensemble. Det kommer kännas jättekonstigt och tråkigt för jag har sparat alla pluggämnen tills dess. Men jag ska kämpa på och göra så gott jag kan trots det. Lärarna sa hur som helst att de tyckte att jag har utvecklats mycket under de här tre åren och att jag har blivit mycket säkrare än vad jag var i ettan. Det kändes roligt att höra och jag är nästan säker på att jag kommer fortsätta sjunga på fritiden för sången är faktiskt en viktig del av mig. Sjungit har jag gjort sen jag var liten och sången har alltid funnits i mitt liv. Jag som trodde att jag skulle göra ett avistaprov idag blev förvånad när lärarna sa att jag inte behövde göra det. Min sånglärare sa att hon redan har sett att jag kan sjunga olika intervaller och de andra lärarna sa att de vet att jag lär mig saker snabbt. Om de bara visste hur långsam och seg jag kan vara ibland:) Så länge jag bedöms på samma sätt som de andra, vilket lärarna sa att de skulle göra, känner jag mig nöjd. Jag kände mig riktigt nöjd och glad över att det gick så pass bra idag och att det sista jag gjorde inom individuell sång de här tre åren faktiskt gick relativt bra. jag avslutar detta inlägg med att lägga in låten Till en ängel som jag sjöng idag. Sonja Aldén gör den verkligen fantastiskt bra!
/Vispen
 

Hej!

Hoppas att allt är bra med er och att ni har haft en trevlig helg. Jag mår bra förutom att jag är trött och känner mig ensam för tillfället. Hela helgen har jag haft en massa underbara människor omkring mig men nu när jag är hemma och sitter ensam på mitt rum och skriver, känner jag mig ensammare än vad jag brukar göra i vanliga fall. Nu är det ju snart sommar och många av mina vänner är nykära och glada, vilket jag tycker är väldigt roligt. Men jag kan inte låta bli att erkänna att jag nästan blir lite avundsjuk på dem för att de har det så fantastiskt bra just nu. De förtjänar det verkligen och det är jag inte avundsjuk på men jag önskar så att jag också kunde hitta någon att bli kär i som det inte skulle behöva kännas komplicerat och svårt att tycka om. Det var hur som helst inte det jag hade tänkt skriva om idag utan det var ju SM jag ville berätta om:)

Jag åkte till Handen redan i fredags kväll eftersom det var många som skulle komma redan då. Madde satt och tittade på film när jag kom och jag tittade på den en stund innan jag gick för att hälsa på de andra som hade kommit. Zebben, Patrik, Adde och Claudio kom först och lite senare på kvällen kom även Anders, Anders, Christoffer, Lappis och Mariah. Vi åt på China station och där var det lika trevligt som vanligt:) Efter middagen var klockan ganska mycket och därför gick de flesta och la sig och efter att jag hade chattat en stund med Sven bestämde jag mig för att försöka sova. Det var dock inte det lättaste på grund av att jag kände mig nervös inför morgondagens tävling. Efter någon timme somnade jag i alla fall och även om jag vaknade ett antal gånger under natten lyckades jag åtminstone sova några timmar.

Igår åt vi frukst på hotellet och jag åt äggröra och yogurth och drack smoothie och juice. Eftersom jag har svårt att äta tidigt på morgonen brukar jag tycka att det är jobbigt att äta smörgåsar. Därför var det ju tur att det finns mycket att välja på på det kära hotellet:) Efter frukosten samlades vi och pratade lite innan matcherna satte igång.

Eftersom vi tyvärr bara var tre tjejer i år, Sverige behöver verkligen fler tjejer som spelar showdown, bestämde vi att vi skulle möta varandra två gånger och att de två tjejer som vann flest matcher skulle få spela final. Oj vad nervös jag kände mig när jag skulle spela min första match mot Mariah. Mariah hade dessutom redan spelat och vunnit sin första match mot Anna, vilket ju betydde att hon redan var uppvärmd och allt. Jag hade värmt upp kroppen men inte spelat någon showdown. När vi väl hade börjat spela kändes det dock bättre och jag märkte att Mariah var minst lika nervös som jag. Båda släppte in en massa lösa bollar som vi aldrig skulle ha släppt in i vanliga fall och trots att vi rullade bollen väldigt långsamt mot varandra blev det mål ganska ofta. I andra set sköt vi lite hårdare, efter att Claudio, som stått och tittat på matchen, hade sagt till oss att ta i mer. Jag kände mig fortfarande seg men lyckades till slut vinna matchen. Jag vann över Mariah även när jag mötte henne för andra gången och när jag lite senare under förmiddagen spelade mot Anna vann jag de två matcherna mot henne också, vilket alltså innebar att jag skulle spela final senare under eftermiddagen. Jag tror att Anna var väldigt nervös för jag vet att hon kan spela mycket bättre än vad hon gjorde igår. Förra året tycker jag till exempel att hon gav mig hårdare motstånd. Men med tanke på att Anna knappt har fått chansen att träna kan jag såklart förstå att det inte var särskilt lätt för henne igår. Jag hade aldrig vunnit över någon om jag inte hade tränat. Att träning lönar sig fick vi se igår eftersom Mariah vann över Anna som hon förlorade mot förra året.

Rebecka kom förbi igår och underhöll mig och alla andra:) Det var trevligt och hon fick förmiddagen att gå lite fortare. Jag tittade på några av killarnas matcher, hejade på dem och försökte få resten av publiken att också göra det. Det gick sådär men killarna tryckte i alla fall till bollen ordentligt ibland:) Lunch beställde vi som vanligt från George pizzeria, jag tror inte att någon blev överraskad över det. Jag åt grekisk sallad utan lök som var ganska god och efter lunchen gick jag ut en stund och nöjt av det fina vädret. Några gick och köpte glass på Pressbyrån och Rebecka och jag gick till Haninge centrum där jag köpte en glass som smakade äpple och kanel:)

Under eftermiddagen var det dags för killarna att spela semifinaler. Christoffer fick möta Adde och Claudio fick möta Zebben. När semifinalerna var spelade spelade Adde och Christoffer om bronset. Jag tycker att det var roligt att se den matchen för Christoffer har verkligen utvecklats mycket under det senaste året. Det blev en ganska jämn match som Adde till slut vann. Efter det var det dags för damfinalen mellan Mariah och mig. Jag kan lova er att jag kände mig nervös eftersom jag väldigt gärna ville vinna. Ingenting sa ju att jag skulle vinna fastän jag hade vunnit över henne i de två tidigare matcherna. Jag vet om att Mariah var nervös då och att hon kan spela riktigt bra. Det har jag nämligen sett när vi har tränat tidigare. Jag tänkte att hon förmodligen hade sparat sig lite och att hon nu kanske skulle gå in och vinna stort över mig för att hon nu hade hittat mina svagheter. Dessutom kände jag att jag hade pressen på mig, något som jag tycker var väldigt jobbigt. Några sa till mig att jag verkligen borde vinna matchen och att de var säkra på att jag skulle göra det. Sen fanns det några som sa att jag borde skämmas om jag förlorade. De sa att jag har tränat mer än Mariah men Mariah tränar showdown två gånger i veckan precis som jag brukar göra och jag tycker verkligen inte att man ska underskatta en spelare för man vet ju aldrig vad som kan hända. Bara för att jag råkade vinna SM-guld förra året var det ju jag som skulle försvara min titel som svensk mästarinna och allt det där. Till Mariah sa folk att hon skulle spela för att det var roligt och att hon inte hade någon press på sig. Matchen började med att Mariah vann slantsinglingen och att hon därmed valde att börja serva. I första set gjorde hon ett fint serveess på mig och hon spelade mycket bättre då än i de två tidigare matcherna mot mig, jag hade alltså rätt om att hennes nervositet skulle släppa lite:) Jag vann ändå första set och även det andra setet gick ganska fort, förmodligen för att vi båda tryckte till bollen och sköt lite hårdare. När jag testade att skjuta hårt tidigare under dagen gick de flesta bollarna ut och därför försökte jag ta det lite lugnare. Mariah hade otur med vissa bollar och jag tyckte synd om henne när hon släppte in några ganska lösa bollar i mål. Jag vet nämligen hur jobbigt det känns att göra det och hur stressad jag själv blir när det händer mig. Senast i Milano var jag med om exakt det och då kädnes det lite som att jag var otursförföljd hela tävlingen och att min koncentration ju inte var på topp är ju ingen nyhet. Jag kan verkligen förstå att Mariah var nervös igår för hon hade aldrig spelat en final tidigare så när vi skulle spela tredje set önskade jag verkligen att jag kunde hjälpa henne på något sätt. Men jag kom inte på särskilt mycket att säga för man har ju bara en minut på sig mellan seten och jag hade aldrig hunnit säga särskilt mycket på den tiden. Dessutom var jag så pass självisk att jag ville hinna dricka vatten, vilket tog lite tid. Bättre på att coacha folk måste jag definitivt bli för det enda jag sa till Mariah var att jag trodde att det skulle hjälpa ifall hon tog i mer när hon sköt. Det visste hon förmodligen själv att hon behövde göra så det jag sa var nog tyvärr inte direkt till någon hjälp. Jag försökte i alla fall peppa henne när hon gjorde ytterligare en bra serve i tredje set och när hon dessutom lyckades göra mål med ett annat skott. Mariah började spela bättre i tredje set men hon avslutade tyvärr matchen på samma sätt som jag avslutade min finalmatch mot Ida för två år sen. Mariah sköt bollen i nät när det stod tio-fem och därmed var matchen avgjord. Jag tycker verkligen att matchen slutade på ett tråkigt sätt för att göra misstaget att antingen skjuta i nät eller att göra självmål är enligt mig varken ett bra avslut för den som gör misstaget eller för motståndaren. Men jag hoppas verkligen att Mariah kommer fortsätta träna fastän hon förlorade igår för jag vet att hon i så fall kommer kunna bli hur duktig som helst. Hon är bra på väldigt mycket och jag skulle verkligen uppskatta ifall någon mer tjej kom in i landslaget. De flesta länder brukar ofta skicka flera tjejer till internationella tävlingar medan Sverige ju bara har skickat mig på sista tiden. Nästa år blir det förmodligen Mariah som tar guldet om hon tänker som jag gjorde för två år sen. Man kan verkligen säga att SM 2009 fick mig att inse att jag ville satsa på den här sporten och när jag såg Claudio och Ida vinna och när jag såg hur riktigt roliga och hårda showdownmatcher såg ut önskade jag så att jag skulle stå där i en final i framtiden. Jag började träna och killarna som då spelade i landslaget visade mig saker som jag behövde tänka på. De lät mig vara med och träna med dem och stod ut med mig trots att det förmodligen var tråkigt för dem att träna med en tjej som var mycket sämre än dem och som dessutom knappt pratade någonting. Jag var väldigt tyst på den tiden. Men jag ville verkligen utvecklas och försökte göra allt för att göra det. Kommande år vann jag i alla fall SM mot Ida och det kändes helt underbart! Det kändes roligt att vinna SM även i år även om det tog en stund innan jag insåg att matchen var över. Nästa år hoppas jag dock att någon nyare spelare vinner för jag vet hur det känns att vinna nu och hur mycket det kan betyda för någon. Att låta någon annan vara svensk mästarinna ett år skulle nog bara vara bra för då skulle jag kämpa hårdare för att bli det kommande år. Det bästa tror jag är att det är olika personer som vinner varje år för jag tror att det är bäst för alla och att det får alla att kämpa hårdare.

Zebben och Claudio möttes i herrfinalen och det var verkligen en rolig och jämn match, de spelade inte riktigt lika jämnt som i Milano men ändå. Jag stod bredvid bordet för att kunna se så mycket som möjligt för jag brukar knappt förstå vad som händer när jag sitter långt ifrån bordet. Om jag sitter ner behöver jag sitta ungefär bakom nätet för att kunna hänga med i hur bollen rullar. Oj vad nervös jag blev av att se matchen och jag blev tvungen att vända mig bort flera gånger och krama om personen som satt närmast. Det råkade vara Adde och han lugnade ner mig lite genom att säga att han nästan somnade av att se matchen trots att den var så himla spännande. Även om jag har somnat eller varit nära på att somna under matcher har det aldrig hänt under en finalmatch. Det blev till slut Zebben som vann över Claudio med tre-ett i set. På herrsidan såg topp tre alltså ut precis som förra året. Adde har kommit trea tre år i rad nu och Claudio och Zebben har spelat final de senaste tre eller kanske till och med fyra åren. Adde kanske till och med har tagit brons fyra år i rad. Eftersom jag inte var med år 2008 vet jag inte hur killarna placerade sig då.

Det var först under prisutdelningen som jag verkligen insåg att jag hade vunnit SM. Då kände jag mig helt plötsligt jätteglad och kunde inte hålla tillbaka all glädje inom mig. Det borde jag kanske ha gjort med tanke på att några tidningar var där men det glömde jag bort när jag var sådär glad och bara ville få ut min glädje genom att krama alla och jubla. Det är inte ofta jag känner mig sådär glad och visar mina känslor på det sättet men eftersom det inte händer att jag är sådär glad särskilt ofta har jag inte heller tränat på att hålla tillbaka mina känslor när det väl händer. Det gäller ju att man kanske ska visa dem på ett bra sätt och att man ska göra det vid rätt tillfällen. Men jag är dålig på sådant och när jag väl är jätteglad eller jätteledsen är jag det vid helt fel tillfällen. är det bara mig det händer eller finns det någon där ute som känner igen sig? Det gick alltså inte alls bra för mig igår och folk tänkte förmodligen att jag var helt störd som höll på. Det var dock ingenting om man jämför med vad som skulle hända senare samma natt. Förutom att jag höll på var det hur som helst en trevlig prisutdelning. På damsidan var det alltså jag som kom etta, Mariah som kom tvåa och anna som kom trea. På herrsidan blev det ju som sagt Zebben som vann, Claudio som kom tvåa och Adde som kom trea. Christoffer kom fyra, Daniel femma, Anders M sexa, Kourosh sjua, Lappis åtta och Anders G nia.

Efter prisutdelningen var jag med och spelade rundshowdown med några av killarna men när jag åkte ut nästan direkt gav jag upp och gick och duschade istället. Lite senare träffades alla på China station där vi åt och lyssnade på när några sjöng karaoke. Min kära vän Maria som var där och gjorde oss sällskap försökte få någon av oss som spelar showdown att sjunga men det blev inte av eftersom de flesta bestämde sig för att gå ganska snabbt efter att karaoken hade börjat och eftersom jag inte fick med mig någon som ville sjunga med mig. Jag tycker i alla fall att vi hade en trevlig kväll. Den började med att de flesta av oss gick till Adde och Claudios rum och la oss i deras säng. Det var väldigt trångt men samtidigt trevligt och medan en person terrade oss hade i alla fall jag väldigt roligt:) Efter en stund var det några som gick för att göra annat men Madde, Maria, Daniel, Adde och jag låg kvar i sängen och lyssnade på musik och pratade. Ibland kom någon av de andra till rummet för att se vad vi gjorde, bland annat Zebben som kom och underhöll oss flera gånger. Trots att jag tyckte att vi hade väldigt trevligt måste jag ha somnat till för jag sov tydligen djupt när Claudio kom tillbaka till rummet och ville att alla skulle gå därifrån. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag drömde mardrömmar inatt, det kanske berodde på att de andra lyssnade på mindfulness och att det på något sätt påverkade mig negativt i sömnen eller också kanske det berodde på något annat. Det enda jag vet är att jag inte har drömt sådär jobbiga saker på väldigt länge. För några år sen hände det däremot mer eller mindre varenda natt. På sista tiden har jag drömt jobbiga saker lite då och då men inatt var som sagt en av de värsta nätterna på väldigt länge. Jag fick idag höra av de andra att jag, när de försökte väcka mig, tydligen hade börjat gråta och att jag hade gjort det väldigt länge. De andra lyckades i alla fall få med sig mig till stället där jag skulle sova och det läskiga är att jag inte minns någonting av det. För att ta sig mellan hotellet och stället där jag och några andra sov behöver man gå en ganska lång bit utomhus men jag minns verkligen inte när eller att jag gick dit. Det värsta tycker jag ändå är att jag grät sådär länge och att jag inte reagerade när de andra försökte väcka mig. Jag brukar aldrig gråta öppet inför andra och när det väl händer brukar jag åtminstone försöka att inte visa det. Igår märktes det tydligen tydligt och när jag väl insåg att jag inte drömde kände jag mig fortfarande rädd och ledsen. Som tur var verkade ingen vara arg på mig imorse trots att jag ju hade varit seg inatt och gjort att de andra inte fick sova. Alla pratade dessutom med mig trots att jag trodde att folk nu kanske inte skulle göra det, eller i alla fall inte att de skulle vara som vanligt mot mig. För hur normalt är det att vara som jag? Först var jag jätteglag och visade det på fel sätt på eftermiddagen och sedan var jag jätteledsen och grät inför en massa folk på natten. Att vara ledsen är en sak men att gråta är ju något helt annat. Det har jag inte gjort på väldigt länge, i alla fall inte som igår när det tydligen inte gick att få kontakt med mig på väldigt länge. Att det hände just igår natt var ju väldigt jobbigt för det hade ju varit bättre om det hade hänt när jag hade varit hemma så att ingen hade behövt se mig sådär. Nu är det ju i alla fall som det är och jag kan bara hoppas att folk fortfarande vill vara med mig och att folk inte tror att jag beter mig såhär konstigt varenda dag för det gör jag verkligen inte. Jag vet att jag har haft svårt med det här med känslor. för några år sen visade jag knappt för någon hur jag kände. Riktigt glad kände jag mig inte särskilt ofta och jag försökte låta bli att känna och tänka en massa saker hela tiden för om jag hade tänkt för mycket vet hade jag förmodligen setts som en ledsen person av andra. Jag har hört att folk ser mig som glad och det är jag ofta när jag pratar med andra människor för att jag tycker att det är väldigt roligt. Jag har lätt att tycka om människor och det har hänt flera gånger att jag har öppnat mig för mycket för vissa. Människor säger att de ofta ser mig med ett leende även när jag inte pratar och att jag kan få andra att känna sig glada, det gillar jag. Men nu är problemet att jag håller på att visa saker för tydligt. Det är ju viktigt att hitta något mellanting men jag skulle som sagt inte gråta och vilja göra andra ledsna och oroliga för mig med mening. Det hade jag aldrig gjort om jag hade varit medveten om vad som hände igår. Jag vill inte heller visa att jag är glad på fel sätt utan jag vill bli bättre på att smälta in i mängden. Nu är det ju bara att gå vidare för man kan ju inte direkt spola tillbaka tiden och ändra på det som redan hänt. Men med tanke på att jag nu har betett mig konstigt igår tror jag inte att det kommer hända igen på länge, det hoppas jag åtminstone inte att andra ska behöva se utan att jag kan få mina stunder när jag är jätteglad och jätteledsen när jag är ensam:)

Idag var det en ny dag som bjöd på en massa trevligheter:) Det kändes såklart tråkigt att jag snart skulle bli tvungen att ta farväl av alla men eftersom jag får se de flesta igen på Haninge open kändes det faktiskt helt okej:) Jag vaknade vid halv elva av att Zebben skakade min sovsäck och då fick jag bråttom att gå upp. Mariah kom in och pratade en stund med mig och hon var helt underbar. Anders var hur snäll som helst igår natt och pratade med mig en stund trots att det var sent på natten. Tänk att det faktiskt finns jättemånga snälla människor på jorden! Jag satt och pratade med alla andra en stund innan jag packade ihop mina saker, masserade folk och sedan åt lunch. Idag åt jag en pizza med banan, ananas, curry och jordnötter. Jag hade aldrig ätit eller ens hört talas om att man kunde få jordnötter på sin pizza men eftersom man verkar kunna ha det mesta på pizzor blev jag inte särskilt förvånad. Pizzan jag åt idag var faktiskt ganska god. Efter lunchen följde jag med några till hotellet där vi köpte mjukglass. Därefter var det dags för mig att säga hej då till de sista eftersom jag skulle åka till Björn. Jag fick många härliga kramar.

Min kära pappa Björn fyllde femtio år idag, tiden går verkligen fort. Jag kommer ihåg när han fyllde fyrtio och när vi hade en stor fyrtioårsfest för honom. Då var jag bara nio år men jag minns ändå hur roligt jag hade den gången. I sommar ska vi fira honom och Maria eftersom båda har fyllt femtio år i år:) När jag kom till Björn var kusinerna redan där och vi grillade. Jag kände mig mätt och åt väldigt lite men det var ändå trevligt:) Lite senare åt vi frukttårta och tittade medan Björn öppnade sina presenter. Han kommer få fler presenter på den stora festen. Idag fick han till exempel ingenting varken av mig eller Lovisa. Jag har tyvärr inte haft tid att leta efter en bra present och känner att jag verkligen vill hitta något riktigt bra att ge bort i femtioårspresent eftersom det är stort att fylla femtio. Tänk om jag kommer bli så gammal, det har jag svårt att tro men man vet ju aldrig:) Nu ska jag gå och lägga mig för imorgon ska jag hinna åka på ett möte innan skolan. Min helg har i alla fall varit bra på många sätt och det var verkligen roligt att vinna SM. Jag bloggar snart igen, ha det bra tills dess!
/Vispen

Hej!

Jag vet varken var jag ska börja eller hur jag ska skriva detta inlägg. Det enda jag kommer på just nu är att jag känner mig glad. Trots att jag sjöng dåligt ikväll och trots att jag tyvärr inte lyckades prestera på den allra sista konserten, den som jag hade tränat inför så himla länge. När jag sjöng hörde jag knappt mig själv och det lät falskt och dåligt på många sätt. Jag tror att jag hade övat för mycket för när jag väl skulle sjunga hade jag ont i halsen och lät väldigt hes. Hela familjen var på konserten och såg mig sjunga sådär hemskt på det allra sista uppspelet någonsin. Faktum är att jag kanske aldrig mer kommer stå på någon scen. Fastän jag alltså misslyckades ikväll känns det ändå inte som ett totalt misslyckande. Att hela familjen faktiskt kom och tittade betydde väldigt mycket! Att höra alla andra ikväll var jätteroligt och att få uppträda var också roligt. Efter att jag hade sjungit låten jag sjöng solo på kände jag att jag kunde slappna av på ett annat sätt och jag kände mig verkligen glad när ensemblen jag är med i avslutade konserten med låten Kom igen Lena. Glädjen jag kände är svår att förklara och jag vet faktiskt inte hur jag kunde känna mig sådär glad fastän jag ju precis hade misslyckats. Det kommer jag hinna vara ledsen över i framtiden, hela livet kommer det sitta kvar i mitt huvud, att jag sjöng dåligt på sista konserten. Men ikväll har jag känt mig glad och ingen har kunnat ta den glädjen ifrån mig! Åh vad alla var duktiga ikväll och när jag säger alla menar jag verkligen alla! Jag är säker på att jag kommer få höra åtminstone några av dem igen i framtiden! Det är dock synd att det ofta finns någon som det går lite sämre för på våra konserter och ikväll var det jag som inte lyckades prestera fullt ut. Att jag fick äran att uppträda med klassen var hur som helst helt fantastiskt och jag kommer alltid att minnas slutkonserten och jag hoppas att jag faktiskt ska kunna minnas de positiva sakerna mer än min falsksång. Den här dagen har varit fantastisk på många sätt och vis och idag slog det mig att jag, om bara tre veckor, kommer att säga hejdå till klassen. Det är precis nu innan de slutar som jag faktiskt förstår hur mycket jag uppskattar dessa härliga människor. Även om jag har haft många tuffa perioder under de tre åren jag har gått på Kulturama kommer jag att minnas de bra stunderna, till exempel alla konserter vi har haft tillsammans. Jag har inte direkt några jättenära vänner i klassen men när man går i samma klass tycker jag ändå att man lär känna varandra ganska bra. Man har nog sett alla ha både sina bra och dåliga dagar och dessutom fått se alla sjunga eller spela, något som vi alla brinner mer eller mindre för. För mig känns det mer personligt att sjunga än att spela showdown. När jag sjunger känns det som att jag lämnar ut mer av mig själv på något sätt. Alla kan höra hur min röst låter och alla har ju unika röster. När jag spelar showdown känner jag också press men på ett annat sätt. Jag känner att man kan träna och bli bättre på en sport men där handlar det om att lyckas göra mål och att kunna skjuta och försvara bra. Men ett mål ser ju ofta likadant ut vem som än gör det för även om man kan göra mål på olika sätt kan skott se identiska ut. Även om man som sångare/sångerska kan försöka härma andra och försöka sjunga som någon annan har alla en unik röst och i och med det anser jag att alla låter olika när de sjunger. Det är klart att vi kan ha en egen spelstil när vi tävlar i någon sport men när vi gör det tränar vi som sagt på samma sorts servar, samma sorts skott och så vidare eftersom bollen bara kan rulla i ett visst antal vinklar för att det ska kunna bli mål. Okej, jag tror inte att någon av er förstår min jämförelse. Det jag vill komma fram till är i alla fall att sången känns viktig och personlig för mig och att jag som sagt kände mig glad när jag stod på scenen idag trots att det gick dåligt. Det börjar bli en tradition att jag aldrig lyckas prestera när det väl gäller. I helgen är SM i showdown och vi får se hur det går då.
Jag vill avsluta detta blogginlägg med att skriva tack till alla som har gjort min dag och kväll bättre. Tack till alla artistmusikertreor som sjöng och spelade fantastiskt bra ikväll, tack till alla lärare plus alla andra som gjorde den här konserten möjlig, tack till er som kom för att se konserten, tack till alla som har stöttat mig idag och tack till min familj och alla andra som tog er tid att komma för min skull! Det betydde som sagt väldigt mycket för mig. Att vi dessutom åt middag tillsammans allihopa, något som jag har velat göra länge men som inte har blivit av, kändes verkligen roligt och god mat var det också:)
/Vispen

Hej!

Nu hade jag tänkt skriva lite om gårdagens studentskiva eftersom jag vill komma ihåg så mycket som möjligt av den. det är ju trots allt bara en gång i livet som man får vara med på en sådan. Okej, jag kanske kommer att gå på någon annans studentskiva i framtiden men det är ju inte riktigt samma sak. Tänk att jag faktiskt tar studenten snart. Att jag sedan kommer gå ytterligare ett år på gymnasiet känns faktiskt inte alls särskilt jobbigt. Det kommer dock kännas konstigt för mig att inte längre träffa de människor som jag har gått i samma klass som i snart tre år i skolan. Jag hoppas att jag åtminstone kommer ha några lektioner tillsammans med de som kommer att gå i artistmusikertrean nästa år för jag har pratat med några av dem och dessutom gått i samma klass som två personer tidigare år.

Av någon anledning sov jag dåligt natten mellan måndag och tisdag. Det berodde förmodligen på att jag kände ångest inför att lämna in uppsatsen i samhällskunskap och på allt annat som händer just nu. Igår förmiddag träffades alla ensembler för att spela upp några låtar för varandra. Alla fick feedback av varandra och några lärare. Jag tror och hoppas verkligen att konserten kommer att gå bra imorgon! Eftersom varken Julia eller Elina var i skolan igår var jag den enda sångerskan i ensemblen jag är med i och därför kunde vi bara spela upp en låt för de andra, Trouble. Jag måste säga att det kändes ganska bra att sjunga med tanke på att jag inte hade orkat sjunga upp innan lektionen.

Efter lunchen jobbade jag med samhällskunskapen men eftersom skolans nätverk krånglade lyckades jag inte logga in på min mail och hämta min uppsats förrän nästan halva lektionen haed gått. Under den tiden kom jag såklart på en massa saker som jag hade glömt att ha med i uppsatsen och det störde mig med tanke på att jag inte skulle ha särskilt mycket mer tid på mig att skriva färdigt den. För några år sedan skulle jag aldrig sitta med en uppsats samma dag som den skulle lämnas in utan då hade jag istället skrivit färdigt den en eller flera dagar innan den sista inlämningsdagen. Från och med att nästa termin startar har jag bestämt mig för att jag måste börja satsa mer på skolan än vad jag har gjort i år, lägga ner mer tid på att plugga och så vidare. I höst hoppas jag även att jag ska känna mig lite mer motiverad för det vore trevligt. På gårdagens psykologilektion tittade vi på en föreläsning om autism som jag tycker var väldigt intressant. Efter lektionen skickade jag iväg samhällskunskapsuppsatsen till min lärare. Den skulle egentligen lämnas in senast klockan tolv inatt men eftersom jag visste att jag skulle vara borta hela kvällen och inte komma hem tills dess bestämde jag mig för att skicka den innan jag åkte iväg, för att sedan dessutom slippa tänka på den mer. Jag funderade en stund på att hoppa över studentskivan för att istället sitta hemma och plugga men kom ganska snabbt fram till att jag skulle ångra det i framtiden. Även om jag bara kommer få godkänt på den här uppgiften, eller kanske till och med ig om jag har otur, går man ju trots allt bara på studentskiva med sin klass en gång i livet. Ifall jag skulle få ig i samhällskunskap kan jag alltid skaffa mig ett g på något annat sätt. Nuförtiden är det ju till exempel ganska många som faktiskt läser upp ämnen på komvux. Det är såklart något som jag hoppas att jag inte ska behöva göra men ändå.

Efter att ha stått ute i regnet och väntat på färdtjänsten en stund, suttit i bilkö och efter att dessutom ha åkt med och lämnat en kvinna på grund av att det tyvärr var samåkning, var jag äntligen framme hos Rebecka. Igår fick jag äntligen träffa hennes vän André som hon bor tillsammans med och han var verkligen social och trevlig:) Rebecka och jag fikade lite snabbt innan vi sedan var tvungna att skynda oss för att hinna föra oss i ordning inför studentskivan. Det var filmtema och alla skulle klä ut sig till någon i en film. Rebecka klädde ut sig till Sandy från musikalen Grease och jag till Pocahontas. Jag hade på mig klänningen som jag köpte för några dagar sen, någonting som liknade strumpbyxor, ett band runt huvudet, ett halsband med snäckor och ett par sandaler som jag fick låna av rebecka. Rebecka målade dessutom någon röd färg på min arm eftersom Pocahontas tydligen har något rött märke där, fråga mig inte varför. Jag har aldrig sett filmen men måste ju ta och göra det någon dag med tanke på att jag ju faktiskt har varit utklädd till människan en hel kväll. Jag vet att det fanns vissa som tog kort igår så jag kanske lägger in en bild på hur jag såg ut på bloggen om några dagar:)

Vi hade tur som åkte färdtjänst till studentskivan. Det hade tagit längre tid att åka kommunalt och nu fick vi ändå stressa för att hinna göra oss i ordning innan taxin kom. Det spöregnade och åskade ute och jag, som hade väldigt tunna kläder på mig, frös bara av att gå utanför dörren. Efter en stunds bilresa var vi äntligen framme på Blekholmen där studentskivan skulle vara. Vi gick in till ett stort rum där vi träffade resten av min klass, parallellklassen, samt de som går storband. Några föräldrar och lärare var där också, bland annat min förra kontaktlärare Ola. Jag hann tyvärr aldrig säga hej till honom men det var ju trevligt att han var där:) Många av dem jag pratade med igår sa att de tyckte att jag passade som Pocahontas och det var ju tack vare Rebecka. Jag får be henne styla mig fler gånger:) Det var såklart roligt att se hur de andra såg ut igår också. Jonas hade till exempel en jätterolig mask och Oliver hade blivit sminkad till ett monster.
Många av tjejerna hade klätt ut sig till karaktärer jag inte kände till sen tidigare och som jag för tillfället har glömt namnet på men de var fina. Alla fick varsin välkomstdrink innan middagen. Jag testade först alkoholfritt vin som jag tyvärr inte alls tyckte om och bestämde mig därför för att dricka sprite istället. Det var ganska länge sen jag drack det senast och sprite såg tydligen finare ut än fanta. Jag vet om att jag är seg som inte har lärt mig att dricka vin, cider och öl än men det har jag tid att göra i framtiden. Kaffe dricker jag ju inte heller medan jag däremot älskar te. Läsk tycker jag kan vara helt okej eller till och med gott lite då och då. Med tanke på att läsk varken är bra för tänderna eller hälsan dricker jag bara det vid speciella tillfällen, till exempel när jag vill fira något.

Middagen var faktiskt helt okej igår. Till förrätt åt vi mozareallaost och tomat, till varmrätt kött och potatisgrattäng och till efterrätt blåbärspannacotta. Vegetarianerna fick såklart inte kött utan vi fick istälet fylld zucchini som i alla fall jag tycker var väldigt god. Under middagen var det många som höll tal. Alla fick lappar under sina tallrikar där det stod något som de skulle göra och därför var det vissa som sjöng, höll tal om något eller sa roliga saker. Pontus var tvungen att prata om det fina vädret, som var långt ifrån fint, varenda gång efter att någon hade talat och Fabian var dessutom tvungen att säga hur rörd han blev av varenda tal, vad det än handlade om. Igårkväll delades det även ut diplom till alla. I min klass fick vi rösta på olika saker som man kunde bli utsedd till och i den andra klassen var det några som bestämde det. Det var många roliga saker som folk fick diplom för, bland annat utsågs klassens satsare, klassens sötnos, klassens drama queen, klassens pratkvarn, klassens bitch, klassens bad ass, klassens clown och klassens angel. Jag blev utsedd till klassens plugghäst, något som jag blev lite förvånad över med tanke på att jag inte direkt ser mig som en sådan. I och för sig är det väldigt få personer i klassen som verkar lägga ner tid på att plugga medan jag gör det lite då och då. Vissa saker tar ju hundra år för mig och därför är det ju inte särskilt konstigt att man ofta ser mig sitta och skriva och läsa när jag är i skolan. Det gör jag mycket för att ha så lite som möjligt att göra hemma. Om man ser till mina betyg är jag absolut ingen plugghäst men något var jag ju tvungen att bli och jag måste erkänna att jag hellre är klassens plugghäst än klassens bitch eller klassens sötnos.

Tiden gick ganska fort igår och plötsligt var klockan tio, vilket betydde att middagen var över och att eftersläppet skulle börja. Eftersom många av mina vänner bor långt ifrån mig och eftersom vissa hade skola eller jobb att gå till tidigt idag hade jag svårt att hitta folk som ville komma. Adam och hans kompis Agge kom i alla fall förbi en stund och sa hej. På eftersläppet träffade jag dessutom Magdalena och det var verkligen roligt att träffa henne igen och att få prata med henne om allt roligt vi har hunnit göra sen sist och om saker som händer i våra liv just nu:) Runt elvatiden öppnade de dansgolvet och musiken blev högre och högre i takt med att tiden gick. Jag tycker åtminstone att det kändes så. Låtarna som spelades var typiska discolåtar. Först var det mest engelska låtar som är inne just nu men efter en stund började det även spelas gamla svenska hits. Rebecka och jag var nere på dansgolvet en stund. Med tanke på att jag inte kan dansa för fem öre måste jag ha sett oerhört dum ut där jag stod tillsammans med Rebecka och alla andra och försökte dansa, eller snarare röra mig lite för att smälta in i mängden. Rebecka visade mig hur de andra gjorde och jag försökte härma henne, vilket var roligt en stund. Men jag började ganska snabbt få ont i huvudet av den höga musiken och därför gick vi upp och satte oss i en soffa och pratade istället.

Lokalen där vi var igår var tydligen öppen till klockan tre inatt och jag funderade en stund på att stanna kvar tills dess. Men eftersom jag kände mig ganska trött och insåg att jag inte skulle orka lyssna på hög musik länge till bestämde jag mig för att åka hem. Middagen var som sagt trevlig för då kunde man i alla fall prata med varandra. Men under eftersläppet verkade de flesta vilja dansa, något som jag inte direkt kände mig taggad att göra i flera timmar till. Dessutom var musiken så pass hög att man inte kunde prata med varandra på dansgolvet. Där var man tvungen att skrika för att höras och att höra vad någon sa var inte heller lätt. Många drack och jag har hört att det fanns de som drack lite väl mycket igår. Jag tycker alltså att det finns bättre ställen och sätt att umgås på. Rebecka och jag fick sitta och vänta en halvtimme på att pendeltåget skulle gå och när vi väl var framme i Solna frös jag när vi gick till Rebeckas lägenhet. Det regnade fortfarande ute och det kändes blött överallt. Att ha sandalder kan vara skönt ibland men det kommer jag vänta med att använda i minst en månad till. Jag somnade i taxin på väg hem och när jag väl kom hem tog det inte många minuter innan jag somnade i min säng. Då var klockan bara halv tre men det var nog bra att jag åkte hem sådär tidigt. För det första hade jag förmodligen varit för trött för att orka uppskatta festen länge till och när jag åkte hem kände jag mig glad, vilket jag inte är säker på att jag skulle ha gjort någon timme senare. En trevlig kväll och studentskiva hade jag i alla fall och den kommer jag alltid att minnas!

Idag har jag haft min sista sånglektion med Kitte. Jag sjöng igenom låten Till en ängel som jag ska sjunga på terminsprovet nästa vecka och jag fick som vanligt tips på saker som jag måste träna på. Att jag faktiskt hade den sista sånglektionen idag känns lite sorgligt. Sånglektioner har jag ju fått i tre år nu och innan det tog jag sånglektioner på ett annat ställe. Nu däremot är jag inte säker på att jag kommer ta en enda sånglektion till i hela mitt liv. Idag kanske jag alltså var på den sista sånglektionen någonsin. Kitte sa dock att hon tror att jag kommer ta fler sånglektioner i mitt liv. Vi får väl se hur det blir med det. Nu ska jag ta det lugnt en stund innan ensmblen börjar. Ha en fortsatt bra dag!
/Vispen

Hej!

De tre senaste dagarna i mitt liv har bestått av träning och plugg. Det är verkligen det enda jag har haft tid att göra och tänka på och jag har faktiskt hunnit en ganska bra bit på vägen. för bara några minuter sen skickade jag iväg vårens sista psykologiuppgift till min lärare. Det var alltså den sista uppgiften jag skrev i psykologi någonsin, det tror jag åtminstone. Om ni bara anar hur skönt det känns. Även om jag har glömt att ha med vissa saker i uppgiften finns det ingenting jag kan göra åt det nu eftersom den redan är inskickad. Nu ligger ödet i lärarens händer om vilket betyg jag får. Uppgiften i samhällskunskap har jag också kommit ganska långt på och jag har räknat ut att den borde vara färdig efter morgondagens samhällskunskapslektion då vi kommer att få tid till att jobba färdigt med våra uppsatser. Då kan jag dessutom fråga läraren om vissa saker som för mig känns lite oklara.

I helgen har jag som sagt varit och tränat. Killarna fick stå ut med mig hela helgen eftersom Krister sa att han bestämde att jag skulle vara med och träna vare sig killarna ville det eller inte. Därför åkte jag till Handen i fredags kväll där jag träffade Zebben, Claudio och Adde. Krister och Madde var också där och tränade med oss ibland. Det var väldigt roligt att träffa alla igen, särskilt Adde för honom hade jag inte träffat på väldigt länge. Vi spelade några timmar i fredags och jag tycker faktiskt att det var riktigt roligt att träna. Vi körde rundshowdown som liknar rundpingis, någon sorts dubbel där vi sprang runt varandra, några vanliga set mot varandra och sist men inte minst någonting som liknade hockey som jag tycker var väldigt underhållande. Zebben fick mig att tagga till ordentligt och att spela med Adde och Claudio var också roligt:) Senare på kvällen fikade vi lite, lyssnade på musik och pratade. De andra fick mig att känna mig gladare än vad jag hade gjort på länge och det kändes oerhört skönt att slippa vara ensam och tänka på skolan och allt annat som känns väldigt jobbigt för tillfället!

Eftersom vi var uppe länge i fredags vaknade vi inte förrän halv tio i lördags och då var det försent för oss att hinna äta frukost på hotellet. Därför gick vi istället till Pressbyrån där jag köpte en drickyogurth och en ostsmörgås som smakade skumt. Efter frukosten tränade vi och jag spelade stundtals oerhört dåligt, det gjorde jag även under eftermiddagen. De anddra hade ofta saker att klaga på och jag förstörde bara för de andra när jag skulle försöka samarbeta med dem. Men det var roligt ändå och jag tror åtminstone att det gav mig något med tanke på att träning ju för det mesta brukar göra det. Lunch åt vi på restaurang Viking och därefter gick vi och köpte varsin glass. Några av oss testade magnum double karamell som tydigen är en av årets glassnyheter. Jag har för mig att samma glass har funnits även när jag var yngre för jag mindes smaken av den sen tidigare. Den enda skillnaden med denna magnumglass var att den var mindre än vad jag mindes den men jag tycker att det känns som att de flesta glassar har minskat i storlek de senaste åren, samt även ökat i pris. Trots att glassen var liten var den åtminstone god:) Middag åt vi på China station och det var lika trevligt som vanligt:)

Klockan nio var det dags att titta på Eurovision song contest. Vi var ganska många som samlades på radion för att se programmet. Maria kom förbi också och henne fick jag många kramar av under kvällen. Medan vi såg programmet pratade vi om låtarna, skrattade och masserade varandra. Många ville att jag skulle massera dem trots att jag var dålig på det. Det fanns som tur var åtminstone en person som uppskattade min så kallade massage. Jag har egentligen inte särskilt mycket att säga om lördagens final, jag fastnade för många av låtarna. Däremot blev jag lite förvånad över att Azerbadjzan vann eftersom jag inte kom ihåg deras låt efter att ha hört den. Italiens bidrag minns jag inte heller särskilt väl och de kom ju tvåa så det är förmodligen jag som fastnar för fel låtar. Sverige kom ju trea, vilket jag tycker var väldigt trevligt för det var ju faktiskt ett antal år sen som Sverige placerade sig så pass bra:) När vinnarlåten spelades upp fick jag många att vara med på en gruppkram. Under programmet när jag försökte krama folk fanns det vissa som inte var särskilt taggade på att göra det. Men under kvällens gång blev människor roligare och socialare. Resten av kvällen dansade vi, pratade och såg glada ut:) Många tyckte att jag liknade en kanin på grund av mina tänder och Zebben fick för sig att jag skulle dansa som Shakira:) Vi var uppe sent även den kvällen och kom inte i säng förrän sent på natten. Då fick jag äran att sova på Claudios stora luftmadrass som jag fastnade för förra året.

Igår vaknade vi i alla fall i tid och hann äta frukost på hotellet. Om lite mer än två veckor kommer jag att spendera fyra underbara nätter där:) Söndagens träning gick katastrofalt dåligt för min del. Jag har nog nästan aldrig spelat lika dåligt som jag gjorde då och det berodde nog mycket på att jag inte hade sovit tillräckligt mycket. Efter att ha ätit lunch som vi beställde från George pizzeria var det dags för killarna att åka hem. Jag stannade kvar en stund och pratade med Krister, Madde och Johnnie innan även jag var tvungen att åka hem för att plugga. Helgen var hur som helst trevlig och att kombinera seriöst spel med mindre seriösa saker var roligt. Även det mindre seriösa gav något och jag har haft träningsvärk idag:) Att träffa alla var lika trevligt som vanligt och de fick mig som sagt att känna mig glad. Jag måste ge dem en eloge för att de stod ut med mig hela helgen. Nästa helg får jag träffa alla igen för då är det SM! Något som jag behöver träna mycket på kommande veckor är att röra mig mer när jag spelar. I nuläget står jag ganska stilla och eftersom man får mer kraft när man rör sig är det ju verkligen något som skulle hjälpa mig att utveckla mitt spel. Jag behöver dessutom träna på att förbättra mina servar.

Igårkväll pluggade jag ett antal timmar och hann även titta på hockeyfinalen mellan Sverige och Finland. Jag blev glad när Sverige gjorde det första målet men efter att även Finland lyckades göra mål fortsatte matchen att gå dåligt för svenskarna. Det är alltså bara att säga grattis till Finland och hoppas på att Sverige kan vinna hockey-vm i framtiden istället:) Idag har jag varit i skolan där jag dels repade med ensemblen men också träffade en lärare som hjälper till med att jobba med det sceniska uttrycket. Under den lektionen bestämde vi sångare tillsammans med läraren hur vi ska röra oss till de låtar vi ska framföra på konserten. På torsdag är det ju slutkonsert och då hoppas jag verkligen att jag sjunger bättre än på det senaste sånguppspelet. Jag har nu hört hur fruktansvärt dåligt jag sjöng då. Det lät visserligen bättre än i höstas då jag sjöng Round midnight men det var absolut inget framträdande som jag känner mig särskilt nöjd med. Efter själva framträdandet kände jag mig ju relativt nöjd men nu i efterhand när jag har hört mig själv måste jag ändå säga att jag är besviken, menmen. Nu har jag ju en chans att prestera på torsdag och då kommer jag att göra allt för att lyckas:) Som tur är bestämde vi att jag kommer sitta på en stol när jag framför låten som jag kommer att sjunga solo på. Det känns skönt att inte behöva tänka på att röra mig på den låten och att jag då förhoppningsvis bara kommer kunna fokusera på att få sången att låta bra. Nu ska jag sova för imorgon har jag en lång dag framför mig och imorgon kväll är det studentskiva med klassen. Den lovar jag att berätta mer om senare i veckan. Hoppas att ni får en fortsatt trevlig vecka, godnatt!
/Vispen

Hej!

Som ni kanske har läst var jag väldigt ledsen igår. Det är mycket som händer på en gång och det hade inte skadat ifall jag kunde vara på flera ställen samtidigt. Nu känns det i alla fall lite bättre för det här med att man inte får tävla medan man väntar på att få byta klubb stämmer inte:) När jag var sådär ledsen igår orkade jag inte prata med någon men jag är glad över att jag sms-ade några och att en person ringde och kollade upp allt åt mig. Jag fick dessutom veta att jag får träna med klubben jag brukar träna med trots att jag kommer spela för en annan klubb i lite mer än en månad till. Det var ju oerhört snällt och jag är verkligen tacksam för all hjälp jag fick igår! I skolan är det mycket att göra och jag kommer behöva anstränga mig på olika sätt hela helgen. Några killar kommer upp till Stockholm för att träna showdown och jag hade tänkt kolla ifall det är okej att jag tränar med dem. De tycker förmodligen att det är jobbigt att jag är med med tanke på att jag är tjej och tyvärr inte är lika bra och stark som dem. Men jag hoppas att de i alla fall låter mig vara med en stund för det skulle vara trevligt och jag behöver verkligen träna nu inför SM och Haninge open. Den bästa träningen får jag faktiskt när jag tränar med killar. Förutom att jag hoppas att jag kan träna lite ska jag även plugga. De två stora uppsatserna i psykologi och samhällskunskap ska lämnas in i början på nästa vecka och därför är det bara att bita ihop och skriva färdigt dem. Än så länge går det segt men en bit har jag åtminstone kommit. I samhällskunskapen är det extra viktigt att jag presterar eftersom jag ligger mellan g och vg. Jag fick som tur var vg på det senaste provet och den här sista uppgiften avgör vilket betyg jag får. Tyvärr blir det nog bara ett g för jag tycker verkligen att det är svårt att skriva något vettigt, dra en massa bra slutsatser och så vidare men jag ska absolut göra mitt bästa.

Sverige vann ju kvartsfinalen mot Tyskland i onsdags och det är bara att säga grattis! Dessutom gick Eric Saade vidare i gårdagens semifinal av Eurovision song contest. Jag tror att det kommer bli en tuff final imorgon och jag hörde faktiskt flera låtar som jag fastnade för igår. I helgen spelas SM i goalball och jag känner ganska många som är där och tävlar. Jag önskar alla ett stor lycka till! Nu ska jag plugga lite och sen får vi se vad som händer. Hoppas att ni får en trevlig helg! Ta hand om er själva och varandra.
/Vispen

Hej!

Förlåt men jag måste bara få klaga lite. Jag som trodde att saker inte kunde bli sämre just nu hade fel... Det handlar såklart om showdown. Jag har länge velat byta klubb och tänkte att det ju inte borde vara särskilt svårt. Det är det inte heller, problemet är dock att det tar sådan tid att göra det. Nu hade jag skickat in min licens till klubben jag har tävlat för tidigare eftersom de behövde den för att kunna skicka in den till något förbund som ska godkänna att jag byter till en annan klubb. Problemet är bara att en person ringde mig idag och sa att det tydligen tar trettio dagar för förbundet att godkänna det, något jag tycker är konstigt. Okej, jag kunde tänka mig att det kunde ta tid innan saker och ting hände men trettio dagar, en hel himla månad. Hur kan man ha en sådan regel? Efter den månaden kanske förbundet dessutom har en massa andra saker som de behöver göra, vilket kanske innebär att det tar ytterliggare några veckor innan de ser min ansökan om klubbyte. Eftersom jag behöver licensen för att kunna få spela SM om ungefär två veckor kan de inte ens skicka in det där himla pappret om klubbyte utan nu måste jag spela SM och sedan skicka in pappret igen efter det. Jag behöver nämligen ha med mig pappret till SM. Det värsta är att jag inte kan tävla medan jag väntar på att det här pappret ska godkännas av förbundet och det behövs ju alltså för att jag ska kunna byta klubb. Haninge open är också inom en månad och ungefär en månad efter det är det eventuellt en tävling i Prag. Klubben som jag tränar med för tillfället men som jag inte tävlar för vill såklart att jag ska tävla för dem. Det kan jag absolut förstå med tanke på att det ser konstigt ut annars. Nu har de tydligen bestämt att de som tränar med dem också måste tävla för dem. Så nu har jag ett stort problem... Jag kommer inte ha några att träna med. Klubben jag tävlar för i nuläget har visserligen träning en gång i veckan men på de träningarna brukar det komma väldigt många, vilket såklart är roligt. Det gör ju dock att man inte hinner spela särskilt mycket. Dessutom har de inte alls kommit lika långt där som de har gjort i klubben jag brukar träna med. De har fler nybörjare där och så vidare. Dessutom har jag ju jättemånga av mina vänner där jag brukar träna och nu får jag alltså inte trna där mer på väldigt länge... Jag som hade ställt in mig på att jag verkligen vill det här och så händer det här just nu när jag ändå har väldigt mycket annat... I och för sig kanske jag blir tvungen att hoppa över några tävlingar för att visa klubben jag tränar för att jag verkligen vill byta klubb nu. Det kanske skulle göra att de förlät mig för det här. Jag borde ha tänkt på allt det här, att det kunde ta sådan tid men jag hade ingen aning om det här. Ifall jag hade kunnat tävla medan jag väntade på att mitt klubbyte skulle godkännas hade det varit en annan sak men spelare utan licens får inte göra det... Så jag är så oerhört ledsen nu. Även om jag hade tappat lusten att spela showdown lite inser jag nu hur mycket det betyder för mig. Jag tycker om att träna, det ger mig verkligen mycket och jag träffar ju många av mina vänner där också. Förlåt men nu är jag faktiskt ledsen. Det känns som att jag gör allt fel just nu. Igår pratade jag med en vän som sa att man alltid lär sig något av svåra perioder i livet och det stämmer ju verkligen. Nu får jag helt enkelt ta en paus från showdown vare sig jag vill det eller inte. Min vän sa också att han tror på ödet. Säger alltså ödet att jag ska sluta med showdown, är det det framtiden vill? Det känns hemskt för showdown betyder så mycket för mig, jag kan faktiskt inte förklara hur mycket. Till och med att förlora är värre än det här och att inte ens kunna träna med de jag tycker om, att inte kunna tävla och att inte veta hur lång tid saker kommer ta, hur lång tid det kommer ta för de där människorna att godkänna mitt klubbyte. Det är oerhört frustrerande. Nu ska jag åka till skolan och ha ensemble, vi får se om jag klarar av att prestera där.
/Vispen

Hej!

Den här veckan har jag verkligen mycket att göra. Nu ikväll har jag äntligen börjat skriva på psykologiuppgiften men det går tyvärr väldigt segt. På cirka tre timmar har jag knappt kommit någonstans men jag hoppas att jag snart ska komma igång. Det jag skriver om är faktiskt ganska intressant. Jag har valt att diskutera tre texter som handlar om depression och ångest. Förutom psykologiuppgiften har jag ju även den stora uppgiften i samhällskunskap och den går det också dåligt med. Vad är det för fel på mig? Jag känner verkligen att jag försöker men ändå går det dåligt och jag känner mig oerhört omotiverad trots att jag vet om att dessa två uppgifter är bland det sista jobbiga och svåra jag gör den här terminen.

Skoldagarna har mest rullat på som vanligt. I måndags hade jag den sista lektionen i körsång B och det kändes faktiskt lite tråkigt. Vi tränade lite på studentsången och sjöng en låt som hette In the name of love. På gårdagens lektion i estetisk verksamhet jobbade vi i grupper. Jag är ganska nöjd med gruppen jag är med i och igår jobbade vi med nyandliga rörelser och sekter. Vi ska göra en musikalisk tolkning av en låt och jag hoppas att det ska gå bra. Läraren talade om för mig att jag måste synas i redovisningen av den sista uppgiften för att få vg i kursen. Därför ska jag sjunga lite och får hoppas att jag kan göra det på ett tillräckligt bra sätt för att få vg.

Igår eftermiddag hade jag som alla andra tisdagar samhällskunskap och psykologi. Efter att psykologilektionen var slut stannade jag kvar i klassrummet tillsammans med några andra för att återigen skriva uppgiften i socialpsykologi. Sist försvann ju allt från datorn men igår lyckades jag i alla fall skriva lite trots att datorn krånglade även då. När jag skulle maila över uppgiften till läraren hängde sig datorn men det fungerade till slut:)

Igårkväll var det träning som jag tycker kändes helt okej. Christoffer, Johnnie och jag tränade och jag känner att jag faktiskt spelade ganska bra stundtals. Nu gäller det verkligen att jag tränar ordentligt inför nästa tävling. Eftersom jag har bestämt mig för att vara med i Haninge open och eftersom jag kommer betala cirka 2500 kronor för att få vara med ska jag försöka lägga ner så mycket tid som möjligt på träningen de kommande veckorna. Jag vill känna att jag i alla fall har förberett mig på ett bra sätt och om det visar sig att det går dåligt vill jag åtminstone känna mig nöjd med mig själv. Efter träningen åkte Krister, Madde och jag och åt på Maistro som är en grekisk restaurang där de har jättegod mat! Vi var där för att fira att Krister fyllde år i måndags. Jag hade verkligen en trevlig kväll och slogs av att jag är oerhört glad över att jag faktiskt känner och får umgås med så pass underbara människor:)

Idag började den så kallade produktionsveckan då det enda vi gör är att träna inför slutkonserten nästa vecka. Det känns riktigt skönt att vi faktiskt har fått en vecka till att bara koncentrera oss på konserten. Eftersom vi har inlämningar i nästan alla ämnen hinner vi dessutom jobba lite extra med dem den här veckan. Jag måste säga att jag känner mig ovanligt lugn inför konserten. Däremot vet jag inte om det är lika lugnt som det känns men med tanke på att vi ska öva hela veckan tror jag att det ska gå bra. Elina och Julia sjunger verserna i de flesta låtarna och jag har bara en låt som jag ska sjunga solo på, samt en vers i en låt som vi ska sjunga tillsammans. Det känns skönt att jag inte kommer behöva synas särskilt mycket för jag trivs med att stå i bakgrunden och köra. Låten jag ska sjunga har jag dock bestämt mig för att försöka sjunga så bra som möjligt.

Nu sitter jag och tittar på hockeymatchen mellan Sverige och Tyskland. Det är ju VM och kvartsfinal och därför tycker till och med jag att sport är intressant ikväll. Dock vet jag många som inte ens visste om att Sverige skulle spela ikväll. När jag talade om det här hemma var det till exempel ingen som ens verkade ha hört talas om att VM i hockey spelas just nu. Ifall jag skulle fråga folk i min klass tror jag inte att särskilt många av dem skulle känna till matchen. Det mesta de flesta brukar prata om i skolan är musik, ett samtalsämne som jag har blivit lite trött på efter att ha gått i musikklass i snart tre år. Därför känns det skönt att hålla på med sport som jag tycker skiljer sig väldigt mycket från musik. Nu ska jag fortsätta skriva på psykologiuppgiften. Ha det bra tills jag bloggar nästa gång!
/vispen

Hej!

Hoppas att ni mår bra och att er helg har varit bra! Nu tänkte jag bara skriva ett kort inlägg innan jag går och lägger mig. Snart börjar en ny vecka som förmodligen kommer vara en av de stressigaste veckorna på länge. Jag har mycket att skriva och ska dessutom hinna träna på ett antal låtar inför slutkonserten den nittonde maj. Dessutom vill jag gärna hinna träna showdown för jag tror faktiskt att jag ska spela Haninge open. Eftersom det inte är tävlingar särskilt ofta och eftersom jag ändå kommer vara med under själva tävlingen känner jag att jag lika gärna kan spela. Då lär jag åtminstone få några poäng till den där rankinglistan och sen lär jag mig alltid mycket av att spela mot de bästa spelarna i världen:)

Min helg har varit ganska lugn och trots att det inte har hänt något särskilt har den varit helt okej. I fredags kväll var jag hemma, tittade lite på tv och chattade med mina vänner. Igår åkte jag till ungdomsgården och dit var det många som kom, vilket var trevligt:) Vi gjorde i ordning en pastasallad till lunch och efter att vi hade ätit promenerade vi till en gräsplätt. Där spelade några fotboll medan några bara satt och pratade. Med tanke på att jag inte ville skämma ut mig var jag med de som bara satt och tog det lugnt. Fotboll är verkligen inte min grej, jag kan ju knappt träffa bollen och ännu mindre få in några bra skott. Vi som satt och pratade hade i alla fall trevligt och vi pratade bland annat om att starta en gosklubb. I ett antal undersökningar har man tydligen kommit fram till att vi människor behöver mellan fyra och åtta kramar om dagen för att må bra och minst tolv kramar för att vi ska utvecklas som människor. Om det stämmer är det förmodligen en förklaring till varför jag har känt mig nere på sista tiden och en anledning till varför jag har känt att jag har stannat i utvecklingen. Det är nämligen sällan som jag ens får fyra kramar en vanlig dag och tolv kramar får jag i princip aldrig. Jag känner verkligen att jag saknar en pojkvän samtidigt som jag känner mig oerhört trött på kärleken just nu, åtminstone på all olycklig kärlek, på förhållanden som tar slut på ett tråkigt sätt och på otrohet. Tänk om man kunde välja att styra över sina känslor ändå. Å ena sidan skulle ju det vara bra för att det skulle göra att livet blev mycket lättare. Å andra sidan skulle det nog kännas tråkigt för att man förmodligen inte skulle kämpa för kärleken på samma sätt då som de flesta av oss behöver göra nu.

Idag har jag träffat Rebecka och gått runt på stan med henne i några timmar. Jag behövde nämligen hitta något att ha på mig på studentskivan och köpa ett nytt headset till min dator eftersom mitt gamla tyvärr gick sönder för några veckor sen. Som jag har skrivit tidigare tycker jag att det är väldigt tråkigt att handla kläder och jag blev trött på det väldigt snabbt även idag. Därför var det ganska tråkigt för Rebecka att vara med mig och jag tyckte synd om henne som fick stå ut med mig. Trots att jag försökte känna mig glad och vara trevlig gick det inte särskilt bra. Nu var det faktiskt ganska länge sen som jag kände mig riktigt glad men jag hoppas attt det förändras snart:) Även om det tog tid för oss att hitta något idag gjorde vi som tur var det till slut:) Eftersom vi har bestämt oss för att ha filmtema på stundetskivan tyckte Rebecka att jag ska klä ut mig till Pocahontas. Idag hittade vi därför en klänning som jag ska ha på mig och sen måste jag försöka fixa några andra saker tills dess. Jag hittade ett headset som verkar vara helt okej så nu kan jag förhoppningsvis prata med mina vänner igen:)

Ikväll har jag varit hos Adam där jag åt middag. Vi hade en hel del att prata om ikväll också och det kändes skönt att få träffa Adam igen. Fastän vi inte är tillsammans längre tycker jag att det känns bra att vi fortfarande ses ibland. Eftersom Adam och jag kände varandra väldigt väl för några år sen och med tanke på att vi då hade en speciell och väldigt nära relation tycker jag att det vore väldigt synd ifall vi inte skulle försöka ta till vara på och behålla vår vänskap. Även om vi inte längre är kära i varandra, de känslorna har släppt hos oss båda för länge sen, är vi fortfarande vänner och jag tycker som sagt att det känns bra:) Nu ska jag gå och lägga mig och försöka sova några timmar innan morgondagens skoldag börjar. Godnatt!
/vispen

Hej!

Nu har jag varit med på den sista sångaftonen med klassen. Det känns väldigt konstigt att ha gått i samma klass som dem i snart tre år nu. Tiden har gått hur fort som helst även om det också har funnits dagar som har känts både långa och tråkiga. Jag kommer verkligen att sakna dessa härliga kvällar då man får njuta av allas underbart fina röster. Ikväll verkade det tyvärr inte vara någon som filmade. En tjej i min klass skulle ha gjort det men hennes kamera fungerade tydligen inte som den skulle. Min farmor Irre sa att hon försökte filma men att det nog inte blev särskilt bra eftersom det var för mörkt i kaféet där vi sjöng. Jag hoppas hur som helst att hon lyckades spela in lite ljud från konserten för det skulle vara väldigt roligt att ha i framtiden. Tyvärr var det några som var sjuka och några som var tvugna att jobba men alla som sjöng ikväll var, enligt mig, verkligen jätteduktiga! Ingen av mina föräldrar hade möjlighet att komma och lyssna men min farmor irre och min mormor Lia var där, vilket var trevligt:) Med tanke på att det var den sista sångaftonen ikväll kände jag verkligen att jag ville prestera och sjunga så bra som möjligt. Ungefär en timme innan konserten träffade jag min sånglärare Kitte och fick sjunga igenom låten några gånger. Kitte kompade mig på piano och det lät lika bra som vanligt. Jag tycker att det kändes helt okej att sjunga trots att jag har känt mig lite konstig i halsen de senaste dagarna. På konserten var jag rädd för att det inte skulle gå lika bra för mig att sjunga som det hade gjort när vi övade tidigare. Innan det var min tur var jag väldigt nervös och funderade en stund på att strunta i att sjunga. Jag ville nämligen inte att det skulle gå som i vintras då jag misslyckades med att sjunga jazzlåten Round midnight. Idag måste jag dock säga att det kändes helt okej att sjunga. Jag vet såklart inte hur det lät ut i högtalarna men det kändes som att jag klarade av att sjunga de höga tonerna i låten och det kändes faktiskt roligt att stå där på scenen och sjunga:) Det var människor som applåderade efter att jag hade sjungit, vilket ju var tur för det hade förmodligen sett lite konstigt ut annars. Om de applåderade för att vara artiga eller för att de tyckte att det de hörde var bra vet jag i och för sig inte men jag får väl utgå ifrån att de i alla fall stod ut med att höra mig. Jag tycker som sagt att alla var väldigt duktiga ikväll och jag fick höra många bra tolkningar av låtar. Det känns verkligen som att alla har hittat musikstilar som de tycker om att sjunga och allas röster passade verkligen till de låtar de hade valt att sjunga ikväll. Alla har utvecklats oerhört mycket sen vi gick i ettan och jag är jätteglad över att jag har fått gå i samma klass som väldigt många begåvade sångare och sångerskor. Jag tror absolut att minst en av oss kommer fortsätta att hålla på med musik även efter gymnasiet och att jag kommer få höra en eller flera personer igen i framtiden:)

Förutom att jag har deltagit på en sångafton har dagarna mest sett ut som vanligt. I tisdags var jag och tränade och det kändes faktiskt helt okej. Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig för hur jag vill göra med träningen i fortsättningen, hur mycket tid jag vill lägga ner på den och så vidare men det får vi se. Tack för era fina kommentarer i alla fall, det känns skönt att ni stöttar mig och att ni faktiskt tror på mig. Det betyder jättemycket!

I skolan är det väldigt mycket att göra. Nu är det bara att lägga i sista växeln innan sommarlovet och alla lärare har gett oss en sista uppgift i sina ämnen. Det jag har mest ångest inför för tillfället är upssatserna som ska skrivas i psykologi och samhällskunskap. Det känns inte som att jag kommer klara av att få godkänt på dem men jag ska verkligen göra mitt bästa. Om exakt två veckor har vi den sista konserten med ensemblerna och det ska bli roligt samtidigt som det kommer kännas tråkigt att det är den absolut sista konserten jag är med på tillsammans med AM3. Jag hade en klump i halsen även ikväll eftersom jag visste att det var sista gången jag hörde alla sjunga på det här sättet. De flesta som sjöng ikväll blev enbart kompade av någon som spelade gitarr eller piano, vilket gjorde att rösterna framhävdes på ett annat sätt än på slutkonserten då det är en massa instrument som ska höras. Jag har varit med om att medhörningen har krånglat lite på tidigare ensemblekonserter och det har hänt att jag har sjungit dåligt på grund av att jag knappt har hört mig själv. Om två veckor hoppas jag dock att allt kommer att gå bra! Nu hinner jag inte skriva mer men jag lovar att blogga snart igen. Ha det bra tills dess!
/Vispen

Hej!

Hoppas att allt är bra med er! Jag känner mig fortfarande trött efter helgen och har tyvärr lite ont i halsen idag. Det vore ju typiskt om jag håller på att bli sjuk inför den sista sångaftonen som är på torsdag. Här kommer i alla fall ett inlägg där jag har tänkt skriva om min helg i Milano. Jag har ju i och för sig redan uppdaterat er om hur det gick i helgen via mobilen. Men jag känner att jag gärna vill skriva lite mer om tävlingen trots att det gick väldigt dåligt för mig. Man åker ju inte direkt till Milano varje dag.

Resan gick bra i onsdags även om den tog lite längre tid än beräknat på grund av bilköer och annat jobbigt. Som tur var åkte jag i alla fall med roliga människor och därför gjorde det ingenting att det tog lång tid. Christoffer, Daniel och Maria underhöll mig då vi satt på en flygbuss mot Arlanda. När vi äntligen var framme träffade vi några andra som också skulle följa med till Milano. Det blev som vanligt en del väntan efter att vi hade checkat in och gått igenom säkerhetskontrollen. Till slut fick vi i alla fall gå på planet. Vi mellanlandade i Zyrich där vi åt middag på Burger king innan vi sedan åkte vidare till Milano. Eftersom vi inte satt särskilt nära varandra på flygplanet lyssnade jag på en bok för att få det att kännas som att tiden skulle gå fortare. Vilken tur att jag orkade ladda över några böcker till min milestone innan jag åkte i onsdags. Klockan var ganska mycket då vi kom fram till Roxy hotell där vi bodde i helgen. Trots att vi bodde på samma hotell som förra året hade jag glömt hur det såg ut där. Rummen såg i alla fall ut precis som förra året och även frukosten var sig lik. Vi gick och la oss nästan direkt efter att ha fått nycklarna till våra rum.

I torsdags var det egentligen ingenting särskilt som hände. På förmiddagen tog vi det lugnt och de flesta av oss satt på mitt och Marias rum och pratade. De andra kom nästan alltid till vårt rum när vi var på hotellet. Eftersom jag hade sovit dåligt under natten kände jag mig trött och försökte vila. Det gick dock inte särskilt bra eftersom några av de andra slog mig med käppar och för att några dessutom höll på med en showdownboll. Jag störde mig verkligen på en del av killarna men det är ju tur att de finns för vem skulle jag annars störa mig på?:) Eftersom jag dessutom kände mig ganska ledsen och nedstämd var det lite skönt att de andra pratade och att jag därmed mest kunde lyssna på dem istället för att försöka hålla igång ett samtal. Mitt humör har verkligen varit konstigt i helgen. Jag försökte vara glad och positiv men det var tyvärr inte särskilt lätt då jag för det mesta faktiskt kände mig ganska ledsen. Vissa stunder kunde jag dock känna mig glad över att jag var i Milano och för att jag fick vara med en massa trevliga och roliga människor hela helgen:) Jag tror verkligen att det var bra för mig att åka iväg och tävla istället för att sitta hemma och tänka på skolan och allt annat som händer just nu.

Senare under dagen åt vi lunch på en pizzeria där jag åt pasta med mozarellaost och tomat. Vid lunchen träffade vi Anders och Sverker som då hade kommit fram och det var roligt att träffa dem igen. Efter lunchen gick vi och köpte jättegod glass. Vi köpte den från samma ställe som förra året och jag tycker att den var minst lika god i år, särskilt chokladglasen:) Tiden gick och några timmar senare var det dags för oss att gå till institutet där alla matcher skulle spelas och där vi höll till i helgen. Medan vi väntade på att få komma in satt vi och pratade om tävlingen och vilka målsättningar vi hade. NÅgra av oss lyckades nå upp till de mål vi hade medan några av oss inte gjorde det.

När vi en stund senare satt i ett stort rum där alla skulle samlas fick vi syn på en massa roliga människor som vi hälsade på, bland annat de kära holländarna. Jag blev extra glad när Leander kom fram till mig och sa hej. I Finland pratade jag ju väldigt mycket med både honom och Sven. Sven var tyvärr inte i Milano i helgen och jag tycker verkligen att det var synd. Eftersom han har varit med på varenda internationell tävling jag har varit på sen jag började tävla kändes det verkligen tomt utan honom för även om jag inte direkt har pratat särskilt mycket med honom på vissa tävlingar har jag alltid hört honom prata mycket med de andra svenskarna. Dessutom brukar det ju alltid gå väldigt bra för Sven och jag har nog sett minst en match med honom på varenda tävling. Efter ytterligare en stunds väntan hälsades vi välkomna till tävlingen. Eftersom det var ganska många som skulle prata och eftersom alla dessutom först sa allt på italienska för att sedan få allt översatt till engelska av en person tog det ganska lång tid. Jag gäspade flera gånger och tycker att det kändes skönt när alla äntligen hade pratat färdigt. Jag och några andra gick till ett rum för att se hur det kändes att spela på ett showdownbord som fanns där. Borden brukar nämligen vara lite olika beroende på vilket land man är i. Lite senare var det middag och därefter började killarnas matcher.

Jag hann titta på flera matcher. Som jag skrev i ett tidigare inlägg gick det bra för killarna och de flesta vann alla sina matcher:) Förutom att jag såg några av svenskarna spela hann jag även se en av Leanders matcher. Killarnas matcher fortsatte även under fredag förmiddag och vid lunch fick vi reda på att Zebben, Claudio och Krister hade gått vidare från sina grupper:) Efter lunchen som bestod av mackor var det äntligen dags för tjejerna att spela. Vi var fem personer i min grupp men eftersom en tjej hoppade av hade jag bara tre matcher. Jag vann över Anni från Danmark och Irene från Italien men förlorade tyvärr mot Jaana från Finland. Att jag förlorade mot Jaana tror jag berodde mycket på att jag inte kände mig tillräckligt taggad inför och under matchen, att jag blev stressad och då inte spelade varierat och för att Jaana dessutom hade utvecklats mycket sen jag mötte henne senast. Även Anni och Irene hade utvecklats sen jag mötte de senast och trots att jag vann över dem var det två riktigt jämna och roliga matcher:) Jag slutade som tvåa i min grupp och det räckte för att jag skulle gå vidare.

Nu vet vi ju dock hur dåligt det gick för mig i lördags. Trots att jag kände att jag lyckades sova ovanligt mycket natten mellan fredag och lördag och trots att jag faktiskt kände mig ganska taggad och glad i början av eftermiddagen förlorade jag varenda match i lördags. I första matchen coachade Claudio mig och jag känner verkligen att jag kämpade och gjode mitt bästa. Ändå förlorade jag mot Tanja och det tror jag berodde på att hon hade en bra coach och på att hon hittade ett ställe där jag släppte in de flesta målen. Dessutom tycker jag att hon hade utvecklats oerhört mycket sen jag spelade mot henne i Finland. Jag blev faktiskt glad för hennes skull då hon vann över mig eftersom jag alltid hade vunnit över henne när vi hade spelat tidigare:) Tanja kom dessutom till final i helgen och det tycker jag verkligen var roligt! Efter att ha förlorat första matchen i lördags fick det mig att känna mig otaggad och börja tänka en massa. Det resulterade i att jag förlorade de fyra kommande matcherna. Två av dem förlorade jag stort medan det var två matcher som var lite jämnare, i alla fall stundtals, där jag tycker att jag spelade bättre och att jag ibland hade otur med vissa bollar. Jag kan lova er att jag inte direkt kände mig glad efter att ha förlorat fem matcher i rad, det har jag nog aldrig gjort tidigiare, aldrig någonsin faktiskt. Åtminstone var det nog väldigt länge sen. De andra spelarna var helt enkelt för bra, jag kände inte att jag fick mitt spel att fungera och jag kände mig ibland väldigt otaggad och tankarna var ibland någon annanstans än på matcherna som jag verkligen försökte göra allt för att tänka på. Att vara fokuserad och koncentrerad är ju väldigt viktigt under en match och om man inte klarar av att vara det är det kanske inte särskilt konstigt att man förlorar. Men jag känner verkligen att jag kämpade, nu i efterhand kan jag känna att jag kanske ibland borde ha tänkt mer på variation och en del annat som kan vara viktigt under en match. Christoffer coachade mig och han var minst lika bra som vanligt men ändå förlorade jag som sagt hela tiden. Nu finns det ju ingenting jag kan göra åt de förlorade mathcerna och det är klart att jag är besviken på mig själv för jag hoppades ju verkligen att det skulle gå bättre för mig den här gången. Det enda jag kan göra är att tänka på vad som kan förbättras i kommande matcher och försöka tänka framåt. Jag har börjat fundera på att kanske lägga ner showdownen ett tag, inte helt och hållet såklart för jag vet om att jag gärna skulle träna showdown ibland. Frågan är bara om jag vill satsa och träna på en så pass hög nivå som jag gör nu eller om jag bara vill träna för skojs skull och kanske åka på någon tävling lite då och då för att få tävla och träffa alla jag har fått lära känna via sporten. Innan sommaren är det en hel del som händer och jag kommer tyvärr inte hinna träna särskilt mycket inför Haninge open i juni som är nästa viktiga tävling. Därför får vi se om jag väljer att spela där eller om jag bara väljer att åka dit och titta och heja på de andra svenskarna. Å ena sidan känner jag att det vore roligt att få spela mot alla duktiga spelare igen för att jag alltid lär mig något då jag möter dem. Å andra sidan känner jag att det kanske inte är värt att lägga ner pengar på att tävla i Haninge open då jag ändå inte kommer kunna träna lika mycket som i vanliga fall på grund av att mycket av det som händer ligger de dagar då jag har träning. De senaste veckorna kan jag ju erkänna att jag inte direkt har tränat lika hårt som jag kan göra vissa veckor men jag har i alla fall tränat ganska ofta. Ändå visade det ju sig att det gick dåligt för mig i Milano. Hur dåligt kommer det då inte gå om jag tränar ännu mindre än de senate veckorna? Nu har det alltså gått dåligt för mig sen EM i augusti. Sen dess har jag inte vunnit en enda medalj utan jag har istället kommit fyra både i Finland, på european top twelve och dessutom på svenska cupen. I Milano kom jag på elfte plats, vilket ju var katastrofalt dåligt och helt oacceptabelt. Jag vet om att man inte alltid kan vinna och att det ibland behöver gå dåligt för att man ska tagga till och känna sig mer motiverad att träna och så vidare. Men om det går dåligt i åtta månader är det väl ändå något som inte stämmer? Tyvärr är det ju inte alla som har talang och kapacitet att bli bra och jag kanske tyvärr måte erkänna för mig själv och alla andra att jag inte har det som krävs. Jag vet nämligen att det finns spelare som tränar showdown väldit sällan men som det ändå går bra för på tävlingar, medan det ju går dåligt för mig trots att jag tränar en eller flera gånger i veckan. Med tanke på att jag väldigt gärna vill bli bra på showdown och med tanke på att det är något jag har kämpat för, drömt om och önskat ett tag nu, i cirka två år, och jag nu placerar mig sämre än någonsin är det klart att det känns jobbigt och hårt. Jag funderade tidigare på att bara ta en liten paus från showdownen för att jag tänker att det kanske skulle få mig att känna mig mer motiverad igen framöver. Om jag väljer det alternativet kommer det ju dock bli mycket svårare för mig att kunna prestera när jag väl väljer att börja spela igen eftersom de andra spelarna då har hunnit träna regelbundet under en längre tid medan jag inte har gjort det. Då kan det ju vara försent eller till och med omöjligt för mig att placera mig bra igen. På ett sätt känner jag dessutom att det skulle vara svårt för mig att bara träna och tävla för skojs skull. Jag är en tävlingsmänniska och tycker inte om att förlora. Dessutom är det ju tävlingarna jag tränar inför och det vore tråkigt om jag inte hade dem att se fram emot. För mig känns det lite som att jag vill välja mellan allt eller inget. Som tur är ligger Haninge inte allt för långt hemifrån mig och därför kommer jag vara närvarande på Haninge open hur det än blir, dels för att jag vill träffa alla och dels för att jag gärna vill se en massa roliga matcher. Ytterligare en nackdel om jag väljer att inte spela Haninge open är att jag då förlorar jättemånga rankingpoäng som jag fick förra året då jag kom trea i tävlingen. Men om jag ändå knappt har tränat något kommer det ju bara kännas jobbigt då de andra spelarna krossar mig totalt. Några poäng kanske jag i alla fall kan lyckas få och det är kanske trots allt bättre än att förlora alla. Men hur skulle ni ha gjort om ni var jag? Tror ni att ni hade fortsatt spela och kämpa, tror ni att ni hade tagit en paus, hade ni valt att bara spela för skojs skull eller tror ni att ni hade lagt ner helt? Jag ska som sagt tänka i några dagar till innan jag bestämmer mig för hur jag vill göra och jag skulle bli enormt tacksam om jag fick tankar och synpunkter från er:)

Efter middagen i lördags kände jag mig äntligen lite gladare då jag satt och pratade med några av svenskarna och några holländare:) Maria, Madde och jag pratade bland annat med en holländare som älskar choklad:) Jag har förresten kommit fram till att jag verkligen har tyckt om varenda holländare jag har träffat, i och för sig är det väl inte direkt jättemånga, men ändå. Alla holländare jag har träffat och lärt känna har i alla fall på något sätt varit mer öppna jämfört med hur de flesta, eller till och med alla, svenskar har varit när jag har lärt känna dem. Det kanske bara är en tillfällighet, jag vet inte. En annan sak som jag har funderat lite över är hur vi hälsar på varandra i olika länder. När jag var i Italien var det till exempel flera som jag bara hade pratat med några få gånger eller kanske till och med inte alls, som pussade mig på kinden när de hälsade på mig. Några av holländarna pussade mig också. När svenskar hälsar på varandra, i alla fall när vi hälsar på människor vi knappt känner, skakar vi oftast hand. Om vi hälsar på någon vi känner finns det ju de som väljer att kramas också. Vissa kanske även väljer att pussa varandra på kinden men det skulle jag säga är väldigt ovanligt, i alla fall i jämförelse med italienare och holländare som tydligen verkar tycka att det är helt naturligt att kramas och pussas. Ett sådant land skulle jag förmodligen tycka om att bo i för jag brukar uppskatta att krama folk och tycker alltid att det känns lite roligt att bli pussad av de jag inte känner. För mig känns det dock fortfarande lite ovant och det kanske det gör för de flesta svenskar med tanke på att vi inte är vana vid att hälsa på varandra på det sättet.

I lördags kväll spelades alla kvartsfinaler. Både Claudio och Zebben vann sina matcher och gick därmed till semifinaler som spelades igår. Zebben och Claudio mötte varandra, Zebben vann och han vann även finalen mot en holländare:) Claudio vann brons mot Teemu från Finland, vi kan alltså säga grattis till både Zebben och Claudio som gjorde en fantastisk insats i Milano! Eftersom vi bodde på olika hotell i helgen umgicks jag nästan endast med svenskarna på kvällarna. Det kändes lite tråkigt att inte kunna umgås med människor från vissa länder eftersom jag nästan aldrig träffar dem, menmen. Svenskarna var också roliga och jag hade särskilt roligt då vi pratade om roliga saker, höll på med Claudios Ipad, skrattade, då jag ville få ut min energi och många av oss hoppade runt i en säng och såg galna ut och då vi körde mindfulness.

Igår var det då dags att åka tillbaka till Sverige igen. Trots att jag inte direkt tycker att hotellet där vi bodde hade världens bästa frukost är jag säker på att jag kommer att sakna den. Italienarna verkar inte riktigt äta som vi svenskar på morgonen utan frukost verkar mer innebära att fika för dem. Det fanns nämligen både kakor och croissanter med sylt och choklad. Bröd och pålägg fanns också men det fanns inte särskilt mycket att välja bland. Det fanns bara en sorts mjukt bröd och någon sorts hårdare bröd som jag tycker liknade kex. Skinka, korv, mjukost och nutella var de enda påläggen som fanns. Eftersom jag inte äter kött och eftersom nutella inte direkt är något jag tycker om att ha på smörgåsen, i alla fall inte på morgonen, kändes det lite tråkigt att äta mjukost hela tiden. Mjukosten var i alla fall god, vilket ju var tur:) Förutom att jag kommer att sakna den italienska frukosten kommer jag även att sakna hotellrummet där vi bodde och den lilla toaletten som kändes speciell på grund av dess storlek. Den italienska maten var enligt mig bättre än frukosten och även om de verkar äta mycket kött i Italien kommer jag att sakna maten och den goda pastan. Italiensk glass är bland den godaste glass jag någonsin ätit. Tyvärr åt jag bara glass en enda gång i Italien, vilket var lite synd, menmen. Det var oftast fint väder i helgen och det var skönt. En gång regnade det men eftersom vattendropparna som föll inte kändes kalla gjorde det ingenting:) Det som jag kommer sakna mest av allt är alla underbara människor jag träffade i Milano! Italienarna var snälla, trevliga och öppna och alla jag träffade som bodde i andra länder i Europa kommer jag också att sakna. Som tur är får jag träffa några av dem på Haninge open och dit är det bara ungefär en månad, en månad som jag tror kommer kännas kort på grund av att jag kommer ha mycket att göra. Några av svenskarna kommer jag träffa igen på träningar och de andra ser jag på SM om tre veckor:)

Det finns inte särskilt mycket att skriva om gårdagen. Efter att ha tittat på semifinalen mellan Zebben och Claudio, finalen mellan Hanna och Tanja som Hanna vann och herrfinalen var det prisutdelning som även den tog lång tid på grund av att allt sades på både italienska och engelska. Det var i alla fall en del bra saker som sades under prisutdelningen, man tackade bland annat alla som hade hjälpt till under helgen och även de som hjälpte till att arrangera tävlingen för utan dessa människor hade det ju inte blivit någon tävling. Efter att prisutdelningen var slut fick alla varsin nyckelring med en bild av två showdownracketar och en boll och där det står ungefär Milano 2011. Efter det fick vi skynda oss för att hinna med bussen som tog oss till flygplatsen. Jag hann som tur var i alla fall säga hejdå till några innan vi åkte.

Det gick snabbt för oss att ta oss igenom säkerhetskontrollen och vi hann äta en snabb lunch innan flygplanet skulle lyfta. Maria satt bredvid en kille som gav henne sitt telefonnummer på en femdollarsedel samt gav henne en massa bra erbjudanden, något som jag tycker var väldigt romantiskt:) När vi en stund senare satt på nästa flyg som skulle ta oss till Arlanda fick jag en femtiolapp av Daniel där han hade skrivit sitt telefonnummer:) Även om det ju inte var samma sak som att Maria fick en sedel av en utländsk kille blev jag glad över att Daniel gav mig den. Han sa att han gjorde det för att han tyckte om mig och jag får verkligen hoppas att det är sant. Att få något av en riktigt bra vän är ju inte helt fel och Daniel är den första som har gett mig något sådant. Jag är verkligen glad över att han började spela showdown och att jag därmed har lärt känna honom bättre de senaste månaderna:)

Jag tycker verkligen att det kändes roligt att åka till Milano tillsammans med alla svenskar som följde med dit. Livet skulle vara mycket tråkigare utan dem och de fick mig att skratta en hel del i helgen trots att jag har känt mig ganska ledsen ibland. Min placering är jag inte alls nöjd med men nu är det ju bara att gå vidare och försöka tänka framåt. Mitt mål att bli topp åtta klarade jag inte men jag uppnådde mitt andra mål som ju var att inte komma fyra:) Även om många av er förmodligen skulle säga att det är värre att komma elva än fyra måste jag i alla fall säga att det kändes skönt att inte precis behöva missa att vinna medalj den här gången. Att istället vara väldigt långt ifrån att vinna medalj var inte heller roligt men av någon anledning kände jag mig inte lika ledsen då jag förlorade i lördags som jag har gjort då jag har kommit fyra flera gånger i rad. Nervositeten var också mycket bättre i helgen än på tidigare tävlingar och jag kunde sova mer än fyra timmar varenda natt:) Jag vill avsluta med att skriva att jag är oerhört tacksam över att jag har fått chansen att tävla internationellt. Jag känner verkligen att jag har utvecklats, både som spelare men också som människa, under de år då jag har fått vara med och tävla. Dessutom skulle jag aldrig ha träffat och lärt känna alla de människor jag känner idag om jag inte hade fått vara med och tävla och representera Sverige. Ifall det här var sista gången jag åkte utomlands på en showdowntävling vet jag inte. Det skulle inte förvåna mig om jag inte får följa med någonstans på länge nu med tanke på att jag har placerat mig dåligt på sista tiden. Men vi får se vad som händer i framtiden. Det som har varit kommer jag i alla fall att minnas med glädje.
/Vispen