Två dåliga dagar
Hej!
Jag vet inte varför det känns som att saker antingen går ganska bra eller väldigt dåligt just nu. Det finns tydligen inget mellanting. När jag skrev mitt senaste blogginlägg tycker jag att det kändes som att det mesta rullade på. Tiden går och saker händer även nu men jag hade önskat att vissa saker hade sett ut på ett annat sätt. Om jag hade fått bestämma hade jag till exempel varit i Göteborg just nu eller åtminstone suttit på ett tåg på väg dit. US Göteborg ska nämligen ha en aktivitet i helgen som jag tror kommer att bli både lyckad och rolig. Då jag av olika anledningar har haft problem att boka min resa till och från Göteborg, bland annat på grund av att alla biljetter är extremt dyra, får jag helt enkelt inse att jag inte kan komma dit. Jag måste säga att det känns väldigt surt eftersom jag hade sett fram emot den här aktiviteten enda sen i höstas då den ställdes in. Att det här dessutom gör att jag varken har möjlighet att träffa min pojkvän eller mina vänner som kommer att vara med i helgen känns inte heller roligt men men.
Gårdagen var verkligen inte min dag. Eftersom både Reza och jag är morgontrötta började dagen med stress, vilket i och för sig var vårt eget fel. Dagen fortsatte dock med att färdtjänstbilen som skulle hämta mig var sen och samåkning och bilköer gjorde inte saker och ting bättre. När jag väl kom till skolan skulle jag träffa en person som skulle hjälpa mig med programmen som jag ska lära mig i ljudtekniken. Nu när det är mindre än två månader kvar tills alla uppgifter ska vara inlämnade ska jag alltså få lära mig att använda ett inspelningsprogram. Om jag kommer att använda det här programmet i framtiden vet jag inte och jag tycker mest att det här känns stressigt, jobbigt och framför allt orättvist med tanke på att de andra har fått hela året på sig att lära sig allt medan jag behöver ha lärt mig allt om högst en och en halv månad. Jag är så klart tacksam över att jag får hjälp med det här och att det äntligen blir av. Igår lyckades vi dock inte göra särskilt mycket eftersom min dator krånglade. Vi fick inte igång midikeyboarden och det tog tid att ens få någonting att låta överhuvudtaget. Tills nästa vecka ska jag i alla fall försöka lära mig hur man ändrar volym och gör lite andra saker i programmet. Som ni säkert förstår kände jag mig inte särskilt glad när jag gick för att äta lunch en stund senare. Direkt efter lunchen hade jag klassisk sång som gick katastrofalt dåligt. Ingenting fungerade fastän jag verkligen försökte göra mitt bästa. Varken jag eller min lärare var nöjd med mig och det märktes tydligt att läraren var besviken över att jag inte utvecklas i en snabbare takt. Ändå tycker jag verkligen att jag försöker för jag hade lärt mig låten som jag skulle kunna samt övat på att göra några olika övningar. Att ingenting fungerade igår när jag väl skulle visa upp att jag faktiskt hade övat kädes så klart oerhört frustrerande! Jag vet ärligt talat inte vad som hände och efter lektionen kände jag för att ge upp allt. Jag kände mig sämre än någonsin som precis hade misslyckats totalt och kände mig inte motiverad att fortsätta sjunga. Läraren sa att hon är säker på att jag skulle kunna utvecklas bara jag övar och bestämmer mig för det. Än så länge har jag inte släppt alla spärrar, vilket jag är fullt medveten om att jag måste göra. Men jag kan lova att det är mycket svårare än vad det låter, i alla fall för mig som uppenbarligen inte har någon talang överhuvudtaget. Sen måste jag säga att det känns meningslöst att öva när saker och ting ändå inte faller på plats och går framåt. Varför ska jag fortsätta att öva när jag ändå inte ser någon utveckling? Ja, den klassiska sången fick mig verkligen inte att må bättre och då resten av dagen också hade känts jobbig kände jag att jag var nära på att få någon form av nervsammanbrott. När jag kom hem kände jag mig oerhört nedstämd, vilket gjorde att jag varken kände för eller orkade göra någonting. Jag la mig i sängen för att vila en stund i hopp om att må bättre sen men jag konstaterade ganska snabbt att inte ens musik kunde få mig på bättre humör. Senare på kvällen åkte jag för att träffa min kära en stund innan han skulle åka hem. Trots att han snart skulle åka försökte jag att ha så roligt som möjligt och jag fick faktiskt uppleva några minuter av ren lycka innan Reza och jag skildes åt. Jag deltog på ett telefonmöte senare under kvällen och var enormt tacksam över att alla andra verkade vara glada och inte ha några som helst problem med att prata och framföra sina åsikter. Jag orkade inte lägga ner särskilt stor energi på att prata utan satt mest tyst och lyssnade och eftersom jag tyckte att de andra sa bra saker kände jag inte att jag hade något att tillföra i samtalet utan att jag mest bidrog till att det blev sämre stämning, vilket jag så klart hade dåligt samvete över. På nästa möte ska jag trycka till och försöka göra något bra! Direkt efter att ha avslutat mötet ringde Adam och var arg över att jag enligt honom var omöjlig att få tag på. Jag orkade inte ta någon diskussion utan lät honom vara arg en stund innan vi började ha ett helt okej samtal om kryssningar, svampar och lite annat. Efter att ha lagt på med Adam avslutade jag kvällen med att säga god natt till min kära. Även han störde sig på att jag inte gick att få tag på men han var som tur var inte lika arg, åtminstone visade han inte det, utan han verkade istället tycka att det var okej att gå vidare när jag bad om ursäkt. Vårt samtal gav mig visserligen lite ny energi men fick mig samtidigt att känna en enorm saknad. Vi la på en stund senare och jag låg och vände och vred på mig i sängen i flera timmar innan jag till slut lyckades slumra in i någon sorts sömn som var allt annat än trevlig på grund av mardrömmar som fick mig att vakna flera gånger och känna mig frustrerad och ledsen. Att jag sover dåligt är i och för sig inget nytt för mig utan förmodligen bara ett tecken på att våren är här och att stressen gör sig påmind. De sista månaderna innan studenten kommer nog att vara såhär. Ni kanske förstår att det inte alltid är lätt för mig att prestera då jag inte har de bästa förutsättningarna på grund av att jag inte lyckas få mer än en eller två timmars sömn vissa nätter. Att det är såhär är så klart ingen ursäkt till att bete sig konstigt eller dåligt och jag försöker verkligen göra så gott jag kan och anstränga mig för att hålla humöret uppe. Ingen mår ju bättre av att jag deppar och håller på och jag är övertygad om att många därute går igenom sådant här varenda år, i alla fall något liknande. Stress är bra till viss del och när jag inte har något att göra blir jag stressad över det. Om jag bara hade kunnat sova bättre hade ju det varit bra men man kan inte få allt här i världen. Min torsdag var som sagt en ganska dålig dag men nu är den över och det enda jag kan göra för att må bättre än att försöka gå vidare:)
Idag är det fredag och jag måste säga att jag tycker att det gick ganska bra för mig på syncentralen. Jag lagade en gryta som bland annat innehöll räkor och musslor samt gjorde äpplen med honung och kanel till efterrätt. Det mesta flöt på bra, jag kände mig säkrare på att stå vid spisen och tyckte inte att det var särskilt svårt att ta ut äpplena ur ugnen. Maten blev god och lagom stark medan efterrätten blev mindre lyckad på grund av att äpplena var lite hårda. Det tycker jag dock inte var mitt fel för jag lät dem stå i ugnen över en timme. Jag får helt enkelt använa mig av en annan sorts äpplen nästa gång:) Nu får jag inte laga mat på syncentralen förrän i sommar då jag kommer att få göra det varenda dag under en hel vecka, det ska bli både roligt och lärorikt. I sommar får jag förmodligen laga mat tillsammans med två eller tre andra personer och det kommer förhoppningsvis att bli roligare än att vara ensam. Så länge jag känner att jag lär mig något är jag dock väldigt nöjd:)
Sen jag kom hem har jag känt mig lite ledsen över att jag inte kan ta mig till Göteborg och har därför inte orkat göra särskilt mycket. Jag vet att alla har dåliga dagar och att livet känns svårt ibland är nog bara nyttigt och bra. Hur ska vi annars kunna uppskatta allt fint som vi får uppleva i livet? Även om jag accepterar att allt känns lite extra jobbigt just nu känner jag samtidigt att alla måste ha rätt till att få klaga och störa oss på sådana här dagar. Jag känner i alla fall att det är viktigt för mig att få klaga ibland fastän jag så klart tycker att det är ännu viktigare och roligare när jag kan dela med mig av sådant som är positivt och trevligt. Om jag mår bättre efter att ha fått skriva av mig vet jag inte men kanske lite. Tänk, man säger ju att det finns en mening med allt, att efter regn kommer solsken och så vidare. Jag vet inte om det handlar om veckor, månader eller i värsta fall till och med år innan det mesta kommer att kännas bra, jag kan bara hoppas att det händer snart. Mycket blir ju vad man gör det till och jag försöker att göra allt för att må så bra som möjligt. Redan imorgon ska jag åka och träna en stund med de som ska delta på helgens träningsläger i showdown. Med tanke på att jag inte har tränat särskilt mycket de senaste veckorna tror jag att det både är nyttigt och bra för mig att göra det. Nu var det ju dessutom ett bra tag sen jag träffade alla showdownspelare och därför saknar jag dem! Jag har en del skolarbete att ta tag i och jag ska försöka göra så mycket som möjligt innan påsk för att ha möjlighet att vila ut ordenligt, fira påsk med min familj och släkt, äta en massa god mat och kanske även lite godis, med gott samvete när det väl är påsklov. Det är en dryg vecka tills dess men den kommer jag att ta mig igenom vare sig jag vill det eller inte. Om nio dagar får jag äntligen träffa min kära och det ser jag så klart fram emot också! Hoppas att ni mår bra och att ni tar hand om både er själva och varandra under de här stressiga månaderna.
/Vispen
Det mesta rullar på
Hej!
Hur är det med er? Med mig är det bättre än vanligt. Jag hade i och för sig huvudvärk både i måndags och igår men jag har drömt relativt fina saker på nätterna och har inte haft allt för mycket skolarbete att göra. Det lär det dock bli ändring på de kommande veckorna med tanke på att jag kommer att ha inlämningar och prov i princip alla ämnen. I svenskan har vi både uppsatser och nationella prov, det sista provet i naturkunskap är om några veckor, projektrapporten ska lämnas in efter påsk, jag ska börja jobba med programmet som jag kommer att använda i ljudteknik imorgon och jag behöver dessutom lära mig en massa saker inför det sista provet i musikteori samt öva in nya låtar att sjunga i vokalensemble och klassisk sång. Men det här ska nog gå bra och igår var det bara elva veckor kvar till studenten. Jag är fullt medveten om att det kommer att bli elva svåra veckor men det är det värt. Jag ska gå ut gymnasiet med minst godkänt i alla ämnen, så är det bara!
Ett liv utanför skolan och allt pluggande fösöker jag så klart ha. Det är klart att det är viktigt att plugga men för att må bra tror jag att de allra flesta behöver göra sådant som vi tycker är roligt. I måndags kväll köpte jag en ny vårjacka, det tog tid att hitta en jacka som passade men nu är det gjort och det känns jätteskönt!
På grund av huvudvärk orkade jag inte göra särskilt mycket igårkväll utan jag hade en lugn kväll hemma. En sak tog jag dock äntligen tag i och det var att skicka in ett personligt brev och ett cv till en person som jobbar på Synskadades riksförbund. I höst startar de nämligen ett traineeprogram och eftersom jag tror att jag skulle kunna lära mig mycket av att gå det bestämde jag mig för att skriva en ansökan. Med tanke på att jag varken är van vid att skriva personliga brev eller att gå på arbetsintervjuer förväntar jag mig inte att jag får en plats i traineeprogrammet men det finns ju alltid en liten chans. Chansen att jag kommer med är åtminstone större än om jag inte hade sökt alls och om jag nu verkar tillräckligt intressant för att få komma på intervju får jag försöka se det som en övning. Jag lär ju söka en massa jobb i framtiden och jag måste ju börja någonstans:) Alla behöver ju misslyckas för att nå framgång och jag är säker på att jag kommer kunna göra bättre ifrån mig ju fler intervjuer jag får chansen att gå på. Att skriva ett personligt brev tog lång tid men även det är ju en vanesak och jag hoppas verkligen att jag kommer att bli bättre på det i framtiden. Både min kära mor och min pojkvän var som tur var snälla mot mig och sa att de tyckte att min ansökan såg bra ut. Om de sa så för att de visste hur lång tid jag hade lagt ner på skrivandet och helt enkelt inte hade hjärta att komma med någon kritik eller om de sa så för att de verkligen tyckte att jag hade skrivit bra vet jag inte. Men det spelar ingen roll, ansökan är inskickad och nu kan jag inte göra annat än att hoppas på det bästa. Vad de som läser igenom mitt brev tycker lär jag få veta så småningom och om de inte hör av sig alls får jag ta fram det där brevet någon dag och fundera över vad jag kan ha gjort för fel. Men nu tänker jag vänta några dagar innan jag skriver mitt nästa brev för att förhoppningsvis få tillbaka motivationen och orken att försöka skriva något bra om mig själv. Jag tänker inte ge upp förrän jag har hittat något att göra i höst! Ibland tänker jag på hur roligt det skulle vara att ha ett arbete där jag skulle kunna hjälpa andra människor. Nu studerar jag, jag gör det bara för min egen skull och det är klart att jag oftast gör mitt bästa. Men det är inte alltid lätt att hitta motivationen när jag vet att det jag gör i skolan bara gynnar mig och att det inte hjälper någon annan. När det gäller musik är det i och för sig en viss skillnad för ibland får jag höra att jag lyckas inspirera och beröra andra med min sång, vilket alltid är lika roligt eftersom jag då känner att jag på det sättet har väckt en eller flera känslor hos andra. Det är ju alltid något i alla fall. När allt känns som svårast brukar jag försöka tänka på varför jag lägger ner så pass mycket tid på studierna och att jag faktiskt behöver göra bra ifrån mig för att ha en chans att ha ett jobb som jag trivs med i framtiden. Allt hårt arbete kanske lönar sig i slutändan, det kan man ju i alla fall hoppas. Samhället behöver ju människor som kan hjälpa andra fysiskt och psykiskt och jag hoppas att jag kommer att ha möjlighet att göra det. För att få ett av de yrken som jag drömmer om krävs det ett antal års utbildning efter gymnasiet. Vi får se om jag orkar kämpa mig igenom några år på högskola eller universitet i framtiden. Det kommer förhoppningsvis gå bra när jag väl har praktiserat eller jobbat ett eller två år. Då kanske jag till och med kommer att längta efter att plugga, det hade varit underbart!
Nu måste jag gå till taxin som kommer och hämtar mig när som helst. Ta hand om er själva och varandra!
/Vispen
Några fina dagar med pojkvän, familj och vänner
Hej!
Hoppas att allt är bra med er! Jag måste säga att jag har mått ovanligt bra de senaste dagarna, i alla fall psykiskt. Nu har jag hunnit vila upp mig inför nästa vecka då jag kommer att ha mycket att göra, både i skolan och på fritiden. Men jag tycker ju om när det händer saker så det är nog bara bra. Jag har gjort en hel del de senaste dagarna. När jag hade ätit lunch i torsdags lyssnade jag på en lunchkonsert där några från vuxenutbildningen sjöng. Jag tycker att alla var väldigt duktiga:) Senare under eftermiddagen åkte jag för att träffa Reza och det kändes underbart att få trycka till honom! Vi hade en lugn kväll och det kändes skönt att inte behöva plugga någonting:)
I fredags fick vi som vanligt stressa för att hinna i tid till jobb och syncentral. Det var en del köer på väg till syncentralen men jag kom dit och hann både laga mat och efterrätt samt äta lite innan jag åkte hem. Den här gången lagade jag vegetarisk lassagne och jordgubbskräm. Lassagnen ville jag göra för att det är en av mina favoriträtter och krämen gjorde jag eftersom jag inte hade ätit det på flera år. Att göra lassagne tog ganska lång tid medan krämen gick fort och var ganska lätt att göra. Det var roligt att göra lassagne och faktiskt lättare än vad jag trodde att det skulle vara. Nu känner jag mig dessutom lite säkrare på att sätta in och ta ut saker ur ugnen och det känns bra med tanke på att jag lär använda ugn väldigt mycket i framtiden. Jag tycker fortfarande att det är lite svårt att steka mat men det lär jag ju bli bättre och säkrare på så småningom. Maten blev god i fredags och jag kände mig nöjd med både lassagnen och krämen:) Lassagnen kunde i och för sig ha varit starkare men det problemet var lätt att lösa genom att krydda min mat lite extra.
Min fredagkväll blev lugn, jag åt middag med Reza och efter det tittade jag på finalen av The voice Sverige medan Reza sov. Han var fortfarande sjuk och det var bra att han passade på att sova medan jag ändå hade något kul att göra. Jag uppskattade finalen och tycker att Ulf var en värdig vinnare:)
Några timmar senare blev det lördag. Reza och jag passade på att sova ut ordenligt och det tror jag verkligen att vi behövde. Vi drömde dock saker om varandra som varken var mysigt eller trevligt och jag blev oerhört lättad när jag vaknade och förstod att jag bara hade drömt. På förmiddagen tryckte vi till, lyssnade på radio, drack te, åt morotskaka och badade. Under eftermiddagen åkte vi in till stan för att äta på Jensens. Jag åt inte särskilt mycket eftersom jag ville vara hungrig till middagen. Men stämningen på Jensens var helt okej och det känns som att det har blivit en tradition att gå dit lite då och då. När vi hade ätit gick vi till Pressbyrån där Reza köpte fika. Jag ville inte ha något utan nöjde mig med att följa med och hålla min kära sällskap. Vi satte oss på Continental, vårt vanliga ställe, och pratade en stund innan Reza behövde gå till tåget. Det var segt att sitta där och se honom gå längre och längre bort men det fanns inget bättre att göra. Ungefär en halvtimme senare kom Lovisa, Maria och Björn och hämtade mig. Vi skulle nämligen fira att Maria fyllde år för några dagar sen och det gjorde vi genom att äta på en restaurang på Drottninggatan. Förutom Björn, Lovisa, Maria och jag var även Marias barn och min kära farmor Irre med igårkväll. Alla bestämde sig för att ta mat från buffén och jag tror att alla som var med igårkväll åt mer än vad vi brukar göra i vanliga fall. Det fanns bland annat sushi, thailändska rätter, frukt, chokladmousse, pannacotta och glass. Jag åt lite av varje men framförallt sushi. Sen testade jag några rätter som innehöll fisk och skaldjur. Vissa rätter var så pass starka att min näsa och mina ögon började rinna men det var skönt. Med tanke på att jag gråter relativt sällan är det nog hälsosamt att jag äter stark mat ibland så att jag får fälla några tårar lite då och då:) Efter middagen kändes det som att jag rullade fram men jag tycker att det var värt att känna så för maten var verkligen jättegod och att äta god mat är enligt mig bland det bästa som finns! Det kändes ganska tråkigt att komma hem igårkväll. Jag störde mig på att inte ha någon att prata med och för att underhålla mig själv på något sätt lyssnade jag på musik och sjöng igenom en massa låtar som jag inte hade hört på flera år. Sen hade jag turen att få prata en stund med min kära innan jag somnade:)
Idag har vi bytt till sommartid och jag tycker att det känns bra. Ju närmare sommaren vi kommer desto bättre:) För mig spelade det inte ens någon roll att vi förlorade en timme inatt. Jag började den här söndagen med att duscha och äta frukost. Efter det åkte Nina och jag hem till min kära mormor Lia. Det var trevligt att träffa henne igen och vi pratade, drack saft, åt polly och tittade på en lokal. Jag behöver nämligen hitta ett ställe där jag kan ha min studentmottagning. Både Nina och jag tycker att lokalen vi tittade på idag verkar bra. Den är dessutom billig i jämförelse med många andra lokaler i Stockholm och därför är jag ganska säker på att min studentmottagning kommer att vara i Bromma:) Efter att ha sett lokalen åkte jag till Medborgarplatsen där jag mötte upp min kära vän Emma. Vi hade inte träffats på evigheter och därför var det verkligden på tiden att vi sågs nu! Emmas mamma lämnade oss på Waynes coffee där vi satt och pratade bort några timmar. Med tanke på att Emma och jag pratar ganska sällan tycker jag att vårt samtal flöt på bra och jag hade helt enkelt en trevlig eftermiddagJ. Sen jag kom hem har jag ätit middag, sjungit, läst några mail, kollat facebook och sett Så ska det låtaJ. Nu lämnar jag bloggen för den här gången. Hoppas att alla får en bra start på den nya veckan som börjar imorgon:)
/Vispen
Äntligen en dag med mindre plugg
Hej!
Nu har det äntligen hunnit bli torsdag och som jag har längtat efter den här dagen, inte för att det händer något särskilt idag utan för att jag inte behöver plugga hela kvällen. Jag vet inte hur många timmar jag har lagt ner på att plugga den senaste veckan och jag vill helst slippa tänka på det. Det som jag har lagt ner mest tid på är utan tvekan min projektrapport. Med tanke på att projektarbete är en hundrapoängskurs är det förmodligen tänkt att alla elever ska lägga ner ett antal timmar på att skriva sina rapporter. Jag som är väldigt seg i mitt skrivande fick nog lägga ner mycket längre tid än många andra. Det kändes hur som helst jätteskönt igårkväll när jag var färdig med mitt första utkast. Tills nästa vecka ska jag läsa igenom rapporter som två personer i min klass har skrivit och det känns bra eftersom det förhoppningsvis kommer att göra så att både jag och dem kommer framåt i arbetet. Jag lär få skriva om en stor del av min rapport efter opponeringstillfället och det känns långtifrån roligt. Men när jag ändå har kommit såhär långt tänker jag inte ge upp och med tanke på att den här kursen slutar i april är det bara att kämpa på och gilla läget. En massa måsten kommer jag ju alltid att ha och det är bara att inse att vissa är mindre roliga.
Den här veckan har verkligen gått långsamt och jag har inte hunnit göra mycket annat än att plugga. De himla proven och inlämningsuppgifterna har till och med funnits med i mina drömmar. Igår var det prov på naturkunskapen och den här gången fungerade Internet, vilket gjorde att jag kunde ladda ner provet som läraren skickade till mig. Ytterligare en positiv sak var att jag kunde läsa nästan alla frågor och det var bara några saker som vi gick igenom muntligt i slutet av lektionen. Jag skrev någonting under nästan varenda fråga och nu är det bara att hoppas på det bästa. Naturkunskap är inte mitt favoritämne men jag tycker att läraren är bra eftersom han verkligen kan trycka till när det behövs:) Idag är det som sagt torsdag, solen skiner och samtidigt som jag skriver det här lyssnar jag på någon som spelar piano i ett rum i närheten, det är fint. Jag älskar att man i princip alltid hör någon form av musik på den här skolan. Senare idag träffar jag min kära pojkvän, vilket får mig att tro att det här kan bli en bra torsdag. Reza är dock lite sjuk och det lär inte hända särskilt mycket ikväll. Men huvudsaken är att vi har möjlighet att ses. Imorgon åker jag till syncentralen för att träna på att laga mat och efter det väntar en helg då jag bland annat ska fira Maria som fyllde år häromdagen samt fika med några kompisar:) Vad ska ni hitta på? Hoppas hur som helst att ni får en fin helg!
/Vispen
Det mesta känns väldigt b...
Det här skulle egentligen inte ha publicerats här men nu råkade det bli så och jag orkar inte ta bort det. Men ingen som inte vill bli extremt uttråkad behöver läsa. Hoppas hur som helst att du har det bra var du än befinner dig! En uppdatering som är tänkt för den här bloggen kommer när jag har mindre att göra, förhoppningsvis på torsdag eller fredag:)
Ja, som rubriken säger känns det mesta b just nu. De senaste dagarna har jag behövt plugga väldigt mycket och trots att jag har lagt ner en massa tid på det känner jag inte att jag kommer någonstans. På torsdag ska första utkastet av projektrapporten lämnas in och jag har verkligen inte hunnit långt i mitt skrivande. Men men, det är som det brukar och jag lär få sitta uppe halva natten för att få den färdig. Imorgon har jag prov i naturkunskapen och det lär gå dåligt med tanke på att ingenting verkar vilja fastna i min hjärna. Jag läser men det känns som att informationen inte går in, himla b! I söndags var jag på USS årsmöte och det är det enda roliga som har hänt de senaste dagarna. Nu är jag inte längre en del av USS styrelse och jag måste säga att det känns skönt för det betyder att jag kan hjälpa till med saker när motivationen och tiden finns. Själva årsmötet gick bra och jag tycker att det kändes som att allt flöt på i en helt okej takt. Några tryckte till mig och jag såg till att trycka till de som inte tryckte till mig. Ronja terrade mig och skrev på min facebook, det var lite busigt. Förutom att ha varit på mötet har jag pluggat, antingen hemma eller i skolan och jag är verkligen jättetrött på det! Det finns vissa som har roligare än jag just nu och det är ju tur det. Min kära pojkvän firar till exempel nyår med sin familj och det är ju fint, synd bara att jag inte är med. Om jag hade haft lite mer pengar hade jag definitivt åkt till Göteborg igårkväll. Men nu blev det inte så utan jag har suttit hemma och segat mig hela dagen. Jag har kommit fram till att jag måste hitta ett jobb i höst, annars skulle jag förmodligen tyna bort. Det är klart att det kan vara skönt att ta det lugnt men jag behöver göra saker för att må bra. Att plugga kan vara roligt när man läser ämnen som känns intressanta och roliga medan det annars bara känns segt och tråkigt. Igår tränade jag en stund, sprang på cross trainern och tränade styrka men inte ens det fick mig på bättre humör. Många frågar mig varför jag är som jag är och varför jag inte uppskattar att ta det lugnt. Det gör jag men högst två dagar och varför jag är som jag är har jag inget vettigt svar på. Men att jag är speciell är ju inget nytt. Ändå finns det uppenbarligen vissa som tycker om mig, vissa gör det mer än andra så klart och jag funderar över vad som får dessa människor att vilja prata och vara med mig. Det känns lite som att folk vill att jag ska fokusera på olika saker här i livet och att jag själv försöker hänga med och göra lite av allt eftersom jag inte har kommit på vad jag vill ännu. Det känns sådär för det känns lite som att ingen är nöjd med mig just nu eftersom jag inte lägger ner särskilt mycket tid på något utan istället försöker lägga ner lite tid på allt. Men det måste ju bli så när många drar i mig på en och samma gång och jag vill hjälpa alla och vara överallt. Att tänka på mig själv känns mest jobbigt och det kan ibland framkalla ångest hos mig. Jag vet inte vad jag ska göra för att folk ska bli nöjda med mig eller vad jag ska göra för att bli nöjd med mig själv. Livet alltså, hur ska man orka med det egentligen? Det är ju frågan och jag har kraftiga humörsvängningar och håller på. Vilken dag som helst kommer jag att bli arg på riktigt, det var flera år sen sist, hoppas att det inte händer vid fel tillfälle. Jag undrar vilka som verkligen känner mig. Ibland är jag en tjej som knappt syns och ibland pratar jag på hur mycket som helst. Något mellanting verkar inte finnas just nu. Jag trivs med att lyssna på vad andra har att säga och bara lägga in en kommentar lite då och då. Men jag har lärt mig att jag måste prata för att visa andra vem jag är och att det är viktigt. Men oj vad skönt det vore att ha en tyst dag då man inte behövde prata överhuvudtaget. Det här med att öppna sig för andra är inte lätt och jag tycker alltid att det är svårt att veta vilka jag kan lita på. På sista tiden har jag börjat fundera över vilka som verkligen är mina vänner om jag nu har några. Med tanke på mitt oerhört konstiga beteende lär jag inte ha kvar någon om jag fortsätter såhär och det är klart att jag försöker ändra på mig men jag är rädd för att det tar för lång tid. Nej, det är ingen rolig insikt... Igår var det lite jobbigt med P men det kändes lite som vanligt, att han inte kan inse någon gång... Det gör ont i mig att göra honom ledsen varenda gång och nu skriver S också som vill ha hjälp, jaha... Och M klagar på sin familj medan A också är inne i någon kris. L verkar vara den enda som är någorlunda glad, vilken tur att jag har henne. Och min pojkvän då som jag verkligen inte vill förlora, det får inte hända! Jag borde göra något snart, ja, det borde jag verkligen...
Musik och sång kan verkligen vara fint ibland, framförallt sången. Jag kanske ska börja sjunga igen, på riktigt, så som jag gjorde för några år sen innan showdownen kom in i mitt liv. När folk frågar mig vad jag vill har jag svårt att ge tydliga svar eftersom jag inte känner mig säker på någonting just nu. Det finns en massa frågetecken som jag hoppas kunna få svar på så snart som möjligt. Jag ska inte klaga eller fundera mer nu utan istället gå och äta något innan jag fortsätter att plugga så att jag förhoppningsvis blir färdig med allt i tid.
/Vispen
Fredagen den sextonde mars
Hur mår ni? Nu har det hunnit bli fredag och idag är det exakt ett halvår sen som jag hade en oförglömlig kväll med Ronja och Reza:) Den här kvällen har dock mest känts jobbig. Reza åkte hem för en stund sen och att lämna honom är alltid lika tråkigt. Nu kommer vi dessutom inte ha möjlighet att ses särskilt mycket de kommande veckorna, vilket inte gör saker och ting roligare. Men men, saknad är ju ett tecken på att man tycker om någon. Reza och jag gör allt för att ses så ofta som möjligt och mer än så kan vi ju inte göra. nu sitter jag hemma vid datorn eftersom den här fredagkvällen inte bjöd på något roligare. Några av mina vänner är ute på krogen och jag kunde så klart ha hängt med dit men med tanke på att jag varken gillar hög musik eller att dricka mig full kände jag att jag hellre ville åka hem. USS årsmöteshelg har börjat idag men på grund av prov och andra skolarbeten som ska lämnas in snart är det nog lika bra att jag inte är där. Då hinner jag plugga imorgon och sedan vara med under själva årsmötet på söndag. Den här helgen har jag även fått frågan om jag ville följa med till Göteborg för att tävla i showdown. Med tanke på att jag älskar staden hade jag kanske åkt dit om jag hade haft lite mer pengar samt inte haft allt det där himla skolarbetet. Aja, nu är det som det är och jag ska försöka göra det bästa möjliga som i nuläget ser ut att vara att lägga ner några timmar på att plugga imorgon och hoppas att jag lär mig mer om energi samt skriver minst en sida på min projektrapport.
Sen sist har det inte hänt något särskilt. I skolan är det en hel del som måste göras innan påsklovet och jag har bestämt mig för att göra mitt bästa trots att motivationen inte finns där. Att fira påsk är alltid trevligt och jag ska nog kunna fixa allt på något sätt. Ytterligare en sak som gör det hela lite lättare är att Reza och jag har pratat om att försöka ses en del när jag har påsklov. Fastän det är tre veckor kvar tills det är långfredag och ledigheten börjar kan jag lova er att jag räknar ner dagarna! Den här veckan har jag äntligen fått hålla mitt tal på en av svenskalektionerna. Att jag var nervös märkte både jag och min publik och läraren sa att hon hoppas att jag hinner öva på att tala inför folk någon mer gång innan nationella provet. Det märks alltså tydligt att jag behöver öva mer på att hålla tal och det kan jag definitivt hålla med om. Trots att jag inte känner mig nöjd med min insats känns det hur som helst skönt att ha en redovisning mindre att tänka på. I onsdags var jag med på en lunchkonsert med vokalensemblen. Vi sjöng två låtar, Grönt gräs och Tears dry on their own. Jag tycker att det gick helt okej och det kändes kul att äntligen få sjunga upp något inför en publik:) Idag har jag varit på syncentralen och lagat mat och den här gången var även en kille som hette Andreas med. Vi hjälptes åt att laga fisk, pressad potatis och gino. I ginon hade vi bland annat banan, kiwi, hallon och mango och jag tyckte om både maten och efterrätten:)
På fritiden har jag mest gjort det gamla vanliga. I tisdags tränade jag showdown och det kändes jätteskönt att slå på bollen i några timmar:) Träningen får mig nästan alltid att bli trött på ett skönt sätt plus att jag känner att jag mår bra av att träna lite då och då. Månaderna inför studenten har jag dock bestämt mig för att ta det lite lugnare än vanligt och att bara träna för skojs skull. Jag ska försöka delta i en eller två tävlingar under våren trots att jag inte är med i landslaget just nu och vem vet, det kanske kommer att gå bättre för mig när jag inte har samma press på mig:) I onsdags kväll och igårkväll har jag umgåtts med min kära pojkvän. Vi hade det lite extra trevligt i onsdags då vi åkte till Hötorget och letade oss fram till kungshallarna. Hötorget och T-centralen är förresten mina favorit-tunnelbanestationer:) I kungshallarna åt vi libanesisk mat som jag tycker var både god och prisvärd. Efter middagen tog vi det ganska lugnt, låg och hade det mysigt i sängen, lyssnade på radio, hämtade is ur en underhållande ismaskin och drack Vitamin well, en dryck som jag verkligen har fastnat för:) Igår var Reza tvungen att jobba till senare än vad vi hade räknat med och det var lite synd. När han väl var färdig åt vi middag på Max, jag åt en sallad och en glass. Efter det var vi tvungna att delta på flera telefonmöten, vilket gjorde att vi knappt hann umgås på hela kvällen. Klockan hann bli runt elva innan vi kunde fokusera på varandra till hundra procent. Vi hade som tur var ett väldigt givande och fint samtal innan vi somnade och det var ett samtal som jag sent kommer att glömma:) Det fick mig att känna glädje och lycka inombords och gav mig lite ny energi. Nu ska jag sova så att jag får något gjort imorgon.
/Vispen
Tre månader kvar
Hoppas att allt är bra med er! Det här med rubriker är svårt, framförallt när det inte händer något särskilt i mitt liv just nu. Som jag har skrivit ett antal gånger tidigare ser jag verkligen fram emot sommaren då jag äntligen går ut gymnasiet och tar studenten. Även om jag inte vet vad jag kommer att göra i höst ska det bli skönt att testa något nytt, träffa nya människor och att förhoppningsvis göra något annat än att plugga hela dagarna. Idag är det exakt tre månader till studentdagen, vilket betyder att jag äntligen kan börja räkna ner dagarna! Med tanke på att det börjar bli varmare ute och våren förhoppningsvis är här för att stanna får jag hoppas att den ger mig ny energi så att jag orkar med de sista månaderna som jag vet kommer att bli tuffa på många sätt.
Sen jag uppdaterade den här bloggen har jag haft några ovanligt lugna dagar. I fredags åkte jag till syncentralen för att träna på att laga mat. Vi skulle egentligen ha varit två personer som tränade samtidigt men eftersom killen som skulle vara med var sjuk blev jag ensam. Jag kände inte att det gjorde någonting utan tyckte faktiskt att det var ganska skönt att inte behöva dela upp arbetsuppgifterna med någon annan. Eftersom det bara var jag fick jag göra desto mer och jag är ju där för att lära mig så det kändes bra:) I fredags lagade jag en väldigt enkel rätt, pasta och en sorts pastasås som bland annat innehöll krossade tomater och banan. Jag och de andra som fick smaka maten tyckte att den blev god. Till efterrätt åt vi äppelpaj med vaniljsås. Eftersom jag redan vet hur man gör äppelpaj och jag behövde lägga ner en del tid på pastasåsen fick en annan person göra pajen. Jag fick däremot sätta in och ta ut pajen ur ugnen och det gick bra trots att jag verkligen inte känner mig bekväm med att använda ugn ännu. Att stå vid spisen gick även det bättre än vad jag hade förväntat mig och jag kände mig mätt och nöjd efter timmarna i köket:)
I fredags kväll träffade jag min underbara pojkvän Reza, ja, tänk att han är min pojkvän nu, och vår kära vän Oja eller Dosse som jag numera kallar henne, kärt barn har många namn ju:) Oja skulle ha åkt hem tidigt men Reza och jag övertalade henne att stanna och äta middag med oss. Det tog lång tid innan vi hade lyckats bestämma var vi skulle äta någonstans. Reza är verkligen hur kräsen som helst när det gäller mat och jag kände mig inte taggad på att behöva äta sallad på grund av att han skulle få äta kött på till exempel Jensens. Jag tror inte att många skulle säga att jag är kräsen när det gäller mat. Om jag är tillräckligt hungrig äter jag i princip vad som helst så länge det finns något som inte innehåller kött. Att jag råkar vara vegetarian gör det så klart ganska svårt för Reza och mig att hitta matställen då han inte är särskilt förtjust i fisk och absolut inte äter vilket kött som helst. Att både Reza och jag är blinda och därmed inte kan hitta till särskilt många matställen och att jag har lätt att tröttna på mat och gör mycket för att inte behöva äta liknande rätter flera dagar i rad, det var därför som jag inte ville äta sallad i fredags, är ytterligare några saker som gör att det alltid tar tid för oss att bestämma vad vi ska äta. Jag gick till slut med på att gå till Jensens och blev lättad när jag såg att restaurangen var överfull. Det slutade med att vi gick till Mc donalds. Maten var varken särskilt god eller nyttig men det fick gå då Oja ville komma hem så fort som möjligt. Reza stannade däremot kvar i Stockholm tills igår eftermiddag. Vi hade en underbart fin helg tillsammans och jag tycker verkligen att det kändes skönt att få hela lördagen och söndag förmiddag tillsammans med bara honom. Eftersom vi inte har möjlighet att träffas särskilt ofta känner vi att det är viktigt att hinna vara för oss själva när vi väl ses, inte hela tiden så klart men en hel del. Distansförhållanden brukar ju tyvärr inte hålla för evigt och därför hoppas jag verkligen att någon av oss, förmodligen jag, flyttar närmare den andra snart för jag vill verkligen ge vårt förhållande en ärlig chans. Det skulle kännas oerhört surt om distansen får oss att bestämma oss för att ändra vår parrelation till en vänskapsrelation. Rezas och min helg var som sagt väldigt fin och underhållande. Vi badade, terrade varandra, hade minst en seriös diskussion, drack te, åt frukt, låg i sängen och åt mentos och hade det helt enkelt väldigt bra. I lördags åkte vi in till stan för att äta middag. Killen som serverade oss var hur trevlig och hjälpsam som helst och Reza fick höra mig prata om honom under en stor del av middagen. Jag kan bara hoppas att jag träffar killen fler gånger och det känns skönt att äntligen ha hittat någon att prata om. Reza har nämligen träffat ett antal tjejer som han pratar om lite då och då:) I lördags kväll gjorde vi som många andra svenskar, tittade på årets final av Melodifestivalen! Jag hade många favoriter men trodde och hoppades att Danny eller Loreen skulle vinna. Det hade jag ju rätt i och jag tycker verkligen att Loreen var en värdig vinnare. Nu får vi hoppas att resten av Europa gillar hennes låt Euphoria och att det går bra för henne i Baku!
Det kändes tråkigt att ta farväl av min kära igår. Tiden går alltid fort när vi är tillsammans och jag har saknat honom något enormt sen han åkte hem. Idag är det måndag och jag har varit i skolan och haft lektioner som vanligt. På musikteorin jobbar jag med transponering och steganalys och i svenskan ska jag snart börja på en essä om musik. Innan jag åkte hem kom Jonas och jag fram till att vi borde gå och fika snart och att vi då borde hitta något ställe där de har god glass. Sen jag kom hem har jag läst lite, det är verkligen roligt när man hittar spännande böcker, ätit middag, pratat med min kära syster Lovisa och sjungit igenom låtarna som vokalensemblen ska sjunga på en lunchkonsert på onsdag. Nu ska jag gå och fixa med min tvätt och därefter plugga lite innan jag går och lägger mig.
/Vispen
Jag lever fortfarande
Ja, rubriken stämmer, jag lever fortfarande och det känns faktiskt ganska bra. Jag har i och för sig en del plugg att ta tag i och jag ska lägga ner en del tid på det idag och i helgen. Nu sitter jag på ett hotellrum och väntar på att Reza ska sluta jobbet och komma och vara med mig. Vi hade förresten en väldigt trevlig kväll igår då vi bestämde oss för att äta lite extra god mat. Igår var det nämligen ett halvår sen som Reza och jag hade vår första fina kväll och natt tillsammans. Den sjunde och åttonde september år 2011 är datum som jag alltid kommer att minnas! Tänk att jag redan då tyckte att det kändes hur bra som helst att vara med Reza. Han gjorde mig glad och fick mig verkligen att må bra. Sen den dagen har jag alltid sett fram emot att träffa min kära. Efter vår fina natt på Åland i slutet av september insåg jag att jag var kär. Jag väntade över en månad innan jag bestämde mig för att tala om vad jag kände. Trots att mina känslor inte var besvarade kände jag att jag mådde bättre efter att ha pratat med Reza. Månaderna som följde kändes långtifrån lätta. Även om jag kände att jag mådde bra av att träffa min kära kände jag samtidigt att det kändes väldigt jobbigt att vara kär och veta att mitt enda alternativ om jag ville ha en chans att bli Rezas flickvän var att fortsätta att träffa honom så att vi skulle få chansen att lära känna varandra bättre. Alternativet att lägga ner och sluta träffas fanns alltid där men det kändes varken aktuellt för mig eller Reza. Att vi skulle bli tillsammans var inget jag räknade med men det känns oerhört skönt och bra att det till slut blev som jag så länge hade velat och hoppats:) Det här känns rätt och jag hoppas att allt kommer att kännas minst lika bra även i framtiden.
Annars rullar det mesta på som vanligt. I skolan känns det att våren förhoppningsvis är här. Jag tycker i alla fall att det känns som att nästan alla har varit extra glada den här veckan. Det kan i och för sig även bero på att vi hade sportlov förra veckan och att få några dagars ledighet brukar ju alltid vara lika välkommet. På svenskan har vi börjat jobba med konstnärliga uttryck och jag tror att jag ska skriva om musik. Igår såg vi filmen Moulin rouge och även om jag hade svårt att förstå vad som hände ibland tror jag åtminstone att jag förstod det viktigaste. Musikteorin känns minst lika svår som vanligt men nu är det bara att kämpa på så att jag får VG på nästa prov. Läraren är hård mot mig men vi är tvungna att öka taken eftersom jag får kortare lektioner än de andra. Det är verkligen tur att jag fick MVG på det senaste provet och därmed fick bevis på att hårt arbete lönar sig. I naturkunskapen jobbar vi med energi och jag ska se till att jag klarar provet. Vokalensemblen känns okej även om jag saknar läraren vi hade förra terminen. Nästa vecka har vi i alla fall lunchkonsert och det ska bli roligt att äntligen få visa upp något. Hmm, vad händer mer? Jo, jag har haft klassisk sång och det kändes jätteroligt att sjunga igen! Nu dröjer det tyvärr två veckor tills nästa sånglektion och det är synd men jag ska öva mycket hemma så att mina stämband vänjer sig vid starka toner. Det är verkligen svårt och kräver en hel del energi och tid. Imorgon är det fredag och då ska jag åka till syncentralen för att träna på att laga mat. Med tanke på att jag inte har någon lust att äta skräpmat när jag flyttar hemifrån känns det verkligen som att det är på tiden att jag lär mig det. I början kommer jag så klart att få göra enklare rätter men det är ju alltid något och förhoppningsvis en bra början. Sen blir det så småningom lördag och då är det äntligen final i Melodifestivalen! Vem eller vilka hejar ni på? Jag tycker att det vore roligt ifall Danny eller Loreen vinner. Nu ska jag plugga en stund innan jag träffar min kära. Hoppas att alla får en underbar helg!
/Vispen
rederiet Tallink Silja menar att passagerare med synnedsättning utgör en säkerhetsrisk, bolaget anmäls därför till DO
Det var många som tyckte att Alireza och jag skulle anmäla det som vi fick vara med om förra veckan. Den här texten skickades till diskrimineringsombudsmannen tidigare idag. Jag lägger upp den här så att ni som vill kan läsa:)
/Vispen
Vi anmäler:
Tallink Silja AB
Box 27 295
10253 Stockholm
Reg. 556342-6138
Grund för anmälan
Diskriminering och kränkande behandling på grund av synnedsättning.
Vi uppmanades av incheckningspersonalen att avstå från resan på grund av vår synnedsättning.
Händelseförlopp
Den tjugotredje februari 2012 bokade vi en resa enligt bifogad bokningsbekräftelse. Innan vi bokade resan tog vi kontakt med Tallink Siljas kundtjänst för privatpersoner. Vi hörde oss för vilka olika alternativ till kryssningar som fanns samt vad dessa skulle kosta under vecka nio. Då en av oss är under tjugoett år (vilket normalt är nedre åldersgräns för att kryssa), efterlyste vi en kryssning med lägre åldersgräns. Vi fick då veta att en sådan kryssning gick att boka onsdagen den 29/2-1/3, en så kallad tjugotretimmarskryssning. Glada över beskedet bestämde vi oss för att boka. Eftersom vi båda har en grav synnedsättning var det viktigt för oss att försäkra oss om att vi i vissa situationer, exempelvis vid frukostbuffén samt vid på och avstigning, kunde få ledsagning. Enligt kundtjänstpersonalen skulle detta inte vara några problem och vi uppmanades att vid incheckningen tala om att vi behöver ledsagning till och i vissa lägen ombord på fartyget. Efter att telefonisten åter upplyst oss om priset för resan uppmanades vi att göra bokningen via företagets hemsida eftersom priset skulle bli lägre. Efter många och långa klick på hemsidan, med x antal misslyckade försök lyckades vi till slut boka den resa vi ville ha, vars bekräftelse bifogas den här anmälan.
Den 29/2 klockan 18.00 anlände vi till Värtahamnen, Tallink Siljas terminal. Vi tog oss fram till incheckningsdisken och fick då prata med en man. Vi uppgav vårt bokningsnummer och han hittade vår bokning. Vidare bad vi om ledsagning för att kunna borda fartyget. Mannen vid incheckningen blev förvånad av att få frågan och svarade direkt att någon hjälp inte gick att få samt att vi var tvungna att ha med oss egen ledsagare. Vi stod på oss och hävdade vår rätt att precis som vilka andra passagerare som helst kunna resa. Vi hade gjort en korrekt bokning och resan var redan betald. Mannen vid incheckningen fortsatte att hävda att en egen assistent var en förutsättning för att vi skulle kunna borda fartyget. Vi fortsatte diskussionen och hävdade vår rätt att kunna resa och hänvisade nu till telefonkundtjänstens uppmaning om att vi skulle be om ledsagning vid incheckningen. Vår motpart i diskussionen som vid det laget var frustrerad överlämnade ärendet till sin chef och denna gång fick vi möta en kvinna. Kvinnan hänvisade till Tallink Siljas regler om att en egen assistent är nödvändig och menade att inga undantag kunde göras. Hon sa också att vi ”utgjorde en säkerhetsrisk ombord” och därför inte fick borda fartyget. Såväl mannen som kvinnan hänvisade till regler som gällt sedan 1994 och menade att vi borde ha tagit del av dessa innan vi bokade resan. Vi stod på oss och hänvisade återigen till telefonkundtjänsten och löftet om att vi skulle kunna få ledsagning. Efter en stunds diskuterande menade kvinnan att det i slutändan var fartygets kapten som kunde avgöra frågan och göra undantag ifrån gällande regler. Vi hänvisades till fartygets vaktlag och fick prata med dessa i väntan på kaptenens besked.
Vakternas bemötande var olika men kan sammanfattas med inrådan om att inte åka. Efter att frågan ställts till kaptenen kom en matros med besked om att vi kunde borda fartyget men på eget ansvar. Personalen skulle inte hjälpa till med ledsagning och vi fick också veta att det kommer att bli mycket fylla och en hel del slagsmål ombord. Vaktlaget var noga med att tala om att vi på grund av vår synnedsättning hade sämre förutsättningar att klara oss i en sådan miljö och avrådde oss återigen från att åka. Matrosen menade att folk skulle kunna ge sig på oss just för att vi har en synnedsättning. Vaktlaget talade om för oss att det här inte skulle bli någon nöjeskryssning, att vi skulle få svårt att sova och att folk på grund av fyllan inte ens brukar våga sig ur hytterna. Vi förklarade att vi har kryssat med andra bolag tidigare och att vi då alltid kunnat klara oss med lite stöd. Som svar fick vi veta att det nu handlade om så mycket fylla så att den här kryssningen inte var jämförbar med andra kryssningar. Efter allt detta konstaterade vi att våra förutsättningar att åka var väldigt små och begränsade och vi hänvisades åter till incheckningspersonalen.
Tillbaka vid incheckningen fick vi prata med den man vi pratat med tidigare. Vi berättade att vi nu stod utan planerat boende och behövde hjälp med det. Mannen talade om för oss att Tallink Silja inte kunde ta ansvar för detta och att ”det här är ingen socialförvaltning”. Vi undrade vad som skulle hända med de redan inbetalda pengarna och fick då veta att dessa egentligen inte skulle återbetalas men att ett undantag kunde tänkas bli aktuellt om chefen ansåg det. Vi hävdade återigen att vi nu hade förlorat vår möjlighet till kryssning och därmed övernattning och att vi var i behov av en lösning. Återigen fick vi höra att ”det här är ingen socialförvaltning” och att ”ni ska vara tacksamma att ni kanske får pengarna tillbaka”. Frustrerade och arga bad vi om att få prata med chefen varpå den tidigare omnämnda kvinnan infann sig. Kvinnan var mycket tydlig med att tala om för oss att företagets ansvar inte kunde sträckas längre än att vi kunde få pengarna tillbaka. Vidare talade hon om att det var vårt ansvar att ta reda på vilka regler som gäller innan vi bokar resor. Vi talade återigen om för kvinnan att vi ställt frågor om ledsagning och fått löfte om att det var möjligt bara vi anmälde det vid incheckning. Kvinnan ifråga ville dock inte tro på oss. Vi fick till slut pengarna tillbaka och fick sedan lämna terminalen.
Kvällen avslutades med kraftig huvudvärk, samt en känsla av ovisshet och stor frustration.
Slutsatser och reflektioner
Vi konstaterar att vi utsatts för diskriminering och kränkande behandling av Tallink Silja AB.
Att först bli felinformerad, sedan nekad tillträde och slutligen kränkt med glåpord och förlöjliganden är inget vi accepterar. Att upprepade gånger få höra att Tallink Silja ”inte var någon socialförvaltning” anser vi vara en direkt kränkning. Vi vänder oss emot att behöva stå i tacksamhet för en återbetalning, för en kryssning som inte blev av på grund av rederiets bemötande och hantering av oss.
Att vi skulle ”utgöra en säkerhetsrisk ombord” känner vi oss kränkta av och detta kan inte kallas för något annat än just uppenbar diskriminering.
Vi vänder oss emot resonemanget om att synnedsättningen skulle göra oss till en fara för andra passagerare. Vi ställer oss frågan om vem som utgör en fara i en nödsituation, personer med synnedsättning eller kraftigt berusade passagerare. Vidare hävdar vi bestämt att vi i en nödsituation har större förutsättningar att inte gripas av panik och stress jämfört med andra just eftersom vi inte ser vad som händer runtomkring oss. Exempelvis har vi lättare att hantera mörker än de flesta andra på ett fartyg.
Slutligen ställer vi oss frågan hur man med en sådan säkerhet kan förutse att det blir bråk, fylla och därmed en farlig miljö för passagerarna. Vi undrar om alla passagerare får höra att de reser under dessa förutsättningar.
Vi anser oss ha tagit vår del av ansvaret och informerat oss om förutsättningarna genom vår kontakt med telefonkundtjänsten innan resan bokades. Vi var oerhört tydliga med behovet av ledsagning i vissa situationer, vilket enligt Tallink Siljas personal skulle lösas på plats.
Det regelverk som incheckningspersonalen hänvisade till var inget vi blev informerade om och den går svårligen att ta del av via en till stora delar otillgänglig hemsida.
Efter det inträffade känner vi oss kränkta, besvikna och otillräckliga.
Vi har båda en grav synnedsättning sedan födseln, en verklighet som bjuder såväl svårigheter som lycka i olika situationer, precis som i alla andra människors vardag. Vi känner sällan en sådan sorg, frustration och en känsla av oduglighet som vi gör nu efter den inträffade händelsen med Tallink Silja.
Ett dygn som skulle ge oss avkoppling och nöjen byttes ut mot ett dygn i ovisshet, känsla av olust och nedstämdhet.
Vi ställer oss frågan vad vår roll är i ett samhälle som i stor utsträckning ställer krav på självständighet, men där vi samtidigt hindras i vårt initiativtagande på grund av utbredd strukturell diskriminering.
Är det verkligen meningen att aktiva människor ska straffas på det här sättet på grund av andras tillkortakommanden?
Göteborg/Huddinge
5 mars 2012
Min sportlovsvecka
Jag lovade ju att skriva ett inlägg om veckan och här kommer det. Det lär dock varken bli långt eller välskrivet. Jag känner mig lite seg och stör mig dessutom oerhört mycket just nu. Melodifestivalen har sänts fem veckor i år och jag har av olika anledningar missat delar av de tidigare delfinalerna. Den här veckan var första gången som jag skulle ha möjlighet att se programmet hemifrån, vilket jag uppskattade eftersom jag då inte skulle behöva stå ut med att någon pratade i onödan eller störde mig på något annat sätt. Är det inte typiskt att det just den här veckan skulle vara de låtar som jag tyckte minst om som gick vidare? Nu har ju svenska folket röstat och det är bara att säga grattis till Thorsten Flinck och Top cats. Om jag hade fått bestämma hade vi dock fått se helt andra låtar i finalen. Mina favoriter ikväll var Lotta Enberg och Christer Sjögren och Andreas Johnson. Timoteij och Youngblood gillade jag också och jag tycker verkligen att det var synd att vi inte får se någon av dessa artister i Globen! Jag skrev ju senast igår att det händer att jag blir som barn på nytt och det kan man verkligen säga att jag blev ikväll när artisterna jag hejade på inte gick vidare. Oj oj oj vad jag störde mig. Nu har jag som tur är druckit en smoothie med ananas, banan och mango och den fick mig att lugna ner mig lite:) När jag såg andra chansen idag kom jag förresten att tänka på förra årets program som jag såg tillsammans med Björn, Lovisa och Sven. Jag minns att jag blev jätteglad över att The moniker gick vidare medan Sven störde sig jättemycket och undrade hur svenska folket kunde rösta som de gjorde. I år är det istället jag som ställer mig frågan hur Thorsten Flinck kunde slå ut både Sean banan och Lotta Engberg och Christer Sjögren. Aja, de där så kallade schlagerskrällarna behövs kanske för spänningens skull och för att vissa ska fortsätta att rösta.
Nog om Melodifestivalen för idag och över till något roligare. Jag kan i och för sig inte påstå att roligt är det ord som beskriver min sportlovsvecka på bästa sätt. De bästa orden som jag kan komma på just nu är fint och lugnt. Mellan söndag och fredag har jag träffat min kära och jag känner nästan alltid att jag har det bra tillsammans med honom. I måndags vaknade jag ju med feber och huvudvärk. Därför vilade jag några timmar medan Reza jobbade. På kvällen skulle vi möta upp Hannah och Ronja vid Medborgarplatsen för att äta middag. Reza åkte direkt från jobbet, vilket betydde att jag skulle åka kommunalt på egen hand i rusningstrafik, något som jag aldrig hade gjort tidigare. Jag måste säga att jag tycker att det gick helt okej för att vara min första gång. Det är klart att jag gick fel ibland och fick be förbipasserande om hjälp flera gånger men jag kom, efter en stunds letande på T-centralen, fram till rätt tunnelbana. Att ta sig av var inte det lättaste eftersom ett antal personer stod och blockerade dörrarna men det gick bra till slut och efter att ha försökt ta mig fram på perrongen och hitta en uppgång mötte jag plötsligt Hannah och Ronja:) Reza kom och gjorde oss sällskap några minuter senare och vi gick till Pizza hut där vi skulle äta. Jag tycker att vi hade en underhållande stund där. Mannen som serverade oss hade dock gärna fått bete sig på ett trevligare sätt och pizzorna hade mer än gärna fått vara något större. Med tanke på att alla andra blev mätta kanske det är jag som äter mer än normalt. Om man jämför Pizza huts pizzor med pizzor som kan köpas på andra ställen tycker jag dock att många andra pizzor är mer prisvärda men det kanske bara är jag som tycker det. Under middagen pratade vi om allt möjligt, Hannah fick bland annat försöka tala om varför hon tyckte att Reza skulle välja att vara tillsammans med henne och det var lite roligt. Sen pratade vi en del om sex och jag måste säga att jag inte känner mig särskilt taggad på att ha det efter vår speciella diskussion. Efter middagen gick vi förbi Ica där Reza och jag köpte bananer och nötter med choklad. Klockan åtta hade jag telefonmöte med dem som sitter i Unga synskadades valberedning. Det ska bli roligt att jobba med dem under våren och början av sommaren:) Efter mötet terrade jag Reza, lyssnade lite på radio, drack te och hade det mysigt:)
I tisdags hade jag en lugn förmiddag hemma då jag vilade, pluggade lite och pratade i telefon med min kära vän Karro. På eftermiddagen åkte jag till US och USS kansli för att skriva på några papper. Där blev jag kvar en ganska lång stund eftersom jag väntade på att Reza skulle jobba färdigt. Jag underhöll Johan och testade hans Iphone. Vi får se om jag skaffar en snart, jag funderar lite på det men ställer mig samtidigt frågan om det verkligen skulle passa mig. Min tisdagskväll blev lugn. Reza och jag åt på Jensens och hade sedan några fina timmar i sängen då vi åt Läkerol och pratade. Det visade sig snabbt att vi båda var trötta för vi somnade tidigt den natten, något som nog aldrig har hänt tidigare. Vi är nattmänniskor båda två och det har nog aldrig hänt att vi har somnat före klockan ett förutom just i tisdags. Onsdagen började med en tidig frukost innan vi återvände till sängen för att få ytterligare några timmars sömn. Jag har verkligen vilat mycket den här veckan och det har känts som att jag har behövt det. Vi åt lunch och satt sedan vid våra kära datorer en stund innan vi åkte till Värtahamnen. Tanken var att vi skulle åka på en dygnskryssning men på grund av alla möjliga problem och svårigheter kom vi inte på båten. Oj vad arg, frustrerad och ledsen jag kände mig när jag insåg att vi inte skulle kunna åka som planerat. Eftersom jag är under tjugoett får jag inte åka på alla kryssningar. Den här onsdagen var åldersgränsen arton år och vi ville därför passa på att kryssa på riktigt. Men då vi fick höra att vi utgjorde en säkerhetsrisk ombord och att ingen skulle ha tid att hjälpa oss med något. Att vi skulle utgöra en säkerhetsrisk har jag dock svårt att förstå. Okej, varken Reza eller jag ser något men om man jämför oss med ungdomar eller äldre personer också för den delen som har druckit för mycket, vi fick veta att det ofta förekommer gängbråk på kryssningar, tycker jag att det är väldigt konstigt att man inte ifrågasätter grupper av ungdomar som åker tillsammans, kontrollerar hur mycket folk dricker och så vidare. Jag förstår ärligt talat inte hur vi som dessutom bara var två personer hade kunnat vara en säkerhetsrisk. Om jag får säga vad jag tror skulle vi vara ganska chanslösa om några började slå oss. Det skulle möjligen kunna vara så att vi skulle få problem att klara oss om det uppstod en nödsituation ombord men jag anser att det är betydligt mer än synen som har betydelse i sådana lägen. Ett annat argument som Tallink Silja hade till varför vi inte skulle gå ombord var att det kanske skulle finnas folk som skulle hålla på mot oss på grund av att vi är blinda. Jag tycker dock inte att argumentet håller. För det första skulle en sådan situation kunna uppstå var som helst och inte bara på en båt och för det andra tror jag att chansen att något sådant skulle hända är minimal. Gäng brukar sällan börja bråka med någon som inte har gjort dem något. Om en sådan situation mot all förmodan skulle uppstå tror jag att chansen att någon skulle se det och försöka hjälpa oss skulle vara större än om vi till exempel blev överfallna på stan eller på något annat ställe där det inte passerar särskilt mycket folk. Reza och jag skulle inte behöva mycket hjälp ombord, vi har alltid kunnat fråga oss fram och på det sättet kunnat göra det vi vill. På Tallink silja blev vi bemötta på ett oerhört tråkigt sätt och vi lär inte åka med dem igen, i alla fall inte på väldigt länge. Vi får istället fortsätta att åka med Viking line. Det har aldrig varit några problem att åka med dem och vi får verkligen hoppas att de fortsätter att ha lika trevlig personal och vara lika bra som tidigare. Tallink silja menade att man måste ha med sig en seende person för att åka med dem. Jag kan så klart förstå att de inte har någon som kan hjälpa en hela tiden men om man nu klarar sig hyfsat bra själv och bara behöver hjälp att till exempel hitta till vissa ställen lite då och då tycker inte jag att det borde vara några problem. Ta med sig någon vill man ju inte alltid göra, tänk efter själv. Om du och din partner vill åka iväg för att göra något extra romantiskt skulle du väl vilja göra det utan att behöva ha med dig en person som högst skulle behövas fem gånger under resan för att hjälpa dig att hitta till lite olika ställen? Dessutom är det ju svårt att få med sig någon som har möjlighet att följa med just den eller de dagar du vill åka bort. Personen skulle inte få betalt eftersom en kommun inte skulle betala någon för att följa med på en nöjeskryssning. Vi skulle alltså behöva stå för ledsagarens resa, boende, mat och kanske även betala personen eftersom jag inte tror att vi skulle hitta någon som frivilligt skulle följa med oss på en kryssning där vi mest vill vara för oss själva. En anledning till varför man åker bort med sin partner är ju faktiskt att man vill ha tid för varandra och då känner i alla fall jag att en ledsagare på heltid är onödigt och meningslöst. Det skulle bara kännas konstigt och jobbigt. Men men, vi kom som sagt inte iväg häromdagen och det är klart att jag tycker att det var oerhört frustrerande att få bekräftat att synen uppenbarligen spelar väldigt stor roll i situationer där den enligt mig inte borde göra det. Sen kändes det ju jobbigt att vi hade åkt till hamnen helt i onödan. Om vi hade fått rätt information från första början, när vi ringde kundtjänst sa de att det inte skulle vara några problem att få hjälp, hade vi inte behövt göra det. Jag hade spänningshuvudvärk i flera timmar efter våra jobbiga samtal med Siljas personal och måste ärligt talat säga att jag tyckte lite synd om mig själv, inte för att det hjälpte eller gjorde saker och ting lättare men ibland kan det ju vara svårt att styra över sina känslor. Reza och jag visste först inte var vi skulle ta vägen när vi ju inte kunde gå på båten, det slutade med att vi bokade en frinatt på ett hotell i Upplands väsby. Vilken tur att Reza hade samlat ihop tillräckligt många poäng för att det skulle vara möjligt. I torsdags gjorde vi ingenting förutom att bara vara med varandra. Jag älskar sådana dagar och tror verkligen att de behövs ibland. Vi tog hand om varandra, låg i sängen med en påse godis och hade det mysigt, tittade på tv, lyssnade på radio, kollade våra mail och lite annat sådant, åt en god middag, drack te och hade det helt enkelt hur fint som helst! Det var förresten i torsdags som Reza och jag äntligen bestämde oss för att göra det officiellt att vi är ett par:) Det har jag ju skrivit om i mitt förra blogginlägg och därför ska jag inte tråka ut er med en lång text om hur kär jag är. Jag vill bara ännu en gång skriva att jag verkligen är glad över att allt känns väldigt bra just nu och att Rezas och min relation utvecklas på ett sätt som vi båda trivs med är underbart. Att det skulle bli just Reza och jag var det nog ingen som kunde tänka sig för ett halvår sen. Men är man kär så är man och nu har vi valt varandra.
Igår var det fredag och Reza och jag åkte in till Gamla stan för att leta upp ett trevligt ställe att fika på. Vi hittade ett mysigt fik som jag tyvärr inte vet vad det hette men som vi gillade. Vi satt där i några timmar innan vi åkte till Continental. Där tog vi farväl av varandra och det var så klart inte alls roligt. Men men, vi ses som tur är om inte alltför lång tid och gissa om jag längtar dit. Jag åkte hem till Björn igårkväll och här har det varit väldigt lugnt. Nu ska jag gå och lägga mig för att förhoppningsvis orka med nästa vecka då jag har skola precis som vanligt. Vi får se när jag bestämmer mig för att blogga igen. Kom ihåg att ta hand om både er själva och varandra!
/Vispen
Äntligen!
Jag känner mig trött och orkar därför inte skriva något långt inlägg ikväll. Det lovar jag däremot att göra imorgon eller på söndag för då kommer jag att ha en massa tid framför min kära dator. De senaste dagarna har varit väldigt lugna, både för att jag har velat det och på grund av en väldigt tråkig sak som jag förmodligen kommer att berätta om i mitt nästa blogginlägg. Idag vill jag dock fokusera på något som jag har väntat på länge och som verkligen känns helt underbart bra och fantastiskt roligt. Ni kanske vet att jag har varit kär i en och samma person ett bra tag nu och att jag har gått och undrat hur vår relation kommer att se ut. Den här veckan bestämde vi oss äntligen för att göra det officiellt, att Reza och jag är ett par! Jag tycker verkligen att det känns bra att vi nu äntligen är säkra på att vi vill ta vår relation ett steg längre. Sen känns det skönt att ingen, varken vi eller någon annan, behöver fundera över ifall vi är ett par eller inte. De senaste månaderna är det väldigt många som har frågat oss om hur vår relation ser ut och eftersom vi inte har känt oss tillräckligt säkra på vad vi ville tidigare har vi haft svårt att ge alla ett tydligt svar. Nu är det som sagt officiellt och jag tror och hoppas att Reza och jag kommer att få det fint ihop. Vi är medvetna om att det skiljer ett antal år mellan oss och att vi därmed ligger på lite olika nivå när det gäller vissa saker, vilket ju inte är särskilt konstigt. Enligt Reza pendlar jag från att vara som en omogen treåring till en mogen kvinna som skulle kunna vara i trettiofemårsåldern och jag kan verkligen hålla med honom om det. Det här med att vara vuxen är inte alltid lätt och jag oroar mig ofta över om jag kommer att klara av att ses som vuxen och leva upp till alla förväntningar som samhället och alla människor jag träffar har. Sen ställer jag mig ofta frågan om jag någonsin kommer att trivas med att vara vuxen. Nu menar jag så klart inte bara att det är jobbigt och negativt men att det kräver en hel del jobb och ansvar är ju ett faktum. Jag har svårt för en massa saker, till exempel att göra val och ta beslut, stora som små och det behöver jag verkligen bli bättre på. Sen händer det att jag kan bli väldigt barnligt när jag blir riktigt glad över något. Ytterligare ett problem jag har är att jag ibland glömmer bort att tänka på vad som händer runtomkring mig, dels på grund av att jag dagdrömmer väldigt mycket och dels på grund av att jag kan snöa in på saker och ting. Jag vet inte vad jag vill göra i framtiden och har därför ingen aning om vad jag ska göra i höst. Eftersom jag fortfarande pluggar på gymnasiet bor jag alltid hemma hos någon av mina föräldrar, vilket alltså betyder att jag inte har lärt mig att sköta ett eget hem ännu. Som ni säkert förstår är Rezas och mina förutsättningar inte de bästa men det mesta går ju om man vill och ingenting är omöjligt. Så länge vi mår bra av det här kommer vi att köra på och fortsätta att utveckla vår relation. Ingen vet ju vad vi kommer att känna om en månad, ett halvår, ett eller flera år. Det enda jag kan säga just nu är att jag är väldigt kär och att jag tycker att det här känns riktigt bra och fint! Nu har det gått ungefär ett halvår sedan Reza och jag började prata och träffas regelbundet och under de här månaderna har Reza blivit väldigt speciell för mig. När vi inte är tillsammans saknar jag honom något enormt och han finns nästan alltid i mina tankar! Jag känner att jag mår bra av att vara med Reza och när vi inte ses ser jag fram emot en massa fina sms och minst ett telefonsamtal om dagen med honom. Att jag nu har en pojkvän efter att ha varit singel i snart tre år har inte sjunkit in än men det lär det göra så småningom, i alla fall om det skulle visa sig att den här relationen håller i sig, vilket jag så klart hoppas. Däremot kommer jag nog alltid att ha svårt att förstå hur det kunde finnas någon som tyckte om mig så pass mycket att personen ville vara tillsammans med mig och att det dessutom var samma person som jag gick runt och var kär i. Men det sägs ju att det finns någon för oss alla och tänk, det kanske även gäller mig! Kärlek kan verkligen vara fruktansvärt jobbig, göra oerhört ont och vara komplicerad på många sätt och vis samtidigt som den kan vara vacker, hur fin som helst och helt underbar! Jag är säker på att jag kommer att göra mycket för att Rezas och min relation ska hålla och för att allt ska kännas så bra som möjligt, både nu och i framtiden. Därför hoppas jag att vi kommer att ha tålamod och ork att utvecklas tillsammans men det återstår att se. Att vara medveten om vilka problem som finns, vad som känns svårt just nu och vad som kan bli jobbigt och svårt i framtiden är i alla fall ett steg i rätt riktning. Det är ju först när man har insett vad man behöver jobba på som man kan välja att försöka göra något åt det. Att vara ärlig och säga vad man tycker har alltid varit viktigt för mig och i och med att Reza och jag alltid talar om för varandra när vi tycker att något känns dumt, konstigt eller fel, vi talar så klart om för varandra vad som känns bra också, får det mig att känna mig säker på att jag verkligen vill det här. Nu ska jag lyssna på min trötta kropp och gå och lägga mig. Ett längre inlägg kommer som sagt senare i helgen.
/Vispen
