Vispen Sjob

Hej!

Hoppas att allt är bra med er och att ni har haft en trevlig helg. Jag mår bra förutom att jag är trött och känner mig ensam för tillfället. Hela helgen har jag haft en massa underbara människor omkring mig men nu när jag är hemma och sitter ensam på mitt rum och skriver, känner jag mig ensammare än vad jag brukar göra i vanliga fall. Nu är det ju snart sommar och många av mina vänner är nykära och glada, vilket jag tycker är väldigt roligt. Men jag kan inte låta bli att erkänna att jag nästan blir lite avundsjuk på dem för att de har det så fantastiskt bra just nu. De förtjänar det verkligen och det är jag inte avundsjuk på men jag önskar så att jag också kunde hitta någon att bli kär i som det inte skulle behöva kännas komplicerat och svårt att tycka om. Det var hur som helst inte det jag hade tänkt skriva om idag utan det var ju SM jag ville berätta om:)

Jag åkte till Handen redan i fredags kväll eftersom det var många som skulle komma redan då. Madde satt och tittade på film när jag kom och jag tittade på den en stund innan jag gick för att hälsa på de andra som hade kommit. Zebben, Patrik, Adde och Claudio kom först och lite senare på kvällen kom även Anders, Anders, Christoffer, Lappis och Mariah. Vi åt på China station och där var det lika trevligt som vanligt:) Efter middagen var klockan ganska mycket och därför gick de flesta och la sig och efter att jag hade chattat en stund med Sven bestämde jag mig för att försöka sova. Det var dock inte det lättaste på grund av att jag kände mig nervös inför morgondagens tävling. Efter någon timme somnade jag i alla fall och även om jag vaknade ett antal gånger under natten lyckades jag åtminstone sova några timmar.

Igår åt vi frukst på hotellet och jag åt äggröra och yogurth och drack smoothie och juice. Eftersom jag har svårt att äta tidigt på morgonen brukar jag tycka att det är jobbigt att äta smörgåsar. Därför var det ju tur att det finns mycket att välja på på det kära hotellet:) Efter frukosten samlades vi och pratade lite innan matcherna satte igång.

Eftersom vi tyvärr bara var tre tjejer i år, Sverige behöver verkligen fler tjejer som spelar showdown, bestämde vi att vi skulle möta varandra två gånger och att de två tjejer som vann flest matcher skulle få spela final. Oj vad nervös jag kände mig när jag skulle spela min första match mot Mariah. Mariah hade dessutom redan spelat och vunnit sin första match mot Anna, vilket ju betydde att hon redan var uppvärmd och allt. Jag hade värmt upp kroppen men inte spelat någon showdown. När vi väl hade börjat spela kändes det dock bättre och jag märkte att Mariah var minst lika nervös som jag. Båda släppte in en massa lösa bollar som vi aldrig skulle ha släppt in i vanliga fall och trots att vi rullade bollen väldigt långsamt mot varandra blev det mål ganska ofta. I andra set sköt vi lite hårdare, efter att Claudio, som stått och tittat på matchen, hade sagt till oss att ta i mer. Jag kände mig fortfarande seg men lyckades till slut vinna matchen. Jag vann över Mariah även när jag mötte henne för andra gången och när jag lite senare under förmiddagen spelade mot Anna vann jag de två matcherna mot henne också, vilket alltså innebar att jag skulle spela final senare under eftermiddagen. Jag tror att Anna var väldigt nervös för jag vet att hon kan spela mycket bättre än vad hon gjorde igår. Förra året tycker jag till exempel att hon gav mig hårdare motstånd. Men med tanke på att Anna knappt har fått chansen att träna kan jag såklart förstå att det inte var särskilt lätt för henne igår. Jag hade aldrig vunnit över någon om jag inte hade tränat. Att träning lönar sig fick vi se igår eftersom Mariah vann över Anna som hon förlorade mot förra året.

Rebecka kom förbi igår och underhöll mig och alla andra:) Det var trevligt och hon fick förmiddagen att gå lite fortare. Jag tittade på några av killarnas matcher, hejade på dem och försökte få resten av publiken att också göra det. Det gick sådär men killarna tryckte i alla fall till bollen ordentligt ibland:) Lunch beställde vi som vanligt från George pizzeria, jag tror inte att någon blev överraskad över det. Jag åt grekisk sallad utan lök som var ganska god och efter lunchen gick jag ut en stund och nöjt av det fina vädret. Några gick och köpte glass på Pressbyrån och Rebecka och jag gick till Haninge centrum där jag köpte en glass som smakade äpple och kanel:)

Under eftermiddagen var det dags för killarna att spela semifinaler. Christoffer fick möta Adde och Claudio fick möta Zebben. När semifinalerna var spelade spelade Adde och Christoffer om bronset. Jag tycker att det var roligt att se den matchen för Christoffer har verkligen utvecklats mycket under det senaste året. Det blev en ganska jämn match som Adde till slut vann. Efter det var det dags för damfinalen mellan Mariah och mig. Jag kan lova er att jag kände mig nervös eftersom jag väldigt gärna ville vinna. Ingenting sa ju att jag skulle vinna fastän jag hade vunnit över henne i de två tidigare matcherna. Jag vet om att Mariah var nervös då och att hon kan spela riktigt bra. Det har jag nämligen sett när vi har tränat tidigare. Jag tänkte att hon förmodligen hade sparat sig lite och att hon nu kanske skulle gå in och vinna stort över mig för att hon nu hade hittat mina svagheter. Dessutom kände jag att jag hade pressen på mig, något som jag tycker var väldigt jobbigt. Några sa till mig att jag verkligen borde vinna matchen och att de var säkra på att jag skulle göra det. Sen fanns det några som sa att jag borde skämmas om jag förlorade. De sa att jag har tränat mer än Mariah men Mariah tränar showdown två gånger i veckan precis som jag brukar göra och jag tycker verkligen inte att man ska underskatta en spelare för man vet ju aldrig vad som kan hända. Bara för att jag råkade vinna SM-guld förra året var det ju jag som skulle försvara min titel som svensk mästarinna och allt det där. Till Mariah sa folk att hon skulle spela för att det var roligt och att hon inte hade någon press på sig. Matchen började med att Mariah vann slantsinglingen och att hon därmed valde att börja serva. I första set gjorde hon ett fint serveess på mig och hon spelade mycket bättre då än i de två tidigare matcherna mot mig, jag hade alltså rätt om att hennes nervositet skulle släppa lite:) Jag vann ändå första set och även det andra setet gick ganska fort, förmodligen för att vi båda tryckte till bollen och sköt lite hårdare. När jag testade att skjuta hårt tidigare under dagen gick de flesta bollarna ut och därför försökte jag ta det lite lugnare. Mariah hade otur med vissa bollar och jag tyckte synd om henne när hon släppte in några ganska lösa bollar i mål. Jag vet nämligen hur jobbigt det känns att göra det och hur stressad jag själv blir när det händer mig. Senast i Milano var jag med om exakt det och då kädnes det lite som att jag var otursförföljd hela tävlingen och att min koncentration ju inte var på topp är ju ingen nyhet. Jag kan verkligen förstå att Mariah var nervös igår för hon hade aldrig spelat en final tidigare så när vi skulle spela tredje set önskade jag verkligen att jag kunde hjälpa henne på något sätt. Men jag kom inte på särskilt mycket att säga för man har ju bara en minut på sig mellan seten och jag hade aldrig hunnit säga särskilt mycket på den tiden. Dessutom var jag så pass självisk att jag ville hinna dricka vatten, vilket tog lite tid. Bättre på att coacha folk måste jag definitivt bli för det enda jag sa till Mariah var att jag trodde att det skulle hjälpa ifall hon tog i mer när hon sköt. Det visste hon förmodligen själv att hon behövde göra så det jag sa var nog tyvärr inte direkt till någon hjälp. Jag försökte i alla fall peppa henne när hon gjorde ytterligare en bra serve i tredje set och när hon dessutom lyckades göra mål med ett annat skott. Mariah började spela bättre i tredje set men hon avslutade tyvärr matchen på samma sätt som jag avslutade min finalmatch mot Ida för två år sen. Mariah sköt bollen i nät när det stod tio-fem och därmed var matchen avgjord. Jag tycker verkligen att matchen slutade på ett tråkigt sätt för att göra misstaget att antingen skjuta i nät eller att göra självmål är enligt mig varken ett bra avslut för den som gör misstaget eller för motståndaren. Men jag hoppas verkligen att Mariah kommer fortsätta träna fastän hon förlorade igår för jag vet att hon i så fall kommer kunna bli hur duktig som helst. Hon är bra på väldigt mycket och jag skulle verkligen uppskatta ifall någon mer tjej kom in i landslaget. De flesta länder brukar ofta skicka flera tjejer till internationella tävlingar medan Sverige ju bara har skickat mig på sista tiden. Nästa år blir det förmodligen Mariah som tar guldet om hon tänker som jag gjorde för två år sen. Man kan verkligen säga att SM 2009 fick mig att inse att jag ville satsa på den här sporten och när jag såg Claudio och Ida vinna och när jag såg hur riktigt roliga och hårda showdownmatcher såg ut önskade jag så att jag skulle stå där i en final i framtiden. Jag började träna och killarna som då spelade i landslaget visade mig saker som jag behövde tänka på. De lät mig vara med och träna med dem och stod ut med mig trots att det förmodligen var tråkigt för dem att träna med en tjej som var mycket sämre än dem och som dessutom knappt pratade någonting. Jag var väldigt tyst på den tiden. Men jag ville verkligen utvecklas och försökte göra allt för att göra det. Kommande år vann jag i alla fall SM mot Ida och det kändes helt underbart! Det kändes roligt att vinna SM även i år även om det tog en stund innan jag insåg att matchen var över. Nästa år hoppas jag dock att någon nyare spelare vinner för jag vet hur det känns att vinna nu och hur mycket det kan betyda för någon. Att låta någon annan vara svensk mästarinna ett år skulle nog bara vara bra för då skulle jag kämpa hårdare för att bli det kommande år. Det bästa tror jag är att det är olika personer som vinner varje år för jag tror att det är bäst för alla och att det får alla att kämpa hårdare.

Zebben och Claudio möttes i herrfinalen och det var verkligen en rolig och jämn match, de spelade inte riktigt lika jämnt som i Milano men ändå. Jag stod bredvid bordet för att kunna se så mycket som möjligt för jag brukar knappt förstå vad som händer när jag sitter långt ifrån bordet. Om jag sitter ner behöver jag sitta ungefär bakom nätet för att kunna hänga med i hur bollen rullar. Oj vad nervös jag blev av att se matchen och jag blev tvungen att vända mig bort flera gånger och krama om personen som satt närmast. Det råkade vara Adde och han lugnade ner mig lite genom att säga att han nästan somnade av att se matchen trots att den var så himla spännande. Även om jag har somnat eller varit nära på att somna under matcher har det aldrig hänt under en finalmatch. Det blev till slut Zebben som vann över Claudio med tre-ett i set. På herrsidan såg topp tre alltså ut precis som förra året. Adde har kommit trea tre år i rad nu och Claudio och Zebben har spelat final de senaste tre eller kanske till och med fyra åren. Adde kanske till och med har tagit brons fyra år i rad. Eftersom jag inte var med år 2008 vet jag inte hur killarna placerade sig då.

Det var först under prisutdelningen som jag verkligen insåg att jag hade vunnit SM. Då kände jag mig helt plötsligt jätteglad och kunde inte hålla tillbaka all glädje inom mig. Det borde jag kanske ha gjort med tanke på att några tidningar var där men det glömde jag bort när jag var sådär glad och bara ville få ut min glädje genom att krama alla och jubla. Det är inte ofta jag känner mig sådär glad och visar mina känslor på det sättet men eftersom det inte händer att jag är sådär glad särskilt ofta har jag inte heller tränat på att hålla tillbaka mina känslor när det väl händer. Det gäller ju att man kanske ska visa dem på ett bra sätt och att man ska göra det vid rätt tillfällen. Men jag är dålig på sådant och när jag väl är jätteglad eller jätteledsen är jag det vid helt fel tillfällen. är det bara mig det händer eller finns det någon där ute som känner igen sig? Det gick alltså inte alls bra för mig igår och folk tänkte förmodligen att jag var helt störd som höll på. Det var dock ingenting om man jämför med vad som skulle hända senare samma natt. Förutom att jag höll på var det hur som helst en trevlig prisutdelning. På damsidan var det alltså jag som kom etta, Mariah som kom tvåa och anna som kom trea. På herrsidan blev det ju som sagt Zebben som vann, Claudio som kom tvåa och Adde som kom trea. Christoffer kom fyra, Daniel femma, Anders M sexa, Kourosh sjua, Lappis åtta och Anders G nia.

Efter prisutdelningen var jag med och spelade rundshowdown med några av killarna men när jag åkte ut nästan direkt gav jag upp och gick och duschade istället. Lite senare träffades alla på China station där vi åt och lyssnade på när några sjöng karaoke. Min kära vän Maria som var där och gjorde oss sällskap försökte få någon av oss som spelar showdown att sjunga men det blev inte av eftersom de flesta bestämde sig för att gå ganska snabbt efter att karaoken hade börjat och eftersom jag inte fick med mig någon som ville sjunga med mig. Jag tycker i alla fall att vi hade en trevlig kväll. Den började med att de flesta av oss gick till Adde och Claudios rum och la oss i deras säng. Det var väldigt trångt men samtidigt trevligt och medan en person terrade oss hade i alla fall jag väldigt roligt:) Efter en stund var det några som gick för att göra annat men Madde, Maria, Daniel, Adde och jag låg kvar i sängen och lyssnade på musik och pratade. Ibland kom någon av de andra till rummet för att se vad vi gjorde, bland annat Zebben som kom och underhöll oss flera gånger. Trots att jag tyckte att vi hade väldigt trevligt måste jag ha somnat till för jag sov tydligen djupt när Claudio kom tillbaka till rummet och ville att alla skulle gå därifrån. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag drömde mardrömmar inatt, det kanske berodde på att de andra lyssnade på mindfulness och att det på något sätt påverkade mig negativt i sömnen eller också kanske det berodde på något annat. Det enda jag vet är att jag inte har drömt sådär jobbiga saker på väldigt länge. För några år sen hände det däremot mer eller mindre varenda natt. På sista tiden har jag drömt jobbiga saker lite då och då men inatt var som sagt en av de värsta nätterna på väldigt länge. Jag fick idag höra av de andra att jag, när de försökte väcka mig, tydligen hade börjat gråta och att jag hade gjort det väldigt länge. De andra lyckades i alla fall få med sig mig till stället där jag skulle sova och det läskiga är att jag inte minns någonting av det. För att ta sig mellan hotellet och stället där jag och några andra sov behöver man gå en ganska lång bit utomhus men jag minns verkligen inte när eller att jag gick dit. Det värsta tycker jag ändå är att jag grät sådär länge och att jag inte reagerade när de andra försökte väcka mig. Jag brukar aldrig gråta öppet inför andra och när det väl händer brukar jag åtminstone försöka att inte visa det. Igår märktes det tydligen tydligt och när jag väl insåg att jag inte drömde kände jag mig fortfarande rädd och ledsen. Som tur var verkade ingen vara arg på mig imorse trots att jag ju hade varit seg inatt och gjort att de andra inte fick sova. Alla pratade dessutom med mig trots att jag trodde att folk nu kanske inte skulle göra det, eller i alla fall inte att de skulle vara som vanligt mot mig. För hur normalt är det att vara som jag? Först var jag jätteglag och visade det på fel sätt på eftermiddagen och sedan var jag jätteledsen och grät inför en massa folk på natten. Att vara ledsen är en sak men att gråta är ju något helt annat. Det har jag inte gjort på väldigt länge, i alla fall inte som igår när det tydligen inte gick att få kontakt med mig på väldigt länge. Att det hände just igår natt var ju väldigt jobbigt för det hade ju varit bättre om det hade hänt när jag hade varit hemma så att ingen hade behövt se mig sådär. Nu är det ju i alla fall som det är och jag kan bara hoppas att folk fortfarande vill vara med mig och att folk inte tror att jag beter mig såhär konstigt varenda dag för det gör jag verkligen inte. Jag vet att jag har haft svårt med det här med känslor. för några år sen visade jag knappt för någon hur jag kände. Riktigt glad kände jag mig inte särskilt ofta och jag försökte låta bli att känna och tänka en massa saker hela tiden för om jag hade tänkt för mycket vet hade jag förmodligen setts som en ledsen person av andra. Jag har hört att folk ser mig som glad och det är jag ofta när jag pratar med andra människor för att jag tycker att det är väldigt roligt. Jag har lätt att tycka om människor och det har hänt flera gånger att jag har öppnat mig för mycket för vissa. Människor säger att de ofta ser mig med ett leende även när jag inte pratar och att jag kan få andra att känna sig glada, det gillar jag. Men nu är problemet att jag håller på att visa saker för tydligt. Det är ju viktigt att hitta något mellanting men jag skulle som sagt inte gråta och vilja göra andra ledsna och oroliga för mig med mening. Det hade jag aldrig gjort om jag hade varit medveten om vad som hände igår. Jag vill inte heller visa att jag är glad på fel sätt utan jag vill bli bättre på att smälta in i mängden. Nu är det ju bara att gå vidare för man kan ju inte direkt spola tillbaka tiden och ändra på det som redan hänt. Men med tanke på att jag nu har betett mig konstigt igår tror jag inte att det kommer hända igen på länge, det hoppas jag åtminstone inte att andra ska behöva se utan att jag kan få mina stunder när jag är jätteglad och jätteledsen när jag är ensam:)

Idag var det en ny dag som bjöd på en massa trevligheter:) Det kändes såklart tråkigt att jag snart skulle bli tvungen att ta farväl av alla men eftersom jag får se de flesta igen på Haninge open kändes det faktiskt helt okej:) Jag vaknade vid halv elva av att Zebben skakade min sovsäck och då fick jag bråttom att gå upp. Mariah kom in och pratade en stund med mig och hon var helt underbar. Anders var hur snäll som helst igår natt och pratade med mig en stund trots att det var sent på natten. Tänk att det faktiskt finns jättemånga snälla människor på jorden! Jag satt och pratade med alla andra en stund innan jag packade ihop mina saker, masserade folk och sedan åt lunch. Idag åt jag en pizza med banan, ananas, curry och jordnötter. Jag hade aldrig ätit eller ens hört talas om att man kunde få jordnötter på sin pizza men eftersom man verkar kunna ha det mesta på pizzor blev jag inte särskilt förvånad. Pizzan jag åt idag var faktiskt ganska god. Efter lunchen följde jag med några till hotellet där vi köpte mjukglass. Därefter var det dags för mig att säga hej då till de sista eftersom jag skulle åka till Björn. Jag fick många härliga kramar.

Min kära pappa Björn fyllde femtio år idag, tiden går verkligen fort. Jag kommer ihåg när han fyllde fyrtio och när vi hade en stor fyrtioårsfest för honom. Då var jag bara nio år men jag minns ändå hur roligt jag hade den gången. I sommar ska vi fira honom och Maria eftersom båda har fyllt femtio år i år:) När jag kom till Björn var kusinerna redan där och vi grillade. Jag kände mig mätt och åt väldigt lite men det var ändå trevligt:) Lite senare åt vi frukttårta och tittade medan Björn öppnade sina presenter. Han kommer få fler presenter på den stora festen. Idag fick han till exempel ingenting varken av mig eller Lovisa. Jag har tyvärr inte haft tid att leta efter en bra present och känner att jag verkligen vill hitta något riktigt bra att ge bort i femtioårspresent eftersom det är stort att fylla femtio. Tänk om jag kommer bli så gammal, det har jag svårt att tro men man vet ju aldrig:) Nu ska jag gå och lägga mig för imorgon ska jag hinna åka på ett möte innan skolan. Min helg har i alla fall varit bra på många sätt och det var verkligen roligt att vinna SM. Jag bloggar snart igen, ha det bra tills dess!
/Vispen