Stressad, åker på kryssning imorgon
Hej!
Hoppas att allt är bra med er! Med mig är det sådär eftersom jag känner mig oerhört stressad för tillfället. Imorgon åker jag på kryssning tillsammans med min kära mormor Lia, min mor Nina och min pojkvän Reza. Lia gav mig kryssningen i studentpresent och jag blev så klart väldigt glad över det. Jag har kryssat tidigare men aldrig mer än två dagar. Den här gången är vi borta en hel vecka. Allt har känts bra innan men nu känns det bara sådär. Jag brukar alltid glömma något när jag packar. Det spelar ingen roll hur jag gör eller när jag påbörjar packandet. Att komma ihåg allt verkar vara nästintill omöjligt, i alla fall för mig. Frågan är vad jag kommer att glömma den här gången och hur viktig den eller dessa grejer kommer att vara. Min magkänsla är inte direkt bra. Jag känner mig nervös på ett negativt sätt och vet verkligen inte hur den här resan kommer att bli. Eftersom det är min studentresa eller vad man nu ska kalla det, vill jag så klart att den ska bli bra. Saker brukar ju bli vad man gör dem till och jag ska göra allt för att ha så roligt som möjligt den kommande veckan. Men nu stör jag mig, bland annat på min pojkvän som inte kommer hit i tid. Han fick helt plötsligt väldigt viktiga saker att göra precis dagen innan resan och vägrade låta mig boka om hans tågbiljett eller köpa en ny åt honom för att han skulle kunna komma hit i hyfsad tid. Men nej, det passade sig inte och nu var de flesta tågen fulla förutom ett som går väldigt sent. Om vi har tur är han här mellan åtta och halv nio ikväll. Men man vet ju aldrig, tåget lär säkert bli försenat bara för att jag verkligen vill att det ska vara i tid den här gången. Man vet ju aldrig med SJ. Jag känner verkligen att jag behöver få lite tid med min pojkvän innan vi åker iväg då vi inte direkt har varit särskilt romantiska av oss på sista tiden. Nej, vi har bara haft tid för annat än varandra känns det som. Vi lär inte få många timmars sömn inat. Imorgon bitti ska vi ta oss till hamnen där kryssningen avgår ifrån, checka in våra saker, stå i en massa köer och så vidare. När det väl är gjort, ja, då kanske jag kan pusta ut och förhoppningsvis börja njuta av en resa som jag sent kommer att glömma. Jag har en känsla av att den här resan antingen kommer att bli väldigt rolig eller oerhört seg och tråkig. En sak som jag vet att jag kommer tycka är jobbig är att det inte finns Wifi ombord. Eller okej, det finns Wifi men det kostar cirka femhundra kronor för en timme och går väldigt långsamt. Jag erkänner, jag är beroende av att använda mig att Internet tack vare alla sociala medier, bloggar, mail, musik och liknande. Hur jag ska kunna klara mig utan Internet i en hel vecka förstår jag verkligen inte. Okej, nu kanske jag blir så illa tvungen. Men hur roligt kommer jag att ha om jag ska sakna det hela resan? Jag har lovat mig själv att högst lägga tusen kronor på Wifi under resan. Det motsvarar alltså endast två timmars uppkoppling mot ett långsamt trådlöst nätverk. Mer än så har jag inte råd med. Nu är det ju så att människor har klarat sig utan Internet tidigare och det här handlar inte om att jag inte tror att jag kommer att överleva. Men nu känns en dag utan facebook, twitter och spotify väldigt konstig och jag undrar som sagt om jag kommer kunna njuta av resan nu när jag kommer att sakna dessa saker så pass mycket. Men men, jag kommer att ha tid att umgås med min mor, mormor och pojkvän. Med tanke på att Reza och jag inte har haft särskilt mycket tid för varandra på sista tiden och det mest känns som att vi tjafsar om allt och inget, kanske vi behöver den här resan nu. Man kan ju bara hoppas att jag står ut med honom en hel vecka och att det inte blir för mycket att vara nära varandra under en så pass lång tid. Vi har visserligen setts över en vecka tidigare men aldrig på det här sättet. Nu kommer vi att dela hytt, behöva samsas om ett relativt litet utrymme och vara tillsammans i princip 24/7. Men det är bara att gilla läget. Om vi någon gång ska flytta ihop i framtiden måste vi åtminstone kunna ha roligt när vi reser bort. Nästa lördag är vi hemma igen och dagen därpå åker jag till Göteborg. Jag saknar staden, mina vänner och alla andra trevliga människor som bor där. I Göteborg kommer jag att bo hos min kära, vilket faller sig naturligt eftersom han ju är min kära. Vi får se om vi är lika kära efter resan och dagarna i Göteborg eller om vi har insett att vi inte vill leva tillsammans då, ingen vet utan det får framtiden utvisa. Men det är klart att jag hoppas det för jag tycker om Reza väldigt mycket! Om jag fick bestämma skulle jag träffa honom mycket oftare och vi skulle inte ha det här långa avståndet mellan Stockholm och Göteborg. Men i verkligheten ser det inte ut som jag vill och det är mycket på grund av det himla avståndet som vi blir osams. Jag blir ledsen bara för att han inte kommer den tid som vi hade bestämt från början. Om vi hade bott närmare varandra hade jag inte brytt mig om att han blev mellan åtta och tio timmar sen, i alla fall inte på en vanlig dag. Vi hade ju kunnat ses dagen därpå eller nästan när som helst. Men nu däremot blev jag jätteledsen eftersom jag hade sett fram emot en dag i Stockholm tillsammans med honom. När man inte ses särskilt ofta är det klart att man bygger upp förväntningar och om det inte blir som man har planerat, hoppats och väntat på så länge, då blir det jobbigt. Nu är det okej eftersom jag kommer att få en hel vecka med min kära om han nu kommer hit som planerat. Då är det inte hela världen att han blir sen. Men om det hade handlat om en helg eller bara en dag, ja, då hade tio timmar spelat väldigt stor roll. Men men, jag ska inte klaga för det varken förbättrar eller förändrar.
Sen jag bloggade senast har jag knappt gjort någonting överhuvudtaget. Det enda roliga som har hänt är att jag fick uppleva allsång på Skansen live i tisdags. Jag åkte dit tillsammans med Ida och Annamaria och vi hade en trevlig kväll tillsammans. Vi sjöng med i låtarna och jag uppskattade att se både Måns Zelmerlöw och Tomas Ledin. Däremot störde jag mig på att människor tydligen störde sig på att jag jublade efter låtarna. Det tycker jag att man ska kunna göra utan att folk ska klaga. Om man är känslig för sådant kan jag tycka att man ska ha med sig öronproppar och att man dessutom borde fundera över varför man väljer att vara på plats under ett sådant här program. På sin tv kan man ställa in ljudet som man vill ha det men om man är på plats tycker jag att man måste räkna med att folk jublar. Jag har varit på många konserter där folk har jublat/skrikit oavbruet. I tisdags jublade jag endast efter låtarna, vilket jag tycker att man ska ha full rätt att göra.
Det värsta var att ingen bad mig att vara tystare. Nej, folk hade tydligen bara tittat på mig och hållit för öronen. Annamaria fick säga till mig och eftersom jag inte orkade höra henne tjata om det, jublade jag något tystare efter en stund. Men jag tycker att om man nu verkligen vill att någon ska vara tystare kan man faktiskt öppna munnen och tala om det och då säga det på ett snällt sätt. Om människorna som inte skrek lika högt och de som inte skrev överhuvudtaget skulle testa att göra det, tror jag dessutom att de skulle känna att de hade roligare. Jag tycker att det hör till att jubla högt och att man ska vara lite hes när man har varit på konsert eller liknande. Om folk ber en att vara lite tystare anser jag inte att man ska behöva vara det utan att människor snarare borde lära sig att det fungerar på det här sättet på spelningar. Klart att man kan tänka på det och kanske lyssna om någon ber en lite snällt men för i allsin dar. Om ens idol eller någon annan duktig sångare/sångerska sjunger, om någon gör mål under en match eller gör något annat man gillar, måste man väl få jubla?! Människor borde sluta vara så himla hårdkokta. På vår bänk klappade folk lite försiktigt i händerna. Vissa jublade men långtifrån alla och det lät inte heller som att folk sjöng med i allsångerna. När jag gungade i takt till låtarna med mina vänner och sträckte ut handen mot personen som satt bredvid mig tog han aldrig min hand. Bara det visar ju på att människor är tråkiga. Okej, alla är olika och det respekterar jag. Jag lät personen bredvid mig sitta där och tvingade honom aldrig att gunga i takt tillsammans med mig och alla andra som gjorde det. Men kom igen, när man går på konsert vill man väl känna gemenskap med andra också och inte bara sitta där i sin egen lilla värld? Man vill väl gunga i takt, sjunga med, dansa och bara skrika högt lite då och då? En konsert utan sådant är för mig ingen bra konsert. Okej, det beror så klart lite på vilken sorts musik man lyssnar på. Om det handlar om klassisk musik kanske man inte direkt gungar med i musiken medan jag däremot tycker att det känns självklart att göra det under en allsångskväll! Ni får tycka vad ni vill om det här, jag kommer inte att ändra åsikt. Men kommentera gärna och säg om ni tycker att jag är ute och cyklar. Jag respekterar allas åsikter. För att jag ska ha roligt behöver jag som sagt få jubla, sjunga med och dansa, så är det:)
När programmet var slut blev jag ledsen över att jag inte fick träffa Måns eller någon annan av artisterna. Det brukar man nämligen få göra i vanliga fall men på grund av att Tomas Ledin sjöng väldigt länge fanns ingen tid till sådant. Artisterna var trötta, vilket jag så klart har full förståelse för då det krävs mycket energi för att orka sjunga och underhålla sin publik. De hade dessutom repat hela dagen inför sändningen. Men det är klart att jag gärna hade träffat både Måns och tomas, framförallt Måns. När jag äntligen hade tagit mig fram till scenen, vilket tog lite tid då jag fick göra det själv, mina vänner orkade inte hålla på med sådant där, pratade jag med en som jobbat under kvällen. Han var trevlig men när han sa att det tyvärr inte fanns möjlighet att träffa Måns, ja, det är klart att det kändes tråkigt. Det får bli en annan dag. Som jag har skrivit tidigare kommer jag att göra vad jag kan för att få träffa Måns fler gånger. Det är många som pratar om hans skägg och säger att det ser oerhört härligt ut. Jag skulle verkligen vilja se/känna hur det ser ut för det verkar vara finare än många andras skägg. Undrar om jag hinner se ytterligare ett allsångsprogram i sommar. Det blir tajt med tanke på att jag är på kryssning nästa vecka och i Göteborg veckan därpå. Men under det sista programmet som sänds den fjortonde augusti kanske jag kan vara på plats. Då hoppas jag att programmet slutar lika tidigt som vanligt så att jag får möjlighet att träffa Måns efteråt. Om jag inte får det vet jag inte när nästa tillfälle kommer. I tisdags fick jag höra att det var flera som hade sovit på Skansen för att få bra platser under dagen och sändningen. Jag hade definitivt kunnat göra en sådan sak, dels för att få träffa andra musikintresserade och lära känna dem och dels för att chansen att träffa Måns skulle öka. Jag skulle dessutom vilja ha en ståplats nästa gång. Bänkarna är bra för att man kan sitta ner men nackdelen med att ha en plats där är att man inte kan ställa sig upp och dansa och att människor dessutom verkar vara mycket mer taggade på ståplatserna. Att trängas för att komma så nära scenen som möjligt skulle jag inte ha något emot för det hör ju till. Det är klart att man vill stå så långt fram som möjligt och att man måste vara beredd att kämpa lite för att få göra det. Frågan är bara om det finns någon som skulle vilja göra något sådant här med mig. En nackdel med att vara blind är definitivt att man har svårare att hitta på nya ställen och att man dessutom inte kan se kändisarna utan att man måste få hjälp med det och att hinna springa fram till dem. Jag är säker på att jag hade tyckt om att göra galna saker, inte bara följa efter kändisar, om jag hade kunnat se och att jag hade haft bättre möjligheter att göra det då. Men nu är det som det är och i sådana här situationer avskyr jag verkligen att vara blind! Det suger stenhårt och känns orättvist på många sätt!
Jag missar väldigt mycket på grund av att jag inte ser och vet om att det finns folk som tycker att det är jobbigt och svårt att ha med mig ibland. Så har det i alla fall varit tidigare i mitt liv. När jag har påpekat det här för andra människor har det sällan varit någon som har erkänt att de faktiskt tycker att det kan vara jobbigt. Men det kan märkas tydligt i praktiken och jag minns särskilt de gånger när folk skulle iväg på auditions, konserter eller liknande. Då har det hänt att människor antingen har sagt att de inte har vetat om de ska dit eller att de inte ska dit. När jag sedan har hört att de varit där ändå, utan att prata med mig trots att jag har bett dem. Ja, då är det klart att jag har känt mig ledsen. Klart att jag inte kan skylla allt på att jag är blind, allt handlar verkligen inte om det. Det finns människor som man helt enkelt inte vill umgås med och istället för att vara ärlig och säga det rakt ut är det många som väljer att dra till med något undvikande svar eller att ljuga personen rakt upp i ansiktet. Åh vad jag avskyr sådant! Förlåt men jag blir verkligen arg när jag tänker på det... Saken är bara den att jag märker att många blir osäkra så fort de ser min käpp och att jag, på grund av att jag inte ser, inte kan göra vissa saker själv. Att jag är beroende av andra människor ibland är ett faktum. Det finns så klart de som har det värre än jag och jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, det hjälper varken dem eller mig. Ibland tycker jag synd om mig själv, precis som vem som helst kan göra. Jag tror att de allra flesta tycker synd om sig själva lite då och då, eller hur? Jag tänker hur som helst se till att min synskada inte blir ett större hinder än nödvändigt. Om det nu skulle vara så att jag måste försöka träffa Måns själv, om jag inte hittar någon som kan hjälpa mig, då tänker jag försöka göra det. Ni kanske tycker att det låter som en småsak men för mig är det stort och jag vill gärna träffa honom och eftersom han råkar vara känd kan det vara svårt. Men jag ska se till att lyckas med det. Jag har fått nog av att inte ens försöka. När jag var liten lärde jag mig att spela Game boy genom att höra vad som hände i spelen, vilket gick ganska bra efter ett tag. Samma sak gällde tv-spel. Jag var ingen sportmänniska men om jag hade varit det hade jag förmodligen spelat både fotboll eller innebandy med mina kompisar. Idag gillar jag att sjunga, vilket inte är något problem. Showdown är ju en sport för synskadade och där är man till och med tvungen att använda ögonbindel för att det ska bli rättvist. Sen tycker jag om att gå på konserter och träffa de som jag tycker är duktiga på att sjunga och som verkar trevliga. Det kan jag också göra, där behöver jag dock lite hjälp men bara lite. Jag förstår så klart att det kan vara svårt. Om jag till exempel skulle vara med en eller flera fullt seende personer och de plötsligt skulle få syn på någon som de gillar, skulle risken vara ganska stor att de sprang ifårn mig. Den situationen har jag varit i ett antal gånger. Jag kan så klart också springa men däremot tar det ju längre tid att släpa omrking på mig som inte ser plus att det kan vara opraktiskt i just sådana situationer. När man ser någon som man tycker om blir man ju dessutom lite påverkad av det, i alla fall jag. Jag kan ha svårt att tänka på annat. Om jag hade kunnat se och det skulle handla om en sådan sak som att ledsaga någon när jag visste att någon av mina idoler var i närheten. kan jag definitivt erkänna att jag förmodligen inte hade kommit ihåg att göra det.
Men men, tiden går fort och min pojkvän ringde precis för att säga att han sitter på tåget nu. Det står dock helt stilla, precis som jag misstänkte att det skulle göra. Undrar hur försenad Reza blir... Han lär hur som helst vara framme innan fartyget åker från Stockholm imorgon:) Jag ska packa det sista nu och även se till att äta något innan jag åker och hämtar min kära. Som jag skrev tidigare kommer det inte att finnas internet ombord på båten och därför har jag ingen möjlighet att blogga under resan. Tidigare har man kunnat sms-a korta blogginlägg till blogg.se men den funktionen har inte fungerat på sista tiden och den kanske inte är aktiv längre. Men men, jag kommer hur som helst att ta med mig datorn under resan så att jag kan skriva lite om varje dag. En sådan här resa vill jag så klart minnas och kunna läsa om i framtiden. Hoppas nu att ni får en underbar helg och att ni har möjlighet att göra något roligt då eller någon gång under nästa vecka! Kram!
/Vispen
Tillbaka i Sverige
Hej!
Hoppas att allt är bra med er och att ni har haft en trevlig helg! Igår kom jag tillbaka till Sverige och jag måste faktiskt säga att det känns lite skönt samtidigt som jag saknar Milano. I Milano var det varmt varenda dag. Jag tyckte till och med att det kändes varmt när det var molnigt, vilket jag inte brukar känna i Sverige. I år tycker jag inte direkt att vi har haft en varm sommar här, i alla fall inte i Stockholmsområdet. Därför har jag verkligen uppskattat att få njuta av sol och värme i Milano några dagar. Förutom värmen saknar jag människorna och maten. Den vegetariska maten var inte direkt den bästa och inte heller frukosten. Det var många som tyckte att man äter för mycket kolhydrater i Italien. Nu vet jag så klart inte om man äter på samma sätt i hela landet. Men vi fick en massa bröd, pasta och potatis både till lunch och middag. Jag vande mig dock vid maten efter några dagar och är förvånad över att jag varken föråt mig på mozarellaost eller pasta:) Människorna saknar jag eftersom jag oftast tycker om att umgås med andra och att ha människor omkring mig. Sen tycker jag om att höra människor prata italienska, inte för att jag förstår språket utan för att jag blir glad av att höra det. Alla i svenska landslaget som jag åkte tillsammans med saknar jag så klart också. Men jag får förhoppningsvis träffa dem, i alla fall några, snart igen:)
I lördags var det då dags att spela kvartsfinal i trippeln. Oj oj oj vad jag kände mig nervös, jag tror inte att jag lyckades sova mer än tre timmar under natten. När det väl var dags att gå upp kände jag mig långtifrån utvilad men det var bara att se glad ut ändå. Efter att ha fått i mig lite frukost kändes det mesta helt okej och jag gick till institutet där vi skulle spela tillsammans med de andra svenskarna. Väl framme fick jag ont i magen, vilket var mindre kul och uppvärmningen kändes sådär. Några minuter senare var det hur som helst dags för match emot Italien två, de fick ha två trippellag. Det blev en jämn match eftersom italienarna spelade taktiskt. Deras spelare var inte lika tekniskt duktiga som oss och de sköt heller inte lika hårt. Det utnyttjade dem genom att skjuta många enkla och relativt lösa skott som vi hade svårt att försvara oss mot eftersom vi inte är vana vid att möta den typen av motstånd. Jag spelade sämst av alla och vår coach skällde på mig efter matchen. Vi lyckades som tur var vinna mot Italien två trots att vi verkligen inte spelade bra. I semifinalen mötte vi Estland och där spelade vi mycket bättre, dels för att estländarna spelade på ett sätt som vi var vana vid och dels för att vi var mer taggade. Till och med jag gjorde en bättre insats. När jag gick in första gången lyckades jag göra sex mål. Andra gången förlorade jag dock fem poäng. Men jag lyckades ta tre och vinna matchen. Killarna spelade bra hela tiden:) Nu hade vi alltså vunnit semifinalen och skulle få möta Finland i finalen. Oj oj oj vad vi taggade varandra inför det. Vi värmde bland annat upp till låten "När vi gräver guld i USA" och jag sprang runt på en gräsmatta med Claudio/Cq, gjorde andra övningar och stretchade. På matchen spelade killarna gudomligt bra medan jag känner att jag gjorde en okej insats. Eftersom alla finländare är väldigt duktiga var jag tvungen att fokusera väldigt mycket på mitt försvar. Sverige lyckades ta ledningen och ledde som mest med sex eller sju poäng. När Claudio skulle gå in trodde vi att han skulle klara av att avgöra matchen. Han klarade det nästan och när det var min tur att gå in stod det trettio-tjugofyra till Sverige. Oj vad jag kände mig nervös för jag visste att ingenting var avgjort än och att Finland definitivt hade chans att vinna nu. Men jag hade tur, hoppet är ju det sista som överger människan. Hanna gjorde först mål men efter att ha skjutit några skott till sköt hon ut bollen. Domaren blåste i visselpipan och matchen var över. Jag kan lova att alla svenskar var glada och att jag kände mig lycklig. Det var första gången som jag fick vara med och vinna guld i en internationell tävling och det kändes stort!
Efter lunchen följde Annelie med mig ut för att köpa glass. Vi hittade ett ställe där de sålde mangoglass och jag köpte en som jag åt ute på en bänk. Även om jag inte hade spelat särskilt bra i finalmatchen tyckte jag att jag var värd en glass. Senare under eftermiddagen spelade jag min allra sista match emot Stine. Matchen var relativt jämn men Stine vann tredje set med tolv-nio. Jag måste säga att det kändes sådär att avsluta EM med en förlust men det var å andra sidan länge sen som jag spelade jämnt emot Stine och därför kändes det okej ändå. Efter matchen satt jag ute med de andra när det plötsligt började hagla. Haglen var jättestora, större än ärtor och de regnade ner över oss trots att vi satt under tak. Då vi var tvungna att gå in fick vi springa för att inte få för mycket hagel på oss, det gjorde lite ont när många hagel träffade kroppen samtidigt. Men jag hade aldrig upplevt något liknande tidigare och det var lite roligt att känna så pass stora hagel. Väl inne tittade jag på finalmatcherna. På damsidan vann Hanna och nu har hon vunnit EM tre gånger i rad. Antje kom tvåa och hon spelade oerhört bra mot Hanna. Det blev fem jämna set och jag trodde ett tag att Antje skulle lyckas vinna. Men det blev Hanna som gjorde de sista målen och därför kan vi gratulera henne till segern. På herrsidan fick vi två svenskar i final, Zebben och Claudio. Zebben vann i tre raka set och jag tycker att det kändes som att Claudio var lite trött under matchen. Det var hur som helst roligt att Zebben vann. Claudio har ju redan vunnit EM en gång medan Zebben aldrig har vunnit VM eller EM. På VM nästa år tror jag dock att Claudio har stor chans att vinna. Han har verkligen talang och om han bara tränade lite mer tror jag att han skulle vara nästintill omöjlig att slå. Efter att ha sett finalerna var det middag och därefter var det prisceremoni. Eftersom många italienare har svårt för engelska fick en person översätta vad alla sa, vilket tog lite tid. Men jag överlevde och tyckte att det kändes roligt att få gå upp på scenen med svenskarna och ta emot guldmedaljer för att vi vann trippeln:) Sen var det roligt att få sjunga nationalsången och att applådera när Claudio och Zebben fick sina medaljer! Jag är så klart glad för deras skull och även för att det gick så pass bra för Antje den här gången. Hon är verkligen duktig och jag tror definitivt att hon kommer att vinna en tävling snart. Att Hanna vann EM för tredje gången i rad bevisar att hon är en väldigt duktig spelare och hon kanske är den enda i historien som lyckas vinna såhär många gånger i rad. Finland och Slovenien brukar alltid ta medalj och Sanja från Slovenien vann brons på damsidan, vilket jag tycker var roligt för hon har utvecklats sen jag mötte henne senast:) Teemu från Finland vann brons på herrsidan och med tanke på att han nästan alltid brukar ta medalj är han också oerhört duktig! Alla som var med på EM är bra spelare och så tycker jag att det ska vara. För att komma med på EM tycker jag att man måste ha lyckats bra i sitt hemland eller på en internationell tävling. Efter prisceremonin gick vi tillbaka till hotellet och skålade i champagne innan vi gick och la oss.
Igår reste vi i stort sett hela dagen. Klockan halv elva åkte vi till flygplatsen och jag var inte hemma förrän runt halv tio på kvällen. Det berodde bland annat på att vi skulle byta flyg på ett ställe och på en massa köer och väntan. Ni kanske vet hur det brukar vara när man reser. Saker tar oftast längre tid än vad man har räknat med. Att flyga kändes hur som helst helt okej. Jag tycker om känslan av att lyfta och landa och lyckades dessutom sova en hel del under resan. Sen var det ju tur att jag reste tillsammans med andra. Utan sällskap hade jag förmodligen haft väldigt tråkigt. Väl hemma kände jag mig ganska trött. Jag åt lite, pratade en stund med Nina, packade upp, kollade mailen, facebook och twitter och pratade i telefon med min kära. Vi hade inte pratat sen jag åkte i tisdags förutom en gång när vi pratade i högst en minut. Med tanke på att vi är vana vid att prata varje dag hade jag verkligen saknat våra samtal och jag hoppas att vi kan prata en stund även ikväll. Inatt fick jag äntligen sova ordentligt. Jag drömde visserligen en del jobbiga saker men väcktes inte av högljudd trafik och behövde inte gå upp vid någon särskild tid. Idag har jag inga särskilda planer utan tror att det här blir en lugn dag. Med tanke på att jag har haft fullt upp sen i tisdags känns det ganska skönt. Sen ser jag fram emot morgondagen då det är Allsång på Skansen och vi får se Måns igen:)
/Vispen
Milano fortsättning, två av killarna är vidare
Hej!
Jag vill börja med att skriva att två av killarna fortfarande har chans att ta medalj. Zebben och Claudio har båda tagit sig till kvartsfinal och de spelas imorgon eftermiddag. Vi håller alla tummar för dem tycker jag! Sen tycker jag att ni ska heja på Sverige i trippeln/lagtävlingen. Där tog vi oss till kvartsfinal efter att ha slagit både Polen och Tjeckien. Det var extra hårt emot Tjeckien. De ledde med 14-1 men vi lyckades ändå vinna med 31-26, gissa om vi blev glada:) Jag tycker verkligen att alla kämpade på bra och att det var teamwork på hög nivå! Någon kanske undrar hur det har gått för mig när det gäller det individuella spelet. Jag kan tala om att det tyvärr inte har gått bra utan jag åkte ut idag efter att ha förlorat tre matcher. Alla var väldigt jämna, särskilt två av dem och jag känner att jag har gjort mitt bästa. Det känns så klart tråkigt att jag inte tog mig längre i tävlingen men jag kunde inte göra mer än vad jag gjorde. Att jag inte kom längre tror jag både beror på nervositet och på att jag inte har tränat tillräckligt mycket. Med tanke på att jag har valt att prioritera skolan och studenten i vår och dessutom haft en period i mitt liv då jag har känt mig trött på showdown, är jag inte förvånad över att jag inte gick vidare. Vissa är naturbegåvningar och behöver inte träna flera gånger i veckan för att nå höga resultat. Jag är dock inte sådan utan jag behöver träna showdown minst två gånger i veckan för att lyckas prestera och vinna. Utöver showdownen behöver man även köra kondition och styrketräningspass. Att man behöver träna så pass mycket för att få tävla i EM och andra internationella tävlingar tycker jag är helt rätt. Det ska inte vara för lätt att ta sig såhär långt. Men ni kanske förstår att all träning tar en hel del tid. Innan EM för två år sen hade jag tränat hårt varenda vecka. Då körde jag minst fem träningspass i veckan. Det har jag däremot inte gjort i år. Då jag har pojkvän nu har jag ibland valt att vara med honom framför att träna. Jag har helt enkelt känt att kärleken har kommit före allt annat. Med tanke på att det var mindre än ett år sen som jag blev kär är jag antagligen fortfarande nykär. Ni kanske vet lite hur man kan bli då. Träningen är viktigt för mig och jag är fullt medveten om att jag kunde ha förberett mig bättre inför EM i år. Men jag vet samtidigt att vi har olika perioder i livet och ibland tror jag att andra saker behöver få prioriteras för att vi ska må bra. Att träna på en sådan här hög nivå och samtidigt kombinera det med skola, vänner, familj, kärlek och annat som man tycker är viktigt och roligt, är inte alltid lätt. Efter EM funderar jag på att ta en paus från showdown. Jag kommer så klart att fortsätta träna och kanske även tävla lite då och då. Men då jag mår dåligt av att känna sådan press innan och under internationella tävlingar, tror jag att jag skulle må bra av att inte behöva göra det på ett tag. Ingen kan så klart veta vad som händer om ett halvår eller ett år. En paus kanske skulle få mig att börja tycka om showdown lika mycket som jag gjorde för två år sedan. Då kunde jag lätt spendera flera timmar om dagen vid ett showdownbord för att träna på olika slag och liknande. Vi får se om jag kommer att känna så eller på något liknande sätt i framtiden.
Under de här dagarna har jag märkt att min precision inte är den bästa, vilket inte är särskilt konstigt eftersom jag har tränat mindre än vanligt. Om jag hade lagt fler timmar på träning hade jag förmodligen gjort fler mål och jag känner även att mitt försvar kunde ha varit mycket stabilare. Jag har inga problem med att erkänna mig besegrad den här gången. Tjejerna som jag har mött idag har spelat väldigt bra och dessutom haft turen med sig. Då det har stått nio-nio eller tio-nio i tredje och avgörande set, har de lyckats vinna. Showdown handlar främst om skicklighet men även lite om att ha tur. Det är klart att chansen att vinna alltid ökar ju mer man har tränat, ju fler slag man känner sig säker på och så klart om man är bra defensivt. Då många matcher är jämna och man ofta spelar maximalt antal set, brukar det krävas att man kan prestera när det väl gäller. Man måste klara av pressen genom att försöka ta det lugnt, skjuta skott som man känner sig säker på, spela varierat samt tänka på sitt försvar. Sen får man hoppas att man, innan sin motståndare, hinner göra det eller de få avgörande poängen som behövs för att vinna. Att lyckas prestera när det väl gäller kan vara svårt, det är åtminstone min åsikt. Men men, de jag mötte idag hade förmodligen tränat mer än jag plus att de hade turen med sig när det var dags att avgöra matcherna. Nu ska jag hur som helst inte skriva mer utan sova. Imorgon gäller det ju att orka prestera i trippeln. Vi får hoppas att jag lyckas sova mer än vad jag har gjort de senaste dygnen. Här i Milano har jag vaknat i princip varenda timme och det har tagit olika lång tid för mig att somna om efter det. Att somna första gången har dessutom tagit minst en timme varje gång. Men men, jag ska inte klaga för om två dagar är jag i Sverige igen och när jag väl är där vet jag om att jag kommer att längta tillbaka hit. Milano har ändå sin charm och nästan alla fina människor som man träffar när man är här, träffar man bara under tävlingar. Men men, nu väntar som sagt sängen och förhoppningsvis några timmars sömn.
/Vispen
Nu är EM igång
Hej!
Nu har jag tid att skriva ett lite längre inlägg innan jag går och lägger mig. På tidigare tävlingar som jag har deltagit på har det alltid varit tjejerna som har spelat på morgnarna medan killarna har fått sovmorgon. Den här gången är det tvärtom, vilket innebär att Mariah, jag och alla andra tjejer som ska tävla, inte börjar spela förrän klockan två på eftermiddagen. Mariah, jag och Annelie, en kvinna som följer med som guide/ledsagare, har bestämt att vi äter frukost halv tio. Därför kan jag sitta uppe lite extra länge ikväll. Jag tittar på gårdagens avsnitt av Allsång på Skansen samtidigt som jag skriver det här och jag blir som vanligt glad av att höra Måns sjunga. Hoppas att han fortsätter som programledare nästa år! Med tanke på att jag eventuellt är upptagen tre tisdagar framöver och det bara är fyra tisdagar kvar när Allsången sänds hoppas jag att jag hittar någon att kolla med när jag väl kan. Det är nu på tisdag och om någon av mina kära vänner råkar se det här, inte har något att göra på tisdag kväll och dessutom vill träffa mig och se allsången, får ni jättegärna höra av er!
Idag har det varit en väldigt lugn dag och det har jag verkligen uppskattat med tanke på att jag har sovit dåligt de senaste nätterna. Att få möjlighet att landa lite innan själva tävlingen börjar har dessutom känts väldigt skönt. Frukosten var ungefär som den alltid brukar vara i Milano. Den har åtminsone sett likadan ut varje gång jag har varit här. Jag åt lite yoghurt, bigaroer och en macka med mjukost. Brödet var hårt och smakade sådär och yoghurten var väldigt söt men jag ska inte klaga då det ju finns människor som inte har mat för dagen:) Efter frukosten var det dags för klassificering, vilket innebar att vi skulle få träffa några läkare som skulle försäkra sig om att ingen av oss som ska tävla ser mer än tio procent. För oss svenskar gick det relativt bra. Ingen av oss ligger på gränsen till att se för mycket och alla blev godkända:) Jag tycker dock att det kändes lite jobbigt att försöka titta åt olika håll och att det gjorde ont när läkaren undersökte mina ögon. Men det känns skönt att ha det gjort och nu är jag godkänd tills vidare och behöver inte krångla med att få något liknande intyg av en ögonläkare och inte heller testas på kommande tävlingar:) Efter klassificeringen gick vi igenom några saker inför morgondagen innan lunchen. Under eftermiddagen låg jag och vilade en stund eftersom jag kände mig väldigt trött. Jag lyckades som tur var sova i någon timme innan vi skulle samlas för att en person skulle kolla igenom vår spelutrustning. Alla mina racketar blev gokdända, vilket känns skönt. Ifall ett eller två av dem skulle gå sönder under tävlingen skulle det inte göra något:) Middagen var ganska god. Här i Italien äter man alltid pasta först, efter det får man kött eller fisk och sist får man en frukt samt en liten efterrätt. Jag blev mätt på pastan, mozarellan, potatisen, salladen, ett plommon och en god fruktkaka:) Nu ikväll var det öppningsceremoni för EM. Jag måste erkänna att jag inte har känt mig särskilt taggad på att tävla innan och när vi pratade om vilken målsättning vi har kände jag mest att allt kändes väldigt jobbigt då jag vet att jag spelar sämre ju högre målsättning jag har. Efter öppningsceremonin känns det som tur är lite bättre. Jag blev taggad av att höra alla nationalsågner. Att höra folk sjunga med när deras sång spelades upp var väldigt roligt och skapade en fin stämning:) Nu är jag tillbaka på hotellet och jag har som tur är fått tag på min kära och chattat en stund med honom. Om några minuter är allsångsprogrammet slut och när jag har tittat färdigt på det väntar sängen på mig. Vi får verkligen hoppas att jag lyckas sova mer inatt och att nervositeten inte blir alltför stark. Hoppas hur som helst att ni håller tummarna för mig och de andra svenskarna imorgon! Jag ska försöka uppdatera bloggen lite då och då samt skriva kortare uppdateringar på Twitter. Om ni använder det och vill följa mig där är det bara att söka på Vispen91:) Godnatt och sov gott!
/Vispen
Milano
Hej!
Hoppas att allt är bra med er! Jag har haft problem med att uppdatera bloggen. Av någon konstig anledning postas inte de inlägg jag skriver. Nu ska jag snart äta frukost men ville bara säga att allt har gått bra hittills. Flygresan gick bra och det känns helt okej att vara här. Jag har ätit god mat, det fanns ett vegetariskt alternativ, glass, testade banan, jordgubb och choklad igår. Glassen var dock inte lika god som jag minns att italiensk glass brukar vara men jag lär äta glass fler gånger. Nästa gång jag äter det hoppas jag att det finns mangoglass:) Jag har så klart träffat en massa trevliga människor, vilket alltid är lika roligt. Igår lyssnade vi på en helt okej pianokonsert. Pianisen var väldigt duktig men eftersom musiken var instrumental, man inte kunde sjunga med i låtarna och man dessutom var tvungen att vara tyst hela tiden, tröttnade jag efter ett tag. Idag är jag väldigt trött eftersom jag inte har kunnat sova på grund av all trafik utanför. Vädret är i alla fall fint här. Idag händer lite allt möjligt och jag hoppas att jag kommer kunna vara med på allt utan att somna någonstans. Imorgon börjar EM och då ska jag så klart försöka vinna så många matcher som möjligt! Jag lovar att skriva en längre uppdatering så fort jag får tid.
/Vispen
En lugn dag, träning och ett fint dygn med min kära
Hej!
Åh vad jag blir trött när datorer krånglar! Jag hade skrivit ett långt blogginlägg som jag precis skulle publicera. Tror ni inte att min dator bestämmer sig för att hänga sig just då? Nu blir jag tvungen att skriva om allt, vilket inte känns särskilt roligt och därför får det bli en kort sammanfattning av vad jag har haft för mig de senaste dagarna. I onsdags hade jag en väldigt lugn dag. Det enda jag gjorde var att följa med Björn, Lovisa och Maria och handla middagsmat under eftermiddagen. Maten blev god och på kvällen såg vi en film tillsammans, vilket jag tycker var trevligt. Det är inte varje dag som en stor del av familjen bestämmer sig för att göra något tillsammans. Filmen var dessutom både bra och underhållande! Eftersom onsdagen som sagt blev en lugn dag hann jag tänka en hel del. Med tanke på att jag hade väldigt roligt i tisdags längtade jag så klart tillbaka till Skansen! Jag hoppas verkligen att jag får möjlighet att åka dit någon mer gång i sommar och se ytterligare ett allsångsprogram live. Även om det är roligt att se pgorammen hemma är det ingenting i jämförelse med att vara på plats på Skansen när programmen sänds. Jag älskar att vara på ställen där det är bra stämning, vilket det alltid brukar vara på Skansen och sen är det alltid lika roligt att få sjunga med i allsångerna tillsammans med en massa glada människor:) Om jag kommer till Skansen igen vill jag så klart försöka träffa Måns också. Det kan bli svårt men jag ska göra mitt bästa. I torsdags fick vi en ny hund hemma hos Björn. Både Björn och Lovisa har velat ha en ny hund sen vi blev tvungna att avliva Zeke för några år sen och för några veckor sen blev det bestämt att vi skulle få en. Jag vet inte hur många gånger jag har hört Lovisa prata om det sen dess och hon hade verkligen sett fram emot den här dagen. Under förmiddagen var de alltså och hämtade en tik som heter Orcan. Jag låg och sov vid den tiden och vaknade först när de var hemma igen. Orcan fick titta på när vi åt lunch och Lovisa lekte lite med henne under tiden. Jag fick känna hur hunden kändes och tycker inte att hon kändes riktigt som Zeke trots att de är av samma ras. Men hon kanske kommer att kännas på ett annat sätt när hon blir äldre.
Under eftermiddagen åkte jag till Handen för att träna showdown tillsammans med Christoffer och Johnnie. Vi tränade på olika moment och spelade några set mot varandra. Jag kände mig lite seg i kroppen och tycker att träningen kändes sådär. Trots att jag gjorde mitt bästa tycker jag inte att jag lyckades få till skotten. När jag mötte Christoffer i en tresetsmatch förlorade jag, vilket störde mig. Christoffer är visserligen en väldigt bra spelare men nu tycker jag att han har vunnit över mig för många gånger i rad. Det ska jag se till att ändra på nästa gång vi möts. Innan dess ska jag dock fokusera på EM som börjar på torsdag. Jag hoppas på att hinna träna en sista gång på måndag. Sen bär det av till Milano på tisdag morgon och jag ser fram emot att åka dit och tävla tillsammans med landslaget. De första grupperna är klara och jag tror att jag har relativt goda chanser att gå vidare bland de tre bästa spelarna i min grupp, i alla fall om jag har en bra dag. Mitt mål är att gå vidare första dagen och att komma bland de fyra bästa spelarna andra dagen. Jag skulle självklart kunna sätta upp ett högre mål men vill undvika att känna press från första början eftersom jag av tidigare erfarenhet vet om att jag brukar spela sämre då. Men det är klart att jag kommer att göra mitt bästa och kämpa för Sverige, både individuellt och i trippelspelet! Jag är ganska säker på att datorn får följa med till Milano och att jag i så fall kommer att uppdatera bloggen därifrån:)
Igår fick jag äntligen träffa min kära igen! Med tanke på att vi har varit osams och bråkat en hel del på sista tiden tycker jag verkligen att jag behövde träffa Reza för att känna efter hur allt kändes. Att bråka lite då och då är en sak men när det händer flera gånger i veckan eller till och med dagligen tycker jag att det blir för mycket. Jag måste erkänna att jag var lite orolig över att mina känslor för Reza skulle ha förändrats väldigt mycket och i början kändes det lite konstigt. Men efter att vi hade ätit lunch och var på väg till hotellet där vi hade bokat en frinatt, började det som tur var att kännas lite bättre. Väl framme på hotellet tycker jag att det mesta kändes bra och jag hade en fin eftermiddag, kväll, natt och morgon tillsammans med min kära gubbsing. När vi lyssnade på radio ville Reza höra studio ett, persiska och svenska nyheter medan jag hellre ville lyssna på musik. Allt kändes alltså precis som vanligt där:) Klockan åtta åt vi en god middag och efter det pratade vi en stund med några av våra kära vänner. Sen höll jag på en del med Rezas Iphone. Det är väl lika bra att jag börjar lära mig hur man använder en sådan så att jag vet lite hur det fungerar när jag bestämmer mig för att skaffa en själv så småningom. Min Nokia som jag använder för tillfället börjar bli gammal och det känns som att den kommer att lägga ner vilken dag som helst. När det händer har jag bestämt mig för att ge Iphone en chans eftersom alla som har det har blivit mer eller mindre beroende av sina mobiler. När jag har testat Rezas Iphone tycker jag inte att det verkar så pass bra som alla andra verkar tycka. Men om några månader kanske jag har vant mig och är minst lika fast som många andra, vi får se:)
Att träffa Reza igår och idag har som sagt känts väldigt bra! Vi hade en fin natt tillsammans då vi bland annat drack fruktte och lyssnade på några sommarpratare i P1. Sen spenderade vi så klart många timmar i sängen och tiden gick som vanligt alldeles för fort. Nu är det bara några timmar sen som Reza var tvungen att ta tåget tillbaka till Göteborg och jag behöver väl inte ens skriva att jag saknar honom? Att aldrig kunna träffa sin pojkvän spontant utan att alltid behöva planera varenda träff minst en vecka i förväg är inte särskilt roligt. Att dessutom behöva vara ifrån honom mer än vad man får vara tillsammans är ännu värre. Om jag får möjlighet att flytta närmare Göteborg i framtiden kommer jag definitivt att göra det för jag vet att det behövs om vi ska kunna ge det här en ärlig chans och se om det här fungerar. Nu bor vi över femtio mil ifrån varandra, vilket ju är en väldigt lång sträcka. Eftersom vi har blivit tvungna att ändra på vissa saker dröjer det hela tretton dagar tills jag får träffa Reza nästa gång. För er kanske det inte låter länge men om man är kär kan jag lova er att tretton dagar känns som en evighet. Nästa gång får vi i alla fall vara tillsammans i en hel vecka. Jag vet inte om jag har skrivit att min kära mormor Lia gav mig en Östersjökryssning i studentpresent. Eftersom jag inte önskade mig någon särskild sak ville jag hellre göra någonting med familjen. Om två veckor åker jag därför iväg tillsammans med Nina, Lia och Reza och jag tycker att det ska bli oerhört skönt att komma iväg några dagar. Jag får visserligen åka utomlands redan nästa vecka men då åker jag ju för att tävla och inte för att ha någon skön semester:) Jag tror dock att både EM och kryssningen blir minnen för livet! Nu orkar jag inte skriva mer utan skyller på min dator som raderade ett långt inlägg som jag skrev tidigare. Hoppas hur som helst att ni har haft en trevlig lördagkväll!
/Vispen
En underbar kväll på Allsång på Skansen, Måns gjorde mig lycklig i år igen:)
Hej!
Jag är fortfarande uppe i varv för jag har verkligen haft en fantastisk kväll på alla sätt och vis! Därför ber jag om ursäkt ifall det här inlägget blir rörigt och dåligt skrivet. Men jag måste säga att det inte spelar någon som helst roll för mig, inte idag. Nu känner jag mig nämligen gladare än vad jag har gjort på länge och det vill jag fortsätta med. Ingenting kan förstöra den här kvällen eller natten! Att det tog närmare två timmar att komma hem på grund av bilköer störde mig inte ett dugg och inte heller att klockan är halv ett när jag skriver det här...
Ni kanske minns att jag har skrivit att jag gärna har velat gå på Allsång på Skansen i år och ikväll blev det äntligen av! Syntolkning nu hade ordnat så att kvällens program blev syntolkat och fått några jättebra platser långt fram nära scenen. Jag såg allsången tillsammans med några av mina kära vänner i Unga synskadade samt några andra. Rakel, Cissi, Bewar, Sandra och Ronja kände jag sen tidigare. De andra som var med hade jag bara träffat några få gånger. Kvällen blev hur som helst väldigt lyckad, i alla fall enligt mig. Det var Peter som syntolkade idag. Jag hade hört honom syntolka en gång tidigare när jag var i Göteborg och såg en deltävling av Melodifestivalen för några månader sen. Den gången tycker jag att han gjorde ett strålande jobb och även om jag inte hade hörlurarna på mig hela tiden ikväll tyckte jag om det jag hörde idag också:) Peter lät glad och pratade med inlevelse, vilket jag tycker var väldigt bra! Jag hoppas verkligen att allsången och även andra roliga musikprogram syntolkas fler gånger! Syntolkning gör att det blir mycket lättare att hänga med på vad som händer och det är dessutom bra att man får höra den i ett par hörlurar istället för att alla i publiken behöver lyssna på någon som berättar vad som händer hela tiden. Som seende upplever man det mest som störande. Jag tänker på alla de gånger då vi har tittat på film i skolan. Då har jag så klart alltid behövt någon som syntolkar filmen för mig men eftersom vi inte har haft någon särskild utrustning för det har mina assistenter alltid varit tvungna att prata så att alla hör. Okej, de som satt långtifrån mig i klassrummet stördes inte av det medan de som satt nära definitivt gjorde det. Jag minns ett tillfälle extra tydligt när min assistent var sjuk. Läraren var väldigt bra och såg det inte som ett hinder utan han startade filmen och började förklara vad som hände högt och tydligt så att hela klassen hörde det. Jag kan säga att jag verkligen uppskattade det eftersom jag vet att många lärare inte skulle ha brytt sig om att jag inte kunde hänga med. Det har jag varit med om många gånger. Den här läraren gjorde det däremot mer än gärna och med en oerhört bra inlevelse. Resten av klassen uppskattade dock inte att läraren pratade sönder filmen, det märktes tydligt och det slutade med att en tjej erbjöd sig att syntolka för mig istället. Men men, det var ju inte det jag skulle skriva om nu utan jag skulle ju berätta om min fantastiska kväll på allsång på Skansen! Jag tycker att alla artister var hur bra som helst och att alla gjorde ett fantastiskt jobb på scenen! Charlotte Perelli sjöng Tusen och en natt, en låt som jag har tyckt om enda sen jag hörde den för första gången. Då var jag bara ungefär tio år och när jag var tolv minns jag att jag spelade in en cover på den i en studio:) När jag hörde Charlotte sjunga sin låt idag sjöng jag så klart med samtidigt som jag tänkte tillbaka på den gamla goda tiden när jag var liten och inte ens hade hunnit bli tonåring. Kalle Moraeus sjöng sin låt Underbart som han, om jag inte minns helt fel, tävlade med i melodifestivalen för två år sen. Jag måste erkänna att jag inte fastnade för låten från början men att jag däremot har börjat tycka om den mer på sista tiden. Min favorit ikväll var Loreen. Jag behöver nog inte tala om vilken låt hon sjöng. Men det är klart att det var en euforisk och underbart härlig stund när hon framförde låten som hon vann hela Eurovision song contest med för några veckor sen:) Oj oj oj alltså, alla sjöng med och jublade. Jag lär knappt ha någon röst kvar imorgon med tanke på hur mycket jag skrek. Men men, man går inte på allsången varenda dag och därför är det definitivt värt att ha lite ont i halsen efteråt:) Det som jag tycker är bra med just Allsång på Skansen är att man kan sjunga med i låtarna utan att någon tänker på det och tycker att det är konstigt. När jag har sjungit med till låtar på andra konserter har det hänt att folk har frågat mig vad jag håller på med. Jag tycker dock alltid att man ska kunna sjunga med utan att bli ifrågasatt. Program där man uppmuntras att sjunga med är hur som helst perfekt för mig och andra som tycker om att sjunga:)
Nu kommer jag till det bästa, till det som gjorde att jag tycker att den här kvällen blev så pass underbar som den blev. Vi satt på några av VIp-platserna längst fram. Innan sändningen skulle börja fick jag reda på att de jag satt bredvid behövde flytta på sig eftersom någon annan behövde sätta sig där. Jag funderade inte mer på det utan tänkte mest på hur härligt det var att äntligen vara på Skansen igen. Det var då det hände, jag kände att någon satte sig bredvid mig. "Hej, vem är det?" frågade jag och svaret kom så klart som en överraskning. "Det är Måns" Ja, ni kan kanske tänka er hur jag kände där och då. Jag kände att jag fick svårt att tänka och jag kommer inte ihåg mycket av den korta stunden då Måns satt bredvid mig. Jag minns dock att jag kramade honom och att det kändes minst lika bra som förra året. Ja, det gjorde det verkligen! Sen minns jag att jag talade om för Måns att jag tyckte att han var väldigt duktig på att sjunga, att han var bäst och att jag sa något mer som jag inte kommer ihåg för tillfället. Måns var hur fin som helst, kramade tillbaka, tackade och sa dessutom något mer som jag har glömt. Det är svårt att minnas exakt vad som händer när man pratar med någon som är så pass speciell för en. Men oj vad bra det kändes. När jag skriver ner det här på bloggen låter det säkert inte som en speciell upplevelse men jag kan lova er att det var det för mig. Om ni någon gång har haft en Idol, en person som ni verkligen avgudar, då kanske ni förstår. Jag har alltid tyckt att Måns har varit enormt duktig som artist och sen förra året när jag kramade honom har jag tyckt om honom ännu mer. Ytterligare en sak som jag gillar med Måns är att han verkar vara väldigt trevlig. Hur han är privat kan jag så klart inte uttala mig om men han har varit trevlig de gånger jag har pratat med honom och tydligen även mot alla andra som har berättat om när de har träffat honom. Kramen som jag fick av Måns förra året var speciell på ett sätt som jag tyvärr inte kan beskriva hur mycket jag än önskar att jag kunde göra det. En sådan kram måste man få uppleva själv för att förstå och jag tror att man måste få den av någon som är väldigt bra på att kramas, någon som man ser upp till, någon som betyder väldigt mycket för en eller kanske en av sina största idoler. Kramen i år kändes som sagt minst lika underbar och fin som kramen jag fick förra året. Jag önskar verkligen att jag får möjlighet att krama Måns igen. Eftersom Måns har väldigt många fans är jag fullt medveten om att det är svårt att få tillfälle att krama honom. Tänk om jag hade fått känna den här känslan med någon annan som inte har tusentals andra fans. Det hade förmodligen gjort saker och ting mycket lättare. Men men, nu är det som det är. Idag hade jag ju väldigt tur som fick sitta bredvid Måns. Om jag vill krama Måns igen, vilket jag vill, lär jag få kämpa hårt och eftersom jag inte ser något behöver jag någon som kan hjälpa mig att ta mig fram till honom vid något bra tillfälle. Att hitta någon som är beredd att trängas med en massa andra fans och som tycker att det skulle vara okej att sova utomhus för att jag skulle få träffa Måns, är ju inte det lättaste. Att dessutom få någon att förstå varför det känns så pass viktigt för mig att få krama just Måns igen, gör man inte heller bara sådär. Men jag har bestämt mig för att jag ska göra vad jag kan för att få fler kramar av Måns i framtiden. När jag skriver ner mina känslor och funderingar om det här på min blogg vet jag om att det låter konstigt i mångas öron. Jag kan hålla med er om att det är konstigt att en kram kan göra sådan stor skillnad och jag kräver definitivt inte att ni ska eller behöver försöka förstå mig. Men jag önskar verkligen att alla borde få uppleva känslan som jag fick uppleva för några timmar sen. Den var verkligen något utöver det vanliga och jag kan lova er att det här var en kväll som jag sent kommer att glömma! Förra året drömde jag om Måns flera veckor efter att jag hade kramat honom, vi får se hur det blir efter ikväll:) De orden får avsluta kvällens inlägg. Hoppas att även ni som läser min blogg har haft en fin och underbar kväll!
/Vispen
PS: Om ni är intresserade av att läsa mer om syntolkning och om kommande filmer och program som ska syntolkas kan ni besöka den här hemsidan:
Sista träningslägret innan EM
Hej!
Hoppas att allt är bra med er! Vad skönt att det äntligen är hyfsat varmt ute varenda dag. Så har det åtminstone varit i Stockholm. Nu är vi inne i juli månad, det är sommar och många har lov eller semester! Jag försöker njuta av varenda dag, ta det lugnt och mest göra sådant som jag tycker är roligt! Idag mår jag bra förutom att jag känner mig lite småseg, både i hjärnan och i resten av kroppen. Eftersom jag har tränat en hel del i helgen har jag lite träningsvärk, särskilt i magen. Även om det gör ont på sitt sätt är det ju tur att jag känner att jag har tränat. Om jag inte hade gjort det hade det ju varit något som inte stämde:) Idag är det nio dagar kvar tills jag åker till Milano för att tävla i EM i showdown. I helgen har jag tränat tillsammans med det kära landslaget och det har varit trevligt och känts bra. Patrik och Johnnie har hjälpt till under de här dagarna och det är tur att vi har dem för utan dem hade vi inte utvecklats så pass mycket som vi gör. Sen får vi inte glömma bort Krister. Även han lägger ner mycket jobb för att allt ska fungera:) Jag tycker som sagt att träningen har känts bra i helgen, i alla fall med tanke på att jag inte har lagt ner särskilt mycket tid på träning de senaste månaderna. Innan studenten var det mycket att göra i skolan och det har även hänt att jag har valt att prioritera andra saker framför träning. Sådana perioder tycker jag att vi måste få ha ibland även om jag definitivt kunde ha förberett mig bättre inför EM. Men men, nu är det som det är och jag kan inte göra mer än att träna showdown några gånger nästa vecka samt köra minst två kondition och styrketräningspass. I Milano ska jag trycka till så gott jag kan och vi får se hur långt det räcker. Det handlar ju en hel del om hur det känts mentalt också och jag måste erkänna att jag inte alltid har känt mig taggad de senaste månaderna. Vissa träningar och matcher har känts helt okej eller till och med roliga medan andra har känts extremt sega. Ibland har jag frågat mig själv varför jag ens tävlar när det kan kännas såhär. Svaret är nog att jag, när jag väl tycker att showdown är roligt, verkligen kämpar eftersom jag tycker om att vinna. Sen tycker jag om att träffa alla härliga och underbara människor, både på träningar och tävlingar och sist men inte minst tycker jag om att träna, inte varenda gång men för det mesta. Varför matcher och träningar kan kännas tråkiga och sega finns det flera anledningar till. Det handlar självklart om vad man gör det till själv men även om att jag tror att jag kan ha tröttnat lite på showdown. På sista tiden känner jag till exempel att mina vänner, studenten och min kära pojkvän har varit viktigare än att satsa på att bli bäst i världen i showdown. Vi får se hur jag gör efter EM. Jag tror att jag kommer att ta en paus från att tävla på en sådan här hög nivå då, att jag kommer att träna för skojs skull och bara delta på mindre tävlingar. Men ingenting är bestämt till hundra procent än.
I helgen tränade vi showdown i ett antal timmar. Det blev både moment och matchträning, vilket jag tycker var en bra kombination. Att träna moment gick inte alltid som jag ville och jag tycker att jag släppte in en del billiga mål under matcherna. Men jag tycker att både Mariah och jag spelade jämnt emot killarna förutom i ett set där jag tyckte att allt kändes segt eftersom jag inte fick något att fungera. Vi körde även ett kondition och styrketräningspass i helgen. Eftersom gymmet var stängt tränade vi utomhus, vilket jag tycker var sådär. Att springa över en gräsmatta ett antal gånger var visserligen jobbigt men att träna i solen kändes ännu värre. Jag hade druckit innan vi gick ut men kände mig ändå yr i huvudet nästan direkt efter att vi hade börjat springa. Det var inte skönt någonstans och jag trodde ärligt talat inte att jag skulle orka slutföra träningspasset. På något sätt sprang jag ändå samma sträcka som de andra. Eftersom vi inte ser tillräckligt bra för att springa själva höll vi i varandra och de andra var därför tvungna att vänta på mig som var segast. Jag har inga problem med att erkänna att jag aldrig har varit något vidare på att springa. Att min kondition är sämre än tidigare då jag alltid hann med minst två pass i veckan är också en sanning. Jag vill så klart att konditionen ska bli bättre igen och det kommer den att bli så småningom. Det handlar bara om att ha viljan och orken att lägga ner ett antal timmar på konditionsträning varje vecka. Igår kände jag dock inte alls att viljan fanns där utan jag kände endast glädje när vi äntligen var klara. Väl inne drack jag en massa vatten, säkert nästan två liter. Trots det var den himla huvudvärken kvar resten av kvällen, vilket kändes mindre roligt. Sen mådde jag lite illa och orkade inte äta upp min mat. Men det var bara att se glad ut ändå för igårkväll skulle jag gå på konsert med Anna Ternheim och Melissa Horn. Jag hade inte lyssnat särskilt mycket på sångerskorna tidigare. Det jag hade hört hade jag dock tyckt var bra men jag hade inte fastnat för någon av dem. Igårkväll tyckte jag om musiken och jag tycker dessutom att både Anna och Melissa sjöng bra. Det är ju bara vissa som verkligen lyckas beröra och sjunga en rakt in i hjärtat. Vilken tur att vi tycker om och fastnar för olika röster så att många får möjlighet att uppträda och beröra andra människor med sin sång. Jag tycker att det är bland det finaste som finns! Varken Melissa eller Anna lyckades sjunga in i mitt hjärta igår men jag tycker som sagt att båda var väldigt duktiga och att de hade skrivit oerhört bra låtar med fina texter! Sen uppskattade jag verkligen alla människor som jag hade runtomkring mig! Mariah, CQ, Zebben, Belmina, Ida, Milla och Anna. Att få vara med dem var hur trevligt som helst och de fick mig att känna mig mycket gladare än vad jag hade gjort tidigare under dagen. Vid ett tillfälle när jag stod och dansade med dem glömde jag till och med bort huvudvärken! Även om jag hade träffat Anna och Milla tidigare var det först igår som jag hann prata mycket med dem. när Ida tog upp att jag ju inte har haft en ledsagare på ett antal månader, sa Milla att hon gärna ville ställa upp och vara det. Det tycker jag var jätteroligt och jag hoppas att vi gör något trevligt i sommar:) Kvällen var alltså bra på många sätt. Folk höll visserligen på mot mig och kallade mig för barn och annat när jag segade mig men bättre det än att bli kallad tant eller pensionär. Det var dessutom inte bara mig dem höll på mot. När jag hade fått i mig lite mat uppskattade jag dessutom i stort sett alla deras dåliga skämt:) Det är ändå tur att det finns människor som håller på och terrar en lite då och då. Livet skulle vara mycket tråkigare utan det och jag tror att det är nyttigt att störa sig på andra ibland:) Att få träffa landslaget är alltid trevligt. Nu har jag känt alla i flera år och det är klart att jag tycker om dem! Alla är roliga och fina på sitt sätt och jag tycker nästan alltid om att umgås med dem. Ibland kan jag tycka att det blir för mycket och att det känns jobbigt när alla gör framsteg förutom jag men jag är säker på att jag skulle sakna att träna med landslaget om jag bestämde mig för att sluta helt och hållet med showdown. Det är klart att man kan ses ändå men det skulle inte riktigt vara samma sak.
Jag delade rum med Belmina inatt och det var trevligt. Henne hade jag nog aldrig träffat tidigare, i alla fall inte på några år. Jag har däremot läst hennes statusuppdateringar på facebook ibland och sen visade det sig att vi har läst varandras bloggar lite då och då. Att lära känna nya människor är ju alltid trevligt, i alla fall om de man lär känna är trevliga:) Belmina och jag pratade om lite allt möjligt och jag tycker att det var trevligt och roligt att ha någon att dela rum med. De senaste träningslägren har jag varit ensam då Mariah är enda tjejen förutom jag och hon helst delar rum med Cq eftersom de är tillsammans. Belmina har spelat showdown tidigare och jag tycker att det vore kul om hon och även andra tjejer började spela. Det skulle göra att konkurensen blev hårdare och att sporten växte:) På EM kommer jag att dela rum med Annelie som följer med som ledsagare. Henne tycker jag om att prata med och därför ser jag fram emot det.
Innan helgen började var det ju några dagar som jag inte har berättat om. På förmiddagarna har jag varit på syncentralen och lagat mat, vilket jag tycker gick ganska bra. Nu har jag ju varit där några gånger och jag har faktiskt aldrig misslyckats mycket med någon av alla maträtter som jag har fått göra. I fredags tycker jag i och för sig att maten blev sådär. Om jag hade kryddat den mer och haft i mer spenat hade den förmodligen blivit mer lyckad. Men men, jag följde receptet och när maten väl var klar var det försent att lägga i mer spenat eftersom den låg i frysen. Krydda kunde jag däremot göra men att det var för lite spenat förstörde ganska mycket. Något som blev mer lyckat var däremot chokladkakan som jag gjorde i tisdags. Den blev jättegod när den hade fått stå i kylskåpet en dag och jag lär definitivt göra den fler gånger. I torsdags gjorde jag linssoppa och morotsbröd och jag tycker att det gick bra men att det var alldeles för mycket lök i receptet. Med tanke på att jag varken är förtjust i att äta, hacka eller skära lök lär det inte bli mycket lök i mina maträtter i framtiden. Men smaken kan ju ändras så vi får se. I torsdags kväll ringde Ida och Mariah upp mig för att fråga om jag ville äta middag med dem. Eftersom det inte blev någon träning på grund av att Johnnie var sjuk bestämde jag mig för att hänga med dem. Vi träffades på en indisk restaurang på Gotlandsgatan. Dit kom även några andra och jag kände mig nöjd med kvällen förutom att vi fick vänta nästan två timmar på vår mat och den gärna hade fått vara lite billigare. I fredags eftermiddag träffade jag min kära vän Crystal. Vi bestämde oss för att åka till Hötorget för att handla i en affär som säljer kinesisk mat. Då ingen av oss ser något fick vi fråga oss fram. Det gick bra tack vare några trevliga människor som ville hjälpa oss. Vi klarade oss fint även i affären eftersom Crystal pratar flytande kinesiska:) De hade väldigt underhållande saker där och jag lär gå dit igen för att till exempel köpa kinesiskt godis. Efter att ha besökt affären gick vi förbi alla härliga män/gubbar som säljr frukt och grönsaker ute på torget. Jag blir verkligen alltid lika glad av att vara där och jag köpte några bigaroer av en man. De visade sig vara väldigt goda och jag lär definitivt besöka Hötorget fler gånger i sommar! Väl hemma hos Crystal lagade hon kinesisk mat till mig och hennes kompis Maria. Jag tycker att maten var väldigt stark och god. Innan jag åkte hem den kvällen pratade vi om en massa trevliga saker och jag tycker att det var väldigt underhållande! Hmm, det är ungefär det som har hänt sen jag skrev senast. Jag har självklart saknat min kära en hel del och i fredags blev det bestämt att han kommer till Stockholm nu på fredag. Han stannar bara till lördag, vilket jag tycker är synd. Men jag ska försöka utnyttja tiden så gott det går och ha så roligt som möjligt när han är här! Nu ska jag gå upp och äta en frukt innan jag går och lägger mig, träningen och konserten har gjort mig trött:) Ta hand om er själva, era nära och kära och alla andra som förtjänar det!
/Vispen
Lagar mat, tränar och försöker ha roligt
Hej!
Nu har en ny vecka börjat och det är ju trevligt att tiden går. I Stockholm och på många andra ställen i vårt avlånga land, har vi fått njuta av fint väder. Jag är väldit frusen av mig men idag tyckte jag inte att det var det minsta kallt när jag var ute på en promenad under förmiddagen:) Nu kände jag för att blogga, jag vet dock inte varför för jag har inget särskilt att skriva om. De senaste nätterna har inte varit trevliga överhuvudtaget. Jag har haft huvudvärk som har vägrat att släppa trots att jag har tagit tabletter. När jag väl har lyckats somna har jag drömt mardrömmar och när jag har vaknat igen har det varit omöjligt för mig att somna om. Tankar om allt mellan himmel och jord har snurrat runt i mitt huvud och det känns inte som att någon av dem har gjort mig särskilt mycket klokare. Min kära och många av mina vänner är i Göteborg och jag saknar dem något enormt! Om jag fick möjlighet att åka till Göteborg imorgon skulle jag inte tveka en sekund utan åka dit direkt, det är jag helt säker på. Tidiga morgnar har det blivit också på grund av matlangsningskursen på syncentralen som jag är med på den här veckan. Att laga mat när man känner sig trött är dock ingen hit. Det har hänt att jag har glömt att göra vissa saker men jag känner som tur är ändå att jag har lyckats lära mig en hel del under de här dagarna. Vi har fått tips om städning och liknande men fokuserat på matlagning. I måndags lagade jag lax och potatissallad. Laxen var enkel att tillaga medan potatissalladen tog längre tid. Jag lär inte laga den en vanlig dag men om jag skulle bjuda hem vänner på middag i framtiden skulle den kanske kunna vara ett bra alternativ. Igår fick jag göra omelett i ugn. Det var mycket lättare än att göra potatissallad och jag tycker dessutom att omeletten blev god. Idag har jag fått baka någon sorts chokladkaka. Eftersom jag inte har hunnit smaka den än kan jag inte säga vad jag tycker om den men den såg åtminstone fin ut när jag tog ut den ur ugnen. I måndags fick jag göra allt själv men igår och idag har jag fått sällskap av en kille som bland annat har bakat bröd, gjort i ordning sallader och ris a la malta samtidigt jag har lagat mat. Han har inte möjlighet att vara med resten av veckan, vilket är synd för jag tycker att det känns roligare att laga mat tillsammans med andra. Förutom att det är trevligt att ha någon att prata med hinner man så klart göra mer om man är två än om man är ensam och behöver göra allt själv. Men men, jag ska åka till syncentralen resten av veckan också eftersom jag ändå inte har något bättre för mig.
När jag inte har varit på syncentralen har jag mest vilat och tränat. Idag är det exakt två veckor tills jag åker till Milano och tävlar. Jag förväntar mig definitivt ingen topplacering med tanke på att jag inte har tränat särskilt mycket de senaste månaderna men ska så klart göra mitt bästa. Träningen känns sådär. Igår kände jag inte att jag lyckades hitta särskilt många bra slag när jag tränade showdown plus att jag har känt mig seg i kroppen när jag har tränat kondition. Men men, det är bara att köra på och hoppas att saker och ting flyter på bättre så småningom. Igårkväll sändes Allsång på Skansen för andra gången i år. Jag tycker att Måns gjorde ett bra jobb även den här veckan och att alla artister sjöng bra. Någon vecka hoppas jag att jag hittar någon som vill följa med mig till Skansen och se ett av programmen live. När jag väl åker dit skulle jag vilja vara där när Skansen öppnar så att jag kan få en bra plats inför sändningen. För att få en bra plats lär man ju förresten behöva vara där väldigt tidigt på morgonen. Jag har hört att det alltid är lång kö på tisdagar och det är ju inte konstigt om man tänker efter. Sen skulle det så klart vara hur roligt som helst att få möjlighet att träffa Måns igen. Att få en kram av honom skulle inte vara helt fel heller. Med tanke på att det verkligen kändes speciellt att krama Måns förra året skulle jag vilja se om nästa kram skulle kännas likadan. Efter att jag kramade Måns kände jag mig glad och lycklig i flera veckor. Därför är det ju inte konstigt att jag vill uppleva det igen. Oj oj oj alltså, vilken dag det var, den glömmer jag aldrig! Nej, nu ska jag lägga mig och vila en stund istället för att sitta framför datorn.
/Vispen
Tre dagar i Göteborg
Hej!
Varför ska tiden alltid gå fort när man har roligt? Tänk om det kunde vara tvärtom. Det känns verkligen som att jag knappt hann komma till Göteborg förrän det var dags att åka tillbaka till Stockholm. Jag längtar redan tills jag ska besöka den underbara staden igen och skulle inte bli det minsta förvånad om jag flyttar dit en vacker dag. Vi får se var jag hamnar någonstans. Om jag skulle få jobb eller praktik i Göteborg eller i närheten skulle jag definitivt vilja flytta dit för jag föredrar Göteborg framför Stockholm även om vår kära huvudstad så klart också har sin charm:)
Dagarna i Göteborg har som sagt gått fort, alldeles för fort. Men men, man kan ju tyvärr inte göra någonting åt att tiden går. Det enda jag kan göra för att minnas de här dagarna är att skriva några rader om dem och det hade jag tänkt göra nu. Tågresan i torsdags gick bra. Jag åkte med Blå tåget istället för med SJ-s X2000 och jag måste säga att jag gillade Blå tåget. Fastän jag åkte i andra klass hade jag en bekväm sittplats. Sen fanns det både en restaurangvagn och en barvagn. I barvagnen var det en pianist och en saxofonist som stod för underhållningen och det var trevligt att lyssna på när de spelade:) All personal som pratade med mig, samt de som ledsagade mig till och från tåget, var dessutom väldigt trevliga. Väl framme i Göteborg mötte jag Oja/Dosse, Reza/Gubbsingen/min kära och Rebecca. Rebecca åkte hem efter en liten stund men Reza, Oja och jag gick till Jensens för att äta. På vägen dit mötte vi Ponkidonk och jag tycker att det var roligt att träffa honom då det var ett tag sen sist. Eftersom Jensens är en köttrestaurang åt alla kött förutom jag som nöjde mig med att äta lite potatisgrattäng. Jag kände mig inte särskilt hungrig och hade dessutom ätit lite på tåget. Efter middagen fick vi skynda oss för att hinna med bussen. Allt gick bra förutom att min väska öppnade sig när vi gick över gatan. En massa saker åkte ur den och jag är osäker på om jag hann plocka upp allt. Men men, tur att det inte var necessären som ramlade ut. Efter att ha åkt några stationer med en buss fick vi gå en liten bit för att komma hem till Oja och Reza. De bor väldigt nära varandra, vilket är praktiskt då det är enkelt att gå emellan deras lägenheter. Jag tror till och med att jag skulle kunna lära mig den vägen. Ponkidonk och jag bestämde oss för att åka till hamnen för att fixa några saker innan de andra kom och jag tycker att det var trevligt att åka i Ponkidonks bil och att prata med honom. Han var underhållande:) Som jag skrev i mitt förra inlägg hade mina kära vänner bestämt att vi skulle nattsegla natten mellan torsdag och fredag. Jag tyckte att det kändes segt till en början eftersom det tog flera timmar innan vi kom iväg. Men när vi väl hade åkt en bit fick jag äntligen hjälpa till att styra båten. Min kära hade en kompass som talade och pep på ett störande sätt när man körde fel. Trots det jobbiga ljudet tycker jag att kompassen var lite busig. Ponkidonk visade mig hur jag skulle styra båten och efter en stund fick jag prova att köra den själv, utan gubbsingens hjälp. Ibland hände det att kompassen pep många gånger men för att aldrig ha styrt en båt tidigare tyckte jag och de andra att det gick bra för mig. Det roligaste var definitivt när gubbsingen störde sig och sa att han tyckte att jag körde bättre än vad han brukar göra, oj oj oj alltså:) Där tog jag igen för att han är bättre än jag i schack! Med tanke på att gubbsingen tycker väldigt mycket om att segla lär vi göra det fler gånger och så småningom kanske jag lär mig att köra utan kompass, det lär vi märka. Min inställning till att segla ändrades lite i torsdags. Även om det var ganska kallt tycker jag att det var trevligt att segla tillsammans med mina vänner och att det gick helt okej för mig att styra båten. Vi hade med oss te och cashewnötter, vilket gjorde att jag överlevde kvällen/natten. Då det visade sig att det skulle börja regna under morgonen och vi inte hade någon lust att segla i det vädret körde vi hemåt runt tretiden. Jag la mig i en av sängarna nere i båten eftersom jag var trött. På grund av kylan var det dock omöjligt för mig att somna. Reza och jag löste det som tur var på ett bra och smidigt sätt senare under natten. Innan vi hade lyckats komma i säng var jag dock inte alls glad och störde mig hur mycket som helst på att gubbsingen segade sig. Det kändes som tur var bättre sen för Reza var fin, värmde mig och viskade fina saker i mitt öra tills jag somnade:)
I fredags tog vi det mest lugnt. Eftersom Reza och jag inte somnade förrän halv sju på morgonen vaknade vi inte förrän halv två. Vi tog som vanligt tid på oss att göra oss i ordning men när det väl var gjort åkte vi in till stan och åt lunch på Paprika, ett ställe där jag tycker att de gör väldigt goda sallader. Efter lunchen tog vi bussen och gick sedan hem till Dosse. Där var vi, i alla fall Dosse, Ponkidonk och jag, i stort sett hela kvällen. Dosse var lite nedstämd och vi försökte muntra upp henne, vilket gick sådär. Hon sa att hon ville ha oss där och hon blev som tur var gladare under lördagen, vilket ju var fint. Hela fredagen var väldigt lugn men gick ändå fort. Då det regnade ute var det ingen som hade någon lust att gå ut och göra något utan vi satt inne hos Oja hela kvällen. Jag fick äntligen dricka te ur snoppmuggen, en rolig mugg med en snopp utanpå som jag alltid dricker ur när jag är hos Dosse. Sen lyssnade vi på musik, åt chokladpudding och pratade en massa. Igår var det lördag och Reza och jag hade en lugn och skön morgon tillsammans förutom att vi var lite irriterade under frukosten. Då jag är väldigt morgontrött kan jag ibland ha svårt att vara trevlig på morgnarna, det är verkligen inte alltid lätt. Vilken tur att det mesta kändes bättre senare under dagen. Reza, Oja och jag åt lunch hemma hos Reza och hans föräldrar. Hans mamma gör verkligen god mat och den här gången bjöd hon på någon sorts traditionell iransk rätt. Senare under eftermiddagen åkte Reza och jag in till stan där vi träffade Sandra/Gulleplutten och Mathias/Bamse. Jag tycker att det var trevligt att träffa dem och fick känslan av att de blev glada över att se oss:) Då alla var fikasugna bestämde vi oss för att åka till Liseberg och äta våfflor. Jag som inte hade ätit våfflor på ett antal månader uppskattade det verkligen och tyckte att det var väldigt gott! När vi hade fikat ville de andra spela på olika chokladhjul. Jag orkade inte lägga några pengar på det då jag ändå inte tror att jag skulle ha vunnit något. Jag vet dock att det finns de som alltid har tur när det gäller sådant där. När jag var på Gröna lund med Adam för några år sedan satsade han fem kronor på ett nummer och vann två kilo choklad direkt. Något år senare var vi på Liseberg och då vann han dessutom en ask med chokladhjärtan som han överraskade mig med när jag var ledsen över att ingen ville åka en attraktion med mig. Jag har alltid älskat att åka det som går fortast och som brukar klassas som läskigast på nöjesparker. Då varken Adam eller hans pappa ville åka sådant på grund av att de hade lätt att må illa, kommer jag ihåg att jag blev väldigt glad över den där chokladasken. Även om den inte kunde ersätta känslan som man får i magen när man åker berg och dahlbanor och karusellser, fick den mig i alla fall på lite bättre humör:) Det där var dock ganska många år sen nu och jag längtar tills jag får åka en massa härliga attraktioner på Liseberg nästa gång. Igår köpte vi inga åkband men det ska vi förhoppningsvis göra nästa gång jag är i Göteborg. Ingen av mina vänner vann något på chokladhjulen och jag ångrade inte att jag inte spelade på något av dem. Lite senare på kvällen började det regna och vi bestämde oss för att åka någonstans där vi kunde sätta oss, dricka något gott och fortsätta umgås. Vi tog spårvagnen och hamnade så småningom på Scandic Europa. Bamse och Gubbsingen beställde öl medan Gulleplutten och jag beställde varsin cider, eller okej, Reza beställde en cider med hallonsmack till mig för att han ville att jag skulle testa den. Jag måste erkänna att jag inte direkt älskade den men jag försökte ändå se glad ut och drack upp nästan hela:) Vi beställde in chips, dipp och grönsaker, vilket jag föredrog framför cidern. Jag tyckte dessutom att det var trevligt att sitta och prata med mina kära vänner. I början av kvällen kände jag mig inte särskilt glad och taggad men de fick mig på bättre humör och jag kände mig faktiskt riktigt glad i flera timmar. När jag låg i sängen någon timme senare kom i och för sig de jobbiga tankarna tillbaka, vilket inte var särskilt roligt. Men man kan ju inte alltid vara glad antar jag.
Idag har Reza och jag varit tillsammans ett halvår, det känns jättebra! Den här dagen har dock mest känts jobbig. Allt har gått fort och det kändes som att jag knappt hann gå upp förrän det var dags att åka till tåget. Jag försökte att inte tänka för mycket men vetskapen om att det föörmodligen dröjer över tre veckor tills jag får träffa min kära igen, är alltifrån härlig. Även om jag har känt mig lite nere på grund av det har jag nog inte riktigt insett det än utan det kommer att kännas mest tomt på kvällarna och nätterna. Med tanke på att de här tre dagarna har gått fort vet jag att lite mer än tre veckor också lär gå relativt fort. Att bo långtifrån personen som man tycker mer och mer om för varje dag som går och att vara ifrån honom mer än vad man får vara med honom är, som ni säkert förstår, inte lätt. Jag har verkligen fastnat för Reza och jag tycker verkligen om att umgås med honom. Det är klart att vi kan ha stunder då det mesta känns jobbigt, opraktiskt och svårt. Gubbsingen kan verkligen få mig på dåligt humör ibland. Ändå känner jag aldrig att jag skulle vilja vara utan honom. Under de jobbiga stunderna är det klart att jag inte alltid tänker på det men när jag väl har varit arg eller less på min kära en stund brukar jag alltid vilja bli sams med honom igen. Ibland händer det till och med att jag uppskattar och/eller saknar våra långa diskussioner, våra gräl och när han håller på mot mig. Jag vet inte varför det är så men det kanske beror på att jag tror att jag skulle tycka att det vore tråkigt om man alltid var glad, på att jag kan tycka om att lösa svåra och jobbiga situationer eller på att jag helt enkelt vet att sådant där gör en starkare i längden. Att lämna Reza känns alltid lika jobbigt och jag saknar honom något enormt redan nu trots att det bara var några timmar sen vi tog farväl av varandra vid tåget. Under de kommande veckorna finns det tyvärr dagar då jag inte har något att göra. Nästa vecka lär dock bli okej. Mellan måndag och fredag har jag matlagningskurs på syncentralen och i helgen tränar jag med landslaget. Men efter det kommer det nio dagar då jag inte har någonting inplanerat. Då jag är medveten om att jag mår dåligt av att inte ha något att göra ska jag försöka hitta på något, vi får se hur det går. Nu ska jag hur som helst snart gå och lägga mig så att jag orkar upp imorgon. Jag tror att kursen på syncentralen kan bli både rolig och lärorik. Dagarna i Göteborg var verkligen hur fina och trevliga som helst! Må bäst tills jag bloggar nästa gång!
/Vispen
Tre dagar i Göteborg
Hej!
Varför ska tiden alltid gå fort när man har roligt? Tänk om det kunde vara tvärtom. Det känns verkligen som att jag knappt hann komma till Göteborg förrän det var dags att åka tillbaka till Stockholm. Jag längtar redan tills jag ska besöka den underbara staden igen och skulle inte bli det minsta förvånad om jag flyttar dit en vacker dag. Vi får se var jag hamnar någonstans. Om jag skulle få jobb eller praktik i Göteborg eller i närheten skulle jag definitivt vilja flytta dit för jag föredrar Göteborg framför Stockholm även om vår kära huvudstad så klart också har sin charm:)
Dagarna i Göteborg har som sagt gått fort, alldeles för fort. Men men, man kan ju tyvärr inte göra någonting åt att tiden går. Det enda jag kan göra för att minnas de här dagarna är att skriva några rader om dem och det hade jag tänkt göra nu. Tågresan i torsdags gick bra. Jag åkte med Blå tåget istället för med SJ-s X2000 och jag måste säga att jag gillade Blå tåget. Fastän jag åkte i andra klass hade jag en bekväm sittplats. Sen fanns det både en restaurangvagn och en barvagn. I barvagnen var det en pianist och en saxofonist som stod för underhållningen och det var trevligt att lyssna på när de spelade:) All personal som pratade med mig, samt de som ledsagade mig till och från tåget, var dessutom väldigt trevliga. Väl framme i Göteborg mötte jag Oja/Dosse, Reza/Gubbsingen/min kära och Rebecca. Rebecca åkte hem efter en liten stund men Reza, Oja och jag gick till Jensens för att äta. På vägen dit mötte vi Ponkidonk och jag tycker att det var roligt att träffa honom då det var ett tag sen sist. Eftersom Jensens är en köttrestaurang åt alla kött förutom jag som nöjde mig med att äta lite potatisgrattäng. Jag kände mig inte särskilt hungrig och hade dessutom ätit lite på tåget. Efter middagen fick vi skynda oss för att hinna med bussen. Allt gick bra förutom att min väska öppnade sig när vi gick över gatan. En massa saker åkte ur den och jag är osäker på om jag hann plocka upp allt. Men men, tur att det inte var necessären som ramlade ut. Efter att ha åkt några stationer med en buss fick vi gå en liten bit för att komma hem till Oja och Reza. De bor väldigt nära varandra, vilket är praktiskt då det är enkelt att gå emellan deras lägenheter. Jag tror till och med att jag skulle kunna lära mig den vägen. Ponkidonk och jag bestämde oss för att åka till hamnen för att fixa några saker innan de andra kom och jag tycker att det var trevligt att åka i Ponkidonks bil och att prata med honom. Han var underhållande:) Som jag skrev i mitt förra inlägg hade mina kära vänner bestämt att vi skulle nattsegla natten mellan torsdag och fredag. Jag tyckte att det kändes segt till en början eftersom det tog flera timmar innan vi kom iväg. Men när vi väl hade åkt en bit fick jag äntligen hjälpa till att styra båten. Min kära hade en kompass som talade och pep på ett störande sätt när man körde fel. Trots det jobbiga ljudet tycker jag att kompassen var lite busig. Ponkidonk visade mig hur jag skulle styra båten och efter en stund fick jag prova att köra den själv, utan gubbsingens hjälp. Ibland hände det att kompassen pep många gånger men för att aldrig ha styrt en båt tidigare tyckte jag och de andra att det gick bra för mig. Det roligaste var definitivt när gubbsingen störde sig och sa att han tyckte att jag körde bättre än vad han brukar göra, oj oj oj alltså:) Där tog jag igen för att han är bättre än jag i schack! Med tanke på att gubbsingen tycker väldigt mycket om att segla lär vi göra det fler gånger och så småningom kanske jag lär mig att köra utan kompass, det lär vi märka. Min inställning till att segla ändrades lite i torsdags. Även om det var ganska kallt tycker jag att det var trevligt att segla tillsammans med mina vänner och att det gick helt okej för mig att styra båten. Vi hade med oss te och cashewnötter, vilket gjorde att jag överlevde kvällen/natten. Då det visade sig att det skulle börja regna under morgonen och vi inte hade någon lust att segla i det vädret körde vi hemåt runt tretiden. Jag la mig i en av sängarna nere i båten eftersom jag var trött. På grund av kylan var det dock omöjligt för mig att somna. Reza och jag löste det som tur var på ett bra och smidigt sätt senare under natten. Innan vi hade lyckats komma i säng var jag dock inte alls glad och störde mig hur mycket som helst på att gubbsingen segade sig. Det kändes som tur var bättre sen för Reza var fin, värmde mig och viskade fina saker i mitt öra tills jag somnade:)
I fredags tog vi det mest lugnt. Eftersom Reza och jag inte somnade förrän halv sju på morgonen vaknade vi inte förrän halv två. Vi tog som vanligt tid på oss att göra oss i ordning men när det väl var gjort åkte vi in till stan och åt lunch på Paprika, ett ställe där jag tycker att de gör väldigt goda sallader. Efter lunchen tog vi bussen och gick sedan hem till Dosse. Där var vi, i alla fall Dosse, Ponkidonk och jag, i stort sett hela kvällen. Dosse var lite nedstämd och vi försökte muntra upp henne, vilket gick sådär. Hon sa att hon ville ha oss där och hon blev som tur var gladare under lördagen, vilket ju var fint. Hela fredagen var väldigt lugn men gick ändå fort. Då det regnade ute var det ingen som hade någon lust att gå ut och göra något utan vi satt inne hos Oja hela kvällen. Jag fick äntligen dricka te ur snoppmuggen, en rolig mugg med en snopp utanpå som jag alltid dricker ur när jag är hos Dosse. Sen lyssnade vi på musik, åt chokladpudding och pratade en massa. Igår var det lördag och Reza och jag hade en lugn och skön morgon tillsammans förutom att vi var lite irriterade under frukosten. Då jag är väldigt morgontrött kan jag ibland ha svårt att vara trevlig på morgnarna, det är verkligen inte alltid lätt. Vilken tur att det mesta kändes bättre senare under dagen. Reza, Oja och jag åt lunch hemma hos Reza och hans föräldrar. Hans mamma gör verkligen god mat och den här gången bjöd hon på någon sorts traditionell iransk rätt. Senare under eftermiddagen åkte Reza och jag in till stan där vi träffade Sandra/Gulleplutten och Mathias/Bamse. Jag tycker att det var trevligt att träffa dem och fick känslan av att de blev glada över att se oss:) Då alla var fikasugna bestämde vi oss för att åka till Liseberg och äta våfflor. Jag som inte hade ätit våfflor på ett antal månader uppskattade det verkligen och tyckte att det var väldigt gott! När vi hade fikat ville de andra spela på olika chokladhjul. Jag orkade inte lägga några pengar på det då jag ändå inte tror att jag skulle ha vunnit något. Jag vet dock att det finns de som alltid har tur när det gäller sådant där. När jag var på Gröna lund med Adam för några år sedan satsade han fem kronor på ett nummer och vann två kilo choklad direkt. Något år senare var vi på Liseberg och då vann han dessutom en ask med chokladhjärtan som han överraskade mig med när jag var ledsen över att ingen ville åka en attraktion med mig. Jag har alltid älskat att åka det som går fortast och som brukar klassas som läskigast på nöjesparker. Då varken Adam eller hans pappa ville åka sådant på grund av att de hade lätt att må illa, kommer jag ihåg att jag blev väldigt glad över den där chokladasken. Även om den inte kunde ersätta känslan som man får i magen när man åker berg och dahlbanor och karusellser, fick den mig i alla fall på lite bättre humör:) Det där var dock ganska många år sen nu och jag längtar tills jag får åka en massa härliga attraktioner på Liseberg nästa gång. Igår köpte vi inga åkband men det ska vi förhoppningsvis göra nästa gång jag är i Göteborg. Ingen av mina vänner vann något på chokladhjulen och jag ångrade inte att jag inte spelade på något av dem. Lite senare på kvällen började det regna och vi bestämde oss för att åka någonstans där vi kunde sätta oss, dricka något gott och fortsätta umgås. Vi tog spårvagnen och hamnade så småningom på Scandic Europa. Bamse och Gubbsingen beställde öl medan Gulleplutten och jag beställde varsin cider, eller okej, Reza beställde en cider med hallonsmack till mig för att han ville att jag skulle testa den. Jag måste erkänna att jag inte direkt älskade den men jag försökte ändå se glad ut och drack upp nästan hela:) Vi beställde in chips, dipp och grönsaker, vilket jag föredrog framför cidern. Jag tyckte dessutom att det var trevligt att sitta och prata med mina kära vänner. I början av kvällen kände jag mig inte särskilt glad och taggad men de fick mig på bättre humör och jag kände mig faktiskt riktigt glad i flera timmar. När jag låg i sängen någon timme senare kom i och för sig de jobbiga tankarna tillbaka, vilket inte var särskilt roligt. Men man kan ju inte alltid vara glad antar jag.
Idag har Reza och jag varit tillsammans ett halvår, det känns jättebra! Den här dagen har dock mest känts jobbig. Allt har gått fort och det kändes som att jag knappt hann gå upp förrän det var dags att åka till tåget. Jag försökte att inte tänka för mycket men vetskapen om att det föörmodligen dröjer över tre veckor tills jag får träffa min kära igen, är alltifrån härlig. Även om jag har känt mig lite nere på grund av det har jag nog inte riktigt insett det än utan det kommer att kännas mest tomt på kvällarna och nätterna. Med tanke på att de här tre dagarna har gått fort vet jag att lite mer än tre veckor också lär gå relativt fort. Att bo långtifrån personen som man tycker mer och mer om för varje dag som går och att vara ifrån honom mer än vad man får vara med honom är, som ni säkert förstår, inte lätt. Jag har verkligen fastnat för Reza och jag tycker verkligen om att umgås med honom. Det är klart att vi kan ha stunder då det mesta känns jobbigt, opraktiskt och svårt. Gubbsingen kan verkligen få mig på dåligt humör ibland. Ändå känner jag aldrig att jag skulle vilja vara utan honom. Under de jobbiga stunderna är det klart att jag inte alltid tänker på det men när jag väl har varit arg eller less på min kära en stund brukar jag alltid vilja bli sams med honom igen. Ibland händer det till och med att jag uppskattar och/eller saknar våra långa diskussioner, våra gräl och när han håller på mot mig. Jag vet inte varför det är så men det kanske beror på att jag tror att jag skulle tycka att det vore tråkigt om man alltid var glad, på att jag kan tycka om att lösa svåra och jobbiga situationer eller på att jag helt enkelt vet att sådant där gör en starkare i längden. Att lämna Reza känns alltid lika jobbigt och jag saknar honom något enormt redan nu trots att det bara var några timmar sen vi tog farväl av varandra vid tåget. Under de kommande veckorna finns det tyvärr dagar då jag inte har något att göra. Nästa vecka lär dock bli okej. Mellan måndag och fredag har jag matlagningskurs på syncentralen och i helgen tränar jag med landslaget. Men efter det kommer det nio dagar då jag inte har någonting inplanerat. Då jag är medveten om att jag mår dåligt av att inte ha något att göra ska jag försöka hitta på något, vi får se hur det går. Nu ska jag hur som helst snart gå och lägga mig så att jag orkar upp imorgon. Jag tror att kursen på syncentralen kan bli både rolig och lärorik. Dagarna i Göteborg var verkligen hur fina och trevliga som helst! Må bäst tills jag bloggar nästa gång!
/Vispen
