Vispen Sjob

Hej!

 

Ja, jag blir deprimerad av det här vädret. Jag menar, hur kul är det att gå ut när det alltid är kallt, oftast regnar och blåser? Att bara sitta inne är också segt och därför ska jag se till att införskaffa mig en varmare jacka så snart som möjligt. När jag åkte till Göteborg fick inte vinterjackan plats i väskan och jag var dum som inte tänkte på att det snart skulle bli mycket kyligare ute. Därför får jag skylla mig själv som fortfarande går runt i min sommarjacka. Eftersom jag redan har en vinterjacka hade ju det bästa varit att hitta en höst och vårjacka som bara är lite fodrad. När det sker får vi dock se. Här har jag ju ingen ledsagare än och att hitta jackor till mig är definitivt inte det lättaste. Fastän jag alltid haft med mig en seende person när jag köpt mina jackor, en seende person som dessutom känt mig väl, har det alltid tagit flera timmar innan jag hittat en jacka som passar. I värsta fall får jag vänta tills jag åker till Stockholm och har möjlighet att hämta vinterjackan eller tills Nina kommer och lämnar den, hon har tänkt åka hit någon helg framöver. Det är hur som helst tur att jag har några varma tjocktröjor här, utan dem hade det varit jobbigt.

 

Jag känner att det här mest är en dag när jag klagar på saker och ting och skyller på det dåliga vädret. Det känns ärligt talat som att det påverkar mitt humör. Men det är klart att allt inte är dåligt. Dagarna rullar på och sen jag skrev sist har jag gjort det vanliga, lagat mat, storhandlat, tvättat och träffat folk. Att storhandla var ganska jobbigt men det är ju sådant som måste göras ibland. Jag stör mig dock på att inte kunna gå runt i affären och kolla priser innan jag bestämmer mig. Men det verkar inte vara särskilt många som delar det intresset med mig och därför försöker jag öka takten så mycket som möjligt när jag handlar med andra. Tänk, om jag inte varit blind hade jag kunnat handla själv och ta god tid på mig. Men nej, nu passar det sig så klart inte... Förlåt, jag var bara tvungen. Att tvätta var inte lika jobbigt som jag förväntat mig, vilket är ett plus. Att laga mat tar en hel del tid och blir inte alltid som man tänkt sig. Men jag äter det mesta och känner definitivt inte att jag dör av att äta misslyckad mat. Det är ju dessutom inte ovanligt att man misslyckas några gånger innan man lyckas och jag tänker inte ge mig förrän jag kan laga mat som jag och även andra uppskattar. Jobbsökandet känns trögt och jag tror tyvärr att jag nästan gett upp hoppet helt. Jag hoppas på att snart få besked om kursen som jag gärna vill gå. Nej, jag känner att jag har svårt att hitta något att skriva ikväll och att hitta något positivt att berätta för er verkar vara nästintill omöjligt. Om det är någon som känner till en eller flera körer i Göteborg får ni förresten gärna tala om det. Jag skulle nämligen gärna vilja sjunga tillsammans med andra. Körsång är nog det enda jag saknar från gymnasiet. Jag försöker sjunga hemma några gånger i veckan för att inte glömma bort hur man gör. Men det hade ju varit väldigt mycket roligare om jag hittat en kör.

 

Hmm, har det hänt något mer då? Nej, jag tror faktiskt inte det. Gubbsingen jobbar och pluggar. Jag får följa med honom till olika ställen ibland eftersom jag ändå inte brukar ha något bättre för mig. Vi har bland annat varit på Icap där gubbsingen tittade på skrivare. Sen har vi varit på hans jobb där han gick igenom en massa kvitton och papper. Gubbsingen och Ponkidonk terrar mig varenda dag, i synnerhet gubbsingen och det är tur att han finns för annars hade det förmodligen växt mossa på mig vid det här laget. Imorse försov vi oss här hemma. Okej, jag hade egentligen ingen särskild tid när jag behövde gå upp men jag försöker ändå gå upp ungefär samma tid på vardagarna. Ikväll har jag varit med Dosse och Ponkidonk medan gubbsingen var på universitetet. Det var trevligt och vi drack te som vanligt. Nu ska jag duscha och umgås lite med min kära innan jag går och lägger mig.

/Vispen

Hej!

 

Hoppas att allt är bra med eer. Jag mår bra och har bara haft huvudvärk en gång den senaste veckan, det gillar vi:) Nu tar jag mig tid att blogga efter några dagars uppehåll.

Oj vad tiden går. Tänk att det bara är två månader kvar till jul. Jag vet att vissa suckar och tycker att jag är överdriven som börjar räkna ner dagar och till och med månader i förväg men för mig har julen alltid varit väldigt viktig. Det har hunnit hända en hel del sen jag skrev senast. Okej, jag har tyvärr varken hittat jobb eller bostad men jag har åtminstone mer att göra här i Göteborg än i Stockholm. I helgen var jag ju på us västs arbetsmarknadskurs och det var trevligt. Jag fick lära mig saker som jag förhoppningsvis kommer att ha nytta av både nu och senare i livet, samtidigt som jag fick umgås med trevligt folk. Mycket bättre än så kan man ju inte ha det:) Maten var dessutom god även i lördags, framförallt middagen då jag åt pasta med skaldjur. På kvällen körde vi en liten tävling och efter det umgicks jag med folk till sent in på natten. I söndags fick vi lyssna på en föreläsning som handlade om att starta och ha hand om företag. Även om jag inte har några planer på att starta upp ett eget företag för tillfället kanske jag gör det i framtiden, vem vet:) Om jag får någon bra idé så småningom vore det ju inte omöjligt. Helgen avslutades med att vi åt lunch på en pizzeria innan vi tog tåget in till Göteborgs station. Väl där fick jag sitta och vänta en stund på min kära gubsing. När han väl dök upp gick vi och fikade tillsammans med Niklas, vilket i alla fall jag tycker var trevligt:) Gubbsingen och jag handlade lite mat innan vi åkte hem till honom. Jag somnade nästan direkt efter att ha kommit innanför dörren.

 

Den här veckan har det hänt lite allt möjligt. Jag har bland annat varit på arbetsförmedlingen och flyttat över mig hit. Med tanke på att jag inte direkt upplevde att jag fick någon hjälp av arbetsförmedlingen i Huddinge förlorar jag ingenting på att vara skriven här i Göteborg. I Huddinge tyckte de dessutom att jag skulle skriva över mig hit och nu är det alltså gjort:) Jag hoppas att jag kan börja på den arbets och studieförberedande kursen så snart som möjligt. I måndags fick jag skriva på några papper och prata med en handläggare. Jag tycker att samtalet kändes bra och håller som sagt tummarna för att något händer snart. När jag väl fått beslut ska jag kolla om jag behöver skriva mig i Göteborg, alltså adressändra mig och sådant. Jag söker ju fortfarande bostad här. När jag väl hittar något, vilket jag hoppas blir snart, ska jag ta mig till ett socialkontor där jag förhoppningsvis kan få hjälp att söka någon form av bostadsbidrag. Som det ser ut nu skulle jag nämligen inte ha råd att betala hyra, el, telefon, resor och mat med de pengar jag får idag. Pengarna jag får från försäkringskassan, cirka 2500 som man får om man varit arbetslös mer än tre månader, räcker inte särskilt långt. Men flytta måste man ju göra, jag är ju för i allsin dar snart tjugoett år och har bestämt mig för att klara det. Även om jag skulle behöva äta nudlar varenda dag tycker jag att det är värt att faktiskt göra det nu. Jag är glad över att jag bor i Sverige för här har vi ju det relativt bra. De flesta har tak över huvudet och mat på bordet varje dag, vilket ju inte alls är en självklarhet på andra ställen runtom i världen.

 

Jag kan tycka att många är bortskämda och att jag tyvärr tillhör den gruppen ibland. Ett exempel är att jag sparat ihop pengar till en ny mobiltelefon. Mobilen som jag använder idag fungerar fortfarande. Den är visserligen trasig på flera ställen, hänger sig lite då och då plus att batteritiden är kort, men jag kan oftast både ringa och sms-a utan problem. Jag tror att min mobil lär sluta fungera om några månader och jag vet att jag behöver en mobiltelefon. Okej, det är klart att jag skulle överleva utan men jag måste erkänna att det känns tryggt att alltid kunna ringa någon ifall jag skulle råka ut för något. Frågan är bara om jag ska köpa en iphone för flera tusen kronor eller helt enkelt köpa en billigare telefon. Fördelen med en ny telefon är att den förhoppningsvis kommer att fungera och hålla längre än en begagnad och äldre telefon. Samtidigt funderar jag på att vänta med att köpa ny mobil tills min nokia går sönder helt. Om jag har tur kommer den att fungera i alla fall ett halvår till. Pengarna som jag lägger på en ny telefon skulle jag ju istället kunna lägga på hyra och mat. Okej, de skulle ju ta slut på en månad men ändå. Ni förstår säkert vad det är jag försöker komma fram till. Medan det finns människor som inte ens har mat på bordet bekymrar jag mig för att min mobil snart kommer att gå sönder. Det är ganska illa om man tänker efter. Det är samma sak när det gäller dator. Jag har en dator som är tung, den väger flera kilo och börjar bli väldigt seg. Den skulle också behöva bytas snart och frågan är bara när. Det finns antagligen inte mycket att göra. Jag menar, nu lever jag ju i Sverige och då får jag väl helt enkelt anpassa mig till hur vi lever här. Eftersom vi sällan behöver gå hungriga har vi vant oss vid att lägga pengar på till exempel märkeskläder, fordon och tekniska prylar. Dessa saker har vi sedan blivit beroende av och om en av dessa försvinner får vi svårt att klara oss. Men men, nu ska jag skriva om något roligare istället:)

 

Igår eftermiddag fick jag äran att umgås med Ponkidonk:) Det var väldigt trevligt och jag tycker alltid att han är rolig att umgås med. Ja, det är konstigt att det mesta känns kul med honom, till och med att åka bil. Vi lagade en massa mat och pratade. Ponkidonk gjorde det mesta men jag hjälpte till så gott jag kunde. Laga mat är enligt mig väldigt roligt, i alla fall när man gör det tillsammans med någon. Jag tycker hur som helst att det är nödvändigt att kunna. Därför är det ju bara att trycka till och börja öva. Gubbsingen äter inte särskilt mycket och han är ganska negativt inställd till att jag lagar en massa mat här. Vi äter dessutom väldigt olika mat han och jag, vilket inte direkt underlättar det hela. Att gubbsingen inte direkt tycker om att laga mat och helst skulle vilja att den lagade sig själv är ju också sådär. Därför är det ju hur som helst både tur och bra att det finns andra människor som vill laga mat med mig ibland. Det är klart att det är en annan sak när man gör allt själv men jag tror faktiskt att jag skulle klara en hel del så länge jag fick tid på mig. Det har ju gått förr även om resultaten blivit olika. Jag tycker om att testa nya rätter och hoppas på att kunna laga mat även till gubbsingen så småningom. Igår gjorde vi en fiskrätt som bland annat innehöll limesaft och lök och en vegetarisk pastasås med fetaost istället för köttfärs. Eftersom vi blev klara med maten ganska snabbt bestämde vi oss för att göra pannkakor också. De blev lite skumma men smakade helt okej. Jag tyckte om resten av maten, till och med fiskrätten. Gubbsingen blev avskräckt bara av att höra vad den innehöll:)

 

Idag har jag bokat in en tid hos någon form av hårspecialist. Jag har nämligen hört att jag fäller mycket hår, gubbsingen påpekar det varenda dag, och vill därför dubbelkolla att allt är som det ska. Det vore ju synd om jag har tappat allt hår om tio år. Nu måste jag erkänna att jag inte tror att det kommer att bli på det sättet. Men det är kanske bäst att vara på den säkra sidan. Att gå på en undersökning kostar dessutom ingenting. Med tanke på att mitt hår betyder väldigt mycket för mig hoppas jag så klart på det bästa och jag ska göra vad jag kan för att ha långt hår. Det låter förmodligen konstigt i mångas öron men jag är säker på att jag, om det var nödvändigt, hade betalat flera hundra i månaden för att ha kvar håret. Efter att ha besökt hårstället följde jag med Dosse en sväng till hennes jobb. Där pratade jag med henne, Rebecca och Bamse medan de åt lunch. Ponkidonk kom förbi lite senare, drack te med oss och var snäll och lät mig åka med honom hem sen. Vi pratade om allt möjligt trevligt och mindre trevligt tills vi båda kände oss trötta och beslöt oss för att vila. Jag gick så klart hem till gubbsingen och gjorde det. Det är förresten verkligen roligt att han bor bara några minuters gångavstånd från Dosse och Ponkidonk:) Gubbsingen vilade en stund med mig här hemma, vilket var mysigt. Ikväll har jag varit på us fika och umgåtts med trevligt folk. Jag åt en lax och spenatpaj som var väldigt god. Det låg dock en hel del lök på tallriken som jag inte lyckades undvika så nu lär ingen vilja pussa mig på ett bra tag:) Gubbsingen kom till fikat lite senare och kvällen avslutades på Burger king där Ponkidonk och Gubbsingen åt sin middag. Nu ska jag gå och göra min kära sällskap medan han dricker en kopp te. Ha det bra tills jag bloggar nästa gång!

/Vispen

Hej!

 

Hoppas att allt är bra med er! Jag lever och vet ärligt talat inte riktigt hur jag mår. Mitt humör har varit lite som en berg och dalbana de senaste dagarna. Vissa stunder är jag arg och kämpar hårt för att försöka förändra min livssituation medan det också finns stunder då jag är så pass ledsen och trött att jag knappt orkar ta tag i någonting överhuvudtaget. Nej, snart får det vara ett slut på det här och hända något positivt! Vi får se om jag lyckas fixa något nästa vecka då jag tillbringar några dagar i Göteborg. Jag kan inte direkt säga att jag har några höga förväntningar med tanke på att ingenting verkar gå som jag vill. Men jag ska trycka till och fortsätta leta jobb samt försöka komma in på en kurs som finns i Göteborg.

Jag har förresten lagt ut en annons på Blocket om att jag söker lägenhet där och hoppas att någon hör av sig snart. Det är redan några som har skrivit att de gärna hyr ut rum till mig men då jag främst letar efter lägenheter ska jag vänta ett tag. Annonsen lades ut tidigare idag och har redan haft över åttio visningar. Därför borde det ju inte vara omöjligt att hitta något:) Annonsen hittar ni här:

 

Ja, mitt liv är alltså inte direkt händelserikt just nu. I helgen träffade jag i alla fall trevliga människor, bland annat Maja, Dosse, Crystal och min kära gubbsing. Det var väldigt roligt, framförallt att träffa Maja eftersom jag inte träffat henne på flera månader. Hon har ju haft fullt upp med Paralympics. Sen är det alltid lika kul att umgås med Crystal och Dosse. Gubbsingen är jag ju kär i och därför förstår ni säkert att jag uppskattar att umgås med honom också. Jag förvånas dock lite över att jag i princip aldrig tröttnar på honom. Okej, det kanske har hänt någon gång och det är klart att jag blir arg på honom ibland. Men jag tycker om att han är lätt att prata med och att jag oftast har roligt tillsammans med honom. I söndags var vi på Gunnarssons och fikade innan Reza skulle åka hem. Det var väldigt mysigt och romantiskt att sitta där flera timmar, dricka te och ha tid att prata om allt möjligt. Sådana stunder tror jag behövs ibland.

 

Igårkväll var jag och tränade showdown med Krister. Ett tag trodde jag inte att jag skulle komma till träningen på grund av att färdtjänsten krånglade men jag lyckades ta mig dit till slut. Träningen kändes bra fastän jag definitivt inte spelade felfritt. Men men, jag satsar ju inte på landslaget längre, vilket faktiskt känns skönt. Nu kan jag träna när jag känner för det och behöver inte känna en massa press och annat jobbigt. Jag funderar dock på att delta i svenska cupen om några veckor, dels för att det inte är en jätteseriös tävling och dels för att det är roligt att träffa andra showdownspelare:) Sen är det ju bra att jag håller igång showdownen om det skulle visa sig att jag vill vara med i landslaget i framtiden:) Dessutom är det ju aldrig fel att röra på sig. Nu när jag ändå inte har något särskilt för mig om dagarna funderar jag på att skaffa gymkort någonstans. Problemet är bara att det kostar en hel del men det kanske det kan vara värt. Igårkväll pratade jag en stund med min kära på skype och var på ganska bra humör. Jag känner ofta att jag tycker att det är något lättare att göra saker på kvällar och nätter och skrev tre arbetsansökningar inatt som jag skickade iväg när jag vaknade imorse:)

 

Idag har jag dock inte känt mig lika glad men leva måste man ju göra ändå. Under förmiddagen fick jag ett både tråkigt och irriterande besked som gjorde mig less. Efter att ha legat och deppat en stund blev jag dock trött på mig själv och försökte göra lite vettiga saker under eftermiddagen. Runt halv sex åkte jag för att besöka USS ungdomsgård. På vägen dit pratade jag en stund med min kära och han var fin och förstående när jag klagade över vissa saker. Ja, det kändes verkligen bra att han fanns där för mig just då när jag som mest behövde någon. På ungdomsgården hade jag roligare än vad jag hade förväntat mig, vilket så klart gillas:) Det var många som var där ikväll och jag tror faktiskt att jag hann växla några ord med alla. De flesta var yngre än jag. Ålder har enligt mig inte särskilt stor betydelse men jag måste erkänna att jag börjar känna mig lite för gammal för att hänga på gården. Några av ungdomsledarna är dock i min ålder och jag tycker om att prata med dem men eftersom de jobbar under gårdstillfällena har de oftast en hel del att göra och tänka på. Men men, allt är nog i sin ordning. Gården är i huvudsak till för ungdomar mellan tolv och tjugo år och jag fyller ju snart tjugoett:) Trevligt hade jag hur som helst ikväll. Jag umgicks med härliga människor, åt nudelsoppa och lyssnade på en massa musik. Simon, en av ungdomsledarna, spelade upp några låtar som han gillar och då vi har musik som gemensamt intresse pratade vi en del om det. Jag tycker att det är lite roligt att Simon har blivit ungdomsledare. Eftersom våra föräldrar umgicks ganska mycket med varandra när vi var yngre träffades vi ganska ofta då. Sen gick det några år utan att vi sågs och det är kul att se hur Simon har utvecklats sen dess och att vi båda fortfarane gillar musik:) Nej, nu ringde gubbsingen och jag har ingenting mer att berätta för er. Ha det bra tills jag bloggar nästa gång!

/Vispen

Hej!

 

Ja, visst är det konstigt hur beroende vi är av vissa saker? Jag har precis bytt mobilabonnemang och mitt mobilnummer skulle ha flyttats över från tele2 till halebop igår natt. Att numret har flyttats är jag säker på eftersom simkortet från tele2 inte fungerar längre och det inte går att ringa mitt mobilnummer. Okej, man kan så klart ringa numret men då får man höra att det inte är i bruk. Simkortet från halebop fungerar inte och när jag fick svar från deras support för en stund sen fick jag veta att de inte såg att jag var kund hos dem. Ändå har jag fått både bekräftelsemail och sms på att allt ska fungera och det är klart att jag blir lite trött med tanke på att jag väntar flera viktiga samtal. Jag söker ju dessutom jobb just nu och har angivit mitt mobilnummer i alla ansökningar. Nu lär ju de som försöker ringa mitt nummer tro att det inte existerar, vilket så klart känns ganska frustrerande. Men men, det är bara att försöka tänka positivt. För tjugo år sen fanns ju knappt mobiltelefoner och vi levde ju då också. Att inte ha ett fungerande mobilnummer är ju inget vi dör av. Men det är klart att det är smidigt att alltid ha möjlighet att ringa och ta emot samtal när man inte är hemma och att ha en mobiltelefon till hands när något jobbigt eller oväntat sker. Nödsamtal kan jag i och för sig fortfarande ringa, vilket är tur. Jag är glad över att jag varken brukar ringa eller sms-a särskilt mycket. Allt är ju relativt men jag brukar ofta störa mig på att ha sms-konversationer på grund av att det tar tid att skriva sms. Att skriva på dator är ju något helt annat. Dessutom brukar jag ofta få korta svar av de jag sms-ar med, vilket brukar få mig att tröttna ganska fort. Är det ingen som håller med mig om att det är tråkigt när man väntat svar från någon i flera timmar och får ett sms med en eller två korta meningar, eller ännu värre bara ett okej? Det händer att människor påpekar för mig att sms inte är till för att skriva flera sidor eftersom de tycker att jag skriver mycket. Jag uppskattar verkligen att man kan skicka flera sms åt gången. Annars skulle jag nog ha väldigt svårt att hinna skriva det jag ville få fram. Men jag förstår ärligt talat inte grejen med att skicka meddelanden där man endast skriver saker i stil med: hur mår du, vad gör du, vad har du gjort idag och liknande. Jag respekterar så klart att vissa gillar den sortens konversationer. Men det är helt enkelt ingenting för mig. Nu kanske ni tolkar mig som känslokall men jag menar inte att vi inte ska bry oss om varandra. Jag tycker dock att ett telefonsamtal gör mig mycket gladare än lite text på en skärm. I ett samtal känner jag ofta att konversationer blir mer levande. Det är klart, i sms kan vi ju skicka smileysar. Men i samtal kan vi ju uttrycka saker med rösten som definitivt inte några uttryckssymboler kan göra. Jag anser förresten att smileysar använvds lite väl ofta nuförtiden och får ibland en känsla av att människor tolkar en som arg bara för att man inte skickar den där smileyn eller det där lilla hjärtat. Sms kan, enligt mig, däremot vara väldigt bra när man vill meddela någon något och inte hinner eller har möjlighet att ringa personen just då och/eller om man inte får tag på personen. En fördel med sms är ju att man kan läsa dem när man har lite tid över. Att jag inte kan sms-a just nu känns hur som helst inte särskilt jobbigt. Ringa kan jag ju alltid göra från min hemtelefon plus att även skype finns.

 

Oj, nu började jag tänka en massa. Ja, som ni märker har alltså mobilen påverkat mig en hel del. Förutom att jag inte har ett fungerande mobilnummer just nu händer inget särskilt i mitt liv. Jag stör mig på att det verkar vara i princip omöjligt att få tag på vissa människor och på att saker går oerhört långsamt. Det känns som att jag är väldigt beroende av andra människor just nu eftersom det bara är de som kan erbjuda mig jobb och praktik. Jag skulle bland annat kunna klaga en hel del på arbetsförmedlingen men ska försöka undvika det. En liten paus från allt jobbigt fick jag häromdagen när jag åkte till Handen för att träna showdown. Min kära vän Caroline följde med mig dit plus att Helene var där. Henne hade jag inte träffat på väldigt länge och det var roligt att hinna prata med henne och se att hon fortfarande lever. Sen var Krister och Madde där och jag blir alltid lika glad av att umgås med dem. Helene och jag spelade en stund och jag var katastrofalt dålig i början. Efter att ha skjutit några bollar kände jag att jag började vänja mig lite men jag var långtifrån bra för det. Men men, med tanke på att jag inte satsar på landslaget längre och bara tränar för skojs skull tycker jag inte att det gjorde särskilt mycket. Helene hade även med sig Brandon, Zander och Joshua och det var roligt att träffa dem också. När jag såg dem fyra tillsammans började jag längta tills jag själv har man och barn. För några år sen var jag säker på att jag definitivt inte ville ha några barn. Men det senaste året har jag börjat tänka om och tror inte alls att det skulle vara någon omöjlighet. Barn behövs ju för att generationerna ska gå vidare och jag tror att jag i framtiden gärna skulle vilja ha både barn och barnbarn som hälsade på mig lite då och då. När man blir äldre tror jag att det är en av ganska få saker som man faktiskt ser fram emot, att umgås med sin släkt. Att bli mamma är ju också en väldigt speciell och underbar känsla som jag gärna vill uppleva. Det är klart att det inte alltid är lika underbart och jag förstår att det inte alltid är lätt att uppfostra ett eller flera barn, ta hand om dem och så vidare. Men utifrån vad andra har berättat för mig får man väldigt mycket tillbaka. Sen har jag en känsla av att barn hör livet till och tror som sagt att det är guld värt att ha en familj och släkt som tar hand om en när man blir gammal. Innan jag skaffar barn måste jag dock lära mig att ta hand om mig själv, hitta någon som jag vill leva med och som vill leva med mig, samt styra upp mitt liv. Jag vill åtminstone att förutsättningarna ska finnas från början och det gör dem tyvärr inte för tillfället. Jag måste säga att jag känner stress inför det där, vilket egentligen är helt onödigt. Sådant går ju inte att stressa fram och det är väldigt många pusselbitar som måste falla på plats innan barn blir aktuellt. Hur ska man egentligen hinna med allt man vill och önskar i livet? Det gör man oftast inte och det är ju just därför som det är så pass viktigt att ta till vara på varenda dag. Barn är ju definitivt ingen självklarhet. Det finns ju människor som längtar efter barn hela livet men som aldrig hinner med det. Vissa hittar inte någon att leva med förrän det är försent och sen finns det ju dem som aldrig hittar någon hur mycket de än försöker. Tänk om jag tillhör en av dessa människor. Ja, det är nog många som är rädda att misslyckas i livet och jag är en av dem. Men men, man kan inte få allt här i världen och lycklig kan man ju vara även utan barn, om inte annat lära sig att hitta andra saker som gör en lycklig. Jag antar att det inte är någon idé att gå och grubbla på sådana här saker. Tiden får utvisa vad som händer i mitt liv. Det är klart att jag kan påverka det och jag har drömmar och önskningar som jag ska försöka förverkliga.

 

Jag tycker alltså att kvällen i Handen blev lyckad och kände att jag mådde bra av att få en stunds avbrott från att tänka alltför mycket. Snart är det helg igen och jag har inga särskilda planer. Min kära, Dosse och lite annat folk är på möte i Stockholm och jag hoppas på att få umgås en stund med dem på kvällarna. Sen får vi se vad som händer resten av tiden. Jag ska vila en stund nu. Med tanke på att mardrömmar höll mig vaken inatt känner jag mig både trött och seg. Ta hand om er!

/Vispen

Hej!

 

Hoppas att ni mår bra och att er helg börjat på ett trevligt sätt! Läs inte det här inlägget om du känner dig glad. Sådär ja, nu har jag varnat dig... Jag har fått klagomål om att jag skriver tråkigt nuförtiden och att jag klagar mycket. Kom ihåg att det här är min blogg och det är just här som jag väljer att sätta ord på tankar och skriva saker som jag stör mig på ibland. Ni är alltid välkomna att både läsa och kommentera mina inlägg och ni väljer själva om, när, hur ofta och hur mycket ni vill läsa. Mitt mål är så klart att mest dela med mig av positiva tankar och roliga saker som jag får uppleva i livet. Men som ni kanske vet är jag inne i en ganska tuff och tråkig period just nu då jag inte känner att jag utvecklas som människa. Att söka jobb är varken roligt eller utvecklande. I och med det lär jag inte känna mig särskilt glad och positiv de närmsta veckorna och jag vill inte spela någon jag inte är, i alla fall inte här på min alldeles egna blogg. Men jag lovar, när jag lyckats styra upp mitt liv kommer jag att göra allt för att bli glad och må bättre igen för det är det jag vill!

 

Precis som rubriken till det här inlägget säger tycker jag verkligen att det får ta och hända något snart. Jag menar, hur svårt kan det vara? Nu är det ju bara vi själva som kan göra något åt våra liv och att vi mår dåligt. Men som jag lever just nu känner jag att det är nästintill omöjligt att vara glad och utvecklas som person. Ändå känner jag att jag gör vad jag kan/orkar för att få någon form av sysselsättning på dagarna. Sen i tisdags den här veckan har i princip varenda dag sett likadan ut i mitt liv. Jag äter, sover, söker jobb/praktik och pratar med någon i bästa fall. Igår fick jag äntligen tag på min arbetsförmedlare och vi får se om vi lyckas göra något åt min situation snart. Jag har lagt fram ett förslag/önskemål till henne och tycker som tur är att hon lät positiv till det. Nu finns det ju en massa regler och därför tänker jag inte ta ut någon glädje i förskott. Men jag vet att jag inte skulle klara av att leva på det här sättet länge till. Det gör mig deprimerad att bara gå hemma varenda dag och knappt ha några fasta rutiner överhuvudtaget. Nej, jag vill ha saker att sysselsätta mig med och känna att det jag gör är meningsfullt, utvecklande samt ger resultat, helst både för mig och för andra människor. Det finns ju många som är arbetssökande precis som jag och det är inte lätt för någon att få jobb nuförtiden. Hur gör ni andra för att orka lägga ner x antal timmar på att söka jobb varenda dag? Jag känner inte att det hade skadat om jag fått mer hjälp och stöd ifrån till exempel arbetsförmedlingen med sådant här. Häromdagen ringde en kvinna och bad mig delta i en undersökning. En av frågorna var om arbetsförmedlingen förmedlat några kontakter till mig den senaste månaden. Jag har varit inskriven i snart fyra månader och inte fått några som helst tips, vilket jag tycker är sådär. Det är klart att jag inte vill att arbetsförmedlingen ska göra jobbet åt mig men det hade ju varit bra om de kunde hjälpa till på något annat sätt. Den här veckan var det jag som tog initiativ till ett samtal med min arbetsförmedlare, vilket jag i och för sig inte hade några som helst problem med. Men om jag inte hade gjort det då, hur länge hade jag i så fall fått vänta innan det hänt något? När jag har varit på möten har jag talat om att jag inte kan läsa papper på svartskrift/vanlig text. Ändå hade tydligen arbetsförmedlingen skickat hem papper till mig om att jag behövde fylla i en blankett ifall jag ville ha någon form av ersättning från försäkringskassan, alltså väldigt viktig information. Nu menar jag inte att jag kräver att min arbetsförmedlare ska kunna hjälpa mig med sådant på grund av att hon säkert har mycket att göra. Men hon kunde väl ha mailat och talat om vilken hemsida blanketten skulle skrivas ut ifrån? Jag menar, en sådan sak tar ju inte särskilt lång tid. Min arbetsförmedlare ska tydligen vara till för personer som har någon form av funktionsnesättning. Jag anser att alla som har ett sådant jobb borde få timmar till att göra sådana saker. Men det är uppenbarligen bara önsketänkande. Nu hoppas jag hur som helst på en förändring i mitt liv så snart som möjligt!

 

På grund av att de senaste dagarna sett i princip likadana ut har jag inte direkt något att berätta om dem. Att läsa om vilka jobb jag har sökt är inte särskilt intressant för er. Någon ny bok som jag har fastnat för har jag tyvärr inte hittat på sista tiden. Två vänner som jag skulle ha träffat i helgen hade inte tid med mig:( Jag hade verkligen sett fram emot att träffa båda två och blev ledsen när saker och ting inte blev som planerat. Men men, vi får ses en annan gång och gärna snart. X factor har ju börjat direktsända sina fredagsfinaler nu. Jag tycker att de allra flesta är riktigt duktiga och tror att de som får möjlighet att vara kvar några veckor till kommer att utvecklas ännu mer! Ikväll har jag åkt till Björn. Här har vi umgåtts, tittat lite på tv samt ätit ost, kex och päron. Nu pratar jag med mina kära vänner Dosse och Pnkidonk på Skype. Min kära gubbsing är så klart också med. Det känns tråkigt att inte kunna vara med dem men att höra dem är åtminstone bättre än ingenting:) Jag ska vara lite social nu istället för att blogga eftersom jag ju ändå inte har något roligt att berätta. Nästa uppdatering kommer när det hänt något roligt i mitt liv eller när jag känner att jag behöver skriva av mig. Ta hand om er tills dess.

/Vispen

Hej!

 

Hur mår ni? Jag mår helt okej, känner dock att det gärna hade fått hända mer. Nu är jag tillbaka i Stockholm igen och det enda jag har att göra om dagarna är att söka jobb, vilket är både tråkigt och energikrävande. Men men, det är bara att försöka gilla läget och köra på. Jag skulle dock uppskatta om jag fick svar från något av jobben jag har sökt snart så att jag åtminstone får se att allt jobbsökande ger resultat. Det händer säkert när jag som minst anar det:) Att vara hemma igen känns sådär. Även om det inte fungerade till hundra procent att bo hemma hos Reza trivdes jag bra där. Dessutom kan ju saker förhoppningsvis utvecklas till det bättre med tiden. Efter att jag postade mitt senaste blogginlägg hade jag några fina timmar tillsammans med min kära. Vi lyssnade på musik, drack vatten och vin, åt japansk mix och pratade. Reza hade köpt ett vitt vin till oss och jag tycker att det var lite godare än vinet som jag fick testa när vi firade ett år för några veckor sen. Trots att fredagens vin som sagt var lite godare räckte det med några klunkar för mig. Jag tror inte att jag skulle klara av att dricka ett helt glas vin än eftersom jag inte tycker om smaken i längden. Vatten dricker jag desto mer av samt andra drycker som jag gillar. Min favoritfrukt är fortfarande mango och jag gillar att dricka drycker som innehåller det. Några andra drycker som jag tycker om är te, iste och varm choklad:) Oj, det här inlägget lär inte bli särskilt välformulerat och det lär inte direkt innehålla något intressant. Men det här är min blogg och just idag känner jag att det inte spelar någon roll. Nu skriver jag endast för att ha något att göra och för att försöka samla tankarna. Jag har en del att fundera på och tror äntligen att jag har lyckats fatta några ganska avgörande beslut. Eftersom jag inte vet hur någonting blir än väntar jag med att dela med mig av mina tankar. Det är klart att jag skulle kunna skriva vad jag tänker redan idag men jag känner mig inte tillräckligt säker och tror dessutom inte att jag skulle ha förmågan att förklara saker och ting på ett bra sätt ikväll med tanke på att jag känner mig ganska splittrad. Därför får det vänta till en annan dag.

 

Jag känner mig hur som helst nöjd med min fredagskväll och känner att det var fint att ha en stund med Reza då vi inte blev avbrutna av att telefonen ringde eller av att han behövde kolla något på datorn. Lördagen var minst lika fin som fredagen. Vi passade på att sova extra länge, vilket jag tror att vi behövde eftersom vi kom i säng relativt sent. Ja, som ni säkert håller med om går tiden fort när man har roligt:) Senare på dagen åkte vi in till stan för att ta en titt på den nya iphone som kom för några dagar sen. Jag funderar nämligen på att köpa en iphone. Om det blir en 4S eller en femma har jag dock inte bestämt än. I stan passade jag även på att köpa mig ett par badtofflor eftersom Reza och jag skulle bada senare på kvällen. Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk till att använda tofflor då jag inte är van vid det men tycker att tofflorna satt helt okej på fötterna och ångrar därför inte att jag köpte dem. Tofflorna kan ju dessutom vara bra för att undvika att trampa i glassplitter eller liknande. Reza och jag tillbringade alltså kvällen på ett badställe. Jag är inte särskilt förtjust i att bada medan Reza tycker väldigt mycket om att göra det. Kallt i vattnet tyckte vi båda att det var men efter att ha badat en stund vande vi oss lite vid vattentemperaturen. Min himla gubbsing terrade mig och stänkte vatten på mig nästan hela tiden men jag överlevde. Kvällen avslutades med en god middag hemma och lite glass till efterrätt:) Jag somnade nöjd och glad nära min kära:)

 

Några timmar senare var det dags att gå upp igen. Jag fick äta en snabb frukost innan Reza lämnade av mig vid bussen. Jag störde mig på att utropen var avstängda men kom som tur är av vid rätt hållplats. Oja mötte upp mig och visade mig till US kansli. Där skulle de nämligen ha en speldag och jag tycker att eftermiddagen blev lyckad. Först kom en kvinna och pratade om ett dansprojekt som hon vill starta och efter det fikade vi, umgicks och spelade spel. Jag började med att titta på när några spelade rollspel. Det verkade vara ganska roligt men jag tycker att det gick lite väl segt. Jag och några andra spelade ett spel som jag tyvärr inte minns vad det heter. Det var hur som helst roligt och på kvällen gick jag ut och åt tillsammans med Oja, Alex och Reza. Restaurangen hette Efessos och serverade grekisk mat som jag tycker var god, i alla fall potatisen:) Väl hemma la vi oss och vilade en stund samtidigt som vi lyssnade på radio. Sen drack vi varsin kopp te innan vi somnade. Gårdagen finns det inte mycket att säga om. Jag deppade och kände mig ledsen över att jag snart skulle lämna Göteborg. Att jag hade varit där hela tolv dagar kunde jag inte förstå. Tiden hade gått alldeles för fort och jag upplevde att jag hade svårt att tänka på annat än den kommande resan. Tyvärr kom tidpunkten då jag var tvungen att åka in till tågstationen. Oja var fin och kom och tryckte till mig en sista gång innan jag åkte. Reza och jag lyckades hitta ett litet ställe att äta på i sista sekunden. Efter det var det bara att gå och möta upp ledsagaren som skulle hjälpa mig till tåget. Något som är lite roligt är att jag alltid har haft samma ledsagare i Göteborg, Gunnel heter hon och jag tycker att hon är bra. Att säga hej då till min gubbsing kändes jobbigare och svårare än vad det brukar göra. Åh vad jag önskade att jag skulle kunna stanna längre men det kanske var lika bra att jag åkte hem. Den dagen skulle ju komma förr eller senare hur vi än gjorde. Nu är jag som sagt tillbaka i Stockholm men åh vad jag saknar Göteborg och det är inte bara tack vare min fina pojkvän. Nej, det fanns även andra saker som gjorde att jag trivdes där. Nästa gång jag åker dit blir om ungefär tre veckor. Då åker jag inte för att träffa Reza utan för att delta på en kurs med Unga synskadade väst. Sen är det klart att jag hoppas på att få träffa min gubbsing en stund när jag ändå är i Göteborg men det får vi se. Nu ska jag göra något annat än att sitta här. Att skriva hjälpte tyvärr inte ikväll.

/Vispen