Milano 2011

Hej!

Hoppas att allt är bra med er! Jag känner mig fortfarande trött efter helgen och har tyvärr lite ont i halsen idag. Det vore ju typiskt om jag håller på att bli sjuk inför den sista sångaftonen som är på torsdag. Här kommer i alla fall ett inlägg där jag har tänkt skriva om min helg i Milano. Jag har ju i och för sig redan uppdaterat er om hur det gick i helgen via mobilen. Men jag känner att jag gärna vill skriva lite mer om tävlingen trots att det gick väldigt dåligt för mig. Man åker ju inte direkt till Milano varje dag.

Resan gick bra i onsdags även om den tog lite längre tid än beräknat på grund av bilköer och annat jobbigt. Som tur var åkte jag i alla fall med roliga människor och därför gjorde det ingenting att det tog lång tid. Christoffer, Daniel och Maria underhöll mig då vi satt på en flygbuss mot Arlanda. När vi äntligen var framme träffade vi några andra som också skulle följa med till Milano. Det blev som vanligt en del väntan efter att vi hade checkat in och gått igenom säkerhetskontrollen. Till slut fick vi i alla fall gå på planet. Vi mellanlandade i Zyrich där vi åt middag på Burger king innan vi sedan åkte vidare till Milano. Eftersom vi inte satt särskilt nära varandra på flygplanet lyssnade jag på en bok för att få det att kännas som att tiden skulle gå fortare. Vilken tur att jag orkade ladda över några böcker till min milestone innan jag åkte i onsdags. Klockan var ganska mycket då vi kom fram till Roxy hotell där vi bodde i helgen. Trots att vi bodde på samma hotell som förra året hade jag glömt hur det såg ut där. Rummen såg i alla fall ut precis som förra året och även frukosten var sig lik. Vi gick och la oss nästan direkt efter att ha fått nycklarna till våra rum.

I torsdags var det egentligen ingenting särskilt som hände. På förmiddagen tog vi det lugnt och de flesta av oss satt på mitt och Marias rum och pratade. De andra kom nästan alltid till vårt rum när vi var på hotellet. Eftersom jag hade sovit dåligt under natten kände jag mig trött och försökte vila. Det gick dock inte särskilt bra eftersom några av de andra slog mig med käppar och för att några dessutom höll på med en showdownboll. Jag störde mig verkligen på en del av killarna men det är ju tur att de finns för vem skulle jag annars störa mig på?:) Eftersom jag dessutom kände mig ganska ledsen och nedstämd var det lite skönt att de andra pratade och att jag därmed mest kunde lyssna på dem istället för att försöka hålla igång ett samtal. Mitt humör har verkligen varit konstigt i helgen. Jag försökte vara glad och positiv men det var tyvärr inte särskilt lätt då jag för det mesta faktiskt kände mig ganska ledsen. Vissa stunder kunde jag dock känna mig glad över att jag var i Milano och för att jag fick vara med en massa trevliga och roliga människor hela helgen:) Jag tror verkligen att det var bra för mig att åka iväg och tävla istället för att sitta hemma och tänka på skolan och allt annat som händer just nu.

Senare under dagen åt vi lunch på en pizzeria där jag åt pasta med mozarellaost och tomat. Vid lunchen träffade vi Anders och Sverker som då hade kommit fram och det var roligt att träffa dem igen. Efter lunchen gick vi och köpte jättegod glass. Vi köpte den från samma ställe som förra året och jag tycker att den var minst lika god i år, särskilt chokladglasen:) Tiden gick och några timmar senare var det dags för oss att gå till institutet där alla matcher skulle spelas och där vi höll till i helgen. Medan vi väntade på att få komma in satt vi och pratade om tävlingen och vilka målsättningar vi hade. NÅgra av oss lyckades nå upp till de mål vi hade medan några av oss inte gjorde det.

När vi en stund senare satt i ett stort rum där alla skulle samlas fick vi syn på en massa roliga människor som vi hälsade på, bland annat de kära holländarna. Jag blev extra glad när Leander kom fram till mig och sa hej. I Finland pratade jag ju väldigt mycket med både honom och Sven. Sven var tyvärr inte i Milano i helgen och jag tycker verkligen att det var synd. Eftersom han har varit med på varenda internationell tävling jag har varit på sen jag började tävla kändes det verkligen tomt utan honom för även om jag inte direkt har pratat särskilt mycket med honom på vissa tävlingar har jag alltid hört honom prata mycket med de andra svenskarna. Dessutom brukar det ju alltid gå väldigt bra för Sven och jag har nog sett minst en match med honom på varenda tävling. Efter ytterligare en stunds väntan hälsades vi välkomna till tävlingen. Eftersom det var ganska många som skulle prata och eftersom alla dessutom först sa allt på italienska för att sedan få allt översatt till engelska av en person tog det ganska lång tid. Jag gäspade flera gånger och tycker att det kändes skönt när alla äntligen hade pratat färdigt. Jag och några andra gick till ett rum för att se hur det kändes att spela på ett showdownbord som fanns där. Borden brukar nämligen vara lite olika beroende på vilket land man är i. Lite senare var det middag och därefter började killarnas matcher.

Jag hann titta på flera matcher. Som jag skrev i ett tidigare inlägg gick det bra för killarna och de flesta vann alla sina matcher:) Förutom att jag såg några av svenskarna spela hann jag även se en av Leanders matcher. Killarnas matcher fortsatte även under fredag förmiddag och vid lunch fick vi reda på att Zebben, Claudio och Krister hade gått vidare från sina grupper:) Efter lunchen som bestod av mackor var det äntligen dags för tjejerna att spela. Vi var fem personer i min grupp men eftersom en tjej hoppade av hade jag bara tre matcher. Jag vann över Anni från Danmark och Irene från Italien men förlorade tyvärr mot Jaana från Finland. Att jag förlorade mot Jaana tror jag berodde mycket på att jag inte kände mig tillräckligt taggad inför och under matchen, att jag blev stressad och då inte spelade varierat och för att Jaana dessutom hade utvecklats mycket sen jag mötte henne senast. Även Anni och Irene hade utvecklats sen jag mötte de senast och trots att jag vann över dem var det två riktigt jämna och roliga matcher:) Jag slutade som tvåa i min grupp och det räckte för att jag skulle gå vidare.

Nu vet vi ju dock hur dåligt det gick för mig i lördags. Trots att jag kände att jag lyckades sova ovanligt mycket natten mellan fredag och lördag och trots att jag faktiskt kände mig ganska taggad och glad i början av eftermiddagen förlorade jag varenda match i lördags. I första matchen coachade Claudio mig och jag känner verkligen att jag kämpade och gjode mitt bästa. Ändå förlorade jag mot Tanja och det tror jag berodde på att hon hade en bra coach och på att hon hittade ett ställe där jag släppte in de flesta målen. Dessutom tycker jag att hon hade utvecklats oerhört mycket sen jag spelade mot henne i Finland. Jag blev faktiskt glad för hennes skull då hon vann över mig eftersom jag alltid hade vunnit över henne när vi hade spelat tidigare:) Tanja kom dessutom till final i helgen och det tycker jag verkligen var roligt! Efter att ha förlorat första matchen i lördags fick det mig att känna mig otaggad och börja tänka en massa. Det resulterade i att jag förlorade de fyra kommande matcherna. Två av dem förlorade jag stort medan det var två matcher som var lite jämnare, i alla fall stundtals, där jag tycker att jag spelade bättre och att jag ibland hade otur med vissa bollar. Jag kan lova er att jag inte direkt kände mig glad efter att ha förlorat fem matcher i rad, det har jag nog aldrig gjort tidigiare, aldrig någonsin faktiskt. Åtminstone var det nog väldigt länge sen. De andra spelarna var helt enkelt för bra, jag kände inte att jag fick mitt spel att fungera och jag kände mig ibland väldigt otaggad och tankarna var ibland någon annanstans än på matcherna som jag verkligen försökte göra allt för att tänka på. Att vara fokuserad och koncentrerad är ju väldigt viktigt under en match och om man inte klarar av att vara det är det kanske inte särskilt konstigt att man förlorar. Men jag känner verkligen att jag kämpade, nu i efterhand kan jag känna att jag kanske ibland borde ha tänkt mer på variation och en del annat som kan vara viktigt under en match. Christoffer coachade mig och han var minst lika bra som vanligt men ändå förlorade jag som sagt hela tiden. Nu finns det ju ingenting jag kan göra åt de förlorade mathcerna och det är klart att jag är besviken på mig själv för jag hoppades ju verkligen att det skulle gå bättre för mig den här gången. Det enda jag kan göra är att tänka på vad som kan förbättras i kommande matcher och försöka tänka framåt. Jag har börjat fundera på att kanske lägga ner showdownen ett tag, inte helt och hållet såklart för jag vet om att jag gärna skulle träna showdown ibland. Frågan är bara om jag vill satsa och träna på en så pass hög nivå som jag gör nu eller om jag bara vill träna för skojs skull och kanske åka på någon tävling lite då och då för att få tävla och träffa alla jag har fått lära känna via sporten. Innan sommaren är det en hel del som händer och jag kommer tyvärr inte hinna träna särskilt mycket inför Haninge open i juni som är nästa viktiga tävling. Därför får vi se om jag väljer att spela där eller om jag bara väljer att åka dit och titta och heja på de andra svenskarna. Å ena sidan känner jag att det vore roligt att få spela mot alla duktiga spelare igen för att jag alltid lär mig något då jag möter dem. Å andra sidan känner jag att det kanske inte är värt att lägga ner pengar på att tävla i Haninge open då jag ändå inte kommer kunna träna lika mycket som i vanliga fall på grund av att mycket av det som händer ligger de dagar då jag har träning. De senaste veckorna kan jag ju erkänna att jag inte direkt har tränat lika hårt som jag kan göra vissa veckor men jag har i alla fall tränat ganska ofta. Ändå visade det ju sig att det gick dåligt för mig i Milano. Hur dåligt kommer det då inte gå om jag tränar ännu mindre än de senate veckorna? Nu har det alltså gått dåligt för mig sen EM i augusti. Sen dess har jag inte vunnit en enda medalj utan jag har istället kommit fyra både i Finland, på european top twelve och dessutom på svenska cupen. I Milano kom jag på elfte plats, vilket ju var katastrofalt dåligt och helt oacceptabelt. Jag vet om att man inte alltid kan vinna och att det ibland behöver gå dåligt för att man ska tagga till och känna sig mer motiverad att träna och så vidare. Men om det går dåligt i åtta månader är det väl ändå något som inte stämmer? Tyvärr är det ju inte alla som har talang och kapacitet att bli bra och jag kanske tyvärr måte erkänna för mig själv och alla andra att jag inte har det som krävs. Jag vet nämligen att det finns spelare som tränar showdown väldit sällan men som det ändå går bra för på tävlingar, medan det ju går dåligt för mig trots att jag tränar en eller flera gånger i veckan. Med tanke på att jag väldigt gärna vill bli bra på showdown och med tanke på att det är något jag har kämpat för, drömt om och önskat ett tag nu, i cirka två år, och jag nu placerar mig sämre än någonsin är det klart att det känns jobbigt och hårt. Jag funderade tidigare på att bara ta en liten paus från showdownen för att jag tänker att det kanske skulle få mig att känna mig mer motiverad igen framöver. Om jag väljer det alternativet kommer det ju dock bli mycket svårare för mig att kunna prestera när jag väl väljer att börja spela igen eftersom de andra spelarna då har hunnit träna regelbundet under en längre tid medan jag inte har gjort det. Då kan det ju vara försent eller till och med omöjligt för mig att placera mig bra igen. På ett sätt känner jag dessutom att det skulle vara svårt för mig att bara träna och tävla för skojs skull. Jag är en tävlingsmänniska och tycker inte om att förlora. Dessutom är det ju tävlingarna jag tränar inför och det vore tråkigt om jag inte hade dem att se fram emot. För mig känns det lite som att jag vill välja mellan allt eller inget. Som tur är ligger Haninge inte allt för långt hemifrån mig och därför kommer jag vara närvarande på Haninge open hur det än blir, dels för att jag vill träffa alla och dels för att jag gärna vill se en massa roliga matcher. Ytterligare en nackdel om jag väljer att inte spela Haninge open är att jag då förlorar jättemånga rankingpoäng som jag fick förra året då jag kom trea i tävlingen. Men om jag ändå knappt har tränat något kommer det ju bara kännas jobbigt då de andra spelarna krossar mig totalt. Några poäng kanske jag i alla fall kan lyckas få och det är kanske trots allt bättre än att förlora alla. Men hur skulle ni ha gjort om ni var jag? Tror ni att ni hade fortsatt spela och kämpa, tror ni att ni hade tagit en paus, hade ni valt att bara spela för skojs skull eller tror ni att ni hade lagt ner helt? Jag ska som sagt tänka i några dagar till innan jag bestämmer mig för hur jag vill göra och jag skulle bli enormt tacksam om jag fick tankar och synpunkter från er:)

Efter middagen i lördags kände jag mig äntligen lite gladare då jag satt och pratade med några av svenskarna och några holländare:) Maria, Madde och jag pratade bland annat med en holländare som älskar choklad:) Jag har förresten kommit fram till att jag verkligen har tyckt om varenda holländare jag har träffat, i och för sig är det väl inte direkt jättemånga, men ändå. Alla holländare jag har träffat och lärt känna har i alla fall på något sätt varit mer öppna jämfört med hur de flesta, eller till och med alla, svenskar har varit när jag har lärt känna dem. Det kanske bara är en tillfällighet, jag vet inte. En annan sak som jag har funderat lite över är hur vi hälsar på varandra i olika länder. När jag var i Italien var det till exempel flera som jag bara hade pratat med några få gånger eller kanske till och med inte alls, som pussade mig på kinden när de hälsade på mig. Några av holländarna pussade mig också. När svenskar hälsar på varandra, i alla fall när vi hälsar på människor vi knappt känner, skakar vi oftast hand. Om vi hälsar på någon vi känner finns det ju de som väljer att kramas också. Vissa kanske även väljer att pussa varandra på kinden men det skulle jag säga är väldigt ovanligt, i alla fall i jämförelse med italienare och holländare som tydligen verkar tycka att det är helt naturligt att kramas och pussas. Ett sådant land skulle jag förmodligen tycka om att bo i för jag brukar uppskatta att krama folk och tycker alltid att det känns lite roligt att bli pussad av de jag inte känner. För mig känns det dock fortfarande lite ovant och det kanske det gör för de flesta svenskar med tanke på att vi inte är vana vid att hälsa på varandra på det sättet.

I lördags kväll spelades alla kvartsfinaler. Både Claudio och Zebben vann sina matcher och gick därmed till semifinaler som spelades igår. Zebben och Claudio mötte varandra, Zebben vann och han vann även finalen mot en holländare:) Claudio vann brons mot Teemu från Finland, vi kan alltså säga grattis till både Zebben och Claudio som gjorde en fantastisk insats i Milano! Eftersom vi bodde på olika hotell i helgen umgicks jag nästan endast med svenskarna på kvällarna. Det kändes lite tråkigt att inte kunna umgås med människor från vissa länder eftersom jag nästan aldrig träffar dem, menmen. Svenskarna var också roliga och jag hade särskilt roligt då vi pratade om roliga saker, höll på med Claudios Ipad, skrattade, då jag ville få ut min energi och många av oss hoppade runt i en säng och såg galna ut och då vi körde mindfulness.

Igår var det då dags att åka tillbaka till Sverige igen. Trots att jag inte direkt tycker att hotellet där vi bodde hade världens bästa frukost är jag säker på att jag kommer att sakna den. Italienarna verkar inte riktigt äta som vi svenskar på morgonen utan frukost verkar mer innebära att fika för dem. Det fanns nämligen både kakor och croissanter med sylt och choklad. Bröd och pålägg fanns också men det fanns inte särskilt mycket att välja bland. Det fanns bara en sorts mjukt bröd och någon sorts hårdare bröd som jag tycker liknade kex. Skinka, korv, mjukost och nutella var de enda påläggen som fanns. Eftersom jag inte äter kött och eftersom nutella inte direkt är något jag tycker om att ha på smörgåsen, i alla fall inte på morgonen, kändes det lite tråkigt att äta mjukost hela tiden. Mjukosten var i alla fall god, vilket ju var tur:) Förutom att jag kommer att sakna den italienska frukosten kommer jag även att sakna hotellrummet där vi bodde och den lilla toaletten som kändes speciell på grund av dess storlek. Den italienska maten var enligt mig bättre än frukosten och även om de verkar äta mycket kött i Italien kommer jag att sakna maten och den goda pastan. Italiensk glass är bland den godaste glass jag någonsin ätit. Tyvärr åt jag bara glass en enda gång i Italien, vilket var lite synd, menmen. Det var oftast fint väder i helgen och det var skönt. En gång regnade det men eftersom vattendropparna som föll inte kändes kalla gjorde det ingenting:) Det som jag kommer sakna mest av allt är alla underbara människor jag träffade i Milano! Italienarna var snälla, trevliga och öppna och alla jag träffade som bodde i andra länder i Europa kommer jag också att sakna. Som tur är får jag träffa några av dem på Haninge open och dit är det bara ungefär en månad, en månad som jag tror kommer kännas kort på grund av att jag kommer ha mycket att göra. Några av svenskarna kommer jag träffa igen på träningar och de andra ser jag på SM om tre veckor:)

Det finns inte särskilt mycket att skriva om gårdagen. Efter att ha tittat på semifinalen mellan Zebben och Claudio, finalen mellan Hanna och Tanja som Hanna vann och herrfinalen var det prisutdelning som även den tog lång tid på grund av att allt sades på både italienska och engelska. Det var i alla fall en del bra saker som sades under prisutdelningen, man tackade bland annat alla som hade hjälpt till under helgen och även de som hjälpte till att arrangera tävlingen för utan dessa människor hade det ju inte blivit någon tävling. Efter att prisutdelningen var slut fick alla varsin nyckelring med en bild av två showdownracketar och en boll och där det står ungefär Milano 2011. Efter det fick vi skynda oss för att hinna med bussen som tog oss till flygplatsen. Jag hann som tur var i alla fall säga hejdå till några innan vi åkte.

Det gick snabbt för oss att ta oss igenom säkerhetskontrollen och vi hann äta en snabb lunch innan flygplanet skulle lyfta. Maria satt bredvid en kille som gav henne sitt telefonnummer på en femdollarsedel samt gav henne en massa bra erbjudanden, något som jag tycker var väldigt romantiskt:) När vi en stund senare satt på nästa flyg som skulle ta oss till Arlanda fick jag en femtiolapp av Daniel där han hade skrivit sitt telefonnummer:) Även om det ju inte var samma sak som att Maria fick en sedel av en utländsk kille blev jag glad över att Daniel gav mig den. Han sa att han gjorde det för att han tyckte om mig och jag får verkligen hoppas att det är sant. Att få något av en riktigt bra vän är ju inte helt fel och Daniel är den första som har gett mig något sådant. Jag är verkligen glad över att han började spela showdown och att jag därmed har lärt känna honom bättre de senaste månaderna:)

Jag tycker verkligen att det kändes roligt att åka till Milano tillsammans med alla svenskar som följde med dit. Livet skulle vara mycket tråkigare utan dem och de fick mig att skratta en hel del i helgen trots att jag har känt mig ganska ledsen ibland. Min placering är jag inte alls nöjd med men nu är det ju bara att gå vidare och försöka tänka framåt. Mitt mål att bli topp åtta klarade jag inte men jag uppnådde mitt andra mål som ju var att inte komma fyra:) Även om många av er förmodligen skulle säga att det är värre att komma elva än fyra måste jag i alla fall säga att det kändes skönt att inte precis behöva missa att vinna medalj den här gången. Att istället vara väldigt långt ifrån att vinna medalj var inte heller roligt men av någon anledning kände jag mig inte lika ledsen då jag förlorade i lördags som jag har gjort då jag har kommit fyra flera gånger i rad. Nervositeten var också mycket bättre i helgen än på tidigare tävlingar och jag kunde sova mer än fyra timmar varenda natt:) Jag vill avsluta med att skriva att jag är oerhört tacksam över att jag har fått chansen att tävla internationellt. Jag känner verkligen att jag har utvecklats, både som spelare men också som människa, under de år då jag har fått vara med och tävla. Dessutom skulle jag aldrig ha träffat och lärt känna alla de människor jag känner idag om jag inte hade fått vara med och tävla och representera Sverige. Ifall det här var sista gången jag åkte utomlands på en showdowntävling vet jag inte. Det skulle inte förvåna mig om jag inte får följa med någonstans på länge nu med tanke på att jag har placerat mig dåligt på sista tiden. Men vi får se vad som händer i framtiden. Det som har varit kommer jag i alla fall att minnas med glädje.
/Vispen

Kommentarer
Postat av: don Kladde

Du får inte sluta Wischp! tävlingarna skulle bli så mycket tråkigare utan dig! det håller nog dom flesta med om :) Fortsätt att kämpa bara! Att plasera sig 4 på en stor internationell tävling som du gjort tidigare och trea också är inte alls dåligt! Du glömmer även att tala om att du ligger tvåa på den officiella världsrankingen ju! Du måste bara börja tro mer på dig själv och få bättre självförtroende så ska du se att du kommer gå och vinna en stor tävling förr eller senare :) kramar

2011-05-03 @ 10:35:21
Postat av: Jonas Jakobsen

Kämpa vidare vispen!



Kommer du på org.träffen i Göteborg?



/Jonas

2011-05-03 @ 11:30:41
URL: http://jonte85.blogg.se/
Postat av: Ismen

Vispen, jag tyckerinte att du skall sluta med det du tycker är allra roligast. Ibland har man riktigt dåliga dagar, men det har vi alla. Att du är besviken på att komma på elfte plats är självklart förståeligt, då du har placerat dig så bra under tidigare tävlingar. Men du måste också, precis som Claudio skriver, tänka på att du har gjort riktigt bra ifrån dig på de andra tävlingarna. Det är bra att du reflekterar över vad det är som gick dåligt. Nu återstår det bara att jobba på det, och se till så att det går bättre för dig. Jag tror på dig!



Kram från "Ismen".

2011-05-03 @ 14:17:11
URL: http://ismen.blogg.se/
Postat av: Emmeli

hej. ja det är hemskt att förlora de vi älskar. tyvär så kommer det att hända alla någon gång i livet. men det var förtidigt för min mamma att lämna oss vilket jag tycker är så orättvist. men man får vara glad för de människor man har kvar och för alla fina minen. hoppas allt är bra med dig:)

2011-05-04 @ 09:18:53
URL: http://emmelij.blogg.se/
Postat av: Johan

Italiensk glass är grymt gott! Minns när vi var i Florens och jag köpte kokosglass. Det var den godaste glass jag någonsin har ätit! :)



Okej, Vispen. Allt är individuellt, men jag kan säga att jag hade inte velat spelat goalball bara för att det är kul. Klart man spelar för att det är kul, men det man tränar för, det är ju att utvecklas, komma ut på tävlingar, spelar matcher och till slut nå den absoluta eliten. Att bara träna för att träna, det tycker inte jag skulle vara kul, för då försvinner själva huvudmålet med varför jag tränar. Men som sagt, allt är individuellt. Att ta en paus kan på ett sätt vara bra, för att göra en restart och tända till på nytt, få tillbaka den där riktigt starka gnistan och viljan, som jag tycker det verkar som du sviktar lite på just nu. Självklart kommer det då bli tufft i början, men å andra sidan kan du då återigen ha den där viljan och motivationen som är så grymt viktig för att nå framgång. Att du ska sluta helt med showdownen tycker jag absolyt inte, för du är duktig Vispen. Du kan om du vill! ÄVen om det har gått sämre sedan i augusti kommer snart ett rejält steg framåt, gissar jag. Förutsatt att du får rätt träning så klart. Ibland känns det som att man inte utvecklas, att man nästan går bakåt istället för framåt, men ge inte upp, fortsätt kämpa, bit dig fast och var envis, så kommer du klara dig över den här spärren, eller vad man ska säga.



Tycker ditt psyke verkar lite bättre än innan. Du säger själv att det kändes bättre, du verkar analysera och reflektera över varför du beter dig som du gör och hur du ska kunna förbättra det. Det är bra. Jättebra! En viktig del i det hela är att ha insikt om hur man själv fungerar, varför och hur man kan träna upp/bort det som inte är bra. Så, jättebra att du verkar ha mer insikt om den biten nu, fortsätt med det och lär känna dig själv, ta reda på ännu mer hur du fungerar och hur du kan förändra dina negativa sidor. Du kommer kara det Vispen, shape up and fight!



SV: Kul att du gillar det!

Det är såfant jag läser i skolan, dramakommunikation. Mycket av det jag behandlar i de där inläggen kommer från boken Oss emellan, av Richard Dimbleby. Finns att tanka ner på TPB, om du har student-id. Inte världens roligaste inläsare, men helt okej.



Att bryta armen är allt annat än skönt kan jag meddela. Hoppas för din skull att du slipper vara med om det, för det är hemskt!



Nej, jag har aldrig sett fullt. Jag såg 10%, vilket inte säger så mycket, tills då, när jag var 14. När jag bröt armen var bara drygt en månad innan jag fyllde 14 och bara någon månad tidigare hade synen försämrats. Det gick väldigt snabbt, man märkte från dag till dag att det blev sämre, även om jag inte fattade vad som höll på att hända.

Innan försämringen såg jag så bra att jag kunde cykla, springa, läsa vanliga böcker med kraftigt förstorande glasögon, ja, i princip allt som seende klarar av. Spelade ju t.ex. hockey tills jag var 10 ungefär.

Efter den där första försämringen, det kom ju en senare också, såg jag ljus, mörker, färger och konturer.

Idag ser jag ingenting. Eller ja, jag ser ljus, fast jag ser det inte. Hänger du med? :)



Du skulle se mig skriva med en hand :) Det går grymt fort. Fråga Albin får du se :)

Jag kan knappt skriva med båda händerna, det går jättelångsamt och blir massa fel... men det är en vanesak, precis som med allt annat. :)



Showdown spelar jag faktiskt med vänsterhanden :)



Kram

2011-05-04 @ 12:10:58
URL: http://schumacher4ever.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Vad heter du? Skriv gärna ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej i bloggen, om du skriver in din e-postadress är det bara jag som ser den)

Har du någon blogg eller hemsida? Skriv gärna in adressen till den om du vill att jag eller andra ska besöka den. URL/Bloggadress:

Här skriver du din åsikt/kommentar:

Trackback
RSS 2.0