Novembers sista dag
Hej!
Hur mår ni? Nu har det redan gått en vecka sen jag bloggade. Jag tycker att det känns som att tiden gått fort trots att jag egentligen inte gjort särskilt mycket förutom att leva. Mitt humör har varit ganska skiftande, jag har haft svårt att sova på nätterna och drömt en del jobbiga saker. Men men, jag mår ändå helt okej och det känns skönt att äntligen ha någonstans att vara på vardagarna:)
Såhär i skrivande stund märker jag att jag har svårt att minnas vad som hänt den senaste veckan, vilket alltså visar två saker, att jag borde skriva oftare, nu har jag ju flyttat hemifrån och allt, och att jag börjar bli gammal. Ja, om åtta dagar fyller jag tjugoett år. Efter att jag fyllde tjugo bestämde jag mig för att inte få ångest över att jag blir äldre och jag förstår ärligt talat inte varför det finns människor som skäms över sin ålder. Nu brukar det i och för sig mest vara personer som är fyrtio år och uppåt som inte vill tala om hur gamla dem är. Jag respekterar så klart att alla inte vill göra det samtidigt som jag ställer mig frågan varför dessa människor inte är glada över att de levt så pass länge? De har ju hunnit skaffa sig livserfarenhet och upplevt en massa saker som man oftast inte gjort när man är i min ålder. Att man åldras kan man ju dessutom inte påverka, i alla fall inte än. Okej, det är klart att man kan göra mycket för att se yngre ut men kroppen och hjärnan är ändå ett visst antal år och alla kommer ju att dö så småningom vare sig vi vill det eller inte. Men men, nu lämnar jag det och går vidare:)
Förra helgen var lugn. I söndags hälsade jag på en kompis som låg på sjukhus. Sen gick jag på bio på kvällen. Jag tyckte tyvärr inte om filmen. Men men, smaken är som baken delad och mitt sällskap tyckte väldigt mycket om den. Jag har dock kommit fram till att jag inte vill gå på bio igen om man är ojämnt antal. Egentligen var det väl dumt att ens tacka ja till att gå på bio med två killar. Jag menar, killar och män också för den delen kan ju bete sig lite speciellt ibland. Nu menar jag absolut inte att tjejer och kvinnor är några änglar i jämförelse. Nej, vi kan ju så klart också vara på sätt som gör att killar och män definitivt tar avstånd. De jag gick med pratade bara med varandra under hela filmen och struntade i mig, vilket jag tycker var väldigt drygt. Vi fick i alla fall mycket hjälp av personalen på biografen och sådant är ju alltid ett stort plus. Men det lär dröja innan jag går på bio igen. Med tanke på att jag gått på tre filmer bara den senaste månaden, vilket definitivt är någon form av personligt rekord, får det räcka för ett tag.
Den här veckan har jag bland annat varit på kursen som jag går här i Göteborg. Det har tyvärr varit lite rörigt eftersom det är tänkt att kursen ska flytta till ett annat våningsplan och det lär hända mer nästa vecka. En rolig sak är i alla fall att flera stycken lyckades hitta en praktikplats i veckan och jag hoppas att det blir min tur snart. Nu har jag ju nästan varit arbetslös ett helt halvår och inte lyckats hitta något fastän jag tryckt till så gott jag kan. Det där löser sig säkert i slutändan men det är klart att det känns jobbigt att se hur tiden rinner iväg.
I onsdags bestämde jag mig för att åka på en showdownträning. Med tanke på att jag inte har spelat på ett bra tag och jag dessutom ska tävla i svenska cupen imorgon kände jag att jag ville och behövde spela lite. Jag tror i och för sig inte att det hjälpte särskilt mycket och någon toppform är jag inte i. Men jag ska så klart göra mitt bästa under tävlingen och försöka ge mina motståndare bra matcher:) Träningen gick hyfsat i onsdags. Jag mötte mest äldre herrar och de tryckte verkligen till bollen allt vad de hade. Även om precisionen inte alltid var den bästa gav de mig relativt bra motstånd. Jag blev lite extra imponerad av en man som var hela sjuttiosex år gammal och som faktiskt lyckades vinna några träningsmatcher och göra mål på mig när vi spelade:) Förlåt men nu måste jag verkligen springa. Jag bör hinna packa, duscha och umgås en stund med gubbsingen innan jag går och lägger mig. Imorgon bitti bär det av till Trollhättan. Jag lovar att berätta om helgen när jag är hemma igen. Hoppas att ni håller tummar, tår eller vad ni nu vill för mig. Ha hur som helst en fortsatt trevlig helg!
/Vispen
En liten paus
Hej!
Ni har säkert redan märkt att jag knappt uppdaterar bloggen numera. Jag tycker att det är väldigt tråkigt samtidigt som det känns ganska naturligt för mig. På grund av att det inte händer särskilt mycket i mitt liv och det känns som att tiden står ganska stilla, är det svårt att hitta saker att skriva om. Jag kan i alla fall berätta att jag har börjat den studie och arbetsförberedande kursen den här veckan och att jag tror och hoppas att jag kommer att trivas där. Det kommer hur som helst att vara bättre och mer givande än att bara sitta hemma hela dagarna:) Nu får jag äntligen träffa människor, samt stöd i sökandet efter en praktikplats. Jag lovar att berätta mer om hur det går för mig så småningom.
Något boende har jag tyvärr inte hittat ännu men jag tycker att det är bättre att ge det lite tid än att göra något förhastat. Jag vill självklart flytta men inte till vilket pris som helst. Jag funderar över om det hänt något mer sen sist men det har det tyvärr inte gjort. Förra helgen var jag i och för sig på bio och såg två filmer, Call girl och Bröllop i Italien. Call girl upplevde jag som väldigt hemsk medan jag tyckte att Bröllop i Italien var mer underhållande. Kvällen avslutades med en god middag på Jensens. Gubbsingen och Niklas pratade en hel del medan jag mest satt tyst. Det brukar ofta bli så och eftersom jag sällan kommer på något att prata om eller säger vettiga och kloka saker, är jag nog ganska tråkig att umgås med. Men men, jag tycker i alla fall att det var trevligt:)
Den här veckan har varit ganska seg, framförallt den här fredagen då jag verkligen inte gjort mycket alls. Allt har känts jobbigt och tråkigt. Vädret är inte heller det roligaste. Jag var ute på en promenad men gick in ganska fort på grund av att det blåste kallt och regnade. Ikväll har jag i alla fall lagat mat och gjort i ordning några matlådor. Sen gick jag över till Dosse och Ponkidonk en stund. Vi fikade, pratade plus att jag fick hjälp med att boka tågresor, vilket ju var bra. När jag försökte göra det igårkväll lyckades jag tyvärr spärra mitt kort genom att trycka in fel lösenord tre gånger. För att kunna betala igen behöver jag min bankdosa som oturligt nog ligger i mitt rum i Stockholm där den, som ni säkert förstår, inte gör någon vidare nytta. Nu vet jag hur som helst att jag kommer hem till Stockholm både när jag fyller år, till jul och nyår. Det gillar vi, eller hur?:) Ja, eftersom det hunnit bli nytt dygn och det är lördag nu, är det exakt två veckor tills jag fyller tjugoett år och en månad till jul! Det ska jag fira genom att börja lyssna på julmusik från och med imorgon bitti när jag vaknar!
Nej, nu måste jag sova för att inte vända på dygnet. Imorgon ska jag dessutom orka upp relativt tidigt för att åka in till stan en sväng. Vi får se när jag bloggar nästa gång. Det lär dock inte bli av förrän det hänt något extra roligt, tråkigt eller spännande i mitt liv. Ta hand om er!
/Vispen
Nu börjar det äntligen hända grejer
Hej!
Nu har det redan hunnit bli fredag kväll och jag har äntligen hittat ett tillfälle att blogga:) Jag vill börja med att tacka för ert stöd. Det betyder mer än vad jag kan förklara i ord, verkligen!
Och vet ni vad, det har äntligen börjat hända saker. Om det beror på att jag skrev till media eller helt enkelt på att min handläggare hade lite tid över vet jag inte. Jag har hur som helst fått ett beslut på att få gå den arbets och studieförberedande kursen här i Göteborg från och med nästa onsdag:) Beslutet hade tydligen redan fattats i onsdags eftermiddag, när jag låg i sängen och kände mig krasslig. Den goda nyheten nådde mig alltså först igår morse. Nu mår jag bättre och ska se till att fixa lite saker, samt försöka få tillbaka lite av den energi jag haft tidigare. För jag vill verkligen ändra på min livssituation, skaffa mig ett jobb, slutföra en utbildning och så småningom få ett jobb där jag kan göra nytta. Något annat alternativ finns inte. Min önskan är att ha ett jobb som är utvecklande både för mig och andra människor. Jag har, enda sen jag var liten och började gå hos kuratorn på skolan, funderat på att utbilda mig till socionom. Vi får se om det blir det jag bestämmer mig för i slutändan.
Vägen till framgång är inte lätt men jag tänker kämpa, om jag så måste äta nudlar varenda dag!
Tack ännu en gång för ert stöd. Jag vet, precis som ni, att det är många fler än jag som gör mycket för att få hjälp och stöd av till exempel arbetsförmedlingen och att det går segt på sina håll. Jag är fullt medveten om att jag, som haft dagar då jag i princip bara legat i sängen och deppat utan att orka söka ett enda jobb, inte borde säga det här. Men det blir tyvärr inte bättre av att själv bära på all ilska, frustration och besvikelse som man bland annat kan känna när man inte får den hjälp och stöd man förväntat sig. Att prata med sina nära och kära och ha någon att gråta ut hos kan hjälpa väldigt mycket för stunden. Men för att verkligen förändra saker tror jag att det krävs att vi pratar ut och skriver vad vi är med om. Jag kan lova er att jag inte hade orkat skriva ner min upplevelse om det inte var för att min pojkvän i princip tvingade mig att göra det. Och när jag väl satt där och skrev kände jag mig så pass less och arg att jag flera gågner var nära på att radera texten utan att slutföra den. För varför skulle jag skriva och skicka in något? Att arbetsförmedlingen tyvärr inte fungerar som många önskar är ju ingen nyhet. Och vad skulle människor runtomrking mig tycka och tänka? Skulle de be mig sluta klaga och tycka att jag skrivit texten i onödan? Men nej, jag har fått bra respons från nära och kära och till och med från media. Därför hoppas jag att fler som inte är nöjda med sin livssituation eller vad det nu kan vara som skulle kunna bli bättre, skriver om det så att myndigheter i samhället förhoppningsvis fungerar bättre i framtiden. Ert jobb kan, precis som det gjorde för mig, löna sig i slutändan, både för er själva och andra.
Jag har faktiskt känt mig piggare sen jag fick besked om att jag får gå kursen. Igår var dock en väldigt lugn dag då jag mest var hemma och vilade. På kvällen umgicks jag med Dosse och Ponkidonk. Vi drack en massa te och pratade, precis som vanligt. När jag kom hem några timmar senare hjälpte jag gubbsingen med olika saker innan jag gick och la mig. Imorse försov vi oss, vilket var mindre trevligt. Början av den här dagen vill jag helst radera ur hjärnan. Eftermiddagen blev desto trevligare. Då terrade jag Dosse en stund på hennes jobb och när hon jobbat färdigt åkte vi in till stan och fikade. Efter det fortsatte vi till bio Roy och filmfestivalen BLICK. Under festivalen som pågår hela helgen, får man möjlighet att se flera syntolkade filmer, vilket jag så klart tycker är jätteroligt och bra.
Gubbsingen skulle hålla tal och öppna festivalen och eftersom vi ville höra honom fick vi springa för att hinna till bion i tid. Det visade sig att det var fler som var sena och vi hann både hälsa på folk, trycka till vissa av dem och köpa festivalpass innan Reza höll sitt tal. Jag måste erkänna att jag tycker att han lät lite gubbig ibland men med tanke på att han är gubbsing var det ju inte särskilt konstigt:) Reza sa hur som helst bra saker och efter att han hade pratat såg vi en kort film som jag tyvärr tycker hade ett tråkigt slut. Jag kommer hur som helst definitivt att besöka biografen igen imorgon eller på söndag för att se en eller kanske till och med flera andra filmer. Ifall ni befinner er i eller i närheten av Göteborg tycker jag så klart att ni också ska göra det för det är ju inte varje dag man har möjlighet att se syntolkad film på bio:) Ni kan förresten läsa mer om festivalen här:
http://blick.axacoevent.com/sv/
Ikväll har jag äntligen lyckats hitta en varmare jacka. Det tog dock en ganska lång stund och jag var inne i minst tre affärer innan jag hittade en jacka som kändes okej. Jackan kändes i och för sig inte helt perfekt men hade ett bättre pris än de flesta andra jackor jag fastnat för sen jag kom hit för några veckor sen och Med tanke på att jag kan byta till min vinterjacka när jag kommer hem om mindre än en månad, var det priset som fick bestämma den här gången. Nu är jag hemma och har ätit middag, samt pratat med några kompisar. Jag ska se vad gubbsingen håller på med och ta en dusch innan det blir alltför sent. Ta hand om både er själva och varandra och ha en trevlig helg!
/Vispen
Ännu en vecka har gått
Hej kära läsare!
Om det finns någon eller några kvar som fortfarande kikar in här lite då och då vet jag inte! Jag kan ju inte direkt påstå att jag skriver ofta numera. Det har gått en hel vecka sen jag uppdaterade bloggen och det beror helt enkelt på att jag inte har känt för att skriva. En ganska stor del av mig bär på en massa ilska och frustration just nu. Jag brukar ibland känna mig hjälpt av att skriva när jag är arg eller ledsen. Därför kanske jag postar några inlägg här under veckan. Räkna inte med det och inte heller med att inläggen kommer att innehålla något meningsfullt eller intressant. I så fall skriver jag endast för min egen skull. Även om det inte direkt hänt något sen sist kan jag ju berätta det lilla jag gjort:) Jag lever ju fortfarande. Om jag fick bestämma skulle jag dock gräva ner mig någonstans i några veckor för att sedan återuppstå om några månader. Ibland är det synd att sådana saker inte är möjliga att genomföra.
Hur mår ni förresten? Jag hoppas så klart att ni mår bra och att ni har något meningsfullt att göra om dagarna. Jag vet inte var jag ska börja och om jag ens orkar berätta om mitt liv och mina känslor. Jag menar, det finns inte särskilt mycket att säga egentligen då jag känner mig väldigt besviken på vissa saker och inte har mer att göra än för en månad sen. Men vi börjar med lite enklare grejer:) En positiv sak hände i alla fall förra veckan när jag var och besökte skandinaviska hårvårdsinstitutet. Där träffade jag en man som jobbat på samma ställe i över femtio år. Nu är han åttiofem år gammal och orkar fortfarande jobba sex timmar om dagen. Ja, jag måste erkänna att jag blev väldigt imponerad. Mannen, som jag tyvärr glömt namnet på, tittade igenom mitt hår och konstaterade att det växer som det ska och att det är så pass tjockt som det ska vara. Han förklarade även för mig att längden på håret inte har någon som helst betydelse och att jag kan ha hur långt eller kort hår jag vill utan att det påverkar något. Anledningen till att jag bokat tid på hårvårdsinstitutet var att flera personer i min omgivning klagat på att jag fäller en massa hår. Därför var det ju bra att jag kollade ifall allt var som det ska och det känns, som ni säkert förstår, enormt skönt att veta:)
Jag tittar fortfarande efter en varmare jacka eftersom det snart är vinter och det börjar bli väldigt kyligt ute. Jag har bestämt mig för att ta mig in till stan imorgon eller på onsdag för att förhoppningsvis hitta en. I fredags kollade jag i två affärer men ingen av dem hade en jacka som jag fastnade för. Men men, nu när jag inte har särskilt mycket att göra känner jag att det inte gör något ifall jag lägger tid på att leta. Det får ta den tid det tar helt enkelt.
I helgen hände inte mycket alls. Jag misslyckades med att göra en soppa på grund av att jag hade i för mycket vatten. Det var så klart lite irriterande eftersom jag egentligen visste hur mycket vatten jag skulle ha men jag var hungrig och ville få den gjord snabbt. Sådant kan straffa sig ibland men men, det kan inte gå annat än bättre nästa gång jag gör soppa:)
Okej, nu till det som stör mig mest just nu. Jag är tveksam till om jag ens ska orka lägga någon energi på att skriva ner dessa tankar då de bara får mig att känna mig arg, ledsen och maktlös. Men med tanke på att jag tycker att min pojkvän, familj och andra i min närhet har fått höra mig klaga tillräckligt vid det här laget, är det inte mer än rätt att jag väljer att skriva här istället för att låta dem stå ut med min ilska och frustration. Det är ju inte deras fel att jag har det som jag har det just nu och min pojkvän bad mig senast idag att inte klaga inför honom då det varken hjälper honom eller mig utan bara bidrar till dålig stämning. Jag kan inte annat än hålla med honom om det. Just därför väljer jag alltså att skriva ner mina tankar här och kom ihåg, du väljer själv om du vill fortsätta att läsa och ta del av dem...
Ja, var ska jag då börja. Jag vet faktiskt inte. Att lyckas skriva sammanhängande om det här som jag helst av allt skulle vilja förtränga, det är verkligen inte det lättaste. Men jag ska göra ett försök, dels för min egen men också för andras skull. Jag är fullt medveten om att det är fler än jag som går igenom eller har gått igenom det som jag går igenom just nu. Att det kan gå till på det här sättet har jag ingen som helst förståelse för och jag hoppas verkligen på förändring snarast möjligt. Saker löser ju inte sig själva utan för att förändra något krävs det ju att vi skriver och berättar vad vi är med om. När många upplever att en och samma sak fungerar dåligt, ja, då kanske man kan genomföra någon sorts förändring. Det som jag vill ta upp är hur som helst arbetsförmedlingen som jag anser och önskar skulle fungera mycket bättre.
Idag är det exakt fem månader sen jag tog studenten. Hur dessa fem månader redan har hunnit passera har jag svårt att förstå. Jag minns att jag, precis som många andra i klassen, grät på studentdagen. Vi skulle ju lämna gymnasietiden bakom oss, vilket så klart var ett väldigt stort steg. Det fanns vissa som redan vet eller i alla fall tror att de vet, vad de vill jobba med i framtiden. Några hade redan skaffat sig en trygghet genom att få jobb i butiker, restauranger eller liknande. Andra hade kommit in på folkhögskolor eller högskolor. Jag tillhörde dock gruppen av människor som inte hade någon aning om vad som väntade nu. Det enda jag visste var att jag inte längre skulle ha någon skola att gå till utan att jag istället förhoppningsvis skulle komma ut på arbetsmarknaden snart. Plugga vidare vill jag göra så småningom men ser inte det som ett alternativ just nu. För det första är jag skoltrött efter att ha pluggat tretton år, nio år i grundskolan och fyra år på gymnasiet, och tror ärligt talat inte att jag skulle klara av att slutföra ytterligare en utbildning på tre eller fyra år. För det andra är jag osäker på vad jag vill jobba med och vill undvika att plugga någonting i flera år och sedan komma på att det är något helt annat jag vill göra. Att ta studielån är inte heller det roligaste. Jag ser många fördelar med att jobba ett år eller två. Det skulle bland annat göra att jag kom ifrån skolbänken, får erfarenhet av hur det är att ha ett arbete, i lugn och ro kan fundera över och komma fram till vad jag vill utbilda mig till, samt, om jag har tur, kan lägga undan lite pengar varje månad så att jag slipper ta studielån första året under påbörjad utbildning.
Jag hade en underbar studentdag med släkt och vänner. Förutom att de ville fira med mig var det många som gav mig fina presenter, önskade mig lycka till inför framtiden och så vidare. Fastän jag kom i säng väldigt sent den natten beslutade jag mig för att gå upp tidigt dagen därpå. Jag ville nämligen inte vänta med att skriva in mig på arbetsförmedlingen då jag ville göra allt för att få ett arbete så snart som möjligt. Det var många fler än jag som tagit sig till arbetsförmedlingen den dagen och jag fick vänta flera timmar innan jag till slut fick träffa en arbetsförmedlare som skrev in mig i arbetsförmedlingens datasystem. Inskrivningen gick bra och jag kände mig nöjd och glad när jag gick därifrån:)
Senare har det visat sig att jag inte skulle vara lika glad över att ha med arbetsförmedlingen att göra. Då det tydligen bara är vissa handläggare som ansvarar för att hjälpa personer med funktionsnedsättning var jag tvungen att vänta på att en särskild handläggare skulle höra av sig till mig. Jag tycker att det var lite synd då jag trivdes med handläggaren som skrev in mig. Förutom att jag träffat henne innan hade hon dessutom jobbat med personer med synnedsättning. Jag såg hur som helst fram emot att träffa vilken handläggare som helst men störde mig på att jag inte fick träffa min handläggare förrän i augusti. På vårt första samtal hände inget särskilt utan jag fick bara reda på att min handläggare behövde prata med en annan person innan vi kunde gå vidare. Vi bokade in ett möte någon vecka senare och jag fick information om en fyradagarskurs som skulle genomföras på en annan arbetsförmedling i Stockholm. Jag valde att delta på kursen men upplevde tyvärr inte att den gav mig särskilt mycket. De gick mest igenom saker som jag redan kände till. Men det är klart att jag föredrog att vara på kursen framför att sitta hemma och söka jobb. Det var ju i princip det enda jag gjort varenda dag i flera månader utan någon vidare framgång.
Efter fyradagarskursen fortsatte jobbsökandet som vanligt. Jag la ner ett antal timmar om dagen på att leta reda på jobb att söka och sökte allt som jag anser skulle fungera för mig. Det hände så klart att jag blev frustrerad ibland då många jobb kräver att man kan se. Jag vet att det är svårt för alla att få jobb idag men jag kan nästan lova att jag haft jobb om jag varit seende. Möjligheterna hade åtminstone varit mycket större. Då hade jag ju kunnat söka jobb på alla snabbmatsrestauranger, i alla butiker och restauranger jag kunnat komma på medan jag nu inte kan göra det. Det här är jag så klart medveten om och det är just därför som jag känner att jag skulle behöva stöd i jobbsökandet.
Efter att ha funderat ett bra tag kom jag fram till att det kanske kunde finnas en lösning. Jag kände nämligen till en kurs för synskadade som både är studie och arbetsförberedande. Att kursen bara finns i Göteborg ser jag inte som ett problem då jag kände att jag ville göra allt för att ändra på min livssituation. Jag besökte alltså Göteborg, en stad som jag tycker om att vara i, för att besöka kursen. Efter att ha varit där en dag, träffat och pratat med några som går kursen, fattade jag ett beslut. Jag ville börja kursen och tog därför kontakt med min handläggare i Huddinge. Jag fick vänta i nästan tre veckor på att få veta att hon tyvärr inte kunde fatta beslut om en kurs i Göteborg, vilket jag tycker var väldigt lång tid. Direkt efter att ha fått veta det åkte jag till Göteborg igen eftersom min handläggare i Huddinge sa att jag skulle skriva in mig här.
Idag den tolfte november, är det tre veckor sen jag anmälde mig till arbetsförmedlingen i Västra Frölunda och berättade mitt ärende. Handläggaren jag träffade då sa att beslutet skulle vara lätt att fatta och att det förmdoligen inte skulle ta särskilt lång tid. Eftersom det även här finns en särskild handläggare som är till för personer med funktionsnedsättning, behövde jag vänta på att hon skulle fatta beslutet. Jag fick dock skriva på flera papper för att allt sådant skulle vara färdigt och underlätta för handläggaren. Dagarna gick och handläggaren hörde inte av sig. Jag bestämde mig för att själv ta kontakt. Efter några dagars försök fick jag äntligen tag i min handläggare och blev hänvisad att vänta tills hon skulle höra av sig, vilket skulle ske på tisdag eller senast onsdag kommande vecka. När jag inte hade hört något på torsdag eftermiddag ringde jag igen. På fredag eftermiddag ringde handläggaren för att föreslå tid för ett möte den 22 november. Jag skulle alltså behöva vänta i nästan två veckor till innan jag skulle kunna träffa människan. Under telefonsamtalet fick jag även veta att jag inte skrivit på några papper, vilket jag bestämt vet om att jag gjorde vid mitt besök på arbetsförmedlingen i Västra Frölunda. Efter att jag fått det dåliga beskedet och varit arg och stört mig hela helgen, åkte jag till arbetsförmedlingen idag för att fråga om det inte fanns någon annan som kunde ta beslut om kursen men det gick inte. Nej, jag får vänta till den bestämda mötestiden och jag eller dem kan inte göra något för att påskynda ärendet...
Jag känner att jag har gjort allt för att hitta en sysselsättning och få hjälp och stöd för att komma ut på arbetsmarknaden. Förutom att jag hittat kursen på egen hand har jag flyttat till en ny stad. Jag betalar hyra här, behöver lära mig att hitta och ta mig fram, vilket är väldigt krävande och tar tid. Eftersom jag inte har färdtjänst här i Göteborg gör det mig ännu mer begränsad. Åh, ibland blir jag trött och nu känns det inte värt att göra något eftersom det inte verkar spela någon roll. Kom igen, ibland undrar jag var världen är på väg... Det är ju inte för nöjes skull jag väljer att gå den här kursen utan jag gör det för att jag inte ser några andra alternativ då det verkar vara omöjligt för mig att få jobb. Sen kan jag säga att jag är oerhört trött på alla människor som kör över mig hela tiden, tror att jag är mindre vetande och så vidare. Det känns som att folk antingen har fått för sig att jag inte kan något överhuvudtaget eller också tycker de att jag gör fel val i livet och att jag valde fel redan på gymnasiet. Men snälla, om jag inte fått sjunga och hålla på med musik som jag tycker om, då hade jag kanske inte ens klarat av att genomföra gymnasiet med minst godkänt i alla ämnen. Och nej, det är klart att man inte ska välja folkhögskola för det är oseriöst och ger ju inget. Man ska tänka på sin framtid och jag som inte ser och inte kan ta städjobb, jobb i affärer eller på restauranger ska ha insett min begränsning och tänkt på framtiden redan när jag var sexton år. Jag borde ha gått samhälls eller naturlinjen som är bredare och sen borde jag allra helst ha pluggat vidare direkt efter det. Men vad synd då att jag inte tycker om att skriva eller plugga en massa och att jag inte klarat av att nå upp till allas förväntningar, jag får väl skylla mig själv då och gå här utan att ha något att göra. Det får väl folk skratta åt då. Seriöst, jag är trött på mig själv och på många andra också för den delen... Så fort jag kommer på något och ser en ljuspunkt i livet är det alltid någon som ska vara negativ och säga att nej, det klarar du ju inte, du gör fel, sluta klaga nu då och allt det där. Är det så himla konstigt att vara trött på allt ibland? Måste man inte få klaga innan man klarar av att göra något av sitt liv? Jag får inte ens någon ärlig chans någonstans känns det som och det är jag trött på. Många blir ju avskräckta så fort de ser min vita käpp... Nu tycker ni säkert att jag överdriver men jag lovar, det ligger i alla fall lite i det.
Varför är det många som säger att man ska leva sin dröm och allt det där och i nästa sekund att man ska komma ner på jorden och verkligen tänka efter?! Nej, jag blir inte klok på det och nu orkar jag helt enkelt inte bry mig längre. Det känns som att det blir fel vad jag än gör. Människor vill alltid hitta något att klaga på men just nu orkar jag inte höra fler klagomål. Det går inte, jag kommer att gå under då känns det som. Samtidigt är det ju bra att tänka efter innan man gör något och det försöker jag ju göra. Men om det nu är uttänkt att jag ska må såhär och bara leva för att höra hur fel jag väljer och att jag måste vänta länge när jag väl bestämt mig för något, ja, då känns det meningslöst. Plugga engelska utomlands skulle jag behöva men det kostar ju en massa pengar. Volontär skulle jag kunna tänka mig att bli men nej, jag ser ju inte och då blir jag bortsorterad... Kursen jag vill gå nu kostar lite pengar för arbetsförmedlingen och nej, de måste väl fundera om deras budget räcker till. Men är det inte det som är deras mål, att få in människor på arbetsmarkanden? Och unga och funktionshindrade ska vara prioriterade, oj vad prioriterad jag känner mig, eller inte...
Kursen tar kanske slut den sista januari om den inte blir förlängd, vilket man inte vet än, kul... Om saker fortsätter såhär lär jag inte hinna få ett beslut förrän den är slut. Nej, jag vet inte vad jag ska göra för att må bättre. Jag har sökt en massa jobb men inte fått något...
Vissa talade om för mig redan från början att jag kunde söka hur många jobb jag vill men att jag ändå inte ska få något eftersom jag ju inte ser och därmed direkt klassas som sämre, i alla fall i jämförelse till seende personer. Hur kul tror ni att det var att höra det och hur positivt är det? Klart att man ska vara realist, jag är inte den som alltid är positiv heller men ändå. Jag försökte att inte bry mig om vad alla sa och har sökt jobb och kämpat tills nu. Men nu när jag ser att det inte hjälpt och att kanske måste inse att dessa människor har rätt trots allt, ja, då lägger jag ner nu då...
Arbetsförmedlingen är i och för sig bara en av alla saker jag stör mig på just nu men det hade verkligen inte skadat om de som jobbar där var lite mer tillmötesgående. När jag frågade om det inte fanns en tidigare tid fick jag till svar, nej, jag kan inte vara på två ställen samtidigt, som att jag inte förstår det. Jag tycker att den kommentaren bara var onödig och att handläggaren istället väl bara hade kunnat säga, nej tyvärr? Jag skulle kunna göra vad som helst, jobba för nästan inga pengar alls, bara jag fick något att göra och fick känna mig lite meningsfull. Men ingen verkar ju vilja ha mig och varför ska jag då lägga energi på att skriva hundratals personliga brev? För att kanske få jobb om några år. Tyvärr, det hjälper inte mig längre att försöka hoppas och jag orkar inte längre göra allt det här själv. Jag behöver ju hjälp, varför är det ingen som förstår det och tar mig på allvar?! Jag blir så trött, vill bara lägga mig ner och skrika...
I Stockholm finns ingen lösning för mig och därför ser jag ingen mening med att åka dit samtidigt som jag inte har någon lust att betala en massa pengar, bo här för att sedan bli besviken och ledsen. Nej, nu går jag för ingenting blir ju bättre av att jag skriver, inte just nu i alla fall. Arg går inte heller att vara tydligen för ingen verkar ta mig på allvar utan folk bara skrattar åt mig. Vad ska jag göra då?! Jag vet verkligen inte och jag vill inte vara någon som klagar och är ledsen. Jag vill ju få ordning på mitt liv och göra något vettigt av det, utvecklas som människa och även bidra till att andra utvecklas. Det kanske händer någon gång, vem vet:)
/Vispen
Femte november
Hej!
Förlåt för den extremt dåliga uppdateringen. Jag har helt enkelt inte känt att jag haft något särskilt att berätta. Det enda som hänt sen sist är att jag blivit en vecka äldre. November har börjat och igår fyllde min kära syster Lovisa sjutton år. Tänk att hon blir myndig om mindre än ett år. Tiden går verkligen fort, för fort ibland. Jag menar, jag tycker inte att det var särskilt länge sen som jag blev myndig. Det kändes så klart lite tråkigt att jag inte var hemma igår. Men både Nina och jag fyller ju år ganska snart också och vi kanske kan ha något gemensamt firande, vi får se.
Den senaste veckan har gått långsamt. Jag har lagat mat, ätit, sovit, stört mig på att vissa saker tar onödigt lång tid, läst och haft tråkigt. Ja, när man varken jobbar eller pluggar är det svårt att sysselsätta sig hela dagarna. Nu har jag ju i och för sig nyligen bestämt mig för att se om det är möjligt för mig att flytta till Göteborg. Jag letar boende för fullt och har mailat några personer om lägenheter. Vi får hoppas att jag hittar något snart. Jag bor hos min gubbsing så länge och det är ju bra att jag har någonstans att bo medan jag letar. Men eftersom vi tyvärr inte klarar av att bo ihop vore ju det bästa om vi bodde på olika ställen ett tag. Sen får vi se hur allt blir. Om vi fortfarande är tillsammans om ett år kanske vi kan försöka igen.
Förutom att leta boende har jag försökt hitta en varmare jacka. Det går sådär då priserna på jackor ligger mellan 1500-2500 kronor. De pengarna har jag inte och jag får skylla mig lite själv som inte köpt en jacka tidigare. Att höst och vinterjackor är som dyrast nu är ju förståeligt, affärerna vill ju tjäna pengar. Jag får leta vidare och hoppas på det bästa. Att hitta en kör verkar också vara svårare än vad jag hade förväntat mig. Nu har ju nästan hela hösten gått och jag får nog börja någonstans efter jul. Ja, om några veckor kan jag börja lyssna på julmusik, det gillar vi:) Det finns ju jättemånga fina julsånger!
I lördags kväll var jag ute med några vänner. Vi åt middag på restaurang Bamboo där de serverade asiatisk mat. Jag måste erkänna att jag inte riktigt tycker att maten jag åt, den mongoliska buffén, var värd sitt pris. Sen var det svårt att prata med varandra på grund av hög ljudnivå. Det blev som tur var trevligare senare på kvällen när vi gick till Scandic hotell för att dricka något och fortsätta umgås. Gubbsingen och Ponkidonk terrade folk precis som vanligt och jag pratade julmusik med Niklas samtidigt som Bamse slog mig på armen. Det var mysigt, kanske inte att bli slagen på armen men ändå. Nej, nu har jag inget mer att skriva. Nästa gång jag uppdaterar bloggen hoppas jag verkligen att det hänt lite mer. Jag lär åtminstone ha fått besked om kursen då. Ta hand om er!
/Vispen
