Trött på desperata människor...

Hej!
 
Jag är trött och ska snart sova men vet om att jag inte kommer kunna göra det förrän jag skrivit av mig. För mig brukar det oftast hjälpa lite. Nu har jag svårt att hitta ord för att jag känner mig så pass less men åh vad jag stör mig på desperata män. Nu finns det självklart desperata kvinnor också och för mig får egentligen vem som helst vara desperat så länge personen inte ger sig på någon som inte är det och som inte vill bli tafsad på. Jag har som sagt svårt att hitta ord just nu och vet ärligt talat inyr varför vissa människor inte klarar av att bete sig som folk. De flesta tjejer i min ålder, i alla fall de som jag pratat med, har någon gång varit med om att en man försökt tafsa på dem. Det visar ju att det faktiskt är ganska vanligt och därför kanske ni tycker att det här ämnet är uttjatat. Trots att det är relativt vanligt tycker jag definitivt inte att någon ska acceptera att bli tafsad på av en främling.
 
Jag var ute med min älskade gubbsing i fredags, vilket var väldigt trevligt. Vi hade roligt hela kvällen och allt var bra. Eftersom vi kände oss lite osäkra på vägen frågade vi en man om hjälp. Han visade oss till en hiss och gick in i den med oss. När vi står där känner jag plötsligt hur någon drar mig i kinderna. Gubbsingen kan göra mycket skumt men eftersom han aldrig gjort just det frågade jag om det var han, vilket han försäkrade mig om att det inte var. Några sekunder senare känner jag att den främmande mannen klämmer mig på ena bröstet. Min reaktion blir att jag ganska högt säger vad som händer och slår bort hans hand. Gubbsingen sa så klart också åt mannen att lägga ner. Att bli tagen på bröstet av en man som druckit lite väl mycket, det kändes på lukten, var kanske inte värsta grejen men jag tycker att det var obehagligt och accepterade det inte. Jag kände mig äcklig efteråt och var glad över att jag inte var ensam när det hände.
 
Idag hände en annan sak när jag skulle åka hem. Att gå på tåget gick bra och ledsagningen fungerade som den skulle:) När jag kom fram till min plats satt redan en man på platsen bredvid min. Han lät trevlig och sa att jag fick säga till om jag behövde hjälp med något. Jag hade köpt med mig mat och eftersom jag var vrålhungrig åt jag den direkt efter att tågvärden kommit och godkänt min tågbiljett. Maten hade jag köpt på restaurang Andrum i Göteborg, en vegetarisk restaurang som jag verkligen rekommenderar! Mannen som satt bredvid mig pratade mest i telefon och när han inte gjorde det lyssnade han på musik. Ljudet var så pass högt att jag kunde höra exakt vad han lyssnade på och ifall han hade hörlurarna i öronen skulle det definitivt inte förvåna mig om mannen har eller kommer att få tinnitus så småningom. När jag ätit färdigt beslutade jag mig för att sova en stund, lutade mig tillbaka i sätet och slöt ögonen. Jag slumrade till men vaknade tvärt när jag kände något underligt. Det tar några sekunder innan jag förstår vad som händer. Mannen har lagt sin jacka över sig och ett av mina ben, har lagt sin ena hand på mitt lår och har placerat en av mina händer på sin snopp. Jag kan ju säga att jag var helt oförberedd på att något sådant skulle hända och när jag väl förstår rycker jag till och drar till mig handen. Då det inte dröjer länge förrän mannen tar tag i min hand igen, ganska hårt, säger jag åt honom att sluta och att jag faktiskt inte vill. Jag vet, jag kunde ha skrikit, slagit till honom eller gjort något värre men jag var helt enkelt för chockad för att få ur mig mer och handla annorlunda. Usch alltså, jag känner mig fortfarande chockad när jag tänker på vad som hände. Jag menar, vi hade ju knappt sagt hej till varandra och ändå gör mannen sådär. Hur desperat är man inte då? Tänker man överhuvudtaget? Det är ju så pass tragiskt att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta... Att bli tagen på låret av honom och värst av allt, att känna hans snopp under en av mina händer och hans hand ovanpå den som håller på, jag mår illa vid tanken. På grund av att jag ju är blind har jag ingen aning om hur mannen såg ut och det bryr jag mig inte om heller. Jag vill bara försöka glömma det som hände. Mannen skrattade bara lite när jag sa ifrån, drog bort jackan, pratade i telefon och lyssnade på musik resten av resan. Jag satt där, skakade och kunde så klart inte slappna av och somna om igen. Direkt efter att tågvärden ropat ut i högtalarna att vi snart var framme i Stockholm reste sig mannen upp och gick utan ett ord. Ja alltså, jag är arg på mig själv för att jag var så pass mesig för jag vet vad jag borde ha gjort, ni behöver verkligen inte tala om det för mig! Men sen kan jag säga att det är lätt att tala om vad någon annan borde ha gjort och hur dum man varit som inte handlat på ett visst sätt. Det är något helt annat att uppleva själva grejen och eftersom man inte kan vrida tillbaka tiden tänker jag försöka att inte hänga upp mig vid att jag var mesig och störa mig på att jag inte gjorde mer, det hjälpder ju varken mig eller någon annan...
 
Man måste vara stark, alla som är med om sådant här måste försöka vara starka. Fastän vi absolut inte ska acceptera att någon tar på oss mot vår vilja får vi diskutera det här med andra människor och sen kanske vi så småningom blir så pass starka och förberedda nästa gång någon tar på oss att vi faktiskt kan skrika åt personen och få ut vår agression där och då. Jag kan säga att jag inte känner mig det minsta stark just nu. Men det finns ju ett ordspråk som säger att det som inte dödar härdar och det stämmer nog. Nästa gång någon ger sig på mig hoppas jag verkligen att jag vågar och har mod att säga ifrån högt och tydligt och om inte det hjälper skrika eller till och med använda våld. För några månader sen kanske ni minns att jag berättade att en man kom fram och tafsade på mig när jag stod och väntade på en taxi. Den gången vågade jag faktiskt skrika och gjorde allt för att försöka få loss mannens händer från privata delar. Däremot gick jag aldrig så pass långt att jag försökte skada honom men det kanske jag hade gjort om en bil, bilen som fick mannen att springa sin väg, inte kommit körande längs vägen. Några gånger har det hänt att någon tagit mig på brösten när jag varit ute, alltså besökt uteställen och liknande. De gångerna har jag dock sällan förstått vem det varit eftersom personerna bara tagit på mig någon eller några få sekunder innan de släppt mig och gått vidare. Första gången någon gav sig på mig var jag bara tretton år gammal. Man skulle ju nästan kunna klassa mig som barn då och med tanke på att jag förlorade min oskuld på ett väldigt hemskt och tråkigt sätt satte händelsen djupa spår. Okej, nu räknar jag visserligen inte våldtäkten som första gången jag hade sex eftersom jag inte valde det själv men ändå. Jag minns det så väl, att jag även då sa ifrån och försökte frigöra mig men att det inte hjälpte. Nej, jag vet inte varför jag aldrig försökte skada personen som våldtog mig och i och med det kanske man skulle kunna säga att jag får skylla mig lite själv. Samtidigt tycker jag inte att det är rätt att säga något sådant. I så fall är det snarare fel på mig nu som trots att jag blivit tafsad på ett antal gånger, fortfarande inte blivit tillräckligt bra på att säga ifrån. Jag vet, det är illa... Men men, man kan bara bli bättre, eller hur? Nu ska jag försöka sova några timmar. Sådana här människor är inte värda att gråta över, bry sig om eller lägga energi på. Imorgon väntar ett tandläkarbesök och sen hoppas jag att det finns någon som vill träffa mig under eftermiddagen/kvällen. God natt, ta hand om er själva, era nära och kära och alla andra som förtjänar det!
/Vispen

RSS 2.0