Vispen Sjob

Hej!

 

Hoppas att allt är bra med er! Med mig är det sådär eftersom jag känner mig oerhört stressad för tillfället. Imorgon åker jag på kryssning tillsammans med min kära mormor Lia, min mor Nina och min pojkvän Reza. Lia gav mig kryssningen i studentpresent och jag blev så klart väldigt glad över det. Jag har kryssat tidigare men aldrig mer än två dagar. Den här gången är vi borta en hel vecka. Allt har känts bra innan men nu känns det bara sådär. Jag brukar alltid glömma något när jag packar. Det spelar ingen roll hur jag gör eller när jag påbörjar packandet. Att komma ihåg allt verkar vara nästintill omöjligt, i alla fall för mig. Frågan är vad jag kommer att glömma den här gången och hur viktig den eller dessa grejer kommer att vara. Min magkänsla är inte direkt bra. Jag känner mig nervös på ett negativt sätt och vet verkligen inte hur den här resan kommer att bli. Eftersom det är min studentresa eller vad man nu ska kalla det, vill jag så klart att den ska bli bra. Saker brukar ju bli vad man gör dem till och jag ska göra allt för att ha så roligt som möjligt den kommande veckan. Men nu stör jag mig, bland annat på min pojkvän som inte kommer hit i tid. Han fick helt plötsligt väldigt viktiga saker att göra precis dagen innan resan och vägrade låta mig boka om hans tågbiljett eller köpa en ny åt honom för att han skulle kunna komma hit i hyfsad tid. Men nej, det passade sig inte och nu var de flesta tågen fulla förutom ett som går väldigt sent. Om vi har tur är han här mellan åtta och halv nio ikväll. Men man vet ju aldrig, tåget lär säkert bli försenat bara för att jag verkligen vill att det ska vara i tid den här gången. Man vet ju aldrig med SJ. Jag känner verkligen att jag behöver få lite tid med min pojkvän innan vi åker iväg då vi inte direkt har varit särskilt romantiska av oss på sista tiden. Nej, vi har bara haft tid för annat än varandra känns det som. Vi lär inte få många timmars sömn inat. Imorgon bitti ska vi ta oss till hamnen där kryssningen avgår ifrån, checka in våra saker, stå i en massa köer och så vidare. När det väl är gjort, ja, då kanske jag kan pusta ut och förhoppningsvis börja njuta av en resa som jag sent kommer att glömma. Jag har en känsla av att den här resan antingen kommer att bli väldigt rolig eller oerhört seg och tråkig. En sak som jag vet att jag kommer tycka är jobbig är att det inte finns Wifi ombord. Eller okej, det finns Wifi men det kostar cirka femhundra kronor för en timme och går väldigt långsamt. Jag erkänner, jag är beroende av att använda mig att Internet tack vare alla sociala medier, bloggar, mail, musik och liknande. Hur jag ska kunna klara mig utan Internet i en hel vecka förstår jag verkligen inte. Okej, nu kanske jag blir så illa tvungen. Men hur roligt kommer jag att ha om jag ska sakna det hela resan? Jag har lovat mig själv att högst lägga tusen kronor på Wifi under resan. Det motsvarar alltså endast två timmars uppkoppling mot ett långsamt trådlöst nätverk. Mer än så har jag inte råd med. Nu är det ju så att människor har klarat sig utan Internet tidigare och det här handlar inte om att jag inte tror att jag kommer att överleva. Men nu känns en dag utan facebook, twitter och spotify väldigt konstig och jag undrar som sagt om jag kommer kunna njuta av resan nu när jag kommer att sakna dessa saker så pass mycket. Men men, jag kommer att ha tid att umgås med min mor, mormor och pojkvän. Med tanke på att Reza och jag inte har haft särskilt mycket tid för varandra på sista tiden och det mest känns som att vi tjafsar om allt och inget, kanske vi behöver den här resan nu. Man kan ju bara hoppas att jag står ut med honom en hel vecka och att det inte blir för mycket att vara nära varandra under en så pass lång tid. Vi har visserligen setts över en vecka tidigare men aldrig på det här sättet. Nu kommer vi att dela hytt, behöva samsas om ett relativt litet utrymme och vara tillsammans i princip 24/7. Men det är bara att gilla läget. Om vi någon gång ska flytta ihop i framtiden måste vi åtminstone kunna ha roligt när vi reser bort. Nästa lördag är vi hemma igen och dagen därpå åker jag till Göteborg. Jag saknar staden, mina vänner och alla andra trevliga människor som bor där. I Göteborg kommer jag att bo hos min kära, vilket faller sig naturligt eftersom han ju är min kära. Vi får se om vi är lika kära efter resan och dagarna i Göteborg eller om vi har insett att vi inte vill leva tillsammans då, ingen vet utan det får framtiden utvisa. Men det är klart att jag hoppas det för jag tycker om Reza väldigt mycket! Om jag fick bestämma skulle jag träffa honom mycket oftare och vi skulle inte ha det här långa avståndet mellan Stockholm och Göteborg. Men i verkligheten ser det inte ut som jag vill och det är mycket på grund av det himla avståndet som vi blir osams. Jag blir ledsen bara för att han inte kommer den tid som vi hade bestämt från början. Om vi hade bott närmare varandra hade jag inte brytt mig om att han blev mellan åtta och tio timmar sen, i alla fall inte på en vanlig dag. Vi hade ju kunnat ses dagen därpå eller nästan när som helst. Men nu däremot blev jag jätteledsen eftersom jag hade sett fram emot en dag i Stockholm tillsammans med honom. När man inte ses särskilt ofta är det klart att man bygger upp förväntningar och om det inte blir som man har planerat, hoppats och väntat på så länge, då blir det jobbigt. Nu är det okej eftersom jag kommer att få en hel vecka med min kära om han nu kommer hit som planerat. Då är det inte hela världen att han blir sen. Men om det hade handlat om en helg eller bara en dag, ja, då hade tio timmar spelat väldigt stor roll. Men men, jag ska inte klaga för det varken förbättrar eller förändrar.

 

Sen jag bloggade senast har jag knappt gjort någonting överhuvudtaget. Det enda roliga som har hänt är att jag fick uppleva allsång på Skansen live i tisdags. Jag åkte dit tillsammans med Ida och Annamaria och vi hade en trevlig kväll tillsammans. Vi sjöng med i låtarna och jag uppskattade att se både Måns Zelmerlöw och Tomas Ledin. Däremot störde jag mig på att människor tydligen störde sig på att jag jublade efter låtarna. Det tycker jag att man ska kunna göra utan att folk ska klaga. Om man är känslig för sådant kan jag tycka att man ska ha med sig öronproppar och att man dessutom borde fundera över varför man väljer att vara på plats under ett sådant här program. På sin tv kan man ställa in ljudet som man vill ha det men om man är på plats tycker jag att man måste räkna med att folk jublar. Jag har varit på många konserter där folk har jublat/skrikit oavbruet. I tisdags jublade jag endast efter låtarna, vilket jag tycker att man ska ha full rätt att göra.

Det värsta var att ingen bad mig att vara tystare. Nej, folk hade tydligen bara tittat på mig och hållit för öronen. Annamaria fick säga till mig och eftersom jag inte orkade höra henne tjata om det, jublade jag något tystare efter en stund. Men jag tycker att om man nu verkligen vill att någon ska vara tystare kan man faktiskt öppna munnen och tala om det och då säga det på ett snällt sätt. Om människorna som inte skrek lika högt och de som inte skrev överhuvudtaget skulle testa att göra det, tror jag dessutom att de skulle känna att de hade roligare. Jag tycker att det hör till att jubla högt och att man ska vara lite hes när man har varit på konsert eller liknande. Om folk ber en att vara lite tystare anser jag inte att man ska behöva vara det utan att människor snarare borde lära sig att det fungerar på det här sättet på spelningar. Klart att man kan tänka på det och kanske lyssna om någon ber en lite snällt men för i allsin dar. Om ens idol eller någon annan duktig sångare/sångerska sjunger, om någon gör mål under en match eller gör något annat man gillar, måste man väl få jubla?! Människor borde sluta vara så himla hårdkokta. På vår bänk klappade folk lite försiktigt i händerna. Vissa jublade men långtifrån alla och det lät inte heller som att folk sjöng med i allsångerna. När jag gungade i takt till låtarna med mina vänner och sträckte ut handen mot personen som satt bredvid mig tog han aldrig min hand. Bara det visar ju på att människor är tråkiga. Okej, alla är olika och det respekterar jag. Jag lät personen bredvid mig sitta där och tvingade honom aldrig att gunga i takt tillsammans med mig och alla andra som gjorde det. Men kom igen, när man går på konsert vill man väl känna gemenskap med andra också och inte bara sitta där i sin egen lilla värld? Man vill väl gunga i takt, sjunga med, dansa och bara skrika högt lite då och då? En konsert utan sådant är för mig ingen bra konsert. Okej, det beror så klart lite på vilken sorts musik man lyssnar på. Om det handlar om klassisk musik kanske man inte direkt gungar med i musiken medan jag däremot tycker att det känns självklart att göra det under en allsångskväll! Ni får tycka vad ni vill om det här, jag kommer inte att ändra åsikt. Men kommentera gärna och säg om ni tycker att jag är ute och cyklar. Jag respekterar allas åsikter. För att jag ska ha roligt behöver jag som sagt få jubla, sjunga med och dansa, så är det:)

 

När programmet var slut blev jag ledsen över att jag inte fick träffa Måns eller någon annan av artisterna. Det brukar man nämligen få göra i vanliga fall men på grund av att Tomas Ledin sjöng väldigt länge fanns ingen tid till sådant. Artisterna var trötta, vilket jag så klart har full förståelse för då det krävs mycket energi för att orka sjunga och underhålla sin publik. De hade dessutom repat hela dagen inför sändningen. Men det är klart att jag gärna hade träffat både Måns och tomas, framförallt Måns. När jag äntligen hade tagit mig fram till scenen, vilket tog lite tid då jag fick göra det själv, mina vänner orkade inte hålla på med sådant där, pratade jag med en som jobbat under kvällen. Han var trevlig men när han sa att det tyvärr inte fanns möjlighet att träffa Måns, ja, det är klart att det kändes tråkigt. Det får bli en annan dag. Som jag har skrivit tidigare kommer jag att göra vad jag kan för att få träffa Måns fler gånger. Det är många som pratar om hans skägg och säger att det ser oerhört härligt ut. Jag skulle verkligen vilja se/känna hur det ser ut för det verkar vara finare än många andras skägg. Undrar om jag hinner se ytterligare ett allsångsprogram i sommar. Det blir tajt med tanke på att jag är på kryssning nästa vecka och i Göteborg veckan därpå. Men under det sista programmet som sänds den fjortonde augusti kanske jag kan vara på plats. Då hoppas jag att programmet slutar lika tidigt som vanligt så att jag får möjlighet att träffa Måns efteråt. Om jag inte får det vet jag inte när nästa tillfälle kommer. I tisdags fick jag höra att det var flera som hade sovit på Skansen för att få bra platser under dagen och sändningen. Jag hade definitivt kunnat göra en sådan sak, dels för att få träffa andra musikintresserade och lära känna dem och dels för att chansen att träffa Måns skulle öka. Jag skulle dessutom vilja ha en ståplats nästa gång. Bänkarna är bra för att man kan sitta ner men nackdelen med att ha en plats där är att man inte kan ställa sig upp och dansa och att människor dessutom verkar vara mycket mer taggade på ståplatserna. Att trängas för att komma så nära scenen som möjligt skulle jag inte ha något emot för det hör ju till. Det är klart att man vill stå så långt fram som möjligt och att man måste vara beredd att kämpa lite för att få göra det. Frågan är bara om det finns någon som skulle vilja göra något sådant här med mig. En nackdel med att vara blind är definitivt att man har svårare att hitta på nya ställen och att man dessutom inte kan se kändisarna utan att man måste få hjälp med det och att hinna springa fram till dem. Jag är säker på att jag hade tyckt om att göra galna saker, inte bara följa efter kändisar, om jag hade kunnat se och att jag hade haft bättre möjligheter att göra det då. Men nu är det som det är och i sådana här situationer avskyr jag verkligen att vara blind! Det suger stenhårt och känns orättvist på många sätt!

 

Jag missar väldigt mycket på grund av att jag inte ser och vet om att det finns folk som tycker att det är jobbigt och svårt att ha med mig ibland. Så har det i alla fall varit tidigare i mitt liv. När jag har påpekat det här för andra människor har det sällan varit någon som har erkänt att de faktiskt tycker att det kan vara jobbigt. Men det kan märkas tydligt i praktiken och jag minns särskilt de gånger när folk skulle iväg på auditions, konserter eller liknande. Då har det hänt att människor antingen har sagt att de inte har vetat om de ska dit eller att de inte ska dit. När jag sedan har hört att de varit där ändå, utan att prata med mig trots att jag har bett dem. Ja, då är det klart att jag har känt mig ledsen. Klart att jag inte kan skylla allt på att jag är blind, allt handlar verkligen inte om det. Det finns människor som man helt enkelt inte vill umgås med och istället för att vara ärlig och säga det rakt ut är det många som väljer att dra till med något undvikande svar eller att ljuga personen rakt upp i ansiktet. Åh vad jag avskyr sådant! Förlåt men jag blir verkligen arg när jag tänker på det... Saken är bara den att jag märker att många blir osäkra så fort de ser min käpp och att jag, på grund av att jag inte ser, inte kan göra vissa saker själv. Att jag är beroende av andra människor ibland är ett faktum. Det finns så klart de som har det värre än jag och jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, det hjälper varken dem eller mig. Ibland tycker jag synd om mig själv, precis som vem som helst kan göra. Jag tror att de allra flesta tycker synd om sig själva lite då och då, eller hur? Jag tänker hur som helst se till att min synskada inte blir ett större hinder än nödvändigt. Om det nu skulle vara så att jag måste försöka träffa Måns själv, om jag inte hittar någon som kan hjälpa mig, då tänker jag försöka göra det. Ni kanske tycker att det låter som en småsak men för mig är det stort och jag vill gärna träffa honom och eftersom han råkar vara känd kan det vara svårt. Men jag ska se till att lyckas med det. Jag har fått nog av att inte ens försöka. När jag var liten lärde jag mig att spela Game boy genom att höra vad som hände i spelen, vilket gick ganska bra efter ett tag. Samma sak gällde tv-spel. Jag var ingen sportmänniska men om jag hade varit det hade jag förmodligen spelat både fotboll eller innebandy med mina kompisar. Idag gillar jag att sjunga, vilket inte är något problem. Showdown är ju en sport för synskadade och där är man till och med tvungen att använda ögonbindel för att det ska bli rättvist. Sen tycker jag om att gå på konserter och träffa de som jag tycker är duktiga på att sjunga och som verkar trevliga. Det kan jag också göra, där behöver jag dock lite hjälp men bara lite. Jag förstår så klart att det kan vara svårt. Om jag till exempel skulle vara med en eller flera fullt seende personer och de plötsligt skulle få syn på någon som de gillar, skulle risken vara ganska stor att de sprang ifårn mig. Den situationen har jag varit i ett antal gånger. Jag kan så klart också springa men däremot tar det ju längre tid att släpa omrking på mig som inte ser plus att det kan vara opraktiskt i just sådana situationer. När man ser någon som man tycker om blir man ju dessutom lite påverkad av det, i alla fall jag. Jag kan ha svårt att tänka på annat. Om jag hade kunnat se och det skulle handla om en sådan sak som att ledsaga någon när jag visste att någon av mina idoler var i närheten. kan jag definitivt erkänna att jag förmodligen inte hade kommit ihåg att göra det.

 

Men men, tiden går fort och min pojkvän ringde precis för att säga att han sitter på tåget nu. Det står dock helt stilla, precis som jag misstänkte att det skulle göra. Undrar hur försenad Reza blir... Han lär hur som helst vara framme innan fartyget åker från Stockholm imorgon:) Jag ska packa det sista nu och även se till att äta något innan jag åker och hämtar min kära. Som jag skrev tidigare kommer det inte att finnas internet ombord på båten och därför har jag ingen möjlighet att blogga under resan. Tidigare har man kunnat sms-a korta blogginlägg till blogg.se men den funktionen har inte fungerat på sista tiden och den kanske inte är aktiv längre. Men men, jag kommer hur som helst att ta med mig datorn under resan så att jag kan skriva lite om varje dag. En sådan här resa vill jag så klart minnas och kunna läsa om i framtiden. Hoppas nu att ni får en underbar helg och att ni har möjlighet att göra något roligt då eller någon gång under nästa vecka! Kram!

/Vispen