Hej!
Min sista tid i Vietnam gick alldeles för fort. Jag hann i alla fall göra det mesta jag önskade, gå i butiker och köpa några sista souvenirer. Nams familj gav mig ett hornsmycke som jag verkligen uppskattade. Promenera och höra alla gatuljud, åka moppe och cyklo, äta en massa god mat, jag åt chaka, den där fiskrätten jag berättat om i ett tidigare inlägg. Igår testade jag någon sorts ål som jag tyvärr inte tyckte särskilt mycket om. Jag avslutade resan med att äta färska vårrullar vilket kändes helt rätt! Jag drack ett antal färska juicer och smoothies, det samt all färsk frukt kommer jag sakna något enormt! Sista kvällen lyssnade vi på när ett liveband spelade och innan vi åkte hem igår hörde vi en synskadad man sjunga vietnamesiska låtar. Vi köpte några småsaker av honom och gav lite mer pengar än vad sakerna kostar. Att sätta sig i en taxi som skulle ta oss till Vietnams flygplats kändes oerhört tråkigt och ledsamt...
Nu sitter jag på ett flygplan på väg tillbaka till Sverige. Det känns konstigt att snart komma hem till det jag lämnade för två veckor sedan. Allt var annorlunda där borta på andra sidan jorden och även om jag kanske inte tyckte om alla skillnader måste jag erkänna att jag inte alls längtat hem. För vad har jag egentligen att komma hem till? Jag har i och för sig förhoppningsvis några som väntar på mig. Men något arbete att gå till har jag inte och förutom att jag återgår till att söka en massa jobb behöver jag bland annat ta tag i min överklagan till förvaltningsrätten eftersom kommunen avslagit min ansökan om lSS och kontaktperson. Så jag kan lova att jag, om jag haft visum, definitivt bokat om min flygbiljett och åkt hem senare. Kajsa har inget jobb förrän i sommar och hon planerar att stanna i Asien tills dess. Det kanske är nu när jag inte har något jobb, familj och så vidare som jag borde resa och se världen. Min syster var även hon nyligen i Asien i fyra månader. Jag önskar verkligen att jag får chansen att göra något sådant i mitt liv. Men med tanke på att jag är blind medför ju det en hel del svårigheter och jag skulle tyvärr vara beroende av andras ögon under en sådan resa. Den här gången var det Nina som stod för Kajsas vistelse, både flygbiljett och boende, vilket ju fungerade nu när vi bara var borta två veckor. Om vi varit borta flera månader hade ju däremot en sådan sak varit nästintill omöjlig att ordna. Det känns himla segt att ha funktionshinder ibland och ja, i det här fallet är det verkligen hinder och ingen funktionsnedsättning som vissa föredrar att kalla det. Men men, nu ska jag inte klaga mer och jag hoppas verkligen inte att någon av er missförstår mig. Jag är självklart jätteglad över att ha fått möjligheten att åka till Vietnam och att resan äntligen blev av! Hela eller i alla fall en stor del av mitt hjärta vill åka tillbaka dit om inte alltför lång tid. Det får i alla fall inte dröja tjugofyra år tills nästa gång.
Jag kommer att sakna i princip allt, den härliga stämningen som alltid fanns när vi gick omkring på gatorna. Alla lukter som förändrades i vartenda andetag. Trafiken och alla tutande bilar, hur kommer jag att känna nu när allting blir mycket tystare igen? Människorna som var så öppna och trevliga, alla spontana samtal som uppstod på gatorna samt alla glada försäljare som sålde allt mellan himmel och jord. Känslan av att faktiskt ha råd med saker och ting och att inte behöva avstå något på grund av begränsad ekonomi. Den vietnamesiska musiken som vi kunde höra från diverse högtalare och ibland live. Vietnams fantastiska mat som jag tycker är hundra gånger godare än svensk husmanskost. Hanoi in guesthouse, hotellet där vi bodde, alla goda hotellfrukostar och till och med sängen som jag tyckte var oerhört hård att sova på i början. Värmen och att kunna gå i bara t-shirt dygnet runt. Det fuktiga klimatet som vi aldrig får uppleva i Sverige.
Ja, listan kan göras hur lång som helst. Eftersom jag ju bloggat om hela min vistelse hoppas jag att jag, dagar då livet känns extra tungt, med hjälp av inläggen kan drömma mig bort en liten stund. Det här har varit den bästa resan jag någonsin gjort och det är ju tyvärr så att det roliga alltid tar slut förr eller senare. Nu fortsätter det "vanliga livet". Tack till er som kikat in här varje dag och följt min resa. Även om jag mest skriver för min egen skull är det alltid roligt att få respons och att se att det faktiskt finns människor som tyckt om att läsa mina reseskildringar. Jag vet inte när jag uppdaterar bloggen nästa gång men ha det så bra som det bara går tills dess och efter det också så klart:)
/Vispen
