Ännu en vecka har gått

Hej kära läsare!
 
Om det finns någon eller några kvar som fortfarande kikar in här lite då och då vet jag inte! Jag kan ju inte direkt påstå att jag skriver ofta numera. Det har gått en hel vecka sen jag uppdaterade bloggen och det beror helt enkelt på att jag inte har känt för att skriva. En ganska stor del av mig bär på en massa ilska och frustration just nu. Jag brukar ibland känna mig hjälpt av att skriva när jag är arg eller ledsen. Därför kanske jag postar några inlägg här under veckan. Räkna inte med det och inte heller med att inläggen kommer att innehålla något meningsfullt eller intressant. I så fall skriver jag endast för min egen skull. Även om det inte direkt hänt något sen sist kan jag ju berätta det lilla jag gjort:) Jag lever ju fortfarande. Om jag fick bestämma skulle jag dock gräva ner mig någonstans i några veckor för att sedan återuppstå om några månader. Ibland är det synd att sådana saker inte är möjliga att genomföra.
 
Hur mår ni förresten? Jag hoppas så klart att ni mår bra och att ni har något meningsfullt att göra om dagarna. Jag vet inte var jag ska börja och om jag ens orkar berätta om mitt liv och mina känslor. Jag menar, det finns inte särskilt mycket att säga egentligen då jag känner mig väldigt besviken på vissa saker och inte har mer att göra än för en månad sen. Men vi börjar med lite enklare grejer:) En positiv sak hände i alla fall förra veckan när jag var och besökte skandinaviska hårvårdsinstitutet. Där träffade jag en man som jobbat på samma ställe i över femtio år. Nu är han åttiofem år gammal och orkar fortfarande jobba sex timmar om dagen. Ja, jag måste erkänna att jag blev väldigt imponerad. Mannen, som jag tyvärr glömt namnet på, tittade igenom mitt hår och konstaterade att det växer som det ska och att det är så pass tjockt som det ska vara. Han förklarade även för mig att längden på håret inte har någon som helst betydelse och att jag kan ha hur långt eller kort hår jag vill utan att det påverkar något. Anledningen till att jag bokat tid på hårvårdsinstitutet var att flera personer i min omgivning klagat på att jag fäller en massa hår. Därför var det ju bra att jag kollade ifall allt var som det ska och det känns, som ni säkert förstår, enormt skönt att veta:)
 
Jag tittar fortfarande efter en varmare jacka eftersom det snart är vinter och det börjar bli väldigt kyligt ute. Jag har bestämt mig för att ta mig in till stan imorgon eller på onsdag för att förhoppningsvis hitta en. I fredags kollade jag i två affärer men ingen av dem hade en jacka som jag fastnade för. Men men, nu när jag inte har särskilt mycket att göra känner jag att det inte gör något ifall jag lägger tid på att leta. Det får ta den tid det tar helt enkelt.
 
I helgen hände inte mycket alls. Jag misslyckades med att göra en soppa på grund av att jag hade i för mycket vatten. Det var så klart lite irriterande eftersom jag egentligen visste hur mycket vatten jag skulle ha men jag var hungrig och ville få den gjord snabbt. Sådant kan straffa sig ibland men men, det kan inte gå annat än bättre nästa gång jag gör soppa:)
 
Okej, nu till det som stör mig mest just nu. Jag är tveksam till om jag ens ska orka lägga någon energi på att skriva ner dessa tankar då de bara får mig att känna mig arg, ledsen och maktlös. Men med tanke på att jag tycker att min pojkvän, familj och andra i min närhet har fått höra mig klaga tillräckligt vid det här laget, är det inte mer än rätt att jag väljer att skriva här istället för att låta dem stå ut med min ilska och frustration. Det är ju inte deras fel att jag har det som jag har det just nu och min pojkvän bad mig senast idag att inte klaga inför honom då det varken hjälper honom eller mig utan bara bidrar till dålig stämning. Jag kan inte annat än hålla med honom om det. Just därför väljer jag alltså att skriva ner mina tankar här och kom ihåg, du väljer själv om du vill fortsätta att läsa och ta del av dem...
 
Ja, var ska jag då börja. Jag vet faktiskt inte. Att lyckas skriva sammanhängande om det här som jag helst av allt skulle vilja förtränga, det är verkligen inte det lättaste. Men jag ska göra ett försök, dels för min egen men också för andras skull. Jag är fullt medveten om att det är fler än jag som går igenom eller har gått igenom det som jag går igenom just nu. Att det kan gå till på det här sättet har jag ingen som helst förståelse för och jag hoppas verkligen på förändring snarast möjligt. Saker löser ju inte sig själva utan för att förändra något krävs det ju att vi skriver och berättar vad vi är med om. När många upplever att en och samma sak fungerar dåligt, ja, då kanske man kan genomföra någon sorts förändring. Det som jag vill ta upp är hur som helst arbetsförmedlingen som jag anser och önskar skulle fungera mycket bättre.
 
Idag är det exakt fem månader sen jag tog studenten. Hur dessa fem månader redan har hunnit passera har jag svårt att förstå. Jag minns att jag, precis som många andra i klassen, grät på studentdagen. Vi skulle ju lämna gymnasietiden bakom oss, vilket så klart var ett väldigt stort steg. Det fanns vissa som redan vet eller i alla fall tror att de vet, vad de vill jobba med i framtiden. Några hade redan skaffat sig en trygghet genom att få jobb i butiker, restauranger eller liknande. Andra hade kommit in på folkhögskolor eller högskolor. Jag tillhörde dock gruppen av människor som inte hade någon aning om vad som väntade nu. Det enda jag visste var att jag inte längre skulle ha någon skola att gå till utan att jag istället förhoppningsvis skulle komma ut på arbetsmarknaden snart. Plugga vidare vill jag göra så småningom men ser inte det som ett alternativ just nu. För det första är jag skoltrött efter att ha pluggat tretton år, nio år i grundskolan och fyra år på gymnasiet, och tror ärligt talat inte att jag skulle klara av att slutföra ytterligare en utbildning på tre eller fyra år. För det andra är jag osäker på vad jag vill jobba med och vill undvika att plugga någonting i flera år och sedan komma på att det är något helt annat jag vill göra. Att ta studielån är inte heller det roligaste. Jag ser många fördelar med att jobba ett år eller två. Det skulle bland annat göra att jag kom ifrån skolbänken, får erfarenhet av hur det är att ha ett arbete, i lugn och ro kan fundera över och komma fram till vad jag vill utbilda mig till, samt, om jag har tur, kan lägga undan lite pengar varje månad så att jag slipper ta studielån första året under påbörjad utbildning.
 
Jag hade en underbar studentdag med släkt och vänner. Förutom att de ville fira med mig var det många som gav mig fina presenter, önskade mig lycka till inför framtiden och så vidare. Fastän jag kom i säng väldigt sent den natten beslutade jag mig för att gå upp tidigt dagen därpå. Jag ville nämligen inte vänta med att skriva in mig på arbetsförmedlingen då jag ville göra allt för att få ett arbete så snart som möjligt. Det var många fler än jag som tagit sig till arbetsförmedlingen den dagen och jag fick vänta flera timmar innan jag till slut fick träffa en arbetsförmedlare som skrev in mig i arbetsförmedlingens datasystem. Inskrivningen gick bra och jag kände mig nöjd och glad när jag gick därifrån:)
 
Senare har det visat sig att jag inte skulle vara lika glad över att ha med arbetsförmedlingen att göra. Då det tydligen bara är vissa handläggare som ansvarar för att hjälpa personer med funktionsnedsättning var jag tvungen att vänta på att en särskild handläggare skulle höra av sig till mig. Jag tycker att det var lite synd då jag trivdes med handläggaren som skrev in mig. Förutom att jag träffat henne innan hade hon dessutom jobbat med personer med synnedsättning. Jag såg hur som helst fram emot att träffa vilken handläggare som helst men störde mig på att jag inte fick träffa min handläggare förrän i augusti. På vårt första samtal hände inget särskilt utan jag fick bara reda på att min handläggare behövde prata med en annan person innan vi kunde gå vidare. Vi bokade in ett möte någon vecka senare och jag fick information om en fyradagarskurs som skulle genomföras på en annan arbetsförmedling i Stockholm. Jag valde att delta på kursen men upplevde tyvärr inte att den gav mig särskilt mycket. De gick mest igenom saker som jag redan kände till. Men det är klart att jag föredrog att vara på kursen framför att sitta hemma och söka jobb. Det var ju i princip det enda jag gjort varenda dag i flera månader utan någon vidare framgång.
 
Efter fyradagarskursen fortsatte jobbsökandet som vanligt. Jag la ner ett antal timmar om dagen på att leta reda på jobb att söka och sökte allt som jag anser skulle fungera för mig. Det hände så klart att jag blev frustrerad ibland då många jobb kräver att man kan se. Jag vet att det är svårt för alla att få jobb idag men jag kan nästan lova att jag haft jobb om jag varit seende. Möjligheterna hade åtminstone varit mycket större. Då hade jag ju kunnat söka jobb på alla snabbmatsrestauranger, i alla butiker och restauranger jag kunnat komma på medan jag nu inte kan göra det. Det här är jag så klart medveten om och det är just därför som jag känner att jag skulle behöva stöd i jobbsökandet.
 
Efter att ha funderat ett bra tag kom jag fram till att det kanske kunde finnas en lösning. Jag kände nämligen till en kurs för synskadade som både är studie och arbetsförberedande. Att kursen bara finns i Göteborg ser jag inte som ett problem då jag kände att jag ville göra allt för att ändra på min livssituation. Jag besökte alltså Göteborg, en stad som jag tycker om att vara i, för att besöka kursen. Efter att ha varit där en dag, träffat och pratat med några som går kursen, fattade jag ett beslut. Jag ville börja kursen och tog därför kontakt med min handläggare i Huddinge. Jag fick vänta i nästan tre veckor på att få veta att hon tyvärr inte kunde fatta beslut om en kurs i Göteborg, vilket jag tycker var väldigt lång tid. Direkt efter att ha fått veta det åkte jag till Göteborg igen eftersom min handläggare i Huddinge sa att jag skulle skriva in mig här.
 
Idag den tolfte november, är det tre veckor sen jag anmälde mig till arbetsförmedlingen i Västra Frölunda och berättade mitt ärende. Handläggaren jag träffade då sa att beslutet skulle vara lätt att fatta och att det förmdoligen inte skulle ta särskilt lång tid. Eftersom det även här finns en särskild handläggare som är till för personer med funktionsnedsättning, behövde jag vänta på att hon skulle fatta beslutet. Jag fick dock skriva på flera papper för att allt sådant skulle vara färdigt och underlätta för handläggaren. Dagarna gick och handläggaren hörde inte av sig. Jag bestämde mig för att själv ta kontakt. Efter några dagars försök fick jag äntligen tag i min handläggare och blev hänvisad att vänta tills hon skulle höra av sig, vilket skulle ske på tisdag eller senast onsdag kommande vecka. När jag inte hade hört något på torsdag eftermiddag ringde jag igen. På fredag eftermiddag ringde handläggaren för att föreslå tid för ett möte den 22 november. Jag skulle alltså behöva vänta i nästan två veckor till innan jag skulle kunna träffa människan. Under telefonsamtalet fick jag även veta att jag inte skrivit på några papper, vilket jag bestämt vet om att jag gjorde vid mitt besök på arbetsförmedlingen i Västra Frölunda. Efter att jag fått det dåliga beskedet och varit arg och stört mig hela helgen, åkte jag till arbetsförmedlingen idag för att fråga om det inte fanns någon annan som kunde ta beslut om kursen men det gick inte. Nej, jag får vänta till den bestämda mötestiden och jag eller dem kan inte göra något för att påskynda ärendet...
 
Jag känner att jag har gjort allt för att hitta en sysselsättning och få hjälp och stöd för att komma ut på arbetsmarknaden. Förutom att jag hittat kursen på egen hand har jag flyttat till en ny stad. Jag betalar hyra här, behöver lära mig att hitta och ta mig fram, vilket är väldigt krävande och tar tid. Eftersom jag inte har färdtjänst här i Göteborg gör det mig ännu mer begränsad. Åh, ibland blir jag trött och nu känns det inte värt att göra något eftersom det inte verkar spela någon roll. Kom igen, ibland undrar jag var världen är på väg... Det är ju inte för nöjes skull jag väljer att gå den här kursen utan jag gör det för att jag inte ser några andra alternativ då det verkar vara omöjligt för mig att få jobb. Sen kan jag säga att jag är oerhört trött på alla människor som kör över mig hela tiden, tror att jag är mindre vetande och så vidare. Det känns som att folk antingen har fått för sig att jag inte kan något överhuvudtaget eller också tycker de att jag gör fel val i livet och att jag valde fel redan på gymnasiet. Men snälla, om jag inte fått sjunga och hålla på med musik som jag tycker om, då hade jag kanske inte ens klarat av att genomföra gymnasiet med minst godkänt i alla ämnen. Och nej, det är klart att man inte ska välja folkhögskola för det är oseriöst och ger ju inget. Man ska tänka på sin framtid och jag som inte ser och inte kan ta städjobb, jobb i affärer eller på restauranger ska ha insett min begränsning och tänkt på framtiden redan när jag var sexton år. Jag borde ha gått samhälls eller naturlinjen som är bredare och sen borde jag allra helst ha pluggat vidare direkt efter det. Men vad synd då att jag inte tycker om att skriva eller plugga en massa och att jag inte klarat av att nå upp till allas förväntningar, jag får väl skylla mig själv då och gå här utan att ha något att göra. Det får väl folk skratta åt då. Seriöst, jag är trött på mig själv och på många andra också för den delen... Så fort jag kommer på något och ser en ljuspunkt i livet är det alltid någon som ska vara negativ och säga att nej, det klarar du ju inte, du gör fel, sluta klaga nu då och allt det där. Är det så himla konstigt att vara trött på allt ibland? Måste man inte få klaga innan man klarar av att göra något av sitt liv? Jag får inte ens någon ärlig chans någonstans känns det som och det är jag trött på. Många blir ju avskräckta så fort de ser min vita käpp... Nu tycker ni säkert att jag överdriver men jag lovar, det ligger i alla fall lite i det.
 
Varför är det många som säger att man ska leva sin dröm och allt det där och i nästa sekund att man ska komma ner på jorden och verkligen tänka efter?! Nej, jag blir inte klok på det och nu orkar jag helt enkelt inte bry mig längre. Det känns som att det blir fel vad jag än gör. Människor vill alltid hitta något att klaga på men just nu orkar jag inte höra fler klagomål. Det går inte, jag kommer att gå under då känns det som. Samtidigt är det ju bra att tänka efter innan man gör något och det försöker jag ju göra. Men om det nu är uttänkt att jag ska må såhär och bara leva för att höra hur fel jag väljer och att jag måste vänta länge när jag väl bestämt mig för något, ja, då känns det meningslöst. Plugga engelska utomlands skulle jag behöva men det kostar ju en massa pengar. Volontär skulle jag kunna tänka mig att bli men nej, jag ser ju inte och då blir jag bortsorterad... Kursen jag vill gå nu kostar lite pengar för arbetsförmedlingen och nej, de måste väl fundera om deras budget räcker till. Men är det inte det som är deras mål, att få in människor på arbetsmarkanden? Och unga och funktionshindrade ska vara prioriterade, oj vad prioriterad jag känner mig, eller inte...
 
Kursen tar kanske slut den sista januari om den inte blir förlängd, vilket man inte vet än, kul... Om saker fortsätter såhär lär jag inte hinna få ett beslut förrän den är slut. Nej, jag vet inte vad jag ska göra för att må bättre. Jag har sökt en massa jobb men inte fått något...
 
Vissa talade om för mig redan från början att jag kunde söka hur många jobb jag vill men att jag ändå inte ska få något eftersom jag ju inte ser och därmed direkt klassas som sämre, i alla fall i jämförelse till seende personer. Hur kul tror ni att det var att höra det och hur positivt är det? Klart att man ska vara realist, jag är inte den som alltid är positiv heller men ändå. Jag försökte att inte bry mig om vad alla sa och har sökt jobb och kämpat tills nu. Men nu när jag ser att det inte hjälpt och att kanske måste inse att dessa människor har rätt trots allt, ja, då lägger jag ner nu då...
 
Arbetsförmedlingen är i och för sig bara en av alla saker jag stör mig på just nu men det hade verkligen inte skadat om de som jobbar där var lite mer tillmötesgående. När jag frågade om det inte fanns en tidigare tid fick jag till svar, nej, jag kan inte vara på två ställen samtidigt, som att jag inte förstår det. Jag tycker att den kommentaren bara var onödig och att handläggaren istället väl bara hade kunnat säga, nej tyvärr? Jag skulle kunna göra vad som helst, jobba för nästan inga pengar alls, bara jag fick något att göra och fick känna mig lite meningsfull. Men ingen verkar ju vilja ha mig och varför ska jag då lägga energi på att skriva hundratals personliga brev? För att kanske få jobb om några år. Tyvärr, det hjälper inte mig längre att försöka hoppas och jag orkar inte längre göra allt det här själv. Jag behöver ju hjälp, varför är det ingen som förstår det och tar mig på allvar?! Jag blir så trött, vill bara lägga mig ner och skrika...
 
I Stockholm finns ingen lösning för mig och därför ser jag ingen mening med att åka dit samtidigt som jag inte har någon lust att betala en massa pengar, bo här för att sedan bli besviken och ledsen. Nej, nu går jag för ingenting blir ju bättre av att jag skriver, inte just nu i alla fall. Arg går inte heller att vara tydligen för ingen verkar ta mig på allvar utan folk bara skrattar åt mig. Vad ska jag göra då?! Jag vet verkligen inte och jag vill inte vara någon som klagar och är ledsen. Jag vill ju få ordning på mitt liv och göra något vettigt av det, utvecklas som människa och även bidra till att andra utvecklas. Det kanske händer någon gång, vem vet:)
/Vispen

Kommentarer
Postat av: Irre

Hej Vispen.
Det var ett dystert brev. Jag hoppas att det snart vänder sig till nåt positivt för dig. Men jag tror att det är bra att du "skriver av" dig om motigheterna. Tusen kramar från Irre

2012-11-13 @ 09:22:49
Postat av: emma

first and foremost: Det du skrev i början om ditt hår. Håret har faktiskt extremt mycket med känslor att göra, i alla fall för mig, och jag känner igen mig i det. När jag mådde som sämst hade jag kort hår, som jag hatade över allt annat. det var alltid smutsigt och livlöst och äckligt tyckte jag. sen, nästan samtidigt som min "revolusion", lät jag håret växa. and it was glorious. låt håret tala för bra saker!

och till det andra...jag har bråttom nu, men kan försöka skriva fort. jag ska ju ta studenten nu, och vet vad jag vill göra; skriva. jag ska läsa på folkhögskola, as tupid as that may be, och kommer antagligen misslyckas här i livet. men vi måste hålla modet uppe! som du en gång sa: vi är ju inte direkt bästa vänner, men jag bryr mig. (eller vad du nu sa. det var något liknande iallafall :))

2012-11-13 @ 09:38:57
URL: http://hopelosthead.blogg.se
Postat av: Jonas

Hej Vispen!
Förstår din besvikelse och irritation, det måste vara hemskt jobbigt att inte ha något jobb. Om jag hade varit arbetsgivare i Göteborg hade jag anställt dig direkt. Oturligt nog så är du ju arbetslös i den värsta lågkonjentur i Sverige och särskilt är ju bl.a. västsverige drabbat och stockholmsregionen. Har du kontaktat alla bemaningsföretag som finns? Har du kontaktat SRF. Kontakta ML på US rikskansli hon kan hjälpa dig i dessa frågor så du inte behöver stå helt ensam. Skickar lite av min extra energi som jag får med min fröken I till dig. Hör av dig om du vill boka in en "telefonstund och musikstund". När man har en jobbig period behöver man prata av sig. Ha det bra och ta hand om dig! Kram

2012-11-13 @ 10:47:14
URL: http://www.jonte85.blogg.se
Postat av: Marie

Massor av kramar till dig, kära Visp! Det är klart att u skall få vara arg och klaga, och jag tar dig på allvar. :)

2012-11-13 @ 22:02:23
URL: http://www.ismen.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Vad heter du? Skriv gärna ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej i bloggen, om du skriver in din e-postadress är det bara jag som ser den)

Har du någon blogg eller hemsida? Skriv gärna in adressen till den om du vill att jag eller andra ska besöka den. URL/Bloggadress:

Här skriver du din åsikt/kommentar:

Trackback
RSS 2.0