Det mesta rullar på
Hej!
Hur är det med er? Med mig är det bättre än vanligt. Jag hade i och för sig huvudvärk både i måndags och igår men jag har drömt relativt fina saker på nätterna och har inte haft allt för mycket skolarbete att göra. Det lär det dock bli ändring på de kommande veckorna med tanke på att jag kommer att ha inlämningar och prov i princip alla ämnen. I svenskan har vi både uppsatser och nationella prov, det sista provet i naturkunskap är om några veckor, projektrapporten ska lämnas in efter påsk, jag ska börja jobba med programmet som jag kommer att använda i ljudteknik imorgon och jag behöver dessutom lära mig en massa saker inför det sista provet i musikteori samt öva in nya låtar att sjunga i vokalensemble och klassisk sång. Men det här ska nog gå bra och igår var det bara elva veckor kvar till studenten. Jag är fullt medveten om att det kommer att bli elva svåra veckor men det är det värt. Jag ska gå ut gymnasiet med minst godkänt i alla ämnen, så är det bara!
Ett liv utanför skolan och allt pluggande fösöker jag så klart ha. Det är klart att det är viktigt att plugga men för att må bra tror jag att de allra flesta behöver göra sådant som vi tycker är roligt. I måndags kväll köpte jag en ny vårjacka, det tog tid att hitta en jacka som passade men nu är det gjort och det känns jätteskönt!
På grund av huvudvärk orkade jag inte göra särskilt mycket igårkväll utan jag hade en lugn kväll hemma. En sak tog jag dock äntligen tag i och det var att skicka in ett personligt brev och ett cv till en person som jobbar på Synskadades riksförbund. I höst startar de nämligen ett traineeprogram och eftersom jag tror att jag skulle kunna lära mig mycket av att gå det bestämde jag mig för att skriva en ansökan. Med tanke på att jag varken är van vid att skriva personliga brev eller att gå på arbetsintervjuer förväntar jag mig inte att jag får en plats i traineeprogrammet men det finns ju alltid en liten chans. Chansen att jag kommer med är åtminstone större än om jag inte hade sökt alls och om jag nu verkar tillräckligt intressant för att få komma på intervju får jag försöka se det som en övning. Jag lär ju söka en massa jobb i framtiden och jag måste ju börja någonstans:) Alla behöver ju misslyckas för att nå framgång och jag är säker på att jag kommer kunna göra bättre ifrån mig ju fler intervjuer jag får chansen att gå på. Att skriva ett personligt brev tog lång tid men även det är ju en vanesak och jag hoppas verkligen att jag kommer att bli bättre på det i framtiden. Både min kära mor och min pojkvän var som tur var snälla mot mig och sa att de tyckte att min ansökan såg bra ut. Om de sa så för att de visste hur lång tid jag hade lagt ner på skrivandet och helt enkelt inte hade hjärta att komma med någon kritik eller om de sa så för att de verkligen tyckte att jag hade skrivit bra vet jag inte. Men det spelar ingen roll, ansökan är inskickad och nu kan jag inte göra annat än att hoppas på det bästa. Vad de som läser igenom mitt brev tycker lär jag få veta så småningom och om de inte hör av sig alls får jag ta fram det där brevet någon dag och fundera över vad jag kan ha gjort för fel. Men nu tänker jag vänta några dagar innan jag skriver mitt nästa brev för att förhoppningsvis få tillbaka motivationen och orken att försöka skriva något bra om mig själv. Jag tänker inte ge upp förrän jag har hittat något att göra i höst! Ibland tänker jag på hur roligt det skulle vara att ha ett arbete där jag skulle kunna hjälpa andra människor. Nu studerar jag, jag gör det bara för min egen skull och det är klart att jag oftast gör mitt bästa. Men det är inte alltid lätt att hitta motivationen när jag vet att det jag gör i skolan bara gynnar mig och att det inte hjälper någon annan. När det gäller musik är det i och för sig en viss skillnad för ibland får jag höra att jag lyckas inspirera och beröra andra med min sång, vilket alltid är lika roligt eftersom jag då känner att jag på det sättet har väckt en eller flera känslor hos andra. Det är ju alltid något i alla fall. När allt känns som svårast brukar jag försöka tänka på varför jag lägger ner så pass mycket tid på studierna och att jag faktiskt behöver göra bra ifrån mig för att ha en chans att ha ett jobb som jag trivs med i framtiden. Allt hårt arbete kanske lönar sig i slutändan, det kan man ju i alla fall hoppas. Samhället behöver ju människor som kan hjälpa andra fysiskt och psykiskt och jag hoppas att jag kommer att ha möjlighet att göra det. För att få ett av de yrken som jag drömmer om krävs det ett antal års utbildning efter gymnasiet. Vi får se om jag orkar kämpa mig igenom några år på högskola eller universitet i framtiden. Det kommer förhoppningsvis gå bra när jag väl har praktiserat eller jobbat ett eller två år. Då kanske jag till och med kommer att längta efter att plugga, det hade varit underbart!
Nu måste jag gå till taxin som kommer och hämtar mig när som helst. Ta hand om er själva och varandra!
/Vispen
