Vispen Sjob

Hej!

Varje gång jag går in i min kalender i mobilen blir jag alltid lika förvånad över hur fort tiden går. Fastän vissa dagar känns längre och tråkigare än andra dröjer det inte länge förrän de är över. Vi lever vidare och helt plötsligt får vi kanske uppleva riktigt bra och härliga stunder som får oss att inse att livet faktiskt är värt att leva. Som jag har skrivit tidigare älskar jag att ha saker att se fram emot, att räkna ner dagarna tills det där roliga ska hända och att helt enkelt längta väldigt mycket efter en speciell händelse. Idag känner jag mig riktigt glad eftersom jag förhoppningsvis får uppleva något trevligt redan imorgon. Jag blev jätteglad igår eftermiddag när jag fick ett sms av min kära vän Alireza där det stod att han hade bokat en kryssning till oss. När jag tänkte efter och insåg hur länge sen det faktiskt var som jag åkte kryssning senast tycker jag verkligen att det är på tiden att göra det i helgen! Jag älskar verkligen den speciella stämningen som man alltid brukar känna på kryssningar, att få höra alla glada människor och härliga ljud från till exempel musik och spelautomater och att känna känslan av att vara på en båt! Vi kommer visserligen inte att stanna på båten särskilt länge eftersom vi går av på Åland men jag ser ändå fram emot att få åka iväg i helgen och inte behöva tänka på all skola och träning som väntar kommande veckor. På söndag kväll ska jag tillsammans med Rebecka och Ida lyssna på en spelning med Sofia Karlsson. Även om Sofia inte direkt är min idol tror jag att det kan bli riktigt trevligt:) Att få ha roligt en hel helg utan att ha en massa krav och måsten är nog precis vad jag behöver just nu för även om tiden går fort kan jag ju inte direkt säga att livet alltid har varit lätt på sista tiden.

På något konstigt sätt tycker jag att det känns lite som att dagarna flyter samman och ibland önskar jag att jag kunde stanna tiden för att verkligen hinna reflektera över allt som händer runtomkring mig. Trots att det egentligen inte händer något särskilt i mitt liv försöker jag uppskatta de små sakerna som verkligen kan göra en hel dag. I måndags hade jag till exempel en taxichaufför som både var social och trevlig. Chauffören kände igen mig eftersom han hade sett mig i tidningen och ställde en massa frågor om showdown. Innan jag åkte hemifrån kände jag mig trött men eftersom chauffören faktiskt fick mig att skratta flera gånger och vi hann diskutera en massa intressanta saker, inte bara showdown, gjorde det att resten av dagen kändes bra eller i alla fall helt okej. En annan sak som får mig att tycka om skolan är en del lärare som verkligen får mig att bli motiverad och känna att det faktiskt är någon mening med att plugga och lära mig nya saker. Vokalensembleläraren höll till exempel i en jättebra lektion häromdagen och nu märktes det att de flesta hade pluggat eftersom låten som vi hade tränat in lät riktigt bra! I år har jag ju börjat läsa klassisk sång och jag tycker fortfaande att det känns som ett roligt ämne eftersom jag lär mig nya saker varenda vecka. Svenska B är ett ämne som jag har svårt att uppskatta. Det enda som får mig att orka fortsätta plugga är läraren som nästan alltid förklarar saker på ett sätt som jag förstår. Dessutom brukar läraren märka när vi är trötta, igår bad hon oss till exempel att göra tjugo armhävningar helt plötsligt och det gjorde att de flesta av oss piggnade till:) Musikteorin B är det enda ämnet som jag inte förstår varför jag ska läsa. Hur stor chans är det att jag kommer läsa punktnoter i framtiden? Att jag kommer att jobba med musik känns väldigt osannorlikt och jag blir alltid trött av att hålla reda på alla förtecken, pauser och så vidare. Igår kom Sara till Kulturama för att visa mig ett program samt gå igenom några böcker med mig och jag är säker på att jag hade gett upp och lagt ner om det inte hade varit så att Sara var trevlig. Hon stod ut med mig och orkade förklara saker tills jag förstod trots att det kunde ta väldigt lång tid ibland. Ärligt talat undrar jag varför jag varken är snygg eller intelligent. Jag vet att livet inte är rättvist men varför är det vissa som varken ser bra ut eller har fötts med en hjärna som har kapacitet att lära in saker i normal takt? Det kan man verkligen undra...

Något som tog cirka två och ett halvt år för mig att komma på var vad jag ska göra för projektarbete. Igår ringde min kära vän Miriam och diskuterade det med mig tills jag äntligen kom på något att skriva i min projektplan. Det här med framförhållning är inte direkt min grej för jag skrev färdigt projektplanen igårkväll. Den skulle lämnas in idag och jag hann alltså bli färdig i tid men någon vidare framförhållning var det ju inte. Nästa vecka ska jag prata med läraren om min projektplan och få synpunkter av honom. Jag hoppas verkligen att han godkänner min idé för annars kommer jag att få stora problem igen, vilket jag gärna klarar mig utan. När jag pratade lite kort med läraren idag sa han som tur var att han tyckte att det jag ville göra lät rimligt och föreslog att jag skulle börja jobba så snart som möjligt. Därför ska jag börja samla fakta och hitta någon bra bok att läsa tills nästa vecka och sen får vi se hur jag går vidare.

Träningen känns helt okej. Jag försöker träna på de moment som jag behöver lära mig samt spela långa träningsmatcher för att vänja mig vid det så att jag förhoppningsvis orkar när det väl gäller. Nu är det bara femton dagar kvar tills nästa tävling och jag börjar redan känna mig lite nervös. Jag tror inte att det har hänt något mer sen sist. På kvällarna har jag chattat, pratat i telefon, tränat, tittat på Idol och haft telefonmöte med USS styrelse. Nu ska jag börja titta på några musikprogram som blev installerade på min dator tidigare idag. Det känns riktigt skönt att allt äntligen är installerat nu och att jag kommer kunna hänga med bättre i undervisningen. Jag bloggar igen på söndag eller månad. Ha det underbart tills dess!
/Vispen