Vispen Sjob

Hej!

Nu sitter jag i mitt rum och skriver. Jag packade färdigt för en stund sen men misstänker att jag har glömt en massa saker och ska därför kolla igenom väskan några gånger innan jag åker hemifrån imorgon bitti. Imorgon eftermiddag åker jag till Holland tillsammans med Adde, Claudio, Christoffer och några andra. Även om jag ser fram emot att tävla börjar jag känna mig sådär jobbigt nervös som jag alltid brukar göra inför och under varje tävling. Några av europas bästa spelare kommer att ställa upp den här gången och jag har dessutom sett att det kommer några nya tjejer som tydligen ska vara riktigt duktiga. Jag kan ju inte direkt säga att samtalet som jag nyss hade med en person gjorde mig lugnare eftersom personen sa att han förväntar sig att jag som sämst borde bli sexa i den här tävlingen. Vad är det som säger att det kommer att gå bra för mig bara för att jag råkar ligga bra till på den där himla världsrankingen? Jag anser inte att man får ut särskilt mycket av att läsa den listan. Nya spelare som aldrig har tävlat finns för det första inte med på den plus att alla spelare inte är med på alla tävlingar, vilket gör att de har en sämre placering än vad de borde ha egentligen. Att känna press är alltid lika jobbigt men eftersom jag är den enda tjejen som tävlar för Sverige sätts ju all press på mig. På herrsidan skickar Sverige däremot tre killar och jag tror och hoppas att det ska gå bra för dem:) Ni håller väl tummarna för oss?

Jag känner ärligt talat inte att jag har särskilt mycket att berätta om den här veckan. Många av mina vänner är i Turkiet och jag saknar dem något enormt! Eftersom det är dyrt att ringa varandra har jag istället skickat ett antal sms till Alireza som har berättat lite om vad de gör om dagarna och sagt att alla har det bra:) Även om inte alla mina vänner är i Turkiet har jag känt mig ganska ensam på sista tiden. Det kändes jättebra i helgen när jag fick vara med alla härliga showdownmänniskor men direkt efter att jag kom hem i söndags började jag känna mig ledsen och nedstämd. Dessa känslor har mer eller mindre suttit kvar sen dess och jag förstår verkligen inte vad det är med mig. Om nätterna drömmer jag antingen hemska eller riktigt bra drömmar. Att vakna upp från de hemska drömmarna kan så klart kännas jobbigt medan det nästan kan kännas ännu värre att vakna upp från de riktigt bra drömmarna eftersom jag då inser att det som jag trott att jag precis har varit med om bara var en dröm. Många känslor snurrar runt i mitt huvud just nu. Samtidigt som jag vill kunna lita på människor känner jag mig rädd för at göra det. Att bli besviken och ledsen är enligt mig bland det värsta som finns men sen kanske det faktiskt är så att man måste riskera att få sitt hjärta krossat och verkligen våga lita på andra människor för att både få nya vänner och finna kärleken. Livet består ju både av att känna glädje och besvikelse. Något som verkligen gjorde mig arg, ledsen och besviken var när jag för bara lite mer än en vecka sedan upptäckte att någon hade varit inne i mitt rum. Förutom att personen hade rotat runt på mitt skrivbord, öppnat och stängt mina lådor och rotat runt i mina hyllor hade personen tagit både pengar och godis. Eftersom det inte bara är jag som har blivit av med godis här hemma på sista tiden börjar jag verkligen undra vad som händer. När vi tog upp problemet vid matbordet häromdagen var det varken någon som erkände att de hade tagit något från mig eller någon annan. En person erkände visserligen att han/hon hade tagit godis av mig tidigare utan att fråga eller tala om det efteråt. Att något sådant här skulle behöva hända för att en person ska berätta att han/hon alltså har varit inne i mitt rum när jag inte har varit hemma, kollat efter godis och helt enkelt tagit det, tycker jag är oerhört respektlöst. Jag är nämligen inte den som brukar säga nej när folk frågar mig om de får smaka godis eller låna saker. Det enda jag brukar kräva är dock att jag vill ha tillbaka mina saker lika rena som de var innan och att sakerna som lånas ska läggas tillbaka exakt där de låg tidigare. Att det både har försvunnit väldigt mycket godis och pengar, visserligen bara lite mer än hundra kronor men ändå, ifrån mitt eget rum gör mig väldigt besviken. Att lita på de man bor tillsammans med är något som jag anser borde vara en självklarhet eller ska man behöva låsa dörren till sitt rum för att vara säker på att ingen går in och rotar runt bland ens saker? När man ändå delar allt annat, kök, vardagsrum, toaletter, dusch och mat med resten av familjen borde man väl åtminstone inte behöva oroa sig över att människor rotar runt och tar saker från ens rum?! Sen finns det så klart en risk att någon av Lovisa, Johan eller Edvins vänner skulle ha varit härinne men jag anser verkligen att man borde hålla koll på de man bjuder hem. Att märka ifall ens vänner går in i någons privata rum borde väl inte vara särskilt svårt? Om någon tar en stor dumlekartong, pengar, andra påsar med godis, en duschkräm och kanske även något mer som jag ännu inte har upptäckt har försvunnit, tycker jag att någon borde ha reagerat och sagt ifrån. Pengar kan man i och för sig stoppa i fickorna men dumlekartongen och godispåsarna är jag säker på att man skulle behöva en stor väska för att dölja. Jag är helt säker på att dessa saker har försvunnit vid ett eller högst två tillfällen. Pengar och godis är visserligen bara materiella saker som man kan skaffa sig relativt lätt. Jag är självklart ledsen över att en del av godiset som försvann inte går att få tag på i Sverige och att förlora pengar är inte heller roligt. Det värsta är ändå att veta att någon eller kanske till och med flera personer som det inte ens är säkert att jag känner har varit inne i mitt rum, tittat överallt och tagit det som personen/personerna ville ha. Att ens tänka tanken att göra såhär finns inte i min värld och det här är alltså ytterligare ett bevis på att man tydligen inte kan lita på människor som man trodde att man kunde lita på eller åtminstone ville tro att man kunde lita på. Ingen i huset sa att de hade märkt något av det här, vilket jag har väldigt svårt att tro. När jag var yngre hade jag kompisar i mitt rum ganska ofta och jag kan säga att jag blev besviken flera gånger när jag såg att de antingen hade flyttat på saker eller faktiskt tagit saker av mig. Ska man inte våga bjuda hem sina vänner eller vad är det frågan om? Förlåt men jag tycker faktiskt att jag har rätt att känna mig arg och besviken på sådana här saker... Ni kanske tycker att jag överreagerar men jag kan lova er att man inte blir glad när man märker att någon har stökat ner och tagit saker från ens rum.

Nu är vi inne i oktober månad och det märks verkligen att hösten har börjat. Idag har det blåst och regnat hela dagen. Skolan känner jag mig oerhört trött på för tillfället men jag fortsätter att kämpa på. Vi har inte haft något stort prov än men det första kommer på måndag då vi ska skriva en argumenterande text på svenskan om boken Therese Raquin. Jag har kommit en bit med boken och måste helt enkelt försöka läsa så mycket som möjligt under helgen. Vokalensemblen flyter på och jag tycker att det mesta vi gör känns enkelt, vilket är skönt:) Den klassiska sången har jag däremot större problem med och det känns knappt som att jag gör några framsteg överhuvudtaget fastän jag tränar nästan varje dag. Projektarbetet känns ganska segt men jag har i alla fall kommit igång och börjat läsa om stresshantering och vilka metoder man kan använda för att bearbeta stress. Kvällarna har varit lugna och jag har varit hemma och ätit, pluggat, hjälpt Lovisa med hennes läxor, sjungit och spelat med Lovisa samt packat inför helgen. Har ni gjort något roligt på sista tiden? Jag hoppas som sagt att ni håller tummarna och tänker lite på oss showdownspelare i helgen! Ta hand om er själva och varandra tills jag skriver nästa gång:)
/Vispen