Vispen Sjob

Hej!

Jag har kommit fram till att jag tänker väldigt mycket. tänker gör vi ju alla hela tiden och våra hjärnor får anstränga sig väldigt mycket. En del saker är vi ju medvetna om att vi tänker men när vi till exempel drömmer kan vi ju plocka fram tankar ur vårt omedvetna. Det kan man ju göra på andra sätt också, till exempel med hjälp av hypnos. Jag förstår hur som helst inte hur min hjärna orkar fungera och det gör den inte alltid heller, i alla fall inte särskilt bra. Ibland får jag inte alls saker att fastna och det händer ofta att jag måste läsa en text flera gånger för att komma ihåg dess innehåll. Sådant som inte alls är särskilt viktigt att komma ihåg brukar jag minnas medan jag istället kan ha svårt att minnas sådant som är viktigt och det kan vara lite störnade. Förutom att jag tänker en hel del är jag en person som drömmer väldigt mycket. Jag brukar ibland ha svårt att koncentrera mig och kan lätt drömma mig bort när jag sitter på en lektion i skolan. Det kan hända trots att jag tycker att lektionen är intressant och det jag drömmer om kan handla om i princip vad som helst. Ibland kan det verkligen vara skönt att drömma och komma bort från verkligheten för en stund. På nätterna kan jag ibland önska att jag inte ska behöva vakna upp ur vissa drömmar då de verkligen kan vara helt underbara! Att drömma kan alltså enligt mig vara underbart och hur bra som helst medan det samtidigt kan vara jobbigt, till exempel ifall man drömmer mardrömmar eller ifall man drömmer något man verkligen önskar ska hända men som tyvärr aldrig skulle kunna hända i verkligheten.

Just nu är det många tankar som snurrar runt i mitt huvud och ifall jag skulle skriva allt jag tänkte på skulle det förmodligen kunna bli en eller flera böcker. Ibland önskar jag att jag kunde sluta tänka och att jag skulle kunna slippa känna mig stressad och orolig, bara för en stund. När jag var yngre kunde livet kännas mycket lättare och då visste jag inte om allt jobbigt som skulle hända mig och andra några år senare. Det fanns en tid då jag var så pass liten att jag inte visste vad som händer ute i världen och då jag som sagt knappt oroade mig över någonting överhuvudtaget. En del känslor hade jag ännu inte fått uppleva, till exempel ångest, orättvisor, stress, press och olycklig kärlek. Att vara ledsen kändes inte alls likadant som nu. Då kunde jag gråta över något en stund men efter att ha blivit tröstad kunde jag oftast lätt gå vidare och ganska snabbt sluta tänka på det som gjorde mig ledsen på den tiden. Något jag kunde bli ledsen över då som jag även kan vara ledsen över idag är dock att jag är blind. Jag märkte ganska tidigt i livet att det tog längre tid för mig att göra vissa saker och att jag inte alltid kunde göra saker på samma sätt som seende personer kan. Vissa saker kan jag inte göra överhuvudtaget, till exempel ta körkort. Både när jag var yngre och även idag kan jag känna att det är fruktansvärt orättvist och jobbigt att just jag är blind. Ibland känns det jobbigt att vara annorlunda. När jag var yngre upplevde jag ibland att människor inte ville vara med mig på grund av att jag inte ser och att vissa tyckte att det var jobbigt att umgås med mig eftersom de inte kunde göra eller diskutera vissa saker när jag var med. Jag har svårt att hänga med i vissa typer av samtal, särskilt om personer pratar om sitt eget och andras utseende. Även om det kune hända att någon förklarade hur någon eller något såg ut kunde jag märka att de tyckte att det var jobbigt att behöva förklara sådant och att jag dessutom inte kände att jag fick ut särskilt mycket av den typen av samtal. Samtidigt som jag känner att det ibland kan vara jobbigt att vara blind är jag oerhört tacksam över att jag lever i Sverige och jag vet om att jag har det bra i jämförelse med en del andra synskadade. Sen jag var liten har jag dessutom haft möjlighet att träffa andra synskadade. Jag har alltid tyckt om att åka på läger och tycker verkligen att det kan vara skönt att träffa andra synskadade. Det kan ibland kännas oerhört skönt att prata med andra som ser dåligt om saker som seende personer inte kan sätta sig in i helt och hållet. Även om det finns många som verkligen kan sätta sig in i hur jobbigt det kan kännas ibland tror jag inte att de kan förstå hur det är till hundra procent.

Jag behövde inte ta särskilt mycket ansvar och behövde inte känna någon press när jag var yngre. Människor runtomkring mig ställde helt enkelt inte alls särskilt höga krav. I och för sig har jag alltid varit en tävlingsmänniska och jag har alltid velat göra mitt bästa när jag väl har bestämt mig för något. Men betyg är ett exempel på något som man inte behövde tänka på förrän på högstadiet. I början såg jag fram emot betyg eftersom man får betyg utifrån prestation och efterrsom man behöver kämpa för att få ett högt betyg. Nu känner jag däremot att betyg är ganska jobbigt och det är tyvärr en av anledningarna till varför jag inte tycker om att sjunga lika mycket som jag gjorde för några år sen. Motivationen försvann nästan helt och hållet i cirka två år och även om jag nu känner att det är helt okej att sjunga känner jag fortfarande att betygen gör att jag inte riktigt kan njuta fullt ut av att sjunga i skolan. Att bli äldre och långsamt ta mer och mer ansvar har trots allt inte bara känts jobbigt. Jag kan faktiskt tycka att det kan vara skönt att få bestämma vissa saker själv som jag inte fick bestämma eller kunde påverka för fem eller tio år sen. Jag minns särskilt en gång då jag var ungefär tio år och då jag fick reda på att jag inte kunde få söka efter min biologiska mamma förrän jag fyllde arton år. Då tyckte jag att det kändes som en evighet och tyckte att det var en ganska konstig regel med tanke på att min biologiska mamma kanske levde då men att det ju kunde vara försent när jag väl blev äldre. När jag fick reda på det minns jag hur jag var ledsen och skrek åt det i över en timme. Nu är jag nitton år och det har inte blivit av att jag har försökt söka efter henne men det är något som jag verkligen ska göra i framtiden.

Även om jag ibland har haft perioder i livet då jag har mått väldigt dåligt och då jag har varit ledsen varenda kväll har jag ju hunnit uppleva en massa roliga saker i mitt liv och jag har en hel del underbara minnen. Jobbiga och svåra perioder har vi nog alla i livet och ibland tror jag att vi behöver gå igenom saker som känns svårt för att sedan bli starkare och även för att få uppleva roliga och bättre saker än vad man kanske har upplevt tidigare. Om vi aldrig kände sorg eller smärta tror jag inte att vi skulle kunna känna glädje. Jag tror i alla fall inte att glädje skulle betyda lika mycket för oss om vi inte visste hur det kändes att vara ledsna eller arga. Eftersom klockan är mycket ska jag försöka sova nu men jag kände bara för att skriva lite ikväll. Jag vill avsluta med att skriva att jag ibland faktiskt uppskattar att jag är blind. Dels känns det skönt att slippa behöva se vissa saker och dessutom har jag träffat många människor som jag inte skulle ha träffat ifall jag kunde se. Ifall jag var seende hade jag förmodligen inte spelat showdown heller och det är något som betyder jättemycket för mig idag. Ja, det var väl det, hoppas att ni har haft en bra fredag!
/Vispen