Vispen Sjob

Hej!

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen, tiden går verkligen fort. Jag tycker att det känns lite som att dagarna flyter ihop med varandra och fastän jag har tagit det ganska lugnt de senaste dagarna och haft tråkigt, har varken orkat sjunga eller träna på grund av förkylningen, känns det som att dagarna flyger förbi. Snart är det jul och jag ser verkligen fram emot att fira den och hinna umgås med familjen och släkten både på julafton och juldagen. Tänk att jag och många andra går och räknar ner dagarna fram till jul varje år, det kanske är jag som är extrem men jag börjar räkna redan en månad före julafton. Vi förbereder en massa, ställer fram adventsljusstakar och andra prydnadssaker, handlar julklappar, köper granar som vi klär, bakar och lagar mat. Att många orkar göra allt det här för att fira i några få dagar tycker jag är ett bevis på att många verkligen uppskattar julen och den fina stämningen som jag tror eller i alla fall hoppas att så många som möjligt får känna. Det dröjer inte länge förrän både jul och nyår är över och vi måste vänta nästan ett helt år innan vi får känna julkänslor igen. Det gäller verkligen att ta vara på tiden och njuta av de här fantastiska dagarna. Jag tillhör dock kategorin av människor som visserligen brukar hinna njuta av allt firande men som skulle önska att firandet skulle hålla på minst dubbelt så länge som det gör. Menmen, nu har ju inte ens julafton passerat och jag är oerhört glad över att jag förhoppningsvis har några fina dagar att se fram emot under de kommande veckorna:)

Sist jag skrev var det ju Lucia och sen dess har jag egentligen inte hunnit göra något särskilt. I tisdags kväll fick jag feber och blev därför tvungen att spendera större delen av kvällen i sängen. Febern släppte som tur var under natten och jag lyckades ta mig till skolan i onsdags. Eftersom svenskan var inställd hade jag bara naturkunskap men jag kan lova er att det räckte gott och väl för mig. När jag kom hem runt tretiden var jag helt slut, sov i flera timmar innan jag vaknade runt sjutiden för att äta middag, prata lite med Nina och Lovisa samt växla några ord med Reza innan jag gick och la mig igen. Igår var det torsdag och jag passade på att sova ut, vilket var väldigt skönt. Det var tur att Nina ringde och väckte mig runt halv tolv för att kolla några saker inför lördagens julfest. Jag kan säga att jag har fått panik vid ett flertal tillfällen på grund av alla möjliga saker och att jag har varit orolig över att jag inte ska hinna fixa allt tills imorgon, att saker och ting har blivit fel och så vidare. Tänk att endast en kväll ska behöva en hel del planring för att allt ska fungera. Nu känner jag mig i alla fall lättad över att beställningen av catering är färdig. Jag vet inte hur måna gånger jag har behövt ringa till företaget som ska leverera julmat till julfesten. Det har handlat om alltifrån att lägga till eller ta bort saker i vår beställning och ändra antalet portioner mat, till att ändra vilken tid maten ska lämnas och vilken tid företaget kan hämta alla uppläggningsfat. Att det alltid har varit samma kvinna som har svarat när jag har ringt har gjort mig väldigt stressad eftersom jag har varit rädd för att kvinnan skulle lägga på i örat på mig eller något liknande. Jag tror inte att jag är ensam om att vara en jobbig kund som ändrar sig in i det sista och det är just därför som jag beundrar den här kvinnan, alla andra som har liknande yrken också för den delen, som orkar bemöta kunderna på ett trevligt sätt, lyssna på vad de har att säga och snällt göra det kunderna ber om. De senaste gångerna har jag dock märkt att kvinnan jag har pratat med har gjort allt för att avsluta samtalen så fort som möjligt, något som ju är fullt förståeligt. Trots att jag lät jätteförkyld när jag ringde igår kände hon igen mig direkt och när jag hade ändrat två saker lät kvinnan lättad och var nära på att lägga på. När jag sa att jag behövde ändra ytterligare två saker hörde jag verkligen att hon blev förvånad, kanske för att hon aldrig hade råkat ut för en så pass besvärlig kund tidigare. Nu ska som sagt allt vara fixat och jag håller alla fingrar och tår jag har att allt kommer att gå bra imorgon. Något som är bra är att jag har räknat med att vi blir något fler än de som har anmält sig hittills. Nyss ringde en kille till mig och frågade om det fortfarande fanns möjlighet att anmäla sig och jag kände mig tacksam över att jag kunde säga ja och ändå vara säker på att maten kommer att räcka:)

Nog tjatat om julfesten, den får gå som den går och över till något mycket trevligare. Igår kom min käraste Reza till Stockholm och gissa om jag blev glad över att träffa honom igen! Trots att det bara var tio dagar sen vi sågs sist hade jag hunnit sakna honom oerhört mycket, framförallt när jag låg hemma och mådde dåligt. Vi hade en lugn kväll igår, något som jag tror att vi båda behövde. Reza hade knappt sovit någonting föregående natt och jag kände mig fortfarande inte helt återställd från förkylningen. Medan Reza satt i möte loggade jag in på skype för att prata med Kajsa, min barndomsvän som adopterades från Vietnam samtidigt som jag. Kajsa hade precis kommit hem från Vietnam och hon hade så klart en massa roliga saker att berätta. Jag kan lova er att jag känner mig ledsen över att jag aldrig har varit i Vietnam sen jag kom till Sverige när jag var fyra månader. Att jag inte har fått besöka landet fastän det har gått nästan tjugo år stör mig något enormt och om jag hade fått bestämma hade jag åkt dit för länge sen. Nu har jag nyligen fått veta att jag skulle ha pengar att åka eftersom min generösa mormor gav mig det i tjugoårspresent. Frågan är bara vem jag ska åka med och när resan kommer att bli av. Jag har full förståelse för att en sådan här resa kräver en hel del planering men jag anser definitivt att jag har väntat tillräckligt länge nu och att jag har känt mig redo att göra den här resan väldigt länge! Kajsa som har hunnit besöka Vietnam två gånger på ett halvår, berättade om hur trevliga hon tycker alla vietnameser är och jämförde det med många svenskar som både hon och jag tycker är ganska slutna. Jag fick höra hur fint själva landet är, att det alltid är varmt, hur god mat det finns och framförallt om hennes pojkvän som hon träffade i somras. När Kajsa berättade om allt roligt och romantiskt som hon har fått uppleva i Vietnam bestämde jag mig för att jag måste åka dit så snart som möjligt! Vissa behöver ju åka jorden runt för att finna kärleken, en själsfrände eller en bästa vän som alltid finns där för en. Att jag skulle finna åtminstone någon av dessa fina saker i just Vietnam skulle inte alls förvåna mig med tanke på att jag faktiskt är född där. Något som jag verkligen vill hinna uppleva i livet är känslan av när två människor möts som verkligen känner exakt samma sak för varandra och som helt enkelt inte kan leva utan varandra. Dagen då jag får uppleva den känslan lovar jag att tala om det för er. Att jag missar människor eftersom jag inte kan ta ögonkontakt med dem känns jobbigt att veta men jag har bestämt mig för att inte ge upp förrän jag hittar min själsfrände. Jag tror verkligen att alla har en själsfrände någonstans på jorden men att det tar olika lång tid för oss att hitta personen. Jag vill göra det så fort som möjligt så att jag hinner ha ett bra liv tillsammans med någon som jag älskar som älskar mig tillbaka. När Reza kom tillbaka från mötet igår föreslog jag att vi ju kunde åka till Vietnam eftersom vi ju trivs väldigt bra tillsammans och han tackade ja till förslaget. Vi behöver självklart ha med oss en ledsagare också men det får vi se till att fixa snart! Jag känner verkligen att en av mina högsta önskningar är att åka till Vietnam!

Igårkväll åt Reza och jag på Max eftersom ingen av oss hade ätit någon ordentlig middag. När jag sa att jag var sugen på glass var Reza hur gullig som helst och köpte varsin glass till oss:) När vi skulle dricka te senare på kvällen ringde han ner till hotellets reception för att fråga om vi kunde få lite honung eftersom jag hade ont i halsen och hostade väldigt mycket. Medan vi drack te pratade vi om skillnaderna mellan svenska och iranska bröllop och det var intressant. Sen hade vi en väldigt fin natt då vi låg tätt tillsammans och höll om varandra precis som vanligt:) Idag känns min hals som tur är något bättre men trots att jag har vilat och sovit hur mycket som helst de senaste dagarna har förkylningen inte riktigt släppt ännu. Jag får helt enkelt vila några dagar till och hoppas att jag är frisk till jul. Nu måste jag springa så att jag hinner med taxin från skolan. Ta hand om er! PS: jag blev oerhört lättad idag när vi fick tillbaka våra prov på ljudtekniken. Trots alla bilduppgifter som jag inte kunde förstå blev jag klart godkänd!
/Vispen