Vispen Sjob

Hej!

Tiden går verkligen fort och jag tycker att det känns som att de senaste dagarna har flugit förbi. Om bara några timmar kommer jag bli tvungen att ta farväl av tonårstiden och jag får ärligt talat inte ordning på alla tankar som snurrar runt i mitt huvud just nu. Att gå från tonåring till ung vuxen känns som ett stort seg och med tanke på att jag inte har en aning om vad jag vill göra efter gymnasiet oroar jag mig för att jag inte kommer att lyckas i livet. Man brukar ju säga att allt eller i alla fall det mesta går så länge man har viljan och orken att kämpa för det man vill. Frågan är bara om jag har det, om jag är tillräckligt stark, klok, mogen och seriös för att ses som en tjugoåring. Jag funderar ofta över varför jag är så seg och varför det tar sådan tid för mig att lära in saker. Det är ingen tvekan om att vissa har lättare för sig än andra. I nuläget vet jag verkligen ingenting och på sista tiden har jag dessutom börjat fundera över vem eller vilka som verkligen är mina riktiga vänner. Människor säger alltid en massa saker som de inte menar för att de vill vara snälla. Men vilka är det egentligen som verkligen finns där för mig? Finns det någon därute som verkligen bryr sig och som tycker om mig? Nu menar jag inte att människor ogillar mig för även om det finns folk som gör det är jag säker på att jag åtminstone känner en del människor som tycker om mig litegrann. Däremot undrar jag ifall jag har några nära vänner som känner att de får ut något av att prata och umgås med mig. I framtiden har jag som sagt ingen aning om vad jag vill jobba med, om jag någonsin kommer att få ett jobb som jag trivs med, om jag kommer ha möjlighet att plugga vidare, var jag kommer att bo och om jag kommer hitta någon att leva med. Ensam är det sista jag vill vara och jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan en man och egna barn när jag väl känner mig redo för det. Många nittonåringar brukar åtminstone veta något av det här medan jag känner mig vilsen och ensam. Tror ni att jag kommer att klara det här och att det finns ett liv för mig även efter tonårstiden som jag kommer att känna mig nöjd med i framtiden? Tror ni att jag kommer fatta beslut som får mig att nå framgång och lycka? Trots att ålder ju bara är en siffra känns det som att jag kommer utvecklas mycket under de kommande åren och att jag kommer bli tvungen att inse att jag faktiskt är vuxen på riktigt nu. En svaghet jag har är att jag har svårt att lägga saker bakom mig och tänka framåt. Att gå vidare är inte min starka sida och jag undrar verkligen hur det här kommer att gå. Jag har alltid tyckt om traditioner och har alltid lika svårt att ta farväl av traditioner som jag har trivts med. Traditioner gör att jag känner mig trygg, jag kan ha svårt att inse att tiden går och har i princip aldrig tyckt om snabba och stora förändringar. Under de senaste åren har jag visserligen fått lära mig att livet inte alltid är vackert och fint och att det ibland kan vara bra med förändringar och nya rutiner. Ändå känner jag mig osäker när jag tänker på framtiden och undrar om jag någonsin kommer nå fram till en tid i livet då jag kommer uppleva att jag känner mig trygg och säker igen.

Nu har jag varit tonåring i hela sju år och när jag tänker tillbaka på alla år förvånas jag över hur fort tiden har gått. Även om tonårstiden både har gett mig roliga och bra stunder har jag så klart även fått uppleva jobbiga och svåra saker. Både de fina och de jobbiga stunderna har gett mig minnen som kommer sitta kvar resten av livet. De svåra stunderna och perioderna har som tur är haft sina fördelar. De har till exempel gjort mig starkare samt fått mig att utvecklas som människa. På de här sju åren har jag sannerligen hunnit uppleva en massa saker och även om jag inte direkt kan påstå att jag har utvecklats särskilt mycket kan jag definitivt säga att jag har hunnit lära mig en hel del nya saker, blivit något seriösare och att jag har andra värderingar än vad jag hade när jag var tretton. Alla utvecklas ju med tiden och jag vill tro att det finns en mening med livet. Därför hoppas jag att jag kommer få uppleva fina stunder och att jag kommer känna lycka i framtiden. Att bli äldre är ju naturligt och även om jag snart lämnar tonårstiden bakom mig kanske det trots allt finns en fin tid som väntar på mig. Det behövs utvecklning och för att utvecklas måste vi leva vidare, ta vara på tiden vi har här på jorden, njuta av den och använda den på ett så bra sätt som möjligt. Det ska jag försöka göra även som ung vuxen, kvinna och kanske även pensionär så smånginom!

Trots att det känns jobbigt att jag fyller år om bara några timmar kan jag som tur är tänka tillbaka på den här tiden med ett leende på läpparna. Många av mina vänner har fått mig att känna mig glad och betydelsefull den senaste veckan och förra helgen fick jag uppleva något som kändes som ren och äkta kärlek, i alla fall från min sida. Reza och jag hade några underbara dagar som jag sent kommer att glömma. Som ni kanske har läst i mina tidigare blogginlägg åkte vi till Åland för att fira varandra. Jag fyller ju år imorgon och Reza fyller år på fredag. Att åka iväg med Reza som jag tycker så mycket om kändes helt fantastiskt och jag kan inte förstå varför vi inte har lärt känna varandra tidgiare. Reza får mig att känna mig lycklig och jag ska verkligen försöka njuta av tiden tillsammans med honom. Tiden vi har här på jorden varar tyvärr inte för evigt och därför känns det synd att jag inte har fått chansen att lära känna en så pass fin person som Reza förrän nu. Jag hoppas verkligen att jag kommer få många fina stunder med honom och att vi hinner uppleva mycket tillsammans. Vad som än händer hoppas jag att vi alltid kommer att finnas där för varandra för den speciella känslan som jag känner när jag är med Reza har jag aldrig känt tidigare. Jag kommer inte på något bra ord som beskriver hur jag känner men jag kan lova er att det är en väldigt fin och speciell känsla. På sista tiden har jag fått uppleva känslan av att känna mig trygg på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare samt verkligen fått känna hur det känns att sakna någon.

Vi hade som sagt några fina dagar på Åland. Något som kanske kan verka konstigt är att vi faktiskt inte hann göra särskilt mycket. Ändå flög tiden iväg och jag kände verkligen att allt vi gjorde kändes hur fint och bra som helst, till och med när vi låg i sängen tillsammans, bläddrade mellan kanalerna och bara hittade tråkiga tv-program. Båtresorna till och från Åland var underhållande. Vi fick dock stressa till båten i fredags. Färdtjänsten var sen, det var samåkning och när vi äntligen var framme vid Stadsgårdshamnen hade klockan hunnit bli mer än kvart över fyra då man senast skulle kunna bli insläppt på båten. På vägen in sprang jag in i något och fick jätteont i ett knä, det gör fortfarande ont så det fick sig en rejäl smäll. Jag hade oturen att gå in i en massa saker i helgen. På hotellrummet slog jag i tån i en dörr, på ett kaffé slog jag huvudet i en lampa när jag reste mig från bordet plus att jag gick in i saker när vi gick omkring utomhus trots att jag använde käppen. Man kan ju tyvärr inte känna allt med en käpp utan mest saker som står i vägen på marken. Jag är glad över att Reza är en lugn person, åtminstone när det behövs. Han tog hand om incheckningen i fredags och såg till så att vi fick hjälp att komma på båten. Väl ombord tog det en stund för mig att inse att vi faktiskt hade hunnit och när jag väl gjorde det kände jag hur något stort lättade från mina axlar, vi var äntligen på väg!

Båtresorna var som sagt trevliga. Vi åt god mat och jag drack alkholfritt vitt vin för första gången. Även om jag inte tyckte om det kanske jag kommer kunna vänja mig vid smaken så smånginom. Vi fikade då vi bland annat drack pucko och åt finsk chokladpudding, lyssnade när folk sjöng karaoke, spelade på spelautomaterna och den här gången förlorade jag lite pengar men det gjorde ingenting eftersom jag alltid blir glad av att höra ljudet från automaterna. På hemvägen var vi inne i taxfreen där jag fick ont i hjärtat utan att egentligen veta varför men det kan ha berott på att Reza tog sådan tid på sig och att jag blev svartsjuk, fick veta senare att jag hade gått runt och varit svartsjuk på mig själv, vilket ju var lite sådär. När vi var inne i taxfreen för andra gången kändes det dock bättre och jag köpte godis till Lovisa och mig själv. Det finaste som hände på båten var definitivt när vi satte oss i ett rum där det fanns en massa soffor. Reza talade om för mig att jag inte hade något att vara svartsjuk på, vilket fick mig att känna mig lättad och fälla några tårar. Jag kände mig glad över att sitta där med Reza och när jag tänkte tillbaka på allt som vi hade gjort under helgen kände jag mig glad och ledsen på samma gång, glad för att jag hade fått uppleva allt fint och ledsen för att vi snart skulle vara tvungna att lämna varandra. Vi hade tagit hand om varandra hela helgen, pratat, skrattat, stört oss på varandra, njutit av känslan av att vara tillsammans, haft tid att vara med varandra utan att känna oss det minsta stressade, lärt känna varandra bättre och helt enkelt haft det väldigt bra. Reza höll om mig och jag halvlåg i hans armar medan jag skrattade så pass högt att en kvinna klagade, grät, lite på grund av att jag fortfarande hade ont i hjärtat men framförallt av lycka och glädje. Vi bytte så småningom plats och jag höll om Reza istället. Båten gungade och jag satt där och kände hur fint allt kändes och njöt för en gångs skull av att leva här och nu. Jag kände mig verkligen närvarande just då och hann tänka både på tiden som varit och framtiden medan Reza sov en stund i min famn.

Sova var något vi hann göra i helgen och det tror jag att vi behövde. Eftersom både Reza och jag är nattmänniskor blev det sena nätter men också sena morgnar. Det blev många timmar när vi tog det lugnt. Jag kände verkligen att jag kunde koppla av på Åland och älskade alla trevliga människor vi träffade! Kim, en kille som jobbade på hotellet, var extra trevlig. När vi väl gjorde annat än att ligga i sängen åt vi en massa god mat, gick på stan, fikade då jag åt min första lussebulle för i år, var på en julkonsert där sångarna/sångerskorna fick mig att känna julstämning när de sjöng en massa fina julsånger, både sånger som jag hade hört tidigare men även julsånger som var nya för mig. På lördagkvällen lyssnade vi på ett band som spelade blues och pratade med en man som precis hade blivit morfar. Tänk vad tiden går och tänk när jag får uppleva känslan av att vara mormor eller farmor. När man blir äldre tror jag att barnen och barnbarnen betyder väldigt mycket för en.

Jag kände mig ledsen när båten stannade i Stockholm i söndags kväll, dels för att vår resa redan var över och dels för att jag verkligen stortrivdes på Åland! Reza och jag hade som tur var en sista natt tillsammans på Scandic hotell Victoria tower i Kista. Väl framme på hotellet checkade vi in, åt middag, pratade en stund med Oja, tog en lång och skön dusch och avslutade kvällen med att dricka varsin kopp te. I måndags åt vi en god frukost, vilade, väntade på en färdtjänstbil som aldrig dök upp, åkte in till stan, åt på Jensens, kollade efter något fint halssmycke eftersom Reza ville ge mig något i tjugoårspresent, fikade på kaffé Kladdkaka där vi åt paj och pepparkakor och avslutade våra dagar på samma ställe där vi möttes i fredags, på hotell Continental. Att ta farväl var inte lätt och jag önskade att tiden skulle sluta gå eller att den åtmnstone skulle gå lite långsammare men det gjorde den så klart inte utan Reza var tvungen att lämna mig för att hinna med sitt tåg alldeles för fort. De sista kramarna och kyssnara var oerhört fina men samtidigt väldigt jobbiga. Jag längtar tills vi ses igen och vi funderar på att fira nyår ihop, vilket i alla fall jag skulle uppskatta. Nu är det inte alls lång tid kvar, om ungefär en halvtimme fyller jag tjugo och nu ska jag gå och lägga mig så att jag orkar med morgondagen. Ta hand om er tills jag bloggar nästa gång!
/Vispen