Vispen Sjob

Hej!

 

Hoppas att allt är bra med eer. Jag mår bra och har bara haft huvudvärk en gång den senaste veckan, det gillar vi:) Nu tar jag mig tid att blogga efter några dagars uppehåll.

Oj vad tiden går. Tänk att det bara är två månader kvar till jul. Jag vet att vissa suckar och tycker att jag är överdriven som börjar räkna ner dagar och till och med månader i förväg men för mig har julen alltid varit väldigt viktig. Det har hunnit hända en hel del sen jag skrev senast. Okej, jag har tyvärr varken hittat jobb eller bostad men jag har åtminstone mer att göra här i Göteborg än i Stockholm. I helgen var jag ju på us västs arbetsmarknadskurs och det var trevligt. Jag fick lära mig saker som jag förhoppningsvis kommer att ha nytta av både nu och senare i livet, samtidigt som jag fick umgås med trevligt folk. Mycket bättre än så kan man ju inte ha det:) Maten var dessutom god även i lördags, framförallt middagen då jag åt pasta med skaldjur. På kvällen körde vi en liten tävling och efter det umgicks jag med folk till sent in på natten. I söndags fick vi lyssna på en föreläsning som handlade om att starta och ha hand om företag. Även om jag inte har några planer på att starta upp ett eget företag för tillfället kanske jag gör det i framtiden, vem vet:) Om jag får någon bra idé så småningom vore det ju inte omöjligt. Helgen avslutades med att vi åt lunch på en pizzeria innan vi tog tåget in till Göteborgs station. Väl där fick jag sitta och vänta en stund på min kära gubsing. När han väl dök upp gick vi och fikade tillsammans med Niklas, vilket i alla fall jag tycker var trevligt:) Gubbsingen och jag handlade lite mat innan vi åkte hem till honom. Jag somnade nästan direkt efter att ha kommit innanför dörren.

 

Den här veckan har det hänt lite allt möjligt. Jag har bland annat varit på arbetsförmedlingen och flyttat över mig hit. Med tanke på att jag inte direkt upplevde att jag fick någon hjälp av arbetsförmedlingen i Huddinge förlorar jag ingenting på att vara skriven här i Göteborg. I Huddinge tyckte de dessutom att jag skulle skriva över mig hit och nu är det alltså gjort:) Jag hoppas att jag kan börja på den arbets och studieförberedande kursen så snart som möjligt. I måndags fick jag skriva på några papper och prata med en handläggare. Jag tycker att samtalet kändes bra och håller som sagt tummarna för att något händer snart. När jag väl fått beslut ska jag kolla om jag behöver skriva mig i Göteborg, alltså adressändra mig och sådant. Jag söker ju fortfarande bostad här. När jag väl hittar något, vilket jag hoppas blir snart, ska jag ta mig till ett socialkontor där jag förhoppningsvis kan få hjälp att söka någon form av bostadsbidrag. Som det ser ut nu skulle jag nämligen inte ha råd att betala hyra, el, telefon, resor och mat med de pengar jag får idag. Pengarna jag får från försäkringskassan, cirka 2500 som man får om man varit arbetslös mer än tre månader, räcker inte särskilt långt. Men flytta måste man ju göra, jag är ju för i allsin dar snart tjugoett år och har bestämt mig för att klara det. Även om jag skulle behöva äta nudlar varenda dag tycker jag att det är värt att faktiskt göra det nu. Jag är glad över att jag bor i Sverige för här har vi ju det relativt bra. De flesta har tak över huvudet och mat på bordet varje dag, vilket ju inte alls är en självklarhet på andra ställen runtom i världen.

 

Jag kan tycka att många är bortskämda och att jag tyvärr tillhör den gruppen ibland. Ett exempel är att jag sparat ihop pengar till en ny mobiltelefon. Mobilen som jag använder idag fungerar fortfarande. Den är visserligen trasig på flera ställen, hänger sig lite då och då plus att batteritiden är kort, men jag kan oftast både ringa och sms-a utan problem. Jag tror att min mobil lär sluta fungera om några månader och jag vet att jag behöver en mobiltelefon. Okej, det är klart att jag skulle överleva utan men jag måste erkänna att det känns tryggt att alltid kunna ringa någon ifall jag skulle råka ut för något. Frågan är bara om jag ska köpa en iphone för flera tusen kronor eller helt enkelt köpa en billigare telefon. Fördelen med en ny telefon är att den förhoppningsvis kommer att fungera och hålla längre än en begagnad och äldre telefon. Samtidigt funderar jag på att vänta med att köpa ny mobil tills min nokia går sönder helt. Om jag har tur kommer den att fungera i alla fall ett halvår till. Pengarna som jag lägger på en ny telefon skulle jag ju istället kunna lägga på hyra och mat. Okej, de skulle ju ta slut på en månad men ändå. Ni förstår säkert vad det är jag försöker komma fram till. Medan det finns människor som inte ens har mat på bordet bekymrar jag mig för att min mobil snart kommer att gå sönder. Det är ganska illa om man tänker efter. Det är samma sak när det gäller dator. Jag har en dator som är tung, den väger flera kilo och börjar bli väldigt seg. Den skulle också behöva bytas snart och frågan är bara när. Det finns antagligen inte mycket att göra. Jag menar, nu lever jag ju i Sverige och då får jag väl helt enkelt anpassa mig till hur vi lever här. Eftersom vi sällan behöver gå hungriga har vi vant oss vid att lägga pengar på till exempel märkeskläder, fordon och tekniska prylar. Dessa saker har vi sedan blivit beroende av och om en av dessa försvinner får vi svårt att klara oss. Men men, nu ska jag skriva om något roligare istället:)

 

Igår eftermiddag fick jag äran att umgås med Ponkidonk:) Det var väldigt trevligt och jag tycker alltid att han är rolig att umgås med. Ja, det är konstigt att det mesta känns kul med honom, till och med att åka bil. Vi lagade en massa mat och pratade. Ponkidonk gjorde det mesta men jag hjälpte till så gott jag kunde. Laga mat är enligt mig väldigt roligt, i alla fall när man gör det tillsammans med någon. Jag tycker hur som helst att det är nödvändigt att kunna. Därför är det ju bara att trycka till och börja öva. Gubbsingen äter inte särskilt mycket och han är ganska negativt inställd till att jag lagar en massa mat här. Vi äter dessutom väldigt olika mat han och jag, vilket inte direkt underlättar det hela. Att gubbsingen inte direkt tycker om att laga mat och helst skulle vilja att den lagade sig själv är ju också sådär. Därför är det ju hur som helst både tur och bra att det finns andra människor som vill laga mat med mig ibland. Det är klart att det är en annan sak när man gör allt själv men jag tror faktiskt att jag skulle klara en hel del så länge jag fick tid på mig. Det har ju gått förr även om resultaten blivit olika. Jag tycker om att testa nya rätter och hoppas på att kunna laga mat även till gubbsingen så småningom. Igår gjorde vi en fiskrätt som bland annat innehöll limesaft och lök och en vegetarisk pastasås med fetaost istället för köttfärs. Eftersom vi blev klara med maten ganska snabbt bestämde vi oss för att göra pannkakor också. De blev lite skumma men smakade helt okej. Jag tyckte om resten av maten, till och med fiskrätten. Gubbsingen blev avskräckt bara av att höra vad den innehöll:)

 

Idag har jag bokat in en tid hos någon form av hårspecialist. Jag har nämligen hört att jag fäller mycket hår, gubbsingen påpekar det varenda dag, och vill därför dubbelkolla att allt är som det ska. Det vore ju synd om jag har tappat allt hår om tio år. Nu måste jag erkänna att jag inte tror att det kommer att bli på det sättet. Men det är kanske bäst att vara på den säkra sidan. Att gå på en undersökning kostar dessutom ingenting. Med tanke på att mitt hår betyder väldigt mycket för mig hoppas jag så klart på det bästa och jag ska göra vad jag kan för att ha långt hår. Det låter förmodligen konstigt i mångas öron men jag är säker på att jag, om det var nödvändigt, hade betalat flera hundra i månaden för att ha kvar håret. Efter att ha besökt hårstället följde jag med Dosse en sväng till hennes jobb. Där pratade jag med henne, Rebecca och Bamse medan de åt lunch. Ponkidonk kom förbi lite senare, drack te med oss och var snäll och lät mig åka med honom hem sen. Vi pratade om allt möjligt trevligt och mindre trevligt tills vi båda kände oss trötta och beslöt oss för att vila. Jag gick så klart hem till gubbsingen och gjorde det. Det är förresten verkligen roligt att han bor bara några minuters gångavstånd från Dosse och Ponkidonk:) Gubbsingen vilade en stund med mig här hemma, vilket var mysigt. Ikväll har jag varit på us fika och umgåtts med trevligt folk. Jag åt en lax och spenatpaj som var väldigt god. Det låg dock en hel del lök på tallriken som jag inte lyckades undvika så nu lär ingen vilja pussa mig på ett bra tag:) Gubbsingen kom till fikat lite senare och kvällen avslutades på Burger king där Ponkidonk och Gubbsingen åt sin middag. Nu ska jag gå och göra min kära sällskap medan han dricker en kopp te. Ha det bra tills jag bloggar nästa gång!

/Vispen

Hej!

 

Hoppas att allt är bra med er! Jag lever och vet ärligt talat inte riktigt hur jag mår. Mitt humör har varit lite som en berg och dalbana de senaste dagarna. Vissa stunder är jag arg och kämpar hårt för att försöka förändra min livssituation medan det också finns stunder då jag är så pass ledsen och trött att jag knappt orkar ta tag i någonting överhuvudtaget. Nej, snart får det vara ett slut på det här och hända något positivt! Vi får se om jag lyckas fixa något nästa vecka då jag tillbringar några dagar i Göteborg. Jag kan inte direkt säga att jag har några höga förväntningar med tanke på att ingenting verkar gå som jag vill. Men jag ska trycka till och fortsätta leta jobb samt försöka komma in på en kurs som finns i Göteborg.

Jag har förresten lagt ut en annons på Blocket om att jag söker lägenhet där och hoppas att någon hör av sig snart. Det är redan några som har skrivit att de gärna hyr ut rum till mig men då jag främst letar efter lägenheter ska jag vänta ett tag. Annonsen lades ut tidigare idag och har redan haft över åttio visningar. Därför borde det ju inte vara omöjligt att hitta något:) Annonsen hittar ni här:

 

Ja, mitt liv är alltså inte direkt händelserikt just nu. I helgen träffade jag i alla fall trevliga människor, bland annat Maja, Dosse, Crystal och min kära gubbsing. Det var väldigt roligt, framförallt att träffa Maja eftersom jag inte träffat henne på flera månader. Hon har ju haft fullt upp med Paralympics. Sen är det alltid lika kul att umgås med Crystal och Dosse. Gubbsingen är jag ju kär i och därför förstår ni säkert att jag uppskattar att umgås med honom också. Jag förvånas dock lite över att jag i princip aldrig tröttnar på honom. Okej, det kanske har hänt någon gång och det är klart att jag blir arg på honom ibland. Men jag tycker om att han är lätt att prata med och att jag oftast har roligt tillsammans med honom. I söndags var vi på Gunnarssons och fikade innan Reza skulle åka hem. Det var väldigt mysigt och romantiskt att sitta där flera timmar, dricka te och ha tid att prata om allt möjligt. Sådana stunder tror jag behövs ibland.

 

Igårkväll var jag och tränade showdown med Krister. Ett tag trodde jag inte att jag skulle komma till träningen på grund av att färdtjänsten krånglade men jag lyckades ta mig dit till slut. Träningen kändes bra fastän jag definitivt inte spelade felfritt. Men men, jag satsar ju inte på landslaget längre, vilket faktiskt känns skönt. Nu kan jag träna när jag känner för det och behöver inte känna en massa press och annat jobbigt. Jag funderar dock på att delta i svenska cupen om några veckor, dels för att det inte är en jätteseriös tävling och dels för att det är roligt att träffa andra showdownspelare:) Sen är det ju bra att jag håller igång showdownen om det skulle visa sig att jag vill vara med i landslaget i framtiden:) Dessutom är det ju aldrig fel att röra på sig. Nu när jag ändå inte har något särskilt för mig om dagarna funderar jag på att skaffa gymkort någonstans. Problemet är bara att det kostar en hel del men det kanske det kan vara värt. Igårkväll pratade jag en stund med min kära på skype och var på ganska bra humör. Jag känner ofta att jag tycker att det är något lättare att göra saker på kvällar och nätter och skrev tre arbetsansökningar inatt som jag skickade iväg när jag vaknade imorse:)

 

Idag har jag dock inte känt mig lika glad men leva måste man ju göra ändå. Under förmiddagen fick jag ett både tråkigt och irriterande besked som gjorde mig less. Efter att ha legat och deppat en stund blev jag dock trött på mig själv och försökte göra lite vettiga saker under eftermiddagen. Runt halv sex åkte jag för att besöka USS ungdomsgård. På vägen dit pratade jag en stund med min kära och han var fin och förstående när jag klagade över vissa saker. Ja, det kändes verkligen bra att han fanns där för mig just då när jag som mest behövde någon. På ungdomsgården hade jag roligare än vad jag hade förväntat mig, vilket så klart gillas:) Det var många som var där ikväll och jag tror faktiskt att jag hann växla några ord med alla. De flesta var yngre än jag. Ålder har enligt mig inte särskilt stor betydelse men jag måste erkänna att jag börjar känna mig lite för gammal för att hänga på gården. Några av ungdomsledarna är dock i min ålder och jag tycker om att prata med dem men eftersom de jobbar under gårdstillfällena har de oftast en hel del att göra och tänka på. Men men, allt är nog i sin ordning. Gården är i huvudsak till för ungdomar mellan tolv och tjugo år och jag fyller ju snart tjugoett:) Trevligt hade jag hur som helst ikväll. Jag umgicks med härliga människor, åt nudelsoppa och lyssnade på en massa musik. Simon, en av ungdomsledarna, spelade upp några låtar som han gillar och då vi har musik som gemensamt intresse pratade vi en del om det. Jag tycker att det är lite roligt att Simon har blivit ungdomsledare. Eftersom våra föräldrar umgicks ganska mycket med varandra när vi var yngre träffades vi ganska ofta då. Sen gick det några år utan att vi sågs och det är kul att se hur Simon har utvecklats sen dess och att vi båda fortfarane gillar musik:) Nej, nu ringde gubbsingen och jag har ingenting mer att berätta för er. Ha det bra tills jag bloggar nästa gång!

/Vispen

Hej!

 

Ja, visst är det konstigt hur beroende vi är av vissa saker? Jag har precis bytt mobilabonnemang och mitt mobilnummer skulle ha flyttats över från tele2 till halebop igår natt. Att numret har flyttats är jag säker på eftersom simkortet från tele2 inte fungerar längre och det inte går att ringa mitt mobilnummer. Okej, man kan så klart ringa numret men då får man höra att det inte är i bruk. Simkortet från halebop fungerar inte och när jag fick svar från deras support för en stund sen fick jag veta att de inte såg att jag var kund hos dem. Ändå har jag fått både bekräftelsemail och sms på att allt ska fungera och det är klart att jag blir lite trött med tanke på att jag väntar flera viktiga samtal. Jag söker ju dessutom jobb just nu och har angivit mitt mobilnummer i alla ansökningar. Nu lär ju de som försöker ringa mitt nummer tro att det inte existerar, vilket så klart känns ganska frustrerande. Men men, det är bara att försöka tänka positivt. För tjugo år sen fanns ju knappt mobiltelefoner och vi levde ju då också. Att inte ha ett fungerande mobilnummer är ju inget vi dör av. Men det är klart att det är smidigt att alltid ha möjlighet att ringa och ta emot samtal när man inte är hemma och att ha en mobiltelefon till hands när något jobbigt eller oväntat sker. Nödsamtal kan jag i och för sig fortfarande ringa, vilket är tur. Jag är glad över att jag varken brukar ringa eller sms-a särskilt mycket. Allt är ju relativt men jag brukar ofta störa mig på att ha sms-konversationer på grund av att det tar tid att skriva sms. Att skriva på dator är ju något helt annat. Dessutom brukar jag ofta få korta svar av de jag sms-ar med, vilket brukar få mig att tröttna ganska fort. Är det ingen som håller med mig om att det är tråkigt när man väntat svar från någon i flera timmar och får ett sms med en eller två korta meningar, eller ännu värre bara ett okej? Det händer att människor påpekar för mig att sms inte är till för att skriva flera sidor eftersom de tycker att jag skriver mycket. Jag uppskattar verkligen att man kan skicka flera sms åt gången. Annars skulle jag nog ha väldigt svårt att hinna skriva det jag ville få fram. Men jag förstår ärligt talat inte grejen med att skicka meddelanden där man endast skriver saker i stil med: hur mår du, vad gör du, vad har du gjort idag och liknande. Jag respekterar så klart att vissa gillar den sortens konversationer. Men det är helt enkelt ingenting för mig. Nu kanske ni tolkar mig som känslokall men jag menar inte att vi inte ska bry oss om varandra. Jag tycker dock att ett telefonsamtal gör mig mycket gladare än lite text på en skärm. I ett samtal känner jag ofta att konversationer blir mer levande. Det är klart, i sms kan vi ju skicka smileysar. Men i samtal kan vi ju uttrycka saker med rösten som definitivt inte några uttryckssymboler kan göra. Jag anser förresten att smileysar använvds lite väl ofta nuförtiden och får ibland en känsla av att människor tolkar en som arg bara för att man inte skickar den där smileyn eller det där lilla hjärtat. Sms kan, enligt mig, däremot vara väldigt bra när man vill meddela någon något och inte hinner eller har möjlighet att ringa personen just då och/eller om man inte får tag på personen. En fördel med sms är ju att man kan läsa dem när man har lite tid över. Att jag inte kan sms-a just nu känns hur som helst inte särskilt jobbigt. Ringa kan jag ju alltid göra från min hemtelefon plus att även skype finns.

 

Oj, nu började jag tänka en massa. Ja, som ni märker har alltså mobilen påverkat mig en hel del. Förutom att jag inte har ett fungerande mobilnummer just nu händer inget särskilt i mitt liv. Jag stör mig på att det verkar vara i princip omöjligt att få tag på vissa människor och på att saker går oerhört långsamt. Det känns som att jag är väldigt beroende av andra människor just nu eftersom det bara är de som kan erbjuda mig jobb och praktik. Jag skulle bland annat kunna klaga en hel del på arbetsförmedlingen men ska försöka undvika det. En liten paus från allt jobbigt fick jag häromdagen när jag åkte till Handen för att träna showdown. Min kära vän Caroline följde med mig dit plus att Helene var där. Henne hade jag inte träffat på väldigt länge och det var roligt att hinna prata med henne och se att hon fortfarande lever. Sen var Krister och Madde där och jag blir alltid lika glad av att umgås med dem. Helene och jag spelade en stund och jag var katastrofalt dålig i början. Efter att ha skjutit några bollar kände jag att jag började vänja mig lite men jag var långtifrån bra för det. Men men, med tanke på att jag inte satsar på landslaget längre och bara tränar för skojs skull tycker jag inte att det gjorde särskilt mycket. Helene hade även med sig Brandon, Zander och Joshua och det var roligt att träffa dem också. När jag såg dem fyra tillsammans började jag längta tills jag själv har man och barn. För några år sen var jag säker på att jag definitivt inte ville ha några barn. Men det senaste året har jag börjat tänka om och tror inte alls att det skulle vara någon omöjlighet. Barn behövs ju för att generationerna ska gå vidare och jag tror att jag i framtiden gärna skulle vilja ha både barn och barnbarn som hälsade på mig lite då och då. När man blir äldre tror jag att det är en av ganska få saker som man faktiskt ser fram emot, att umgås med sin släkt. Att bli mamma är ju också en väldigt speciell och underbar känsla som jag gärna vill uppleva. Det är klart att det inte alltid är lika underbart och jag förstår att det inte alltid är lätt att uppfostra ett eller flera barn, ta hand om dem och så vidare. Men utifrån vad andra har berättat för mig får man väldigt mycket tillbaka. Sen har jag en känsla av att barn hör livet till och tror som sagt att det är guld värt att ha en familj och släkt som tar hand om en när man blir gammal. Innan jag skaffar barn måste jag dock lära mig att ta hand om mig själv, hitta någon som jag vill leva med och som vill leva med mig, samt styra upp mitt liv. Jag vill åtminstone att förutsättningarna ska finnas från början och det gör dem tyvärr inte för tillfället. Jag måste säga att jag känner stress inför det där, vilket egentligen är helt onödigt. Sådant går ju inte att stressa fram och det är väldigt många pusselbitar som måste falla på plats innan barn blir aktuellt. Hur ska man egentligen hinna med allt man vill och önskar i livet? Det gör man oftast inte och det är ju just därför som det är så pass viktigt att ta till vara på varenda dag. Barn är ju definitivt ingen självklarhet. Det finns ju människor som längtar efter barn hela livet men som aldrig hinner med det. Vissa hittar inte någon att leva med förrän det är försent och sen finns det ju dem som aldrig hittar någon hur mycket de än försöker. Tänk om jag tillhör en av dessa människor. Ja, det är nog många som är rädda att misslyckas i livet och jag är en av dem. Men men, man kan inte få allt här i världen och lycklig kan man ju vara även utan barn, om inte annat lära sig att hitta andra saker som gör en lycklig. Jag antar att det inte är någon idé att gå och grubbla på sådana här saker. Tiden får utvisa vad som händer i mitt liv. Det är klart att jag kan påverka det och jag har drömmar och önskningar som jag ska försöka förverkliga.

 

Jag tycker alltså att kvällen i Handen blev lyckad och kände att jag mådde bra av att få en stunds avbrott från att tänka alltför mycket. Snart är det helg igen och jag har inga särskilda planer. Min kära, Dosse och lite annat folk är på möte i Stockholm och jag hoppas på att få umgås en stund med dem på kvällarna. Sen får vi se vad som händer resten av tiden. Jag ska vila en stund nu. Med tanke på att mardrömmar höll mig vaken inatt känner jag mig både trött och seg. Ta hand om er!

/Vispen

Hej!

 

Hoppas att ni mår bra och att er helg börjat på ett trevligt sätt! Läs inte det här inlägget om du känner dig glad. Sådär ja, nu har jag varnat dig... Jag har fått klagomål om att jag skriver tråkigt nuförtiden och att jag klagar mycket. Kom ihåg att det här är min blogg och det är just här som jag väljer att sätta ord på tankar och skriva saker som jag stör mig på ibland. Ni är alltid välkomna att både läsa och kommentera mina inlägg och ni väljer själva om, när, hur ofta och hur mycket ni vill läsa. Mitt mål är så klart att mest dela med mig av positiva tankar och roliga saker som jag får uppleva i livet. Men som ni kanske vet är jag inne i en ganska tuff och tråkig period just nu då jag inte känner att jag utvecklas som människa. Att söka jobb är varken roligt eller utvecklande. I och med det lär jag inte känna mig särskilt glad och positiv de närmsta veckorna och jag vill inte spela någon jag inte är, i alla fall inte här på min alldeles egna blogg. Men jag lovar, när jag lyckats styra upp mitt liv kommer jag att göra allt för att bli glad och må bättre igen för det är det jag vill!

 

Precis som rubriken till det här inlägget säger tycker jag verkligen att det får ta och hända något snart. Jag menar, hur svårt kan det vara? Nu är det ju bara vi själva som kan göra något åt våra liv och att vi mår dåligt. Men som jag lever just nu känner jag att det är nästintill omöjligt att vara glad och utvecklas som person. Ändå känner jag att jag gör vad jag kan/orkar för att få någon form av sysselsättning på dagarna. Sen i tisdags den här veckan har i princip varenda dag sett likadan ut i mitt liv. Jag äter, sover, söker jobb/praktik och pratar med någon i bästa fall. Igår fick jag äntligen tag på min arbetsförmedlare och vi får se om vi lyckas göra något åt min situation snart. Jag har lagt fram ett förslag/önskemål till henne och tycker som tur är att hon lät positiv till det. Nu finns det ju en massa regler och därför tänker jag inte ta ut någon glädje i förskott. Men jag vet att jag inte skulle klara av att leva på det här sättet länge till. Det gör mig deprimerad att bara gå hemma varenda dag och knappt ha några fasta rutiner överhuvudtaget. Nej, jag vill ha saker att sysselsätta mig med och känna att det jag gör är meningsfullt, utvecklande samt ger resultat, helst både för mig och för andra människor. Det finns ju många som är arbetssökande precis som jag och det är inte lätt för någon att få jobb nuförtiden. Hur gör ni andra för att orka lägga ner x antal timmar på att söka jobb varenda dag? Jag känner inte att det hade skadat om jag fått mer hjälp och stöd ifrån till exempel arbetsförmedlingen med sådant här. Häromdagen ringde en kvinna och bad mig delta i en undersökning. En av frågorna var om arbetsförmedlingen förmedlat några kontakter till mig den senaste månaden. Jag har varit inskriven i snart fyra månader och inte fått några som helst tips, vilket jag tycker är sådär. Det är klart att jag inte vill att arbetsförmedlingen ska göra jobbet åt mig men det hade ju varit bra om de kunde hjälpa till på något annat sätt. Den här veckan var det jag som tog initiativ till ett samtal med min arbetsförmedlare, vilket jag i och för sig inte hade några som helst problem med. Men om jag inte hade gjort det då, hur länge hade jag i så fall fått vänta innan det hänt något? När jag har varit på möten har jag talat om att jag inte kan läsa papper på svartskrift/vanlig text. Ändå hade tydligen arbetsförmedlingen skickat hem papper till mig om att jag behövde fylla i en blankett ifall jag ville ha någon form av ersättning från försäkringskassan, alltså väldigt viktig information. Nu menar jag inte att jag kräver att min arbetsförmedlare ska kunna hjälpa mig med sådant på grund av att hon säkert har mycket att göra. Men hon kunde väl ha mailat och talat om vilken hemsida blanketten skulle skrivas ut ifrån? Jag menar, en sådan sak tar ju inte särskilt lång tid. Min arbetsförmedlare ska tydligen vara till för personer som har någon form av funktionsnesättning. Jag anser att alla som har ett sådant jobb borde få timmar till att göra sådana saker. Men det är uppenbarligen bara önsketänkande. Nu hoppas jag hur som helst på en förändring i mitt liv så snart som möjligt!

 

På grund av att de senaste dagarna sett i princip likadana ut har jag inte direkt något att berätta om dem. Att läsa om vilka jobb jag har sökt är inte särskilt intressant för er. Någon ny bok som jag har fastnat för har jag tyvärr inte hittat på sista tiden. Två vänner som jag skulle ha träffat i helgen hade inte tid med mig:( Jag hade verkligen sett fram emot att träffa båda två och blev ledsen när saker och ting inte blev som planerat. Men men, vi får ses en annan gång och gärna snart. X factor har ju börjat direktsända sina fredagsfinaler nu. Jag tycker att de allra flesta är riktigt duktiga och tror att de som får möjlighet att vara kvar några veckor till kommer att utvecklas ännu mer! Ikväll har jag åkt till Björn. Här har vi umgåtts, tittat lite på tv samt ätit ost, kex och päron. Nu pratar jag med mina kära vänner Dosse och Pnkidonk på Skype. Min kära gubbsing är så klart också med. Det känns tråkigt att inte kunna vara med dem men att höra dem är åtminstone bättre än ingenting:) Jag ska vara lite social nu istället för att blogga eftersom jag ju ändå inte har något roligt att berätta. Nästa uppdatering kommer när det hänt något roligt i mitt liv eller när jag känner att jag behöver skriva av mig. Ta hand om er tills dess.

/Vispen

Hej!

 

Hur mår ni? Jag mår helt okej, känner dock att det gärna hade fått hända mer. Nu är jag tillbaka i Stockholm igen och det enda jag har att göra om dagarna är att söka jobb, vilket är både tråkigt och energikrävande. Men men, det är bara att försöka gilla läget och köra på. Jag skulle dock uppskatta om jag fick svar från något av jobben jag har sökt snart så att jag åtminstone får se att allt jobbsökande ger resultat. Det händer säkert när jag som minst anar det:) Att vara hemma igen känns sådär. Även om det inte fungerade till hundra procent att bo hemma hos Reza trivdes jag bra där. Dessutom kan ju saker förhoppningsvis utvecklas till det bättre med tiden. Efter att jag postade mitt senaste blogginlägg hade jag några fina timmar tillsammans med min kära. Vi lyssnade på musik, drack vatten och vin, åt japansk mix och pratade. Reza hade köpt ett vitt vin till oss och jag tycker att det var lite godare än vinet som jag fick testa när vi firade ett år för några veckor sen. Trots att fredagens vin som sagt var lite godare räckte det med några klunkar för mig. Jag tror inte att jag skulle klara av att dricka ett helt glas vin än eftersom jag inte tycker om smaken i längden. Vatten dricker jag desto mer av samt andra drycker som jag gillar. Min favoritfrukt är fortfarande mango och jag gillar att dricka drycker som innehåller det. Några andra drycker som jag tycker om är te, iste och varm choklad:) Oj, det här inlägget lär inte bli särskilt välformulerat och det lär inte direkt innehålla något intressant. Men det här är min blogg och just idag känner jag att det inte spelar någon roll. Nu skriver jag endast för att ha något att göra och för att försöka samla tankarna. Jag har en del att fundera på och tror äntligen att jag har lyckats fatta några ganska avgörande beslut. Eftersom jag inte vet hur någonting blir än väntar jag med att dela med mig av mina tankar. Det är klart att jag skulle kunna skriva vad jag tänker redan idag men jag känner mig inte tillräckligt säker och tror dessutom inte att jag skulle ha förmågan att förklara saker och ting på ett bra sätt ikväll med tanke på att jag känner mig ganska splittrad. Därför får det vänta till en annan dag.

 

Jag känner mig hur som helst nöjd med min fredagskväll och känner att det var fint att ha en stund med Reza då vi inte blev avbrutna av att telefonen ringde eller av att han behövde kolla något på datorn. Lördagen var minst lika fin som fredagen. Vi passade på att sova extra länge, vilket jag tror att vi behövde eftersom vi kom i säng relativt sent. Ja, som ni säkert håller med om går tiden fort när man har roligt:) Senare på dagen åkte vi in till stan för att ta en titt på den nya iphone som kom för några dagar sen. Jag funderar nämligen på att köpa en iphone. Om det blir en 4S eller en femma har jag dock inte bestämt än. I stan passade jag även på att köpa mig ett par badtofflor eftersom Reza och jag skulle bada senare på kvällen. Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk till att använda tofflor då jag inte är van vid det men tycker att tofflorna satt helt okej på fötterna och ångrar därför inte att jag köpte dem. Tofflorna kan ju dessutom vara bra för att undvika att trampa i glassplitter eller liknande. Reza och jag tillbringade alltså kvällen på ett badställe. Jag är inte särskilt förtjust i att bada medan Reza tycker väldigt mycket om att göra det. Kallt i vattnet tyckte vi båda att det var men efter att ha badat en stund vande vi oss lite vid vattentemperaturen. Min himla gubbsing terrade mig och stänkte vatten på mig nästan hela tiden men jag överlevde. Kvällen avslutades med en god middag hemma och lite glass till efterrätt:) Jag somnade nöjd och glad nära min kära:)

 

Några timmar senare var det dags att gå upp igen. Jag fick äta en snabb frukost innan Reza lämnade av mig vid bussen. Jag störde mig på att utropen var avstängda men kom som tur är av vid rätt hållplats. Oja mötte upp mig och visade mig till US kansli. Där skulle de nämligen ha en speldag och jag tycker att eftermiddagen blev lyckad. Först kom en kvinna och pratade om ett dansprojekt som hon vill starta och efter det fikade vi, umgicks och spelade spel. Jag började med att titta på när några spelade rollspel. Det verkade vara ganska roligt men jag tycker att det gick lite väl segt. Jag och några andra spelade ett spel som jag tyvärr inte minns vad det heter. Det var hur som helst roligt och på kvällen gick jag ut och åt tillsammans med Oja, Alex och Reza. Restaurangen hette Efessos och serverade grekisk mat som jag tycker var god, i alla fall potatisen:) Väl hemma la vi oss och vilade en stund samtidigt som vi lyssnade på radio. Sen drack vi varsin kopp te innan vi somnade. Gårdagen finns det inte mycket att säga om. Jag deppade och kände mig ledsen över att jag snart skulle lämna Göteborg. Att jag hade varit där hela tolv dagar kunde jag inte förstå. Tiden hade gått alldeles för fort och jag upplevde att jag hade svårt att tänka på annat än den kommande resan. Tyvärr kom tidpunkten då jag var tvungen att åka in till tågstationen. Oja var fin och kom och tryckte till mig en sista gång innan jag åkte. Reza och jag lyckades hitta ett litet ställe att äta på i sista sekunden. Efter det var det bara att gå och möta upp ledsagaren som skulle hjälpa mig till tåget. Något som är lite roligt är att jag alltid har haft samma ledsagare i Göteborg, Gunnel heter hon och jag tycker att hon är bra. Att säga hej då till min gubbsing kändes jobbigare och svårare än vad det brukar göra. Åh vad jag önskade att jag skulle kunna stanna längre men det kanske var lika bra att jag åkte hem. Den dagen skulle ju komma förr eller senare hur vi än gjorde. Nu är jag som sagt tillbaka i Stockholm men åh vad jag saknar Göteborg och det är inte bara tack vare min fina pojkvän. Nej, det fanns även andra saker som gjorde att jag trivdes där. Nästa gång jag åker dit blir om ungefär tre veckor. Då åker jag inte för att träffa Reza utan för att delta på en kurs med Unga synskadade väst. Sen är det klart att jag hoppas på att få träffa min gubbsing en stund när jag ändå är i Göteborg men det får vi se. Nu ska jag göra något annat än att sitta här. Att skriva hjälpte tyvärr inte ikväll.

/Vispen

Hej!

 

Hoppas att allt är bra med er! Eftersom det är fredag kväll och jag vill hinna ha lite tid med min kära blir det här ett kort inlägg. Jag tänkte mest tala om för er att jag fortfarande lever och att jag mår relativt bra. Oekj, ögonen och huvudet gör lite ont för tillfället men det blir säkert bättre snart:) Himla huvudvärk alltså, det kanske är regnet och hösten som påverkar mitt fysiska mående, vem vet. Precis som rubriken säger är jag fortfarande kvar i Göteborg. Jag blev dels kvar för att jag ändå inte har särskilt mycket att göra hemma i Stockholm, jag kan ju söka jobb när jag är här också, och dels för att jag lyckades boka in ett besök på en kurs igår. Det var en kurs för synskadade som är arbetssökande precis som jag. För inte särskilt länge sen var jag ju på en kort kurs i Stockholm men jag tycker inte att den går att jämföra med kursen i Göteborg. Här håller kursen på varenda dag och den har funnits i ungefär två år medan kursen i Stockholm bara var fyra dagar lång. Jag tycker verkligen att det är synd att Stockholm inte har något liknande för oj vad jag trivdes bra igår. Ja, jag känner definitivt att det var det bästa jag har gjort sen jag slutade skolan i våras. Om jag hade kunnat fixa boende här på något sätt hade jag definitivt gjort det och börjat på den här kursen. Jag tror att jag skulle lära mig mycket av att gå där, jag tyckte om upplägget av kursen, människorna som går där och de som jobbar där. Det är klart att jag söker jobb för fullt nu också men på kursen får man gå på en hel del studiebesök och besöka ställen som man inte hade fått annars eller åtminstone skulle ha svårare att få besöka ensam, plus att man får träffa och prata med andra som är i samma situation som en själv. Att ha andra omkring sig när man söker jobb tror jag är väldigt bra, dels för att man har någon att få stöd av när det känns tungt och dels för att motivationen skulle öka. Sen skulle man ju ha någonstans att ta vägen varje dag i väntan på att hitta praktik eller jobb. Rutiner är ju alltid bra. Jag tycker att det kan vara svårt att orka lägga ner flera timmar per dag på att leta jobb och att det kan kännas väldigt motigt. Ja, det skulle finnas många positiva saker med att gå en kurs. Det är klart att människorna man träffar också har betydelse. Man trivs bättre med vissa och sämre med andra, så kommer det alltid att vara. Men men, jag hade det hur som helst väldigt bra igår, fick skratta en hel del och ja, det känns som sagt oerhört tråkigt att jag inte bor här och kan gå kursen tillsammans med alla som var där igår. Vissa hade jag träffat tidigare men jag fick även träffa nytt folk, vilket alltid eller i alla fall för det mesta är lika roligt. Min älskling höll i en föreläsning medan jag besökte kursen igår och det gick tydligen bra för honom också. När han väl kom för att hämta mig tog vi en fika, fixade lite grejer på stan och handlade mat. Den här gången var den lite billigare än vad jag trodde att den skulle vara, vilket jag så klart inte klagade över. Senare på kvällen pratade jag lite med Nina och fick veta att jag fått erbjudande om en lägenhet på Gotlandsgatan i Skanstull. Hyran är dock ganska hög där, betydligt högre än på Lingvägen i Hökarängen där jag också står i kö. Som det ser ut nu skulle jag aldrig ha råd att bo i Skanstull, vilket känns sådär. Jag skulle nämligen väldigt gärna flytta hemifrån. Men med tanke på att jag inte har någon aning om var jag hamnar och jag varken skulle ha råd att bo där nu eller när jag börjar plugga så småningom, får jag nog tacka nej till erbjudandet. Nej, jag tror faktiskt inte ens att jag skulle ha råd att bo där om jag tog studielån. Om det nu skulle gå skulle jag aldrig ha råd att göra något roligt på fritiden utan jag skulle få lägga varenda krona på mat och andra livsnödvändiga saker. Ett sådant liv vill jag inte leva! Nog för att man lever fattigt och äter mycket nudlar och billig mat som student men att bo i en relativt dyr lägenhet skulle ju inte underlätta det hela. Lägenheten jag fick erbjudande om ligger dock ganska centralt, vilket är positivt men jag känner fler som bor i Hökarängen än i Skanstull och skulle dessutom inte ha något emot att betala cirka tretusen kronor i månaden istället för fyratusenfemhundra. Standarden är något bättre på Gotlandsgatan men jag bor hellre lite sämre och har råd att leva än lite bättre och finare och knappt har råd med mat för dagen. Åh vilken otur jag hade igår när jag först hittade en kurs där jag trivdes jättebra och sen fick erbjudande om en lägenhet som jag inte har råd att tacka ja till. Men men, turen vänder när man minst anar det, eller hur?:)

 

Jag har känt mig ganska trött idag, förmodligen på grund av att jag var vaken tjugo timmar i streck igår och bara fick cirka tre timmars sömn natten innan. Imorgon är det dock lördag och då ska jag se till att sova ut. Min kära behöver jobba en del i helgen och därför får jag försöka sysselsätta mig på något sätt. Med tanke på att jag åker hem på måndag hoppas jag dock att vi hinner hitta på något kul tillsammans innan dess. Vi har nämligen inte haft särskilt mycket egentid när jag varit här. Det är klart att vi har pratat och umgåtts en del men vi blir ofta avbrutna av annat och går sällan och lägger oss samtidigt på kvällarna. Men men, det känns hur som helst bra att inte vara över femtio mil bort ifrån min pojkvän:) Jag märker i och för sig att vi har ganska olika vanor och vi tjafsar en hel del. Men vem har sagt att livet ska vara enkelt? Problem får man nog räkna med i början och det är ju bättre att ta tag i dem och säga vad man stör sig på, istället för att hålla tyst tills dagen då man inte står ut längre och allt kommer ut på en gång. Sen jag skrev senast har jag även hunnit besöka ett gym, ett fint bad och sätta mig i bajs på spårvagnen. Ja, det var inget vidare kan jag lova och när jag kom hem var det bara att slänga in de äckliga illaluktande kläderna i tvättmaskinen. Oj, nu skrev jag ju att jag kom hem, jag menar så klart kom hem till Reza. Men men, det här kanske kan bli även mitt hem en dag, det får tiden utvisa. Nu ska jag gå och kolla vad min gubbsing gör. Det är förresten lite roligt. För några månader sen vägrade han att sjunga när jag var i närheten. Nu sjunger han däremot nästan varenda dag, inte för mig precis men för sig själv och det gillar jag. Hoppas att ni får en trevlig helg var ni än befinner er!

/Vispen

Hej!

 

Hoppas att allt är bra med er! Jag mår ganska bra och förkylningen har nästan släppt helt och hållet. Fastän det har regnat i princip varenda dag sen jag kom till Göteborg i onsdags kväll måste jag säga att jag trivs här. Jag har tillbringat mycket tid i min pojkväns lägenhet. Med tanke på att vi har olika åsikter om väldigt mycket klagar vi en hel del på varandra, vilket så klart känns sådär. Ändå längtar jag inte hem och tror att jag kommer att sakna att vara här när jag är tillbaka i Stockholm igen. Det finns mycket trevligt folk här och jag tycker att det känns som att det är lite lättare att ta kontakt med människor i Göteborg än i Stockholm, fråga mig inte vad som får mig att tycka det. Ett exempel har jag i alla fall och det var när en kvinna kom fram och började prata med mig häromdagen. Hon frågade lite allt möjligt och jag försökte svara, vilket gick halvbra med tanke på att jag både var irriterad och ledsen just då. Men men, kvinnan fick mig åtminstone på lite bättre humör. Sen finns det många andra som gjort mig glad de senaste dagarna. Dosse och Ponkidonk är alltid lika roliga och underhållande att umgås med. För några dagar sen träffade jag även deras och gubbsingens vän Malin. Den kvällen var jag visserligen inte på världens bästa humör men det blev ändå en helt okej kväll. Gårdagen blev lyckad förutom morgonen då det första jag insåg när jag vaknade var att Reza och jag försovit oss. Innan var det flera år sen jag försov mig senast och igår vaknade vi två och en halv timme senare än vad vi hade räknat med. Jag brukar alltid vilja snooza minst en halvtimme innan jag går upp men igår var det bara att glömma. Nej, något härligt uppvaknande blev det definitivt inte och jag fick skynda mig att duscha och försöka torka håret. Reza och jag klagade mer än vanligt på varandra, tror mest att det berodde på stress men det är klart att det bara gjorde saker och ting jobbigare. Men det blir väl så när man alltid vill ha kontroll över vad den andra gör... Ingen av oss ser ju något och det kanske har med det att göra. Jag måste erkänna att jag inte är världens mest noggranna eller försiktiga person och därför förstår jag ifall Reza är orolig ibland. Samtidigt tycker jag att han kan vara lite väl överbeskyddande men men, det var inte det jag skulle skriva om nu. Vi hann göra oss i ordning på en timme, vilket definitivt är rekordtid för att vara vi. Efter det sprang eller åtminstone joggade vi till bussen och vi hann fram tre minuter innan den skulle gå, vilket också måste varit någon form av rekord:)

 

Väl inne i stan skulle vi möta upp vår kära vän Niklas. Han hade som tur var sällskap av sin familj, vilket gjorde att Reza och jag hann handla innan vi träffade honom. Medan jag gick in på Hemköp gick min pojkvän till systemet. Eftersom jag inte dricker alkohol ville jag inte ansvara över den biten utan kände mig säkrare på att handla mat. Det är dock inte ofta jag handlar mat, i alla fall inte så pass mycket som jag handlade igår. Men jag måste säga att det gick bra. Det tog inte alls lång tid innan jag fick hjälp och mannen som hjälpte mig var både trevlig och hjälpsam. Förutom att han hjälpte mig att handla det jag ville ha läste han dessutom upp vilka märken som fanns av olika varor och vad de kostade. Att handla kostar ju en del, faktiskt lite mer än vad jag hade räknat med. Men nu har vi i alla fall mat så att vi klarar oss tills jag åker hem på onsdag:) Reza mötte upp mig utanför affären och vi mötte upp Niklas i närheten. Vi letade oss fram till busstationen och behövde bara vänta två minuter på bussen:) Dosse mötte oss vid hållplatsen och vi började gå hemåt. Reza ville att Oja och jag skulle bära kassarna, vilket vi gjorde. Jag var dock tvungen att ifrågasätta varför inte min kära skulle bära något. Kassarna hade ju blivit tyngre på grund av allt han köpt på systemet. Men men, efter att jag hade sagt att det ju var vi tjejer som skulle bli starka började vi gå. Det gick nästan hela vägen men bara nästan. Min kasse gick sönder nertill och innehållet rullade ut på gatan. Det mesta klarade sig som tur var men det tog en stund att få bort kladd och glassplitter. När det väl var gjort åt vi hur som helst lunch tillsammans. Eftersom vi firade att Niklas fyllde arton år nyligen, en mening som Reza upprepade ett antal gånger under kvällen, ville så klart gubbarna försöka få i honom en del:) Det gick betydligt bättre för Niklas än för mig. Han gillade sin dricka medan jag mådde illa av min. Jag har full förtåselse för att man vill dricka ett glas eller två lite då och då men måste ärligt talat säga att jag har svårt att förstå varför man ska dricka en massa bara för att man råkar ha fyllt arton år. Det är klart att det kan vara en kul/spännande grej för många och kanske till och med bra att veta hur man reagerar på alkohol. Att veta hur man blir när man blir full kan säkert också vara positivt. Jag är dock glad över att ingen försökte få mig att dricka en massa varken när jag fyllde arton eller tjugo. För några år sen var jag ganska negativt inställd till alkohol men nu tycker jag som sagt att det kan vara positivt om man dricker för att man tycker att det är gott och i sociala sammanhang. Reza beställer ofta vin när vi är ute och jag brukar alltid dricka en klunk ur hans glas. Än så länge har jag inte lärt mig att tycka om smaken men det kanske kommer så småningom. Jag känner dock ingen stress med det där eftersom jag ju klarat mig hittills, känner att jag kan ha kul ändå och alkoholhaltiga drycker ju dessutom kostar ganska mycket. Därför måste jag erkänna att jag störde mig lite på gubbarna igår då jag bad om att få något annat att dricka och dem inte lät mig få det förrän jag druckit x antal klunkar av drycken jag ogillade. När jag väl gjort det och de fortsatte hålla på blev jag irriterad på riktigt och när jag väl fick ett glas som enligt de andra bara innehöll juice, tyckte jag att även den smakade konstigt. Det var även nära att Ponkidonk lyckades blanda i den skumma drycken i ett glas vatten men Dosse hindrade honom som tur var. Jag gick ut till toaletten och kände mig både yr och illamående de kommande minutrarna. Om det berodde på alkoholen eller på att jag helt enkelt inte tyckte om det jag druckit vet jag inte. Med tanke på att jag inte ens druckit ett helt glas tror jag att det andra alternativet är mer rimligt. Nu var det tydligen 21% alkohol, vilket vad jag förstått kanske är en del om man inte är van vid att dricka men ändå. Jag konstaterade dock att jag nog ska ta det lite lugnare nästa gång eftersom jag kanske inte tål särskilt mycket. Mina vänner får helt enkelt stå ut med mig fastän jag inte dricker mig full eller också får de festa utan mig. Resten av eftermiddagen och kvällen mådde jag bättre och kände mig gladare! Oja har ett elpiano hemma och eftersom Niklas är hur duktig som helst på att spela bad jag honom göra det. Åh, det var verkligen helt underbart och Niklas sjöng så att jag blev kär. Ja, jag tycker verkligen om hans röst, oj oj oj alltså... Niklas är dessutom en av de snällaste människor jag känner. Fastän jag fortfarande var lite förkyld och inte hade sjungit på länge ville han sjunga tillsammans med mig, var fin och sa att han tyckte om att höra mig. Ja, det var riktigt fint kan jag lova och jag verkligen älskar när människor sjunger för mig, det är bland det bästa jag vet! Om personen som vill göra det dessutom är duktig ja, då vill jag bara leva i den stunden. Allt annat glöms bort och jag mår helt enkelt väldigt bra!

 

Senare på kvällen åkte vi in till stan för att äta middag. Vi mötte upp vår kära vän Emma utanför Jensens och eftersom det var länge sen jag träffade henne senast var det lätt att komma på saker att prata om. Jag hade inte pratat särskilt mycket med Emma tidigare och upptäckte att hon var både trevlig och rolig. Därför hoppas jag så klart att vi ses snart igen! Kvällen gick väldigt fort. Vi åt, drack, pratade och hade det bra. Niklas åkte hem vid halv tolv medan Emma stannade en stund till. Vi gick vidare till Scandic, satte oss där och fortsatte att umgås. Reza beställde cider med granatäpplesmak som jag smakade och faktiskt tyckte var helt okej:) Samtalsämnena runt bordet var definitivt inte särskilt positiva men det märktes att vissa behövde prata ut. Reza och Ponkidonk gubbade sig på vägen hem och jag tyckte att deras humor var väldigt dålig. Men men, vi var inte hemma förrän runt tvåtiden och Reza och jag gick och la oss nästan direkt efter att ha klivit in genom dörren. Jag hade som sagt en trevlig lördag, tack finaste älskling och vänner för det! Idag är det söndag och det har varit en lugn dag då jag vilat upp mig inför kommande vecka. Ikväll har jag tittat på X factor och inspirerats av alla talangfulla sångare/sångerskor! Oj vilka begåvningar vi har i Sverige! Nej, nu ska jag gå och lägga mig för jag ska upp tidigt imorgon bitti och jag är alltid på dåligt humör när jag sovit för lite. Det brukar dessutom alltid ta en stund innan jag lyckats komma till ro. Ta hand om er själva och varandra, godnatt!

/Vispen

Hej!

 

Förlåt för att jag bloggar väldigt sällan nuförtiden. Men det har inte hänt särskilt mycket sen sist. Även om jag har blivit lite förkyld igen, nej, jag vet inte vad det är för fel på mig, mår jag bättre än vad jag gjorde förra veckan. I fredags bestämde jag mig för att åka in till akuten eftersom jag knappt kunde sova på grund av värken i magen. Läkarna kunde som tur var hitta vad felet var och jag fick medicin, vilket kändes bra. Jag tycker att det hade varit både konstigt och irriterande om de inte hittat vad felet var. I helgen vilade jag en del medan jag väntade på att medicinen skulle värka. Det enda jag orkade göra var att följa med Björn och Lovisa och fira Tora i söndags. Hon fyllde år och vi åt mat och tårta hemma hos henne. I måndags var jag på arbetsförmedlingen där jag fick prata om vad jag vill jobba med i framtiden, samt höra när andra berättade vad de skulle vilja göra. På eftermiddagen fick vi prata om vad som är viktigt att tänka på när man går på arbetsintervju och diskuterade lite annat. På kvällen träffade jag min kära pojkvän, vilket var trevligt. Vi hade en lugn kväll tillsammans. Fastän Reza låg bredvid mig hela natten hade jag svårt att sova. Tidigare nätter hade jag haft så pass ont i magen att jag sov dåligt men i måndags vet jag inte vad problemet var. Igår kände jag mig risig och vilade mycket. Det verkar ha gett resultat för på kvällen hade jag knappt ont i halsen längre, orkade gå ut och få i mig lite mat. Inatt sov jag bättre och idag har jag varit på en intervju. Jag fick svara på frågor om hur jag har upplevt min skoltid, samt hur jag ser på framtiden och det är klart att det fanns både positiva och negativa saker att säga. De som intervjuade mig verkade nöjda med mina svar. Vi får dock se hur det blir på filmen som kommr att visas för ett antal tusen rektorer så småningom. Jag är väldigt täppt i näsan idag och det lär höras på mig att jag är förkyld. Men men, huvudsaken är ju att man hör vad jag säger, vilket jag hoppas att man kommer att göra:) Jag hoppas hur som helst att filmen kommer kunna hjälpa många rektorer att veta lite hur de ska tänka ifall en elev med funktionsnedsättning börjar på deras skola.

 

Nu är jag hemma och har precis packat en resväska med kläder och lite andra saker. Om några timmar ska jag nämligen ta tåget till Göteborg, vilket jag ser fram emot. Okej, att sitta stilla på ett tåg i över tre timmar är visserligen ingen hit men det lär vara värt det. Att få tillbringa en vecka med min fina pojkvän i min favoritstad känns väldigt roligt. Med tanke på att jag dessutom sökt en hel del jobb där hoppas jag på att få komma på en eller flera arbetsintervjuer. Men vi får se vad som händer. Jag hinner inte skriva mer nu utan återkommer när det hänt något i mitt liv som jag känner att jag vill berätta om. Ta hand om er tills dess!

/Vispen

Hej!

 

Hur mår ni? Jag har tyvärr känt mig lite krasslig de senaste dagarna och inte orkat göra särskilt mycket. Det är verkligen konstigt. På högstadiet och gymnasiet kände jag mig ofta stressad på grund av att jag hade mycket att göra. Nu när jag varken har skola eller jobb kanske ni tror att jag känner mig lugn och avslappnad. Men nej, jag känner mig stressad även nu, vilket förmodligen beror på att jag har för lite att göra om dagarna. Många är ju sjuka på hösten men det var länge sen som jag mådde så pass dåligt som jag har gjort de senaste veckorna. För några veckor sedan fick jag en förkylning som höll i sig i två veckor. Tidigare hade jag aldrig varit förkyld mer än en vecka. När förkylningen väl släppt kände jag mig visserligen piggare i ungefär två veckor. Men sen dess har jag känt mig hängig, trött och less nästan varenda dag. I söndags natt fick jag värk i både mage och huvud. Värken har kommit och gått i snart fyra dygn. Förlåt för att jag klagar men det är verkligen inget vidare att må dåligt och ibland ha så pass ont att man bara orkar ligga i sängen. Min matlust har dessutom minskat de senaste veckorna. Jag äter fortfarande men känner mig nästan aldrig hungrig, vilket tyvärr lett till att jag slarvat med vissa måltider. Träningen känns sådär. Jag försöker köra kondition och styrka minst en gång i veckan, vilket jag tycker känns okej med tanke på att jag inte vill tävla på landslagsnivå längre, i alla fall inte just nu. Tidigare år har jag aldrig mått såhär. Nog för att jag har varit sjuk ibland och att det funnits dagar då jag knappt orkat stiga upp ur sängen på grund av att jag helt enkelt haft svårt att känna motivation och att det faktiskt finns någon mening med livet. Men även om det funnits och fortfarande finns sådana stunder och dagar har min kropp aldrig reagerat på det här sättet. Jag känner att jag inte vill/orkar ha det såhär länge till. För att jag ska må bra och vara glad behöver jag ha saker att göra, saker att se fram emot och allra helst känna att jag gör någon nytta. Det gör jag definitivt inte när jag sitter hemma och letar jobb varenda dag. Det är klart att det kan kännas bra när jag letat i flera timmar utan resultat och plötsligt hittar ett jobb som jag inser att jag skulle kunna få. Men jag kan lova att det för det mesta är oerhört tråkigt. Av alla jobb jag har sökt har jag inte ens fått svar från en tiondel, vilket i och för sig inte är särskilt konstigt. Det finns ju människor som söker flera hundra jobb innan de får ett. Men jag mår som sagt dåligt av att leva på det här sättet och tror även att min stress beror på att jag tänker för mycket. När man bara går hemma kan jag lova er att man hinner tänka en hel del och känna sig dålig då det man gör, söker jobb i det här fallet, inte ger resultat. Okej, det är som sagt många som är sjuka såhär års och att jag mår lite sämre just nu kanske bara är en tillfällighet. Men men, det är bara att bita ihop, trycka till och kämpa vidare. Det är bara jag som kan göra något åt min livssituaion. Allt går ju om man vill och jag har lovat mig själv att inte låta depression eller något annat jobbigt ta över. Löften är till för att hållas, så är det bara.

 

Det är ju även viktigt att ha en aktiv fritid, det tycker i alla fall jag. Därför letar jag för fullt efter en kör eftersom jag verkligen uppskattar att sjunga tillsammans med andra. Om ni har tips på en eller flera körer i Stockholm får ni jättegärna kommentera det här inlägget och berätta om dem! Jag ska förresten inte glömma bort att skriva att jag blir väldigt glad över era fina kommentarer, både i senare och äldre inlägg. Tack för att ni tar er tid att skriva några rader. Det är alltid lika välkommet och roligt att läsa vare sig ni är positiva eller negativa. Att veta att det faktiskt finns människor som går in här och läser ibland känns jätteroligt! Förutom att jag letar efter en kör funderar jag på att börja träna mer. Showdown har jag ju tröttnat lite på och därför skulle det kännas bra att hitta en ny sport eller någon annan typ av aktivitet där man rör på sig. Vi får se hur det går med den saken, jag lär skriva mer om det framöver. Sen fick jag ju en gitarr i studentpresent och det vore så klart roligt att komma igång så att jag förhoppningsvis hinner lära mig spela lite innan jag blir gammal. Ju äldre vi blir desto svårare har vi ju att lära oss nya saker. Jag har även börjat fundera på att bli aktiv inom politik eftersom jag känner att det är viktigt att vara med och påverka. Sen vore det riktigt skönt att flytta hemifrån så snart som möjligt. Men för att kunna göra det behöver jag ha ett jobb och det är mycket tack vare att jag är medveten om det, som gör att jag orkar lägga flera timmar på jobbsökande varje dag.

 

Även om jag har mått sådär de senaste dagarna har jag försökt hinna med så mycket som möjligt när magen och huvudvärken inte stört mig alltför mycket. I måndags och tisdags var jag på en vägledningskurs för synskadade. Målet med kursen är att ta reda på/bestämma oss för vilken typ av jobb vi vill inrikta oss på. Jag känner mig visserligen redan ganska säker på vad jag vill just nu men tänkte att jag lika gärna kunde delta på kursen, dels för att ha något att göra om dagarna och dels för att få träffa andra människor, samt utbyta erfarenheter med dem. Hittills har vi fått lära känna varandra lite, prata om tidigare erfarenheter, göra ett test, samt berätta vad vi tycker är viktigast för att vi ska trivas på en arbetsplats. Jag kan tyvärr inte påstå att jag blivit mycket klokare men hoppas att åtminstone en ny insikt landar någon gång nästa vecka när kursen fortsätter. Att träffa nya människor har hur som helst varit trevligt:)

 

Med tanke på att jag mått dåligt de senaste dagarna har jag försökt vila så mycket som möjligt på kvällarna. Igårkväll orkade jag inte göra mer än att leta jobb, låna en talbok, leta nytt mobilabonnemang och prata en stund med min kära. Imorse åkte jag till ungdomsmottagningen för att få ett recept utskrivet, samt hämta några kondomer. Jag brukar alltid ha en kondom i fickan utifall att något hemskt skulle inträffa. Om någon skulle få för sig att försöka göra något vill jag åtminstone inte att personen ska kunna ge mig könssjukdomar. Att en sådan person skulle gå med på att ha kondom är kanske inte särskilt troligt men det är ju aldrig fel att vara förberedd. Nu menar jag så klart inte att jag vill eller planerar att något sådant ska hända men jag vill ändå ta det säkra före det osäkra. Så fort jag får lite pengar nästa vecka ska jag dessutom se till att köpa ett överfallslarm. Man lär sig ju av sina misstag och efter att en äcklig gubbe försökte tafsa på mig för några veckor sen har jag lärt mig att det är viktigt att vara förberedd och åtminstone ha något mer än sin egen kropp när man är ute. På ungdomsmottagningen passade jag även på att ta kontakt med en kurator, vilket verkligen kändes bra. Under hela grundskoletiden gick jag till en kurator minst en gång i månaden och hade även kontakt med en psykolog när jag mådde som sämst. På gymnasiet hade jag kontakt med kuratorer till och från. Jag känner hur som helst att jag skulle bli hjälpt av att ha någon att prata med ibland som får betalt för att lyssna på mig och som dessutom har tystnadsplikt. Att prata med sina nära och kära är en sak men jag skulle aldrig vilja belasta dem med för många problem. Jag vill inte att någon ska må dåligt på grund av mig och känner dessutom att det är svårt att veta vem/vilka man verkligen kan lita på. För mig är det istället viktigt att ha en person som inte känner mig privat och som jag fritt kan prata om problem och känslor med. Kuratorn som jag träffa idag verkar bra eftersom jag känner att hon var lätt att prata med. Vi bokade in ett nytt möte och jag ser fram emot att träffa henne igen. Jag tycker förresten att barnmorskan som jag fick träffa idag också var väldigt bra. Att gå upp imorse var definitivt inte det lättaste men jag kan lova att det kändes värt det efter att ha träffat två personer som var oerhört trevliga och gjorde ett bra jobb! När man har ett yrke där man jobbar med andra människor, framförallt barn och ungdomar, anser jag att det är enormt viktigt att tycka om sitt jobb, ha lätt att prata med andra människor, kunna vara trevlig även om man har en dålig dag, ha förmåga att lyssna och gärna ge bra tips och råd om/när det behövs. Av alla jag har träffat har jag fastnat för ungefär hälften. Det är ju tur att det finns många typer av människor så att alla får möjlighet att hitta en samtalskontakt som passar dem bra. Jag känner mig som sagt nöjd med dagens besök på ungdomsmottagningen.

 

Under eftermiddagen har jag gjort något som jag tycker känns lika jobbigt varenda gång. Men eftersom utseendet är viktigt, tror tyvärr att det lär bli ännu viktigare med åren, och eftersom jag vill ha kvar min pojkvän, var det bara att försöka gilla läget, boka in en tid på en frisörsalong och låta frisören klippa av allt hår som växt ut sen jag var där för ungefär fyra månader sen. Även om många fortfarande anser att jag har långt hår håller jag inte med. Nu var det visserligen några centimeter hår som blivit slitet sen sist men frisören klippte bort mer än vad som hade behövts egentligen. Men men, ibland får man kompromissa och fastän jag som sagt tycker att det är tråkigt med kort hår får jag väl helt enkelt försöka vänja mig vid att mitt hår aldrig kommer att bli längre än vad det är idag... Att klippa sig kostar ju en hel del, idag fick jag betala femhundra svenska riksdaler. Nästa gång ska jag dock låta en trainee/elev klippa mig eftersom jag ser flera fördelar med det. Med tanke på att eleven får handledning och dessutom redan har gått en frisörutbildning tror jag inte att resultatet skulle bli dåligt. Om jag skulle vilja göra en stor förändring skulle jag kanske inte låta en elev klippa mig men jag går ju endast till frisören för att toppa mitt hår. Elever behöver ju dessutom kunder att klippa för att utvecklas och slutligen få sina gesällbrev. Kvinnan som klippte mig idag talade om för mig att det lär ta något längre tid för en elev att klippa mig men jag tycker inte att det skulle göra något utan känner snarare att det kan vara värt det. Att det dessutom skulle kosta lite mindre att klippa sig hos en trainee har också betydelse då jag inte har särskilt mycket pengar. Men men, nog pratat om frisörer för den här gången. Nu ska jag istället gå till köket och laga mig någon form av middagsmat. Sen blir det till att förhoppningsvis hitta ett eller flera jobb att söka:) Hoppas att ni får en bra fredag och en fin helg!

/Vispen

Hej!

 

Hur är läget med er? Förlåt för att jag inte har bloggat ordentligt på nästan en hel vecka. Jag ska verkligen försöka bättra mig, både för min egen och eventuella läsares skull. Det vore ju kul att ha något att läsa i framtiden så att jag förhoppningsvis ska kunna minnas lite av allt som jag fick uppleva och vara med om som ung vuxen:) Nu var det ju som sagt några dagar sen jag skrev senast och jag kommer tyvärr inte ihåg vad jag gjorde i onsdags. Visst är det konstigt, det var ju bara fyra dagar sen. Men men, jag lär inte ha gjort något roligare än att söka jobb, äta middag och prata med min kära på skype. I torsdags letade jag jobb utan någon större framgång och på eftermiddagen åkte jag för att träffa Adam. Vi möttes på hans jobb i Tyresö där jag fick vänta en stund medan han jobbade färdigt. Eftersom Adam var ensam på jobbet den dagen hade han extra mycket att göra. Det var hur som helst roligt att se var Adam jobbade. När han var färdig med allt åkte vi in till stan och kollade runt i affärer. Vi hittade lite allt möjligt men jag köpte inget särskilt. Senare på kvällen åt vi middag hemma hos Adam innan jag åkte hem. På natten fick jag migrän, vilket var väldigt störande då jag ju verkligen hade sett fram emot fredagen. Ibland känns det lite som att min kropp inte vill att jag ska göra något roligt eller viktigt för det är inte ovanligt att jag blir sjuk dagen innan eller samma dag som jag ska göra det där lilla extra. Undrar vad det kan bero på. Okej att man kanske är lite spänd eller förväntansfull men man borde väl inte bli sjuk för det?

 

Min helg blev hur som helst väldigt lyckad! Jag hade det verkligen bra tillsammans med min kära. Huvudvärken försvann visserligen inte förrän i lördags men jag kände mig åtminstone helt okej efter att ha tagit två huvudvärkstabletter. I vanliga fall skulle jag inte ha tagit någon tablett utan istället väntat på att kroppen skulle göra sig av med värken själv. Men i fredags var det ju ingen vanlig dag. Som jag skrev i mitt förra blogginlägg var det exakt ett år sen jag blev kär i Reza då. Jag minns det som om det var igår, den sjunde september förra året när Reza och jag hade vår första fina natt ihop. Om någon hade påstått att jag skulle tillbringa en kväll med Reza i augusti samma år kan jag dock lova er att jag aldrig hade trott personen, för åh vad jag störde mig på den där himla gubben när jag träffade honom på US medlemsforum i början av augusti förra året. Jag kan störa mig på min gubbsing även idag men han har som tur är inte varit i närheten av så pass dryg mot mig som han var på forum. Jag vet om att Reza definitivt inte hade särskilt höga tankar om mig innan eller under forum. Första gången vi pratade med varandra var jag bara tolv år gammal och Reza har berättat för mig att han inte ville prata med mig igen efter det. Reza och jag träffades några få gånger innan medlemsforum men då pratade vi knappt med varandra. Det enda jag minns är att jag, när jag träffade Reza för första gången, uppfattade honom som väldigt skum.

 

Men tiderna ändras. Även om jag verkligen störde mig på att Reza var dryg mot mig på forum fanns det två tillfällen då jag tyckte att han var rolig och bra, i alla fall okej. Första dagen kom Reza fram och pratade med mig och gav mig en kram. Jag minns att jag blev lite förvånad men att jag kramade tillbaka och var tvungen att erkänna för mig själv att jag faktiskt tyckte att det kändes bra att krama honom. Andra tillfället kom näst sista dagen. Då hade Reza varit dryg mot mig mer än en gång men jag bestämde mig för att bortse från det och hade riktigt roligt tillsammans med honom och Alex, en tjej som var med under veckan:) Några dagar senare stötte jag på Reza på US och USS kansli eftersom han var på möte eller jobbade där. Jag fick höra av min kära vän Ronja att hon skulle fika med honom och Hannah. Då jag inte hade några planer den dagen frågade jag om inte jag också kunde få hänga med. Det fick jag efter att Reza hade sagt att Ronja fick bestämma det. Från början var det tänkt att jag skulle åka in till fiket tillsammans med Hannah och Ronja men då vi slutade olika tider i skolan bestämde vi att jag skulle åka dit med Reza istället. Att få tag på honom var dock inte det lättaste. Reza svarade inte fastän jag ringde hans mobil flera gånger, vilket är typiskt honom. Han kan vara nästintill omöjlig att få tag på och jag vet inte hur många gånger jag har stört mig på det. Men men, alla har vi ju våra negativa sidor. Att fika med Reza, Ronja och Hannah i augusti var hur som helst väldigt trevligt. Reza och jag hann fika en stund innan de andra kom och jag minns att jag blev förvånad över att det kändes förvånansvärt lätt att prata med Reza. Han hade dessutom humor som jag visserligen tyckte var dålig ibland men som jag också kunde skratta åt:) Senare samma kväll sms-ade Reza mig. Det enda som stod i sms-et var "vad gör du", vilket jag tyckte var väldigt tråkigt. I vanliga fall brukar jag aldrig svara på sådana sms men jag kommer ihåg att jag gjorde det den gången och att vi sms-ade en stund. Nästa gång jag träffade Reza var på en releasefest. Jag pratade en stund med honom medan han åt middag och umgicks sedan med både honom och andra människor resten av kvällen. Då restaurangen där releasefesten var skulle stänga hade jag inte hunnit beställa färdtjänst. Då Reza erbjöd mig att följa med honom till hotellet där han skulle bo tackade jag ja eftersom jag tyckte att det alternativet var mycket mer lockande än att stå ute själv sent på natten och frysa. Reza och jag umgicks en stund på hans hotellrum och köpte banan och drickyogurt i hotellets reception. Timmarna gick fort och jag minns att jag kände mig väldigt trött dagen därpå när jag var på släktmiddag med familjen.

 

Att Reza och jag skulle ses ganska kort därefter visste vi inte om. Men då Reza fick erbjudande om att jobba i Stockholm en kväll tackade han ja och åkte hit. Det var den sjunde september och vi sågs både innan och efter att Reza jobbade. Han var oerhört fin, bjöd mig först på middag på Pizza hut och lät mig sedan välja vad vi skulle köpa i hotellreceptionen med orden "det här är din kväll". Jag kände mig inte särskilt hungrig men gick till slut med på att dela pizza med Reza och låta honom betala den om jag skulle få betala nästa gång. Det fick jag göra och vi brukar alltid betala varannan gång när vi äter ute, vilket jag tycker känns bra. När Reza sa det där om att det var min kväll blev jag rörd men hade svårt att bestämma vad vi skulle köpa. Jag brukar ofta ha beslutsångest, vilket definitivt är en av mina negativa sidor. Det var inte tänkt att jag skulle sova med Reza natten mellan sjunde och åttonde september. Men då det blev sent, jag skulle till skolan tidigt dagen därpå och det skulle vara närmare att åka dit från hotellet än från Huddinge bestämde jag mig för att stanna. Jag kan lova er att jag är glad över att jag fattade det beslutet för den natten skulle bli en början på något helt fantastiskt!

 

Nu har Reza och jag träffats regelbundet i över ett år och det går inte en dag utan att vi hör av varandra på ett eller annat sätt. Jag skulle ljuga om jag påstår att det här året har varit bra till hundra procent. Det har funnits dagar och månader då jag önskat att jag inte var kär i just Reza. Jag fastnade för honom redan den sjunde september förra året och kände mig helt säker på vad jag ville. Om jag hade vetat att det skulle ta ungefär ett halvår innan Reza var säker på sina känslor vet jag ärligt talat inte om jag hade orkat kämpa för att det skulle bli vi. Men vi kan ju inte se in i framtiden, i alla fall inte jag och jag kände helt enkelt inte att jag hade något annat val än att leva på hoppet och visa Reza vem jag var, att jag tyckte om honom och hur mycket han betydde för mig. Det var definitivt ingen lätt uppgift och jag var nära på att ge upp flera gånger när Reza sa att han visserligen tyckte om mig men att han inte var kär. Vi hade dessutom inte de bästa förutsättningarna. Det var många som var emot att Reza och jag träffades. Människor försökte prata med både mig och Reza vid flera tillfällen. Reza verkade inte bli särskilt påverkad av det men jag måste erkänna att jag blev det och att det har funnits tillfällen då jag har varit nära på att lyssna på alla som sa åt oss att sluta ses. Att folk var väldigt skeptiska till Rezas och mitt förhållande kan jag förstå. Det är tolv år mellan oss, vilket gör att vi ligger på olika nivå när det gäller vissa saker. Rezas och min uppväxt ser dessutom väldigt olika ut och vi har inte samma värderingar om allt. Ingen av oss ser något och det är klart att det försvårar vissa saker. Att jag inte kan persiska/farsi är ganska jobbigt eftersom det gör att jag har svårt att kommunicera med Rezas familj. Reza är väldigt allergisk mot pälsdjur, vilket gör att vi inte kan vara hos min pappa Björn som har både hund och katt hemma. Reza bor i Göteborg och jag i Stockholm, vi bor alltså över femtio mil ifrån varandra och det är inte alltid lätt för oss att kunna ses då det är dyrt med resor och så vidare. Ja, listan kan säkert göras ännu längre. Men vi har så klart inte bara haft saker emot oss utan också försökt se möjligheter och tänka positivt. Ingen vet hur det blir i framtiden men jag tycker hur som helst att det här året mest har bjudit på fina stunder. Reza och jag har gjort det mesta som vi har känt för och inte låtit våra ickefungerande ögon hindra oss! Vi tycker om att resa och har varit på Åland tre gånger där vi bland annat firade nyår. Det var definitivt bland det romantiskaste jag någonsin upplevt! En gång när vi skulle kryssa fick vi inte gå ombord på fartyget, vilket vi störde oss oerhört mycket på. Men vi har hittat ett annat bolag att åka med och i sommar var vi dessutom på en underbar resa tillsammans med Nina och Lia då vi reste med Royal caribbean. Reza och jag har även tillbringat ett dygn på Yasuragi, ett fantastiskt spa. Det är den enda present jag känner mig riktigt nöjd med. Jag märkte nämligen att Reza verkligen uppskattade att vara där tillsammans med mig:) Vi har även haft ett antal fina hotellnätter tack vare att Reza har jobbat en del i Stockholm. Även om jag uppskattar att lyxa till det ibland, i synnerhet när jag inte har fått träffa min kära på länge, kan jag uppskatta vardagen med honom minst lika mycket. Vi har haft oerhört fina dagar i Rezas lägenhet i Göteborg och jag kommer förhoppningsvis åka dit ganska snart:) Det som jag uppskattar mest med Reza är att han är ärlig, lätt att prata med, kan ta initiativ, har humor, är bra på att trycka till/kramas och att han, när han bestämmer sig för det, verkligen kan vara oerhört romantisk och omtänksam.

 

Förlåt men eftersom jag ska upp tidigt imorgon ska jag försöka avsluta det här inlägget. Reza och jag har mest tagit det lugnt och haft tid för varandra i helgen. I fredags åt vi på restaurangen Two indians som enligt mig serverar väldigt god mat! Resten av kvällen blev ganska lugn. Vi lyssnade bland annat på musik och drack vin som Reza hade köpt till oss. Ingen av oss hade råd med några dyra presenter men jag tycker inte att det gjorde något. Det roliga var att jag, som har ganska dålig fantasi, också hade tänkt köpa vin till oss, inte för att jag direkt älskar det utan för att jag vet att Reza gillar det. Men eftersom Reza redan hade köpt vin fick jag inte göra det den här gången. Det enda jag hade med mig var en chokladask plus att jag bjöd på middagen i fredags. Sen håller jag på att skriva en låt till min kära. Den hann tyvärr inte bli klar till i fredags men jag är åtminstone nästan färdig med texten. Då jag såg att radiokanalen Lugna favoriter hade en programpunkt där man kan skicka in en text som de tonsätter, skickade jag in min text till dem. De satte melodi till lite av den, ringde upp Reza, spelade upp en kort hälsning från mig och sjöng för honom i torsdags. Jag hade helst velat att de skulle överraska honom i fredags men programpunkten skulle spelas upp då och behövde vara klar tidigare. Reza blev överraskad när de ringde och sa att han tyckte att det var en fin överraskning:) Då vi har väldigt olika musiksmak är jag nnästan säker på att min kära inte kommer att tycka om låten men jag har ändå bestämt mig för att göra färdigt den.

 

Varken Reza eller jag fastnade för vinet som Reza hade köpt. Därför drack vi te istället medan vi njöt av varandras sällskap. Igårkväll träffade vi vår kära vän Crystal och hon var lika underhållande som vanligt. Senare på kvällen terrade Reza mig, sa fina saker och gjorde mig lycklig genom att bara finnas där. Idag har vi inte gjort mycket alls utan bara sovit ut och sett till att umgås så mycket som möjligt innan Reza skulle åka hem. Nu dröjer det åtta dagar innan jag får träffa honom nästa gång. Åtta dagar är ju inte särskilt lång tid och tiden kommer förhoppningsvis att gå fort. Nu ska jag försöka sova. Det lär inte bli lätt med tanke på att jag vaknade väldigt sent idag och fortfarande känner mig pigg. Men jag ska göra ett försök. Imorgon ska jag nämligen gå på någon form av kurs på arbetsförmedlingen. Hoppas att även ni har haft en trevlig helg och att ni får en bra start på veckan som börjar imorgon.

/Vispen

Hej!

 

Idag är det exakt ett år sen jag blev kär i Reza. Det ska jag fira tillsammans med honom. Jag tror dock att vi båda känner oss ganska trötta idag. Reza var tvungen att gå upp klockan fem imorse på grund av ett tidigt tåg och jag har haft migrän hela natten och morgonen, vilket inte har varit någon hit. Men men, huvudsaken är att vi ses och får vara tillsammans idag. Nu måste jag skynda mig så att jag hinner äta något innan jag ska åka och möta upp min kära. Man kan ju aldrig vara hundra procent säker på att tekniken fungerar men om allt går som det ska postar jag ett längre blogginlägg senare idag eller imorgon. Hoppas att ni får en underbar helg!

/Vispen

Hej!

 

Hoppas att allt är bra med er! Jag mår bra men känner mig väldigt trött på grund av att jag inte fick många timmars sömn inatt. Varför jag inte kunde sova har jag ingen aning om och jag hoppas att jag lyckas sova mer de kommande nätterna. Nu skriver jag mest för att visa att jag fortfarande lever. Dagarna ser i princip likadana ut. Jag lägger alltid ner några timmar på att leta jobb och om jag har tur, vilket händer lite då och då, hittar jag något att söka. Musik lyssnar jag på ganska ofta eftersom jag tycker att det lätt blir tråkigt utan det. De senaste kvällarna har varit relativt lugna. I fredags träffade jag min kära vän Kim och det var roligt. Eftersom vi båda har haft ganska fullt upp under våren och sommaren var det länge sen vi sågs sist. Vi pratade, sjöng, gick en promenad, åt och pratade med Kims mamma. I lördags åkte jag till Kista där jag träffade Sandra, Cissi, Peter och Jakob. Vi pratade om allt möjligt och Peter försökte få mig att störa mig på honom:) Det gick helt okej men inte lika bra som han hade förväntat sig. Sen åt vi mackor, drack te och pratade ännu mer. Jag tycker att kvällen blev lyckad. Söndagskvällen blev lugn och det enda jag gjorde var att prata med min gubbsing. Han har tyvärr gått och blivit förkyld och det känns jobbigt att inte kunna ta hand om honom. Men men, jag får göra det på fredag när vi ses. Då hoppas jag så klart att han är frisk eller att han åtminstone mår lite bättre. Tiden går verkligen fort, på fredag är det ett år sen jag blev kär i Reza och den dagen känns så klart speciell. Det tog visserligen tid innan Reza var säker på vad han kände men då både Reza och jag tycker att sjunde september förra året var en väldigt fin dag kommer vi att unna oss en extra god middag på fredag kväll. Ingen av oss har särskilt mycket pengar just nu och därför har vi kommit överens om att inte köpa några presenter till varandra, i alla fall ingenting dyrt. Men huvudsaken är att vi får tid tillsammans och presenter kommer vi ha tid att ge varandra i framtiden. En liten överraskning har jag dock ordnat, den blev tyvärr inte riktigt som jag hade tänkt mig. Men det är ju tanken som räknas och jag kommer utveckla det jag har påbörjat så småningom. Reza brukar inte läsa min blogg särskilt ofta nuförtiden men jag vill ändå vara på den säkra sidan utifall att han skulle få för sig att kika in här. Jag ser hur som helt fram emot fredag!

 

Idag har jag varit på ganska dåligt humör, vilket förmodligen beror på sömnbrist. Klockan två skulle jag ha möte på arbetsförmedlingen. Det visade sig dock att en av de två personerna jag skulle träffa hade glömt bort mötet, vilket gjorde att jag fick sitta och vänta på att personen skulle åka igenom hela stan för att komma till Huddinge. Nu var det ju tur att mötet blev av idag och att jag inte åkte till arbetsförmedlingen i onödan. Men ni kanske förstår att mitt dåliga humör inte blev bättre av att behöva vänta i nästan en och en halv timme. Jag hade dessutom ingenting att göra under tiden men men, jag ska inte klaga mer nu:) Själva mötet gick fort och jag fick bland annat information om så kallade vägledningsgrupper. Vi får se om jag får plats i en sådan så småningom. Jag kommer hur som helst fortsätta söka jobb och leta praktikplats som vanligt. Ikväll har jag varit och tränat showdown. Med tanke på att jag inte hade rört en showdownboll sen EM i juli kanske ni förstår att det tog ett tag innan jag kom igång. Det kändes hur som helst skönt att få röra på sig och att få ut aggressioner och annat ur kroppen:) Sen var det så klart kul att träffa Krister, Johnnie och Madde igen. De var speciella på ett sätt som bara de kan:) Paralympics har ju förresten satt igång nu och jag är oerhört glad för Majas skull. Igår vann hon ju guld, vilket var helt underbart! I goalballen går det dock inte lika bra för Sverige. Herrarna åkte ut idag medan damerna fortfarande har chans att vinna. Jag håller tummarna för dem och alla andra svenskar som fortfarande tävlar. Nu ska jag gå till köket och se om det finns något att äta. Min matlust har varit sådär de senaste dagarna utan att jag vet varför. Nu känner jag mig till exempel knappt hungrig fastän jag inte har ätit på över åtta timmar. Med tanke på att jag har hållit igång och tränat är det ju lite konstigt men men. Hoppas att ni får en fortsatt trevlig vecka och glöm inte att ta hand om varandra. Kram!

/Vispen

Hej!

 

Ja, snart är augusti slut. Jag har svårt att förstå hur jag kan tycka att tiden går relativt fort fastän jag knappt har något att göra om dagarna. Det är klart att jag gör saker men jag har varken skola eller jobb, vilket känns tråkigare och tråkigare för varje dag som går. Någon skola vill jag inte tillbaka till, inte än men ett jobb hade varit mer än välkommet, en praktikplats också för den delen. Igår var jag på min första riktiga arbetsintervju. Jag kände mig väldigt nervös och med tanke på att nervositeten började störa mig redan i onsdags kväll kunde jag knappt sova natten till igår. Det hände att jag somnade till ibland men jag vaknade alltid kort därefter och trodde att jag försovit mig. Utvilad kände jag mig alltså inte när jag till slut gick upp, duschade och försökte äta något. Att äta var dock inte lätt då jag inte kände mig sugen på något och jag hade svårt att svälja. Ungefär en timme senare var jag hur som helst framme vid adressen där arbetsintervjun skulle äga rum. Jag var tidig och hann stå ute och andas en stund innan det var dags att gå in. Portkoden hade jag fått i ett mail och in kom jag utan problem. Jag kunde dock omöjligt veta vilken dörr jag skulle ringa på sen. Men jag hade turen att stöta på en kvinna som hjälpte mig till rätt dörr:) När klockan var ungefär fem i tio ringde jag på och en stund senare fick jag träffa kvinnan som skulle intervjua mig. Jag är nästan säker på att jag kunde höra på hennes röst att hon lät lite förvånad när jag sa varför jag hade kommit. Men efter att jag förklarat det fick jag följa med in i ett litet arbetsrum och bli intervjuad. Jag måste vara ärlig och säga att jag inte minns särskilt mycket av intervjun. Det enda jag minns är att nervositeten tyvärr inte släppte och att jag tyckte att det var svårt att ge bra svar på alla frågor. Men jag gjorde så klart så gott jag kunde och mer än så kunde jag ju inte göra, försökte berätta om vem jag var, varför jag vill jobba med just telefonförsäljning, hur jag använder en dator och så vidare. Nu är det bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa. Jag är fullt medveten om att telefonförsäljningsjobb inte ger mycket pengar i jämförelse med en hel del andra jobb. Men jag känner att det viktigaste för mig är att hitta en sysselsättning. När jag har pratat med vänner som jobbar eller har jobbat med telefonförsäljning har de flesta tyckt att stämningen på arbetsplatsen varit bra och sådant är ju också viktigt. Igår kände jag mig som sagt lite för nervös för att lyckas prestera. Jag tror dessutom att det hade gått bättre om jag hade kunnat sova under natten. Men men, det känns skönt att ha varit på intervju och sett lite hur det går till. Att vara nervös när man går på arbetsintervju ser jag inte som något konstigt. Men det är klart att första intervjun känns extra speciell. Jag minns när jag sökte till olika gymnasieskolor och skulle sjunga för en massa lärare för att de skulle bedöma min insats. Alla lärare jag sjöng för verkade vara trevliga men jag lyckades aldrig sjunga lika bra som när jag inte är nervös och känner press. Men men, jag kände mig säkrare för varje skola jag sökte och kom ju in på Kulturama där jag har trivts bra. Samma sak gäller arbete, jag tänker inte ge upp förrän jag har fått ett jobb. Det kommer förmodligen ta tid men jag kommer att lyckas förr eller senare, något annat alternativ finns inte!

 

Förutom att gå på intervjun har jag sökt fler jobb och hoppats på att bli uppringd. Telefonen har tyvärr varken ringt igår eller idag men det skulle ju kunna hända när man som minst anar det. Hmm, vad har hänt mer då? Jo, i tisdags fyllde min kära mormor Lia år. Det firade vi genom att äta på restaurang med släkten och jag tycker att vi hade en trevlig kväll. Jag åt en silltallrik till förrätt, tyckte att det kunde vara bra att passa på att äta det nu eftersom det lär dröja till jul innan jag får äta sill igen, en sallad till huvudrätt och jordgubbar med glass till efterrätt. Innan efterrätten sjöng vi för Lia. Min gubbsing sjöng jättemörkt och gubbigt nära mitt öra och han berättade efteråt att han gjort det för att terra mig. Men men, om han inte gjorde sådana saker skulle han ju inte vara gubbsing:) Reza fortsatte att terra mig hela vägen till hotellet där vi hade bokat en frinatt. Kvällen slutade på ett fint sätt, jag uppskattar alltid att vara med min kära. Han får mig ofta att skratta och jag tycker även om att jag inte alltid behöver prata en massa när jag är med honom. Ibland kan jag tycka att det är skönt att vara tyst fastän jag har sällskap av någon. Rezas och min kväll blev lugn, vi pratade om att åka båt och lite annat trevligt. På morgonen kände vi oss sega som vanligt och jag tycker att onsdagen och framförallt gårdagen har känts sådär. Igår hände i och för sig en hel del. Först var jag ju på intervjun och på kvällen åkte jag och träffade mina vänner Karro och Manja. Karro brukar jag ju träffa lite då och då medan det var länge sen jag träffade Manja senast. Vi åkte till Farsta och åt kinamat och tog det sedan lugnt i Karros lägenhet. Det kändes som att vi hade en hel del att prata om och jag tycker att vi får ta och boka in ännu en tjejkväll snart:) Igårkväll pratade jag med min kära och det känns som att både han och jag är lite trötta på livet just nu. Men det kanske känns såhär på hösten. Man vet ju att det snart kommer en kall vinter och jag tror definitivt inte att jag är den enda som inte ser fram emot kyla, is och snö. Men men, än så länge är det ju bara höst och jag vet flera som tycker om den här årstiden. Att vintern kommer kan man ju dessutom inte göra någonting åt utan det är bara att försöka gilla läget. Paralympics satte ju igång för några dagar sen. Jag hejar så klart på alla svenskar som är där och hoppas att Sverige tar lika många eller till och med fler medaljer än på OS. Men vi får se hur det går. Nu ska jag hur som helst försöka leta reda på lite fler jobb att söka innan jag tar helg. Hoppas att ni hittar på något kul ivkäll, det är ju fredag:)

/Vispen

Hej!

 

Hoppas att allt är bra med er! Nu tar jag en paus ifrån jobbsökandet och skriver ett kort blogginlägg. Det var ju ett tag sen jag bloggade och nu hade jag tänkt berätta vad jag har haft för mig i helgen. I fredags eftermiddag åkte jag till arbetsförmedlingen för att ha ett första möte med en arbetsförmedlare. Kvinnan som jag träffade verkar trevlig och vi kommer att ha fler möten så småningom. I fredags fick jag berätta lite om mig själv, vilken typ av jobb jag söker, visa upp mina betyg och så vidare. Det känns bra att ha kommit igång och nu är det bara att fortsätta söka jobb och hoppas att arbetsförmedlingen kan hjälpa mig på något sätt:) Jag vet flera stycken som har fått hjälp med att hitta en praktikplats via dem och det hoppas jag så klart också på om jag nu inte skulle få ett jobb snart. En sysselsättning vill jag ha, praktik kan ju leda till jobb och därför är det ju definitivt ett bra alternativ.

 

Senare i fredags lyckades jag hitta två jobb att söka. Nya jobb växer ju inte på träd. Förra veckan hittade jag bara fem jobb. Än så länge har jag fått svar från två. Intervjuer är inbokade, en på telefon och en på plats. Jag har aldrig varit på några arbetsintervjuer tidigare och därför känns det lite nervöst. Men jag kommer så klart att göra mitt bästa eftersom jag mer än gärna skulle vilja ha ett jobb! Det är det i och för sig väldigt många som vill men att jag har tagit mig till intervju är ju i alla fall ett steg i rätt riktning:) Det finns dock en sak som kanske kommer att vara ett problem, att jag är blind. Jag vet om att alla program som brukar användas när man arbetar med telefonförsäljning tyvärr inte fungerar med jaws, skärmläsaren som översätter texten på datorskärmen till punktskrift. Sen finns det ju även andra problem som kan uppstå på grund av att man inte ser. Att människor kan ha fördomar är ju ingen nyhet. Med tanke på att jag har varit med om att folk har fått för sig att jag varken kan prata eller gå själv bekräftar det. Då jag vet om det här har jag inte skrivit något om att jag är synskadad i de senaste breven som jag har skickat in till olika arbetsgivare. Nu är det tyvärr så att jag inte har fått något svar på breven där jag faktiskt har nämnt att jag inte ser medan jag har fått svar på de brev där jag inte har skrivit något om det. Det skulle i och för sig kunna bero på en massa saker samtidigt som många säger att man ska undvika att prata om sin synskada och att det först ska visa sig när man träffar en arbetsgivare. Men jag måste erkänna att jag tycker att det där är svårt. Just telefonjobb skulle man ju kunna klara minst lika bra som blind bara man hade en anpassad dator. Prata kan man ju göra precis som vem som helst. Men det kanske är som min pojkvän och några andra jag har pratat med säger, att man tyvärr blir bortsorterad direkt om man berättar att man är blind. Jag ställer mig dock frågan om det blir bättre av att vänta med att berätta något sådant. När man väl kommer till intervjun blir det ju ändå uppenbart. Då får man kanske i och för sig en bättre chans att visa upp vem man är och även försöka bevisa att man skulle klara av att ha jobbet, än om man hade gjort det via telefon eller mail. Jag kan dock säga att jag, om jag hade varit arbetsgivare, hade tyckt att det var bra att få veta ifall någon var syn eller hörselskadad så fort som möjligt då man behöver få hjälp med att fixa en del praktiska saker innan personen kan börja jobba. Men alla kanske inte tänker som jag, hur tänker ni om det här? Berätta gärna hur ni gör eller har gjort när ni söker/har sökt jobb!

 

I fredags kväll umgicks jag med några av mina kära vänner. Kvällen började hemma hos Rakel. Vi pratade och tittade lite på Fångarna på fortet. Jag hade inte sett programmet på flera år och tycker att det var ganska underhållande. Någon timme senare åkte vi till Farsta för att träffa några US-are. De flesta dissade oss när vi väl kom dit och jag blev oerhört trött på vissa personer. Det var inte bara jag som tyckte att de var egoistiska och otervliga. Men men, det är helt enkelt inte värt att lägga någon energi på människor som inte förtjänar det. Jag har ganska lätt att tycka om, tro och tänka gott om andra människor. Men på sista tiden har jag fått bekräftat att alla inte är som jag önskar, hoppas, förväntar mig eller vad man ska säga. Några har bevisat för mig att jag inte betyder något för dem, åtminstone inte lika mycket som de betyder för mig. I och med det tänker jag inte längre behandla dessa människor som mina vänner. Okej, det är en sak om de nu skulle be om ursäkt och inse att de hade gjort fel. Men då vissa människor inte ens verkar förstå det eller kanske helt enkelt inte bryr sig om att jag inte pratar med dem längre, visar det bara att det inte är människor som jag tänker lita på och räkna med i fortsättningen. Jag orkar inte med att bli besviken och att folk bara ska vara med mig och vara trevliga när det passar dem. Förlåt om jag låter bitter, nu ska jag inte klaga mer:) Jag lät inte kvällen förstöras på grund av dessa människor utan umgicks istället med folk som ville umgås med mig och som jag tycker om att umgås med. Vi hade trevligt, pratade fina och romantiska minnen och annat kul. När jag skulle åka hem en stund senare var det dock mindre roligt igen. Taxin som skulle hämta mig stod och väntade i Märsta istället för i Farsta och medan jag väntade på att en ny skulle komma var det en gubbe som luktade alkohol som trängde sig på och försökte ta på mig. Jag vet visserligen om att jag får skylla mig lite själv som stod ute sent på kvällen. Tanken var att jag skulle åka först och att ingen skulle behöva stå ensam och vänta men då bussen som mina vänner skulle ta kom några minuter före min taxi och området där vi stod var väldigt lugnt, trodde vi inte att det skulle vara någon fara. Vi hade gått en bit ifrån hotellet för att komma närmare buss och taxi och jag ville inte ringa och störa vännerna på hotellet då det ju bara handlade om några få minuter. Det var ju otur att jag skulle stöta på den där gubben just i fredags och att han dessutom skulle börja tafsa på mig. Jag sa ifrån, skrek, försökte backa undan och ta bort hans händer utan större resultat. När något sådant där händer blir man ju chockad, i alla fall jag och jag minns att det tog några sekunder för mig att förstå vad som höll på att hända. Gubben frågade först om jag inte ville följa med honom. Jag sa så klart nej och trodde inte att han skulle börja ta på mig där ute på vägen men det var precis vad han gjorde. Nu hade jag dock tur för bara någon minut efter att gubben började hålla på kom en bil körande. Då den saktade in tror jag att gubben kände sig rädd eller något för han släppte mig och sprang iväg. Förlåt men jag kände mig verkligen både arg och ledsen efter händelsen. Jag har varit med om betydligt värre saker i mitt liv men jag kan säga att det inte alls är roligt när någon främling försöker ta på en. Nästa gång ska jag verklien försöka undvika att vara själv och dessutom köpa ett överfallslarm eller vad det heter. Efter händelsen med den himla gubben kom jag hur som helst hem som jag skulle och pratade en stund med min kära innan jag till slut lyckades somna.

 

När larmet på min mobil ringde några timmar senare kände jag mig långtifrån utvilad. Men det var bara att gå upp och göra mig klar. Jag skulle nämligen besöka Gröna lund tillsammans med USS:) Dagen blev lyckad och vi slapp regn trots några moln som visade sig en stund under eftermiddagen. Jag träffade en hel del härliga människor, både från USS och andra distrikt och njöt av att åka en massa roliga attraktioner. Min favorit på Grönan är definitivt Popexpressen. Jag tycker om att höra musik samtidigt som jag åker plus att jag tycker att den snurrar på ett härligt sätt. Berg och dalbanorna gillar jag också, framförallt Twister:) Att vara på Grönan med alla fina vänner bidrog så klart till att jag hade roligt. Under eftermiddagen satte vi oss på en bänk och fikade samtidigt som vi hörde några artister repa inför sommarkrysset. Vi fastnade för en låt som Miss li sjöng, hon var riktigt duktig. Jag skulle egentligen ha stannat och sett sommarkrysset i lördags men då alla mina vänner bestämde sig för att se en annan spelning följde jag med dem. Vi tog färjan från Grönan och åkte vidare till Skanstull där spelningen skulle vara. Banden började spela först runt åttatiden. Jag tycker att musikerna var duktiga men fick väldigt ont i öronen då jag satt relativt nära scenen. Det var hur som helst roligt att få höra lite livemusik:) Jag åkte hem ganska tidigt eftersom jag kände mig trött och hade huvudvärk.

 

Igår var jag med Adam och med tanke på att vi inte hade setts sen jag tog studenten och det var ett bra tag sen jag var hemma hos honom och hans föräldrar kändes det väldigt roligt! Vi hade en lugn dag då Adam skulle upp tidigt och jobba idag och jag kände mig ganska seg. Det blev som vanligt en god middag tillsammans med Adam och hans föräldrar. De var hur snälla som helst och köpte både räkor och iste för min skull:) Innan jag åkte hem drack Adam och jag varsin kopp te, även det en fin tradition som började redan när vi blev tillsammans för ungefär sju år sen. Vi hann prata en hel del igår och jag tycker att det känns oerhört bra att vi fortfarande har en så pass bra relation. Det blir tyvärr inte så att vi träffas särskilt ofta numera men det känns som att vi kan prata om i princip allt när vi väl ses:) Efter att jag kom hem igårkväll hjälpte jag Reza att välja ut talsynteser till hans jobbdator innan jag gick och la mig. Idag har jag mest tagit det lugnt och det ser inte ut att hända något särskilt ikväll. Imorgon får jag äntligen träffa min kära och det ser jag så klart fram emot! Nu ska jag fortsätta leta och förhoppningsvis hitta några fler jobb att söka. Hoppas att ni får en fin vecka!

/Vispen

Hej!

 

Hoppas att allt är bra med er! Jag har känt mig lite off de senaste dagarna. Det känns verkligen som att tiden har stått stilla. Jag har självklart gjort saker men inget särskilt. I Nykvarn har det varit minst lika lugnt som det alltid brukar vara. Jag har hunnit umgås en del med Björn på kvällarna, vilket har varit trevligt. Sen har jag letat jobb på dagarna och faktiskt hittat tre telefonjobb som jag har sökt. På kvällarna har jag även försökt förstå mig på vissa människor men det känns som att jag befinner mig på en annan våglängd än de flesta just nu, i alla fall tankemässigt. Människor kan verkligen vara oerhört komplicerade ibland. Det är ju bra att man inte kan läsa alla som en öppen bok. Jag tycker om människor som tänker mycket och som är oförutsägbara. Men sen finns det stunder då jag önskar att jag kunde läsa tankar.

 

Med tanke på att det knappt hänt något sen sist har det känts lite som att dagarna flyter samman och jag har längtat och längtar fortfarande efter att få göra något nytt och annorlunda. Ikväll har jag till exempel känt för att göra något galet men eftersom jag inte har kommit på exakt vad än blev det inte av. Imorgon är det fredag och den kanske bjuder på någon överraskning, vem vet:) Det enda jag är helt säker på är att jag har möte på arbetsförmedlingen klockan två. Jag är glad över att jag fick mötet på eftermiddagen eftersom det gör att jag hinner sova ut, duscha, äta och göra mig i ordning i lugn och ro innan det är dags att åka dit:) Arbetsförmedlaren som jag kommer att träffa brukar tydligen arbets med personer med funktionsnedsättning. Jag hoppas att jag får bra hjälp och stöd av henne:)

 

Eftersom jag inte hade något inplanerat idag ringde jag upp min kära vän Rakel. Det visade sig att hon gärna ville ses och det tackade jag så klart ja till:) Runt fyratiden åkte jag till Hökarängen där jag träffade henne, Sandra och Cissi. Vi hade en trevlig kväll och jag tycker verkligen att det kändes som att jag behövde den här tjejkvällen. Först åt vi middag och efter det låg vi i en säng och tryckte till varandra, lyssnade på musik och pratade. Ronja kom någon timme senare och efter att ha legat en stund till i sängen gick vi och handlade. Det regnade lite ute men jag tycker ändå att det kändes skönt att komma ut i friska luften. Senare på kvällen bakade vi chokladbollar. Alla ville vara med och rulla dem och det blev lite trångt men gick bra till slut:) När vi fikade bjöd Rakel in Christoffer som kom över en stund. Det var trevligt och Christoffer drog ungefär lika många och dåliga men roliga skämt som vanligt:) Stämningen blir oftast väldigt bra när han är med:) Jag åkte hem en stund efter att vi hade fikat och nu sitter jag i mitt rum och pratar med min kära på skype samtidigt som jag försöker varva ner. Helgen ser ut att bli lugn. Det enda som är bestämt är att jag ska besöka Gröna lund på lördag tillsammans med medlemmar i Unga synskadade Stockholm och det ska bli kul. Nu såg jag att klockan är väldigt mycket och att det är hög tid för mig att sova. Hoppas att ni får en underbar helg. Kram!

/Vispen

Hej!

 

Hoppas att ni har haft en bra start på den nya veckan! Den himla förkylningen som jag skrev om i mitt senaste inlägg höll i sig i tio dagar. Det var inte förrän igår morse som jag började känna mig lite piggare. Även om min röst inte är helt återställd hostar jag inte lika mycket och ofta längre, vilket känns oerhört skönt! Under tiden jag var sjuk hände inte mycket alls. Jag låg mest och vilade. Ibland läste jag en bok och ibland låg jag och tänkte. Jag känner att jag har mycket att fundera över just nu och väntar på att mer än en insikt ska landa. Vi får verkligen hoppas att allt känns bättre snart! Igår kände jag mig som sagt piggare och på eftermiddagen åkte jag för att hälsa på min kära vän Crystal. Hon hade bjudit hem många av sina vänner. Jag hade bara träffat två av dem tidigare och tycker att det var trevligt att få lära känna en massa nya människor i alla åldrar. Det var fortfarande så pass varmt att det gick bra att sitta ute:) Runt sjutiden åkte jag hem till Björn och kvällen avslutades med ett fint samtal med min kära. Nu har vi äntligen bestämt när vi ska ses nästa gång, det är inte förrän om åtta dagar men det känns lite skönt att ha något att se fram emot! Att behöva vänta två veckor på en enda kväll och natt känns dock inget vidare och att dessutom veta att det blir lång väntan efter det också känns ännu värre. Men distansförhållanden fungerar uppenbarligen på det här sättet... Jag antar att jag inte kan göra annat än att försöka gilla läget, söka så många jobb som möjligt i Göteborg och hoppas att jag får ett så småningom.

 

Jag skulle så klart ta i princip vilket jobb som helst! Nu börjar det nämligen kännas väldigt tråkigt att inte ha något att göra om dagarna! Det är nästan så att jag skulle vilja plugga ett år till men bara nästan. Jag känner dessutom att jag gärna flyttar hemifrån så snart som möjligt och för att kunna göra det behöver jag pengar så att jag har råd att betala hyra, mat, andra räkningar och kanske något nöje lite då och då. Även om jag både skulle vilja ha jobb och flytta vet jag dock inte om jag skulle kunna tänka mig att flytta var som helst i Sverige. Jag tror till exempel att jag skulle känna mig väldigt ensam i Norrland. Nu är det ju inte omöjligt att lära känna nya människor men jag skulle ha långt till allt, i alla fall till familj, pojkvän och många av mina vänner. Sen tror jag att jag skulle ha svårt att stå ut med de långa avstånden till saker och ting. Men vem vet, det kanske blir där jag hamnar om jag inte hittar något annat. Idag har jag letat jobb i flera timmar utan framgång. Ge upp tänker jag definitivt inte göra men jag kan inte direkt påstå att det är roligt eller utvecklande att söka jobb. Men men, det kommer förhoppningsvis lösa sig i slutändan! Lovisa och jag gick en promenad i skogen under eftermiddagen och det kändes skönt med frisk luft. Nu ska jag gå och se om jag hittar något att äta istället för att sitta här och deppa:)

/Vispen

Hej!

 

Hur mår ni? Jag hoppas så klart att ni mår bra! Jag vill börja med att skriva att jag blev glad när jag loggade in på blogg.se och såg några fina kommentarer från er läsare. Det är alltid lika kul att ha något att läsa! Nu har det redan hunnit bli sextonde augusti och jag tycker att det känns som att sommaren är slut trots att augusti ju är en sommarmånad. I tisdags sändes Allsång på Skansen för sista gången den här sommaren och gissa om jag tyckte att det var oerhört tråkigt. Att jag fortfarande var förkyld gjorde inte saken bättre. Om jag hade varit frisk hade jag självklart varit på plats. Men nu fick jag istället sitta hemma och se programmet på datorn. Det kändes inget vidare kan jag lova. Jag har dessutom fått reda på att det var många som fick träffa Måns efter sändningen och det hade jag så klart velat göra. Måns rakade ju förresten av sig sitt skägg under sändningen, vilket väckte stor uppmärksamhet. Jag som bara hört om hans skägg hade gärna velat klappa på det innan det försvann men det hann jag alltså inte göra. När Måns gästade P4 extra för några dagar sen sa han i alla fall att han kommer att ha en julturné och jag ska göra allt för att få tag på minst en biljett till den. Sen släpper han ju en ny skiva snart och det ser jag fram emot!

 

Ytterligare en sak som får mig att känna att sommaren är slut är att många har börjat jobba igen efter semestern, bland annat min kära. Gissa om det känns tomt och ensamt utan honom. Vi fick hur som helst två underbara veckor tillsammans den här sommaren. Den första veckan var vi på kryssning med Royal caribbean, en underbar resa som jag kommer att minnas länge. Jag har skrivit en liten sammanfattning om vår resa i ett tidigare blogginlägg. Läs det om ni vill veta hur vi hade det. Sen var vi hemma hos Reza en vecka. Även om ingen av oss kände oss på topp och vädret inte var det bästa kände jag mig oftast glad. Att få tid med min pojkvän som betyder väldigt mycket för mig, mer än vad jag kan förklara, är alltid lika fint! Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag får uppleva fler veckor tillsammans med min älskade Reza i framtiden! Men då det mesta känns osäkert just nu har jag ingen aning om hur saker och ting kommer att utveckla sig. Det känns som att mycket skulle kunna hända och förändras de kommande månaderna. Jag måste tyvärr säga att magkänslan inte är alltför bra men hoppet är det sista som överger människan och jag kan inte göra mer än att försöka visa och tala om vad jag vill och känner, samt göra vad jag kan för att så mycket som möjligt ska bli som jag önskar. Sen är jag fullt medveten om att man inte kan få allt. Om jag hade fått bestämma hade jag till exempel inte varit arbetslös idag och jag hade inte heller bott kvar i Huddinge. Det är inte mycket som jag känner mig säker på just nu men de få sakerna som jag faktiskt vill tänker jag kämpa för. Ibland lyckas man och ibland inte. Om saker och ting går som jag hoppas kommer jag förhoppningsvis att må väldigt bra så småningom. Om jag inte skulle lyckas med det jag vill vill jag åtminstone känna att jag har kämpat och gjort vad jag kan innan jag ger upp.

 

Det är en dryg vecka kvar tills skolorna drar igång igen. Jag som är van vid att ha något att återvända till efter sommaren tycker att det känns både konstigt och tråkigt att inte ha det. Nu tillhör jag ju inte ens någon klass längre. Då jag fortfarande är sjuk, ja, jag har varit sjuk i en hel vecka nu, har jag inte orkat lägga särskilt mycket tid på att leta/söka jobb. Jag har istället varit tvungen att vila mycket eftersom det i princip är det enda jag orkar när jag mår såhär. Det var länge sen som jag var sjuk mer än fem dagar. Jag tycker definitivt att min kropp får ta och bli frisk snart. Om jag inte känner någon förbättring inom de närmsta dagarna funderar jag på att besöka en vårdcentral. Förkylningar brukar visserligen kunna hålla i sig ett tag men det kanske är bäst att gå dit för säkerhets skull. På grund av den himla förkylningen har jag alltså inte orkat göra något de senaste dagarna. Då halsen gör ont, näsan är igentäppt och jag har feber har jag knappt kunnat prata, ännu mindre sjunga och definitivt inte träna. På nätterna har jag svårt att sova på grund av hosta och jag har ingen matlust på dagarna eftersom maten ju ändå inte smakar något. Nej förlåt, nu ska jag sluta klaga och istället se till att bli frisk! Helgen ser ut att bli lugn och jag har ingenting inplanerat förrän nästa fredag då jag ska på mitt första möte med arbetsförmedlingen. De kan förhoppningsvis ge mig några bra tips inför framtiden. Som ni säkert förstår lär jag inte ha något att skriva om på ett tag. Därför tar jag en paus från att blogga tills vidare.

/Vispen

Hej!

 

Hur mår ni? Jag är sjuk och trött. Kul, eller inte. Min hals har gjort ont i flera dagar plus att jag har feber och huvudvärk. Det var precis det här jag önskade mig just den här veckan, eller inte. Varför blir jag nästan alltid sjuk när jag är ledig? Är det för att min kropp inte vill att jag ska ha roligt eller vad? Vädret har varit halvbra. Igår var det sol och varmt men då orkade jag inte segla som vi hade planerat utan jag låg och vilade i stort sett hela dagen. På kvällen var jag i alla fall en stund med Reza, Dosse och Ponkidonk. Vi grillade korv, drack te och pratade. Det har blivit mycket te med honung den här veckan:) Efter att ha suttit ute några timmar med mina kära vänner var jag tvungen att gå in och lägga mig på sängen. Det är konstigt att man, i alla fall jag, kan sova över tio timmar på ett dygn när man är sjuk.

 

Att vara med min kära har varit trevligt men jag hade verkligen önskat att vi hade kunnat göra mer. Jag är ju inte direkt i Göteborg varenda dag och jag hade till exempel gärna hunnit med Liseberg den här sommaren. Men det får bli nästa år. Reza har också känt sig lite krasslig och det var ju jobbigt att vi skulle bli sjuka samtidigt, men men. Vi har åtminstone orkat laga lite mat, lyssna på musik/radio, läsa en bok och prata. Idag har jag dock knappt orkat prata överhuvudtaget och det är fruktansvärt frustrerande när man har en massa saker som man skulle vilja säga men som man inte orkar/kan på grund av att det gör ont i halsen så fort man öppnar munnen... Förkyld har jag varit tidigare men jag tror aldrig att jag har haft så pass ont i halsen som jag har nu. Nu har jag varit hes och hostat i flera dagar och inte pratat mer än nödvändigt. Därför hoppas jag verkligen att halsen är bättre imorgon. Ja, jag blir trött på mig själv för att jag mår såhär och inte orkar göra något. Sen har jag känt mig trött på att jag inte förstår persiska eftersom det i princip är omöjligt att känna sig bekväm här om man inte kan det. Okej, det fungerar när det bara är Reza och jag men när någon i hans familj är här pratar de i princip bara persiska. Nej, det är verkligen inte lätt när man kommer ifrån olika länder, har olika värderingar och så vidare... Reza och jag har inte övat persiska heller, vilket ju inte direkt gör att jag utvecklas. Varför vi inte övar har jag ingen aning om. Men jag vet att jag behöver göra det om jag ska ha en chans att lära mig språket. När jag är här lyssnar jag en hel del på persisk musik, radio och framförallt på när Reza pratar persiska med familjen. Det kanske är jag som är osmart och dum men jag lär mig inte på det sättet, okej, kanske något enstaka ord men inte mer än så. Språk har aldrig varit min starka sida och det är synd. Jag borde hur som helst försöka sova nu. Tåget till Stockholm går klockan sex imorgon bitti. Jag bloggar igen när jag känner mig piggare, gladare och friskare!

/Vispen

Hej!

 

Hoppas att allt är bra med er! När ni läste rubriken förstod ni säkert var jag är någonstans, i den härliga staden Göteborg:) Hit kom jag till slut, efter en hel del stress och krångel. Min älskade gubbsing blev tyvärr magsjuk efter kryssningen. Med tanke på att vi var väldigt noga med hygienen hela veckan, tvättade händerna och använde handsprit innan varenda måltid, förstår jag inte varför han blev så pass sjuk. Maten var det definitivt inget fel på heller. Nina, Lia och jag har inte känt av något, vilket är skönt. Men klart att det var synd att min älskling skulle må dåligt. Då han inte ville att jag skulle komma i söndags fick jag boka om min tågbiljett och åka i måndags istället. Söndagen blev alltså väldigt lugn och jag gjorde i princip ingenting förutom att vila, äta och läsa en bok.

 

När jag bokade om min biljett i söndags fick jag reda på att jag skulle få ledsagning och att allt var som det skulle. ÄNdå visade det sig att den skulle krångla. Allt kan inte alltid fungera men ledsagningen som SJ erbjuder kan man verkligen inte lita på. Det har hänt flera gånger att den inte har fungerat och den här gången blev jag extremt irriterad. Ledsagaren skulle möta mig en kvart innan tåget skulle gå men då ingen dök upp ringde jag ett telefonnummer som det stod att man skulle ringa om det uppstod problem. Jag fick höra att jag var placerad i kö och att det skulle ta mindre än en minut tills det blev min tur. En minut verkar dock kunna vara olika lång ibland. När det handlar om tunnelbana, tåg och annat som man väntar på kan en minut bli två, tre eller till och med fem minuter utan några som helst problem. När jag äntligen hörde att en person svarade fick jag höra att jag skulle dröja kvar i luren. Minuterna gick utan att personen kom tillbaka och tåget som jag skulle ta skulle gå om fem minuter. Vid det här laget började jag bli stressad och frågade en man om hjälp. Han verkade vara stressad precis som jag och skulle ta ett annat tåg. Det enda jag fick veta var att mitt tåg skulle gå från ett spår som låg en ganska bra bit bort ifrån centralhallen där jag stod och väntade. Kvinnan som bett mig dröja kvar hade fortfarande inte kommit tillbaka och jag bestämde mig därför för att ringa upp samma telefonnummer igen. Den här gången behövde jag bara vänta i ungefär tre minuter innan en annan kvinna tog emot mitt samtal. Jag förklarade att ingen ledsagare dykt upp fastän jag bokat ledsagning, att tåget nu hade gått och frågade vad jag skulle göra. Kvinnan sa att hon tyvärr inte kunde hjälpa mig och att hon inte heller kunde ge mig ett svar på vad jag skulle göra. Oj vad trött jag blev då. Om det nu finns ett telefonnummer som man ska ringa om det uppstår problem ska man väl kunna få hjälp när man ringer dit? Vad finns det annars för medning med att ringa det? Kvinnan lyckades till slut hitta mitt namn i systemet men sa att det bara hade bokats ledsagning i Göteborg, vilket jag tycker var väldigt konstigt då jag fått en bekräftelse på att ledsagning även var bokad i Stockholm.

 

Då kvinnan som sagt inte kunde hjälpa mig bad hon mig istället att ringa till SJ-s kundservice. När jag ringde dit fick jag höra att min kötid beräknades vara mindre än tjugo minuter. Härligt tänkte jag, det är såhär jag önskar att det ska vara varenda gång jag ska åka tåg... Efter att ha stått i kö en liten stund kom plötsligt en ledsagare springade. Jag frågade henne om inte ledsagning varit bokad för över en kvart sen. Jo, svarar tjejen men det var ju en massa folk här där vi skulle mötas och då jag inte hittade dig trodde jag att du hade gått till tåget. Ja, jag orkade inte ens kommentera hennes svar och gör nog inte det idag heller förutom att ställa mig frågan att det väl är konstigt ifall man ska beställa ledsagning om man ändå förväntas hitta till sitt tåg? Men men, ledsagaren hjälpte mig till kundservice. Då jag fick höra att jag väl kunde ta ett tåg som gick om ungefär två timmar blev jag så klart lite irriterad. Okej, jag förstod att jag behövde vänta men varför skulle jag behöva vänta så pass länge? Tåget som kvinnan erbjöd skulle dessutom köra långsammare än tåget som jag skulle ha åkt egentligen. Ni kanske tycker att jag var otacksam men jag bad om att få åka med ett tidigare tåg. Efter att kvinnan tittat en stund i sin dator bestämde hon sig till slut för att sätta mig på ett tidigare tåg. Hon förklarade för mig att hon kunde göra ett undantag den här gången. Så jag kom på tåget till slut, det körde till Göteborg och utan några förseningar dessutom. Ledsagaren som hjälpte mig till tåget förklarade att hon skulle ringa och tala om vilket tåg jag skulle komma till Göteborg med, så att jag skulle kunna få hjälp där. När jag kom till Göteborg fick jag dock reda på att de inte alls hade blivit meddelade om tågbytet och att min ledsagare stått och väntat på ett annat ställe. Men men, jag får hoppas att ledsagningen fungerar bättre nästa gång. Nu lovar jag att inte klaga mer på ett tag, åtminstone att försöka undvika det:)

 

Det har varit ganska lugnt sen jag kom hit. Jag har umgåtts mycket med Dosse, Ponkidonk och så klart min kära. Hans föräldrar åkte hem i måndags och det känns ovant att vara ensam här med honom. Men jag tycker samtidigt att det känns bra att vi får möjlighet att vara själva och se hur det fungerar. Tidigare har vi bara kunnat vara ensamma och få egentid när vi har rest tillsammans medan vi nu kan få det i Rezas lägenhet. Än så länge har han fått göra det mesta. Om jag ska vara ärlig måste jag erkänna att jag är lite rädd för att hjälpa till. Reza är extremt noggrann med saker och ting och vill att allt ska göras på speciella sätt. Jag som fortfarande bor hemma är inte lika bra på att städa, laga mat och så vidare men jag hoppas så klart på att bli bättre snart. När jag får ett jobb och börjar tjäna egna pengar så småningom hoppas jag dessutom på att kunna flytta hemifrån. Det börjar bli dags nu känner jag och jag skulle förmodligen lära mig mycket om jag flyttade. Att hjälpa till hemma är en sak men det är klart att det är en viss skillnad på att bo tillsammans med fem andra personer i en villa och att bo själv i en liten etta. Då Reza fortfarande kände sig hängig i måndags var jag hemma hos Dosse under eftermiddagen och kvällen. Där umgicks jag med henne och Ponkidonk. Vi lagade mat, lyssnade på radio, pratade och hade trevligt. Sen vilade jag en stund i Dosses soffa plus att vi drack te. Det är tradition att dricka te hos henne! Jag har dessutom en mugg som jag alltid brukar dricka ur när jag är där:) Igår var det också lugnt. Då det regnade i stort sett hela dagen kände vi inte för att gå ut. Vi åt soppa till lunch, drack en massa te och pratade. På kvällen tittade jag på Allsång på Skansen och tycker att det var underbart att Måns fick sjunga flera låtar! Nu är det bara ett allsångsprogram kvar den här sommaren och jag kommer förmodligen att vara på Skansen på tisdag! Sen kommer jag så klart att längta ihjäl mig tills nästa sommar när allsången sätter igång igen. Hoppas att Måns får vara programledare ett år till! Jag tycker att han gör ett strålande jobb!

 

Dosse bakade en äppelpaj igårkväll som blev riktigt god och när jag hade ätit en bit av den blev jag rastlös och dansade runt en stund i Rezas lägenhet. Idag är det onsdag och jag har inte hunnit göra mycket mer än att äta frukost, lyssna på musik, prata med Reza och sitta här. När jag kollade mailen såg jag att jag har fått tid för möte på arbetsförmedlingen, kul:) Reza ska ha möte snart men sen får vi se vad som händer. Solen skiner och jag hoppas att den här dagen och kvällen bjuder på något underhållande! Jag skriver igen någon annan dag, ta hand om er tills dess.

/Vispen