Trött på desperata människor...
Hej!
Jag är trött och ska snart sova men vet om att jag inte kommer kunna göra det förrän jag skrivit av mig. För mig brukar det oftast hjälpa lite. Nu har jag svårt att hitta ord för att jag känner mig så pass less men åh vad jag stör mig på desperata män. Nu finns det självklart desperata kvinnor också och för mig får egentligen vem som helst vara desperat så länge personen inte ger sig på någon som inte är det och som inte vill bli tafsad på. Jag har som sagt svårt att hitta ord just nu och vet ärligt talat inyr varför vissa människor inte klarar av att bete sig som folk. De flesta tjejer i min ålder, i alla fall de som jag pratat med, har någon gång varit med om att en man försökt tafsa på dem. Det visar ju att det faktiskt är ganska vanligt och därför kanske ni tycker att det här ämnet är uttjatat. Trots att det är relativt vanligt tycker jag definitivt inte att någon ska acceptera att bli tafsad på av en främling.
Jag var ute med min älskade gubbsing i fredags, vilket var väldigt trevligt. Vi hade roligt hela kvällen och allt var bra. Eftersom vi kände oss lite osäkra på vägen frågade vi en man om hjälp. Han visade oss till en hiss och gick in i den med oss. När vi står där känner jag plötsligt hur någon drar mig i kinderna. Gubbsingen kan göra mycket skumt men eftersom han aldrig gjort just det frågade jag om det var han, vilket han försäkrade mig om att det inte var. Några sekunder senare känner jag att den främmande mannen klämmer mig på ena bröstet. Min reaktion blir att jag ganska högt säger vad som händer och slår bort hans hand. Gubbsingen sa så klart också åt mannen att lägga ner. Att bli tagen på bröstet av en man som druckit lite väl mycket, det kändes på lukten, var kanske inte värsta grejen men jag tycker att det var obehagligt och accepterade det inte. Jag kände mig äcklig efteråt och var glad över att jag inte var ensam när det hände.
Idag hände en annan sak när jag skulle åka hem. Att gå på tåget gick bra och ledsagningen fungerade som den skulle:) När jag kom fram till min plats satt redan en man på platsen bredvid min. Han lät trevlig och sa att jag fick säga till om jag behövde hjälp med något. Jag hade köpt med mig mat och eftersom jag var vrålhungrig åt jag den direkt efter att tågvärden kommit och godkänt min tågbiljett. Maten hade jag köpt på restaurang Andrum i Göteborg, en vegetarisk restaurang som jag verkligen rekommenderar! Mannen som satt bredvid mig pratade mest i telefon och när han inte gjorde det lyssnade han på musik. Ljudet var så pass högt att jag kunde höra exakt vad han lyssnade på och ifall han hade hörlurarna i öronen skulle det definitivt inte förvåna mig om mannen har eller kommer att få tinnitus så småningom. När jag ätit färdigt beslutade jag mig för att sova en stund, lutade mig tillbaka i sätet och slöt ögonen. Jag slumrade till men vaknade tvärt när jag kände något underligt. Det tar några sekunder innan jag förstår vad som händer. Mannen har lagt sin jacka över sig och ett av mina ben, har lagt sin ena hand på mitt lår och har placerat en av mina händer på sin snopp. Jag kan ju säga att jag var helt oförberedd på att något sådant skulle hända och när jag väl förstår rycker jag till och drar till mig handen. Då det inte dröjer länge förrän mannen tar tag i min hand igen, ganska hårt, säger jag åt honom att sluta och att jag faktiskt inte vill. Jag vet, jag kunde ha skrikit, slagit till honom eller gjort något värre men jag var helt enkelt för chockad för att få ur mig mer och handla annorlunda. Usch alltså, jag känner mig fortfarande chockad när jag tänker på vad som hände. Jag menar, vi hade ju knappt sagt hej till varandra och ändå gör mannen sådär. Hur desperat är man inte då? Tänker man överhuvudtaget? Det är ju så pass tragiskt att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta... Att bli tagen på låret av honom och värst av allt, att känna hans snopp under en av mina händer och hans hand ovanpå den som håller på, jag mår illa vid tanken. På grund av att jag ju är blind har jag ingen aning om hur mannen såg ut och det bryr jag mig inte om heller. Jag vill bara försöka glömma det som hände. Mannen skrattade bara lite när jag sa ifrån, drog bort jackan, pratade i telefon och lyssnade på musik resten av resan. Jag satt där, skakade och kunde så klart inte slappna av och somna om igen. Direkt efter att tågvärden ropat ut i högtalarna att vi snart var framme i Stockholm reste sig mannen upp och gick utan ett ord. Ja alltså, jag är arg på mig själv för att jag var så pass mesig för jag vet vad jag borde ha gjort, ni behöver verkligen inte tala om det för mig! Men sen kan jag säga att det är lätt att tala om vad någon annan borde ha gjort och hur dum man varit som inte handlat på ett visst sätt. Det är något helt annat att uppleva själva grejen och eftersom man inte kan vrida tillbaka tiden tänker jag försöka att inte hänga upp mig vid att jag var mesig och störa mig på att jag inte gjorde mer, det hjälpder ju varken mig eller någon annan...
Man måste vara stark, alla som är med om sådant här måste försöka vara starka. Fastän vi absolut inte ska acceptera att någon tar på oss mot vår vilja får vi diskutera det här med andra människor och sen kanske vi så småningom blir så pass starka och förberedda nästa gång någon tar på oss att vi faktiskt kan skrika åt personen och få ut vår agression där och då. Jag kan säga att jag inte känner mig det minsta stark just nu. Men det finns ju ett ordspråk som säger att det som inte dödar härdar och det stämmer nog. Nästa gång någon ger sig på mig hoppas jag verkligen att jag vågar och har mod att säga ifrån högt och tydligt och om inte det hjälper skrika eller till och med använda våld. För några månader sen kanske ni minns att jag berättade att en man kom fram och tafsade på mig när jag stod och väntade på en taxi. Den gången vågade jag faktiskt skrika och gjorde allt för att försöka få loss mannens händer från privata delar. Däremot gick jag aldrig så pass långt att jag försökte skada honom men det kanske jag hade gjort om en bil, bilen som fick mannen att springa sin väg, inte kommit körande längs vägen. Några gånger har det hänt att någon tagit mig på brösten när jag varit ute, alltså besökt uteställen och liknande. De gångerna har jag dock sällan förstått vem det varit eftersom personerna bara tagit på mig någon eller några få sekunder innan de släppt mig och gått vidare. Första gången någon gav sig på mig var jag bara tretton år gammal. Man skulle ju nästan kunna klassa mig som barn då och med tanke på att jag förlorade min oskuld på ett väldigt hemskt och tråkigt sätt satte händelsen djupa spår. Okej, nu räknar jag visserligen inte våldtäkten som första gången jag hade sex eftersom jag inte valde det själv men ändå. Jag minns det så väl, att jag även då sa ifrån och försökte frigöra mig men att det inte hjälpte. Nej, jag vet inte varför jag aldrig försökte skada personen som våldtog mig och i och med det kanske man skulle kunna säga att jag får skylla mig lite själv. Samtidigt tycker jag inte att det är rätt att säga något sådant. I så fall är det snarare fel på mig nu som trots att jag blivit tafsad på ett antal gånger, fortfarande inte blivit tillräckligt bra på att säga ifrån. Jag vet, det är illa... Men men, man kan bara bli bättre, eller hur? Nu ska jag försöka sova några timmar. Sådana här människor är inte värda att gråta över, bry sig om eller lägga energi på. Imorgon väntar ett tandläkarbesök och sen hoppas jag att det finns någon som vill träffa mig under eftermiddagen/kvällen. God natt, ta hand om er själva, era nära och kära och alla andra som förtjänar det!
/Vispen
Länge sen sist
Hej!
Hur är det med er? Händer eller har det hänt något roligt i ert liv på sista tiden? Berätta gärna vad ni har för er:) Nu har det ju gått några dagar sen bloggen uppdaterades och jag har väl mest stört mig på olika saker. Ja, jag ska vara ärlig och säga att jag faktiskt känt mig trött och less på både saker och människor. Det är helt sjukt hur vi kan hålla på ibland och det finns stunder då jag skulle vilja slippa allt och alla. Att vara på kursen om dagarna känns i alla fall bra och roligt. Häromdagen var vi bara tre men det gjorde ingenting. Vi hade nämligen en väldigt intressant diskussion under förmiddagen. Samma dag skickade jag iväg tre jobbansökningar, vilket ju var bra:) För någon dag sen besökte vi en kurs för döva. Jag tycker att det var tråkigt att inte kunna kommunicera med kursdeltagarna. Det gick så klart när tolkarna översatte men jag tycker inte att det kändes särskilt naturligt. Under besöket fick vi höra två föreläsningar, en om arbete och en om ergonomi. I slutet av dagen var vi ute på promenad och när vi gick förbi ett caffé kunde jag inte låta bli att köpa en stor kanelbulle. Bullar är inte min grej men jag köpte den just för att cafféet var känt för att de bakar stora bullar. Det är väl klart att jag störde mig när alla pratade om dem och jag var den enda som inte såg hur de såg ut?! Bullen var dyr men jag ångrar inte att jag köpte den. Under dagen pratade vi förresten om vad vi skulle välja av att vara blind eller döv? Jag som varit blind hela livet skulle så klart välja det, dels för att musik betyder oerhört mycket för mig och dels för att jag tror att jag skulle tycka att det var jobbigt att inte kunna kommunicera med hjälp av rösten. Det är klart att man kan visa mycket med hjälp av kroppspråk men ändå. Vad skulle ni välja?
När man stöter på många mindre svårigheter på en och samma gång tycker jag helt enkelt att det kan bli lite jobbigt. Som jag nämnt tidigare bloggar jag framförallt för min egen skull och det är här jag skriver ner mina tankar om olika saker. Resten av inlägget innehåller mest tankar och jag kommer att vara ganska negativ, läs inte vidare om du känner dig glad för tillfället:)
Just nu är jag inne i en period då jag tänker väldigt mycket, säkert mer än vad som är hälsosamt för mig. Jag menar, jag ligger ofta vaken om nätterna på grund av att en massa tankar envisas med att snurra runt i min lilla hjärna och gör så att det är nästintill omöjligt för mig att kunna slappna av. Att jag sover dåligt påverkar uppenbarligen min kropp för jag har börjat må sämre på sista tiden, både fysiskt och psykiskt. Ibland händer det att jag inte vill sova på grund av mardrömmar som gör mig ledsen och rädd. När jag tänker efter är det kanske inte särskilt konstigt att jag fått höra av nära och kära att jag är förändrad och att jag klagar hela tiden. Men hur glad skulle du vara om du högst lyckades sova fyra timmar varje natt under en längre tidsperiod, flera månader i mitt fall? Att jag är helt slut när jag kommer hem om dagarna är väl inte särskilt underligt? Nej, jag får trycka till och försöka ändra på det!
Imorse hade jag en av de jobbigaste morgnarna på länge. Eftersom gubbsingen skulle iväg på möte idag och imorgon och han vägrade låta mig stanna i Göteborg under tiden, fick han mig till slut att gå med på att också åka till Stockholm. jag har självklart min familj här samt någonstans att bo. Men jag måste ändå säga att jag störde mig på att behöva betala en resa tur och retur som kostar runt tusen kronor vilket är mycket pengar för mig. Att dessutom behöva missa två dagar av kursen jag går i Göteborg kändes också fel. Samtidigt hade jag ju inget val eftersom det är gubbsingens lägenhet och han bestämmer över den. Med tanke på att jag vet hur han håller på varenda dag när vi är där förstår jag att han inte vill lämna mig ensam. Vi har haft olika uppväxt, vilket gjort att vi har olika åsikter om boende, hur man sköter det och så vidare. Ett exempel är att Gubbsingen vill ha oerhört rent hemma. Han dammsuger i princip varenda dag och torkar ställen där han anser att det är kladdigt och smutsigt. Jag kan säga att jag hört att jag är nojig med sådant men det är verkligen ingenting i jämförelse med gubbsingen. Det som jag tycker är jobbigast är att jag verkligen försöker göra mycket för att undvika onödiga bråk. Jag sätter upp håret i fläta varje dag för att håra ner så lite som möjligt(har till och med besökt en speciell hårdoktor för att få bekräftat att jag inte fäller mer hår än normalt), äter på bricka för att inte kladda ner bordet alltför mycket, låter gubbsingen göra allt som han anser att jag lärt mig på fel sätt och inte klarar av, väntar med att laga mat tills vi båda har tid att vara med och liknande. Jag känner helt enkelt att jag gör allt för att det ska fungera så bra och smidigt som möjligt att bo där. Ändå blir gubbsingen inte nöjd, han anser fortfarande att jag gör fel hela tiden eller i alla fall ofta. Det är klart att det alltid finns saker att förbärtra och då jag inte är van vid hans standard är det så klart ett litet problem. Vissa saker tar ju tyvärr längre tid när man är synskadad eller helt blind, vilket jag har fått inse mer och mer de senaste månaderna. Jag som har oerhört dåligt lokalsinne har svårt att lära mig hitta på nya platser. Eftersom de vägrar att hjälpa synskadade i matbutiken som ligger närmast oss blir vi tvungna att åka till en annan butik där vi inte heller är garanterade hjälp. Att laga mat tar tid både för gubbsingen och mig. Vi klarar det men ingen av oss har särskilt bra tålamod. Jag har svårt att förstå hans noggrannhet och hur vissa saker som bara skulle ta någon minut för mig tar minst en kvart för honom medan han anser att saker måste ta så pass lång tid. Gubbsingen stör sig i sin tur på att jag kladdar ner, att jag inte torkar upp tillräckligt bra efter mig utan att det tar flera timmar att städa efteråt och att jag äter väldigt konstig mat. Hela den här grejen med att laga mat känns jobbig på grund av det, att vi inte äter samma sorts mat och att det nästan alltid bara är jag som behöver laga mat då gubbsingen oftast får matlådor av sin brors flickvän. I början hade jag svårt att förstå det men gubbsingen menar att han hellre lägger tid på andra saker och att han hjälper sin familj med annat. Sen äter han inte vad som helst och när det finns någon som har mer tid och utan problem kan lägga två timmar på matlagning, är det ju bra att kunna hjälpa varandra.
Okej, jag har tappat tråden lite. Till saken hör dock att morgonen blev jobbig på grund av att vi inte kom med det tåg vi skulle och jag inte hade en ombokningsbar biljett. Gubbsingen mådde dåligt, vilket man så klart inte kan hjälpa men då jag la ner över en timme på att boka min himla resa igår, det var fel på SJ-s system, blev jag så klart irriterad över att inte hinna med tåget och att jag inte skulle få tillbaka några pengar. Då jag dessutom inte kände att gubbsingen visade någon hänsyn när jag mådde dåligt för några dagar sen hade jag svårt att bortse från det. Ja, det var självklart fel av mig att behandla honom dåligt imorse bara därför och det står jag för. Att han fortfarande inte kan förstå hur jag kan störa mig på att han störde sig på att jag inte orkade äta något och låg i sängen nästan ett dygn i streck, tyckte att alla ljud var jobbiga och störde mig när det kom dit folk och förde liv, tycker jag är lite sådär. Jag menar, när någon är sjuk kan man väl vara någon annanstans? Okej att familjen går före allt annat men att avstå från att ses en dag när man ses flera gånger i veckan eller att som sagt ses någon annanstans, hade väl inte varit någon stor uppoffring?
Idag löste det sig hur som helst till slut och jag fick åka med ett senare tåg tack vare gubbsingen:) Då vi båda är väldigt morgontrötta och var på dåligt humör eftersom ingen av oss kunde eller ville förstå den andra, började vi ta upp allt som vi stör oss på hos varandra. Oj oj oj alltså, ingen av oss är den som håller tyst i första taget och vi diskuterade i över två timmar. Några exempel på saker som inte fungerar har jag ju tagit upp, det finns fler men jag blir trött bara jag tänker på dem. Att vi kommit fram till att vi inte klarar av att bo ihop en längre tid förstår ni kanske. Nu gäller det bara att vi försöker göra det bästa av situationen och håller ut den sista månaden vi delar lägenhet. Jag ska verkligen försöka göra något bra av den för gubbsingen och jag kan ha väldigt roligt och det är definitivt inte alltid vi är osams om något. Men så småningom får vi nog försöka hitta en hemmafru till den kära gubbsingen för det är det han vill ha och behöver, någon som bryr sig om honom och ger honom det han önskar sig som jag uppenbarligen inte klarar av att fixa. Det ska nog bli bra till slut:)
Här i Stockholm är det betydligt fler grader kallare än i Göteborg. Jag frös fastän jag hade tjocktröja, jacka, vantar och vinterskor. Sen jag kom hit har jag hunnit störa mig på färdtjänsten som jag ärligt talat hittar fler och fler brister hos ju längre tiden går. Ja, det är sorgligt och jag önskar att jag inte behövde ha med dem att göra. Men men, över till något roligare:) Sen jag kom hit har jag varit i Huddinge och fikat med Lovisa, Nina, Johan och Edvin, blivit upphämtad av Maria eftersom färdtjänstsystemet inte fungerade, åkt förbi Ica maxi och handlat middag, åkt till Nykvarn och träffat min kära pappa, ätit, tittat på tv(flera skumma program), ätit några rutor mörk choklad och nu sitter jag här, framför en dator som jag inte startat på över ett år. Den är ganska seg men fungerar:) Det börjar bli väldigt sent och den enda anledningen till att jag är uppe fortfarande är att jag sov en stund tidigare idag. Jag tror att jag ska försöka sova några timmar till nu. God natt, hoppas att ni får en trevlig helg så småningom!
/Vispen
PS: Lovisa gav mig en försenad julklapp, en gosedjursko. Jag vet inte om jag nämnt det här på bloggen tidigare men jag samlar på kor av olika slag och blev väldigt glad för den:)
Kampanjhelg med Unga synskadade
Hej!
Hoppas att allt är bra med er och att er helg börjat på ett bra sätt! Just idag känner jag att jag mår lite bättre än vad jag har gjort på länge. Till viss del beror det säkert på att det är helg men jag tror framförallt att det beror på att jag befinner mig på Almåsa tillsammans med en massa fina us-are. Här har jag varit ett antal gånger i mitt liv och jag trivs verkligen jättebra. Maten är alltid lika god, personalen är trevliga, alla rum är fina och mysiga att vara i och sängarna är sköna:) Inatt kunde jag sova hela sex timmar i streck, vilket är ovanligt lång tid för mig. Att jag är här nu beror på att US har kampanjhelg och idag händer lite allt möjligt. Vi har haft besök av två personer från greenpeace under förmiddagen. De pratade bland annat om aktioner och med tanke på att jag inte visste särskilt mycket om det lärde jag mig en hel del. Vi fick dessutom jobba mycket i grupp och det gjorde att man höll sig vaken. Nu har vi precis ätit lunch och ska snart lyssna på en föreläsning som jag tror kommer att handla om olika medier, hur man skriver och sådant. Ikväll kommer vi att ha tid att umgås och även det är ju guld värt. Jag berättar mer om helgen i mitt nästa blogginlägg.
Dagarna innan jag åkte hit var ganska lugna. Kursen har rullat på som vanligt och i torsdags hade Lisa sin sista dag där. Vi fikade och fick höra en jättefin text som Lisa hade skrivit där hon berättade lite kort om hur hon upplevt kursen och varför hon kommer att sakna alla kursdeltagare. Åh, jag blev väldigt berörd, det var fint! I onsdags kväll var jag och fikade med US Göteborg, vilket var lika trevligt som vanligt. Igår morse blev jag tvungen att gå upp klockan fem för att hinna med ett tåg som skulle gå klockan sex. Att gå upp var jobbigt och jag var på dåligt humör hela morgonen. Gubbsingen var pigg eftersom han kunnat sova mycket mer än jag under natten. Jag har nog aldrig träffat någon som har så pass lätt att somna som han. Det räcker med att han bestämmer sig för att sova och sen dröjer det mellan tio sekunder och två minuter innan han sover djupt. Tänk om jag också kunde göra det. Men nej, för mig brukar det ta mellan en och tre timmar... Vi är ju olika och det är tur. Det jag störde mig på var dock att den himla gubbsingen inte hade någon som helst förståelse för att jag var trött och att han höll på mot mig hela resan, kommenterade mitt humör, tryckte jättehårt på nerver på mina armer och händer och allt möjligt skumt. Sen skulle han som vanligt kommentera andra tjejer, att de lät glada, fräscha och annat. Ja mina vänner, blinda har ju svårt att döma folk efter utseendet men jag kan lova att många av oss skaffar oss en bild av människor genom att lyssna på deras röster och att vi därmed är minst lika ytliga. Att jag kan störa mig på gubbsingen ibland är ju ingen nyhet och igår undrar jag verkligen varför jag gick med på att åka iväg så pass tidigt. Om det inte var för honom hade jag kunnat åka på eftermiddagen istället. Men nu åkte jag för att han övertalat mig att göra honom sällskap och därför tycker jag att det var fel och onödigt av honom att hålla på. Jag menar, han vet ju om att jag inte är rolig på morgnarna för det påpekar han nästan varenda dag och jag tycker att resan enbart var jobbig. Gubbsingen sov den sista timmen och då fick jag äntligen lite lugn och ro.
Resten av dagen blev som tur var bättre. Jag åkte in till US kansli för att hjälpa till att packa post. Det tog en stund innan jag lärt mig hur jag skulle göra men när jag väl gjort det kändes det så småningom som att jag gjorde allt utan att behöva tänka efter. Jag packade i flera timmar, säkert flera hundra kuvert och tycker att det var skönt att känna att jag gjorde någon nytta. Sen var det trevligt att praata med folk på kansliet. Hmm, jag tror att det är det som hänt, i alla fall det som är värt att skriva om. Nu ska vi snart börja eftermiddagspasset. Ta hand om er!
/Vispen
Tjejhelgen och andra tankar
Hej!
OBS! Förvänta er inget välstrukturerat eller välskrivet inlägg. Jag är hungrig, trött och känner mig lite splittrad. Men men, jag skriver framförallt för min egen skull ikväll. Hur mår ni? Jag vill börja med att skriva tack, tack för att ni fortfarande tittar in här lite då och då och läser mina inlägg. Jag menar, många av er har ju kommenterat det här med att jag luktat morfar de senaste dagarna. Att ni såg just de få raderna visar ju verkligen att ni läser och bryr er och det tycker jag är fint! Med tanke på att det inte, i alla fall inte vad jag har kunnat se, finns något forum för att diskutera gubblukt, åtminstone inte sådan som jag verkar lida av, kände jag att jag ville skriva om det. Som några av er skriver kan gubblukten så klart bero på att jag känt mig krasslig. En jobbig sak är dock att jag mår mycket bättre nu men att gubblukten tydligen fortfarande sitter i. Men men, det är inte alla kvinnor och tjejer som får äran att lukta morfar och jag ska försöka se det positivt istället för att störa mig:) När gubbsingen terrar mig och kallar mig morfar terrar jag honom genom att gå långsammare än vanligt:)
Dagarna och tiden går. Jag lever men stör mig bland annat på att jag har stora sömnsvårigheter. Inatt kunde jag knappt sova överhuvudtaget och tidigare nätter har jag drömt mardrömmar och vaknat med hjärtklappning, vilket verkligen inte varit någon härlig upplevelse. I helgen hade jag som tur var desto roligare. Då var jag på en tjejhelg som Forum för kvinnor och funktionshinder(FQ) ordnat. Min kära vän Dosse var ansvarig, hon var busig och gjorde ett bra jobb. Under helgen fick vi lyssna på olika föreläsningar. Jag tycker att de var intressanta men att de kunde ha kortats ner en hel del. De som föreläste kunde definitivt ha anpassat sig mer till sin publik och gjort något för att få oss att "vakna till" ibland. Att många tröttnade efter en stund gick inte att undgå, i alla fall inte när folk började gäspa och viska saker till varandra. Hur svårt hade det då varit för föreläsarna att försöka fatta sig kort eller kanske ställa någon fråga till oss? När man föreläser gör man väl inte bara det för pengarna? Men nej, framförallt en kvinna verkade inte känna av stämningen eller också pratade hon bara för att hon var tvungen. Jag tycker att sådant där kan märkas väldigt tydligt. I skolan var det lätt att märka vilka lärare som verkligen försökte göra ett bra jobb och som brydde sig om sina elever. Jag gillade en av föreläsningarna som handlade om jämställdhet. Då fick vi vara med i samtalet och det var roligt att höra andras åsikter och inte bara föreläsarens. Resten av föreläsningarna var som sagt helt okej men tyvärr inte mer än så. Sådant där kan ju bara bli bättre nästa gång och jag har bestämt mig för att gå med i kvinnoorganisationen. På kvällen hade de bjudit in en komiker och det var tydligen fler än jag som inte gillade hennes humor. Tjejen som satt bredvid mig sa att hon bara skämdes och sen kunde jag endast höra att komikern fick med sig publiken två gånger på en halvtimme. Nej, det var alltså inte godkänt... En rolig helg hade jag ändå tack vare alla fina människor som jag träffade där! Det var både gamla och nyfunna vänner. På grund av det intensiva programmet fick vi tyvärr inte särskilt mycket tid till att umgås, vilket var synd. Det är ju därför jag och många andra åker på aktiviteter. Men den lilla tid vi fick tillsammans var guld värd och jag hoppas att jag får träffa alla igen någon gång i framtiden. Vi hade nämligen väldigt roligt. På kvällen diskuterade vi bland annat queer, homosexualitet och rakning. Det var väldigt underhållande. Jag fick även lite information om en hemsida, couchsurfing.org, där folk lägger upp profiler och erbjuder människor en sovplats. Ja, jag hade ingen aning om att det fanns något sådant men tycker att idén är rolig och jättebra. Nu vet jag ju att man ska vara försiktig som tjej och allt det där men om jag reste med en kompis skulle jag definitivt kunna tänka mig att testa att sova över hos någon. Varför inte? Och ja, man måste så klart skriva till den man vill sova hos först och se om och när personen vill och har möjlighet att ta emot en. En tjej berättade att hon fått nya vänner på det här sättet och jag vet andra i min ålder som övernattat hemma hos folk de inte känt tidigare.
Att träffa människor med olika former av funktionsnedsättningar var dessutom väldigt lärorikt. Maten var god även om portionerna gärna hade fått vara lite större. Sen blev det tåg hem på söndagen då jag mest sov. Igår och idag har jag varit på kursen. Vi ska försöka få tag på min handläggare på arbetsförmedlingen för att se om jag kan få gå kvar på kursen lite längre. Den skulle ju ha slutat den sista januari men nu är det bestämt att den kommer att fortsätta tills en ny kurs startar, vilket jag tycker är bra eftersom det förhoppningsvis innebär att jag har någonstans att ta vägen om dagarna:) Ifall en ny kurs startar i Stockholm så småningom får vi se om jag flyttar tillbaka dit eller om jag stannar här i Göteborg. Det beror på om jag hittar boende här eller får boende i Stockholm. Nej mina vänner, nu är jag hungrig och ska trycka till och äta något innan jag hoppar in i duschen.
/Vispen
Tjejhelg imorgon
Hej!
Hoppas att allt är bra med er och att ni haft en okej vecka! Jag mår bättre nu än vad jag gjorde i början av veckan, vilket känns bra. Halsen har jag fortfarande ont i och huvudet värker ibland. Men sånt är livet:) Efter mycket tjatande, telefonsamtal med både trevliga och otrevliga människor, irritation och andra störningsmoment lyckades jag ta mig till akuten och träffa en läkare som skrev ut mediciner till mig. Att det sedan blev något fel som gjorde att e-recepten inte skickades till apoteket resulterade i att jag fick besöka akuten ännu en gång. Nu är allt som tur är fixat och jag hoppas att min kropp klarar av att trycka till och bli frisk med hjälp av medicinerna.
Okej, jag ska vara ärlig och säga att jag inte vet varför jag bloggar ikväll när jag ändå inte kommer på något roligt att berätta. Veckan har rullat på och jag har varit på kursen alla dagar förutom en då jag mådde som sämst. Jag är verkligen glad över att jag får träffa andra människor om dagarna för om jag inte gjorde det skulle jag nog varit utbränd för länge sen. Vi har jobbat en hel del med arbetsmarknad den här veckan. Jag har bland annat fyllt i några blanketter, diskuterat saker med resten av gruppen, varit på möte och försökt uppdatera och jobba med olika dokument, bland annat personligt brev och cv. Mitt cv är inte direkt något att hänga i julgranen och ingen annanstans heller för den delen. Nej, jag hoppas verkligen att jag får mer arbetserfarenhet snart för det skulle definitivt inte skada. Att få jobb när man inte jobbat innan och bara haft praktik i grundskolan är ju jättesvårt. Därför hoppas jag på att hitta någonstans där jag kan praktisera. Även det är ju svårt men det verkar i alla fall inte vara helt omöjligt.
Vad har jag gjort under min fritid då? Inte mycket alls faktiskt, på grund av att jag mått dåligt större delen av veckan har jag känt mig trött och orkeslös. Jag har i alla fall umgåtts en del med Dosse och Ponkidonk och det är alltid lika underhållande att träffa dem. Dosse och jag bakade för några dagar sen. Det jobbiga var bara att vi misslyckades med något så pass enkelt som chokladbollar. Jag tyckte i och för sig att de smakade helt okej men ingen annan höll med mig om det. Dagen därpå hade Dosse köpt sådan där fusksmet som man bara behöver blanda ut med vatten och röra om innan man ställer in den i ugnen. Jag hade aldrig testat att baka på det sättet tidigare och måste säga att jag tycker att muffinsen smakade gott för att vara fuskmuffins:) Gubbsingen stör sig en del på mig och jag på honom. Vissa saker känner jag dock att jag har svårt att göra någonting åt. Han hävdar till exempel att jag luktat gubbe, ja, som en gammal morfar, i flera dagar. Jag har gjort allt för att försöka ändra på det, vädrat i sovrummet, tänkt på vad jag äter och så klart allt det där vanliga som att borsta tänderna, byta kläder, duscha, ta parfym och deodorant. Men vad gör man när man fortfarande luktar gubbe efter det? Nej, jag kan inte komma på vad som skulle kunna framkalla gubblukten. Någon gubbe eller gumma vill jag inte vara eller lukta som, inte än. Ni får gärna komma med förslag på vad jag skulle kunna göra för gubbsingen får panik så fort jag närmar mig, vilket är väldigt frustrerande. Nu är jag dock i Stockholm eftersom jag ska på en tjejhelg imorgon. Vem vet, tjejerna kanske gör mig lite mer tjejig, alltså lär mig att uppskatta sådana saker som många klassar som tjejiga:) Någon "tjejig" tjej har jag aldrig varit och jag har ärligt talat svårt att förstå varför och hur vissa orkar hålla på som dem gör. Nej, jag lägger hellre min energi på andra saker som jag anser är viktigare. Men sådant där kan ju ändras med tiden. Jag tror hur som helst att jag postar det här nu för jag känner mig trött efter att ha rest i fyra timmar. Ha det bäst eller i alla fall så bra som möjligt!
/Vispen
Kort sammanfattning av år 2012
Hej!
Hoppas att allt är bra med er! Jag vet att det är den sjätte januari och att ett nytt år redan har börjat. Men bättre sent än aldrig. Här kommer en kort sammanfattning av år 2012. På grund av att jag fortfarande mår sådär orkar jag helt enkelt inte skriva lika långt som jag brukar göra i vanliga fall. Även om det här året, framförallt de sista månaderna, känts ganska tunga och sega, finns det vissa saker som jag tycker är värda att minnas.
År 2012 började på Åland. Åh vad kär jag var då, eller borde jag skriva förälskad? Ja, kanske för då hade jag knappt lärt känna min kära gubbsing. Jag minns det hur som helst som om det var igår. Reza och jag hade ätit en jättegod middag, suttit och pratat i flera timmar och haft det väldigt mysigt och bra. Vid tolvslaget tittade vi på fyrverkerier, kysstes och skålade i champagne. När jag skriver låter det varken romantiskt eller speciellt men jag lovar att det är något som jag sent kommer att glömma. Då kände jag mig lycklig och glad över att ett nytt år börjat. Efter besöket på Åland fick Reza sin födelsedagspresent, ett dygn på Yasuragi spa. Eftersom jag redan då visste att han ställer höga krav och att det krävs en hel del för att han ska bli nöjd, oroade jag mig för att han inte skulle uppskatta presenten. Men det gjorde han som tur var och vi hade väldigt fint, badade i varma källor både inom och utomhus, åt en god fyrarättersmiddag, drack te och åt lite sötsaker som jag beställt till rummet, hade en fin natt, åt en jättegod frukost då jag bland annat åt en massa sushi, satt och pratade i sköna vilstolar samtidigt som vi lyssnade på lugn musik, åt frukt och bäst av allt, fick bra kvalitetstid tillsammans. Jag tror definitivt att man behöver unna sig sådant där ibland.
Några dagar senare började jag min sista termin på Kulturama gymnasium. Jag såg fram emot studenten redan då och kände mig skoltrött i stort sett hela terminen. Vilken tur att det fanns saker som gjorde att allt kändes lite roligare. Jag var bland annat på kampanjhelg med Unga synskadade, på showdowntävling i Finland och såg så klart alltid fram emot dagarna då jag fick umgås med gubbsingen. Att han bodde i Göteborg och jag i Stockholm var väldigt jobbigt.
I februari tillbringade jag ännu en helg med medlemmar i Unga synskadade. Reza fick vara med under en släktmiddag och träffa min familj för första gången och några dagar efter det firade jag min kära vän Johnnie som fyllde femtio. Oj, när jag läser rubrikerna på de inlägg jag skrev i februari ser jag att jag hann göra en massa saker då. Jag var i Göteborg, firade alla hjärtans dag med gubbsingen, var på mitt sista styrelsemöte med Unga synskadade Stockholm, började följa melodifestivalen och spelade in US-skivan. Att sjunga i studio var väldigt roligt! Helt plötsligt var det sportlov då jag mest tog det lugnt. Jag träffade Adam och Sarah och klippte av mycket av mitt hår som fortfarande var ganska långt men som nu är väldigt mycket kortare.
Den första mars bestämde vi oss för att göra det officiellt, att Reza och jag var ett par. Oj, som jag hade väntat på att Reza skulle bestämma sig för vad han ville och kände. Jag hade känt mig säker på vad jag ville i nästan ett halvår. Därför kändes det oerhört skönt att äntligen kunna säga att vi var ett par. Senare samma månad blev Reza och jag nekade att gå ombord på ett av Tallink Siljas fartyg, vilket vi så klart störde oss något enormt på. Vi anmälde händelsen till diskrimineringsombudsmannen men eftersom det tyvärr inte finns någon lag som säger att allt ska vara tillgängligt kunde man inte göra något åt problemet. Resten av mars var lugnt. Jag pluggade en hel del och tillbringade lite tid med gubbsingen och några andra av mina kära vänner.
April började med att jag var på träningsläger med resten av landslaget. Sen blev det påsk då jag firade med familj och släkt. På påskafton var vi som vanligt hemma hos Björn, åt en massa sill och ägg och letade påskägg i skogen:) Någon vecka efter det tävlade jag i SM i showdown och blev svensk mästarinna för tredje året i rad:) I år hoppas jag att vi får se en annan vinnare. I slutet av april var jag på US-helg i Jönköping.
Vad hände i maj då? Jag såg så klart fram emot studenten, började planera inför studentfirande och kände mig som ni säkert förstår väldigt glad och förväntansfull. Jag tävlade i Haninge open, vilket var roligt, framförallt att träffa alla spelare. Sen träffade jag US valberedning och firade Björn som fyllde år. Ännu en bit av mitt hår klipptes av och jag trivdes inte alls med den stora förändringen. Nu har jag börjat vänja mig lite men måste säga att jag ångrar att jag klippte mig. Sverige och Loreen vann Eurovision song contest och jag minns att många var glada den kvällen:)
Juni var en bra månad på många sätt. Unga synskadade släppte sin nya skiva "Listen to US" och jag minns att jag verkligen hade roligt på releasefesten, framförallt på kvällen då vi åt middag på Camarina och alla framförde sina låtar:) Studentdagen var nära och det var mycket som behövde planeras och handlas. Veckan innan studenten hade jag alltså en hel del att göra. I skolan hade allt som tur var lugnat ner sig, vilket kändes skönt och jag minns att mina sista dagar på Kulturama kändes helt okej. Den enda jag saknade var min dåvarande assistent Jonas som tyvärr slutat redan i maj på grund av att han fått ett annat jobb. De betyg som jag känner mig mest nöjd med förra året är VG i klassisk sång och MVG i musikteori och vokalensemble. Innan jag själv tog studenten hann mina kusiner Jakob och Matilda göra det och det firades så klart på olika sätt. Sista helgen innan studenten handlade jag det sista, träffade min kära mormor Lia och deltog lite på ett träningsläger i showdown.
Sen var den äntligen här, den tolfte juni och studentdagen! Den kan ni läsa om i ett inlägg som postades den fjortonde juni. Dagen var bra från början till slut. Jag hade en fin morgon, en bra avslutning på gymnasiet, en rolig timme på studentflaket och en underbar studentfest på kvällen med de människor som betyder mest för mig! Oj oj oj mina vänner, det är en dag som jag alltid kommer att minnas! Undrar om jag någonsin kommer att få uppleva något lika roligt och stort igen, den som lever får se.
Senare i juni tog jag det lugnt, skrev in mig på arbetsförmedlingen och firade midsommar med min kära. Vi var på Almåsa där vi åt jättegod mat, träffade roligt folk, dansade runt midsommarstången och hade en fin natt. I slutet av månaden träffade jag Karro och Johanna, var några dagar hos Björn och såg årets första Allsång på Skansen där bland annat Laleh sjöng låten Some die young. Varje gång jag hör den tänker jag på gubbsingen:)
Okej, jag har hunnit bli väldigt trött sen jag började skriva det här och tänkte därför snabbt gå igenom de största händelserna under det senaste halvåret. Jag tillbringade en hel del tid i Göteborg i somras. Förutom att umgås mycket med gubbsingen träffade jag även Dosse och Ponkidonk som jag lärt känna mycket bättre på sista tiden. Åh, tack för att ni finns underbara människor! Sen gick jag en kort matlagningskurs på syncentralen där jag fick laga lite allt möjligt, både mat och bakverk. En kväll var jag på konsert med Anna Ternheim och Melissa Horn. Sen besökte jag Skansen två gånger, vilket var väldigt roligt. En av gångerna fick jag träffa Måns igen och han gjorde mig hur lycklig som helst! Vilken tur att jag frågade vem som satte sig bredvid mig där på bänken. Om jag inte gjort det hade jag ju missat Måns helt och hållet. Att få krama om honom var verkligen helt underbart och jag hoppas att jag träffar honom någon gång under år 2013 och att vi hinner prata lite då!
Eftersom jag skulle tävla i EM blev det en hel del träning också. Jag kände mig inte riktigt i form men hade så klart bestämt mig för att göra mitt bästa under tävlingen. EM spelades i Milano och jag upplevde dagarna som trevliga och ganska intensiva. Min placering blev inte den bästa men killarna placerade sig desto bättre. Claudio kom tvåa och Zebben etta!
I slutet av månaden åkte jag på en av de roligaste och bästa resorna någonsin. Lia, Nina, gubbsingen och jag åkte på kryssning med Royal caribbean. Lia gav mig resan i studentpresent och det var en av de bästa presenter jag någonsin fått! Vi hade en fantastisk vecka med väldigt bra service, god mat och roliga aktiviteter. Det mesta fungerade jättebra och jag hoppas på att få åka på en liknande resa i framtiden. I slutet av sommaren träffade jag bland annat Rakel, Ronja och Sandra:) Sen besökte jag Göteborg igen och det var lika trevligt som vanligt.
Vad har hänt i höst då? Jag har stört mig på arbetsförmedlingen, varit trött på att ingenting händer, sökt jobb utan framgång, mått dåligt(psykiskt), känt mig stressad och rastlös, varit på en arbetsintervju, deltagit på en höstkurs med Unga synskadade väst, varit sjuk, flyttat hemifrån, från Stockholm till Göteborg där jag går en arbets och studieförberedande kurs(jag trivs ganska bra och hoppas att kursen ska hjälpa mig att nå målet att få jobb eller praktik), tillbringat tid med vänner, umgåtts extra mycket med gubbsingen, Dosse och Ponkidonk, besökt Trollhättan och tävlat i svenska cupen, haft en underbar dag med Niklas som fick mig att må väldigt bra, så småningom firat min födelsedag, handlat julklappar, varit på julbord med några av deltagarna på kursen, bakat pepparkakor och julgodis, firat jul med familj, släkt och vänner, gett bort och fått fina julklappar(de som jag kommer att ha mest nytta av är matlådorna, kläderna, mixern, ugnsformen, iphonen och den tunga rockringen), tittat på Kalle Ankas jul och stört mig på de bortklippta scenerna, umgåtts med nära och kära, ätit en massa julmat och avslutat året på Åland.
Tänka sig att jag levt ännu ett år och att jag hunnit fylla tjugoett! År 2011 satte jag upp några mål som jag hoppades kunna nå förra året. Ett av dem var att finna kärleken. Med tanke på att jag blev tillsammans med Reza anser jag att jag nått målet. Om Reza och jag kommer att leva ihop resten av våra liv vet vi inte och mycket känns fortfarande ovisst och komplicerat. Men ingenting är ju omöjligt, vi får se vad som händer och hur allt blir. Jag har hur som helst haft väldigt roligt med gubbsingen i år.
Ett annat mål var att ta studenten med minst godkänt i alla ämnen. Jag fick godkänt i 2500 poäng men blev tvungen att hoppa av ljudtekniken, vilket var synd. Inom målet om studenten hade jag en önskan om att ha en rolig studentfest, vilket jag definitivt hade! Jag hoppades att jag skulle ha några planer till hösten. Det hade jag ju tyvärr inte och jag har fortfarande varken hittat praktik eller jobb. Innan året är slut har jag som mål att ha jobbat i minst en månad och praktiserat på minst två ställen.
Ytterligare ett mål jag hade var att flytta hemifrån under årets gång och det har jag ju gjort. Det är ju en bit mellan Stockholm och Göteborg och jag känner mig stolt över att jag genomförde flytten. Att hitta något eget är ju svårt och det har jag inte lyckats med. Men jag känner mig nöjd med att bo hos någon tills jag bestämt mig för vad jag vill i livet. Nu vet jag ju inte ens hur länge jag stannar i Göteborg utan det beror på om kursen fortsätter, om jag hittar praktik eller jobb här och om jag har någonstans att bo.
Mitt mål om att åka till Vietnam har jag tyvärr inte uppnått. När året är slut hoppas jag att jag antingen har besökt landet eller att jag åtminstone bestämt datum för en resa och bokat den. Jag känner verkligen att det är dags att åka dit snart, se landet, besöka sjukhuset där jag föddes, prata med några av människorna som bor där, äta vietnamesisk mat och helt enkelt känna stämningen.
Mina sista mål med år 2012 var att sjunga mer, hjälpa människor på olika sätt, samt hålla kontakten med nära och kära. Även om jag tyvärr inte hittat någon kör att sjunga i har jag sjungit mer hemma förra året än vad jag gjorde år 2011, vilket känns bra:) Jag fick ju dessutom sjunga på US-skivan plus att jag sjöng i vokalensemble under vårterminen. Det här med att hjälpa andra människor har det varit lite dåligt med men det är klart att det funnits tillfällen då jag gjort det. Jag tycker att jag hört av och träffat nära och kära relativt ofta under årets gång. De flesta bor ju i Stockholm och det händer så klart att jag saknar dem ibland. Men fastän det kan dröja mellan gångerna då vi ses känner jag inte att kontakten mellan oss är sämre nu än tidigare.
Förutom att vissa mål får stå kvar sen förra året vill jag lägga till några nya. Eftersom det blev ganska dåligt med träning förra året har jag som mål att träna minst en gång i veckan i år. Det kanske låter lite men med tanke på att jag vill nå målet känns det bra att skriva minst en gång i veckan. Sen skulle det ju inte skada om jag tränar oftare än så:) Att hitta någon form av fritidsaktivitet hade varit roligt och innan året är slut hoppas jag att jag hittat en sport, någonting som har med musik att göra eller någon annan aktivitet där jag deltar minst en gång i veckan. Sist men inte minst hoppas jag att jag, när året är slut, känner mig lite säkrare på vad jag vill utbilda mig till i framtiden. Än så länge vet jag ju bara att jag vill plugga vidare så småningom men har ingen aning om vilken utbildning jag skulle vilja komma in på. Hmm, jag tror att det var allt. Med de orden önskar jag er ett fortsatt bra 2013!
/Vispen
2013
Hej!
God fortsättning, hoppas att ni mår bra och att ni gjorde något kul på nyår! Nu har 2013 börjat och jag hoppas att det blir ett bra år på många sätt. Med tanke på att vi kan påverka våra liv, i alla fall till viss del, ska jag försöka göra så gott jag kan för att få ut så mycket som möjligt av varje dag. Okej, vissa dagar kommer att vara trista och sega men långtifrån alla. På grund av att jag fortfarande känner mig trött och har ont lite överallt har jag svårt att fokusera på skrivandet. Anledningen till att jag bestämde mig för att blogga just nu är att det ju var ett tag sen jag tittade in här senast. Eftersom jag inte har något inplanerat i helgen ska jag se till att vila mycket och även skriva en kort sammanfattning av året som gått.
Sen ni hörde av mig senast har jag vilat en hel del, framförallt de senaste dagarna. Igårkväll hade jag väldigt ont i både huvudet och magen, vilket störde mig något enormt. Någon vidare matlust hade jag inte på hela dagen och på kvällen hände lite saker som inte gjorde det hela bättre. När jag beklagade mig lite inför gubbsingen bet han mig i benet för att försöka få mig att sluta tänka på hur ont jag hade. Då jag till en början mest kände värken i benet hjälpte det ju först men det dröjde tyvärr inte länge förrän jag kände av den himla huvudvärken igen. Men men, jag ska trycka till och bli frisk snart, något annat finns inte!
På tal om gubbsingen firade jag ju nyår med honom. Eftersom både han och jag kände oss lite krassliga blev inte allt som planerat. Men vi kom till Åland till slut och där tillbringade vi nyårsafton och större delen av nyårsdagen:) Det var mycket som gjorde att jag uppskattade resan, bland annat Åland, människorna vi träffade där(det var flera som vi träffat tidigare som kände igen oss), den goda maten vi unnade oss och att gubbsingen och jag umgicks på ett ställe där vi inte behövde känna någon stress. Ja, det var verkligen skönt att vara borta några dagar. Vi åt en god middag på hotellet där vi bodde, jag åt bland annat åländska ostar och fisk. Sen låg vi och pratade på rummet, sms-ade gott nytt år till nära och kära(en positiv sak med Iphone är att man ju kan sms-a gratis med iMessage), pratade med några roliga Göteborgare, tittade på fyrverkerier vid tolvslaget(jag tycker verkligen om att höra när det smäller), skålade och drack champagne med killen som jobbade i receptionen(tro det eller ej men jag drack en tredjedels glas, något som jag aldrig ens varit i närheten av tidigare), lyssnade på livemusik som spelades i baren på hotellet(Gubbsingen önskade låten Hönan Agda som spelades näst sist) och tog det sedan lugnt en stund och åt lite godis innan vi somnade några timmar senare:)
På nyårsdagen åt vi en god frukost och la oss därefter för att vila eftersom det inte blev särskilt många timmars sömn under natten. Sen var det bara att packa och ta båten tillbaka till Sverige. På båten åt vi lite och passade även på att besöka taxfreen. Gubbsingen köpte några alkoholhaltiga drycker medan jag nöjde mig med att köpa mörk choklad. Jag har inte riktigt lärt mig att uppskatta alkohol än. I onsdags åkte vi till Göteborg. Resan gick bra och vi slapp förseningar:) Sen dess har det som sagt inte hänt något särskilt. Nu ska jag försöka äta något så att jag förhoppningsvis piggnar till lite. Efter det väntar duschen och sängen. Vi hörs snart igen.
/Vispen
Sista dagarna i december
Hej!
Hoppas att allt är bra med er! Förlåt för att jag nästan aldrig uppdaterar bloggen numera. Jag vet, det är illa att den blir lidande på grund av att jag är lat. Men min ursäkt är att jag har passat på att vila upp mig undr tiden jag varit i Stockholm. Sen åkte jag på någon form av influensa under annandagen och orkade i princip bara ligga i sängen fram tills imorse. Ja, den där himla influensan kändes precis som när jag tog sprutan mot svininfluensa för några år sen. Att bli sjuk var verkligen sådär. Jag menar, nu när jag äntligen slappnade av, hade några dagar i Stockholm då jag planerat att hinna träffa vänner och helt enkelt göra annat än att ligga i sängen, ha ont och tycka synd om mig själv, gick det ju inte. Men men, man kan inte få allt här i världen och nu börjar jag som tur är känna mig lite piggare. I och med det hoppas jag på att kunna fira nyår utan feber, halsont och huvudvärk. Jag brukar ju alltid lägga upp en sammanfattning av året som gått, vilket blivit en tradition. Med tanke på att jag inte suttit vid datorn de senaste dagarna har jag dock inte ens börjat skriva den än. Därför räknar jag inte med att posta något innan året är slut. Men en kortare sammanfattning kommer någon gång i början av nästa år:)
De senaste dagarna har alltså varit väldigt lugna och jag tror inte att ni är särskilt intresserade av att höra hur jag hade det när jag var sjuk. Det hände absolut ingenting och jag störde mig på mig själv eftersom jag inte stod ut med att ligga där när tiden gick långsamt och jag ju inte orkade göra något annat. Juldagen har jag ju inte berättat om men den var betydligt roligare. Då umgicks jag med Adam och hans kära föräldrar. Adam och jag brukar ju alltid gå på stan när vi ses men på juldagen var ju allt stängt. Därför tillbringade vi några timmar hemma hos honom då vi lyssnade på julmusik, pratade, åt rester av julmat som var kvar från julafton, Adams mamma hade som vanligt bakat jättegod ostkaka. Sen tittade vi på sammanfattningen av årets Allsång på Skansen, vilket fick mig att känna mig glad. Det var ju ett tag sen jag såg Måns senast och nu lär jag väl få vänta till nästa års allsång innan jag får se honom igen. Jag har i och för sig hört att han ska släppa en ny skiva snart och det hade ju varit trevligt:)
Idag bestämde jag mig för att trycka till, göra ett ryck och åka in till stan för att leta efter lite nya kläder. Jag hade nämligen fått pengar som endast skulle användas till det. Även om det var en hel del människor i stan gick det relativt fort för mig att hitta vad jag behövde. Det blev fyra tröjor, en kofta och en bh:) Även Lovisa hittade en tröja som hon köpte plus att hon hittade ett nytt skal till sin iphone. Jag betalade för att få hjälp att sätta skyddsplast på min telefon eftersom det inte blev särskilt lyckat när vi försökte göra det hemma. Ja mina vänner, jag har äntligen tryckt till och skaffat mig en ny telefon nu. Det hade förmodligen tagit ytterligare några månader om det inte varit för att jag fick den i julklapp. Men nu är jag ägare av en iphone 4s och vi får se hur det går. Att skriva på den tar hundra år men jag tycker om att telefonen har talsyntes redan från början och att det finns en hel del smarta appar att ladda ner. Än så länge har jag inte hunnit lägga in några kontakter förutom familjen och med tanke på att jag är väldigt långsam på att skriva lär det ta timmar för mig att lägga in resten av mina vänner. Men det blir säkert bra i slutändan:)
Under eftermiddagen och kvällen har jag träffat min mormor Lia och mina kusiner Elsa och Matilda. Vi var hemma hos Lia där vi fikade, pratade och åt middag, sushi som vi hämtade på ett take away-ställe. Jag erbjöd mig att följa med och hämta maten men ingen tyckte att det var någon bra idé att jag hängde med på grund av att det är en massa snö och is ute. Ja, det är halt överallt. Hoppas att ni tar det lugnt när ni är ute och går eller kör bil:) Maten var riktigt god och jag hade trevligt trots att jag kände mig väldigt trött och inte var helt återställd efter influensan. Kvällen avslutades med att vi åt choklad ifrån en aladdinask och tittade på Postkodslotteriet och Stjärnorna på slottet. Jag somnade ganska snabbt men känner inte att det gjorde särskilt mycket. Sen jag kom hem har jag börjat packa en väska som kommer att följa med mig till Göteborg om några dagar. Innan jag åker dit väntar dock två dagar på Åland med min älskade gubbsing. Nu var det ju några dagar sen vi sågs och jag ser fram emot att åka bort med honom. Att resa är ju ett av våra gemensamma intressen och nu var det nästan ett år sedan vi besökte Åland senast. Nu ska jag sova så att jag orkar upp imorgon. Jag bloggar om några dagar. Om vi inte hörs förrän 2013 önskar jag er ett gott nytt år och hoppas att ni får en fin nyårsafton! Ta hand om er själva, era nära och kära och varför inte även någon annan?:)
/Vispen
God jul!
Hej!
Här kommer ett litet julinlägg från mig. Att säga god jul i efterskott låter ju bara konstigt. Vilken tur att det är juldagen idag och att det fortfarande är människor som firar både idag och imorgon. Jag hoppas hur som helst att alla känner sig nöjda med gårdagen. För min del är det mesta julfirandet över nu, vilket jag så klart tycker är tråkigt. Julen är verkligen bland det bästa jag vet. Min julafton blev i alla fall lyckad, helgen också och jag börjar med att berätta lite kort om vad jag hade för mig då. I lördags träffade jag min kära mormor Lia. Vi fikade, bakade pepparkakor och pratade lite. På kvällen åkte Lovisa och jag till Björn där vi åt en god middag. Sen blev det söndag då vi bakade julgodis, vilket är tradition i vår familj. Det blev lite allt möjligt, bland annat chokladkola och trillingnötter:) Några timmar senare bar det av till min farmor Irre där vi åt julmat, klädde granen, fikade och tittade på Bingolottos uppesittarkväll. Åh, det blev alltså ännu mer traditionellt! Jag hade dock ingen lott i år, vilket kändes lite tråkigt. Men kvällen blev lyckad och Lovisa och jag stannade kvar hos Irre över natten.
Oj, nu måste jag öka takten eftersom jag snart ska åka till Adam. Igår firade jag jul med Björn och släkten på hans sida. Vi åt jullunch, tittade på Kalle ankas jul, fikade, öppnade julklappar och åt risgrynsgröt:) Allt, eller i alla fall det mesta kändes precis lika mysigt som vanligt. Det enda jag störde mig på var att de, i Kalle ankas jul, tagit bort dockan som säger mamma när tomten klämmer den på magen. Åh vad jag störde mig på det och jag tycker ärligt talat att det är överdrivet att ta bort den bara för att den råkar vara svart. Kom igen, vad spelar det för roll?! Okej, det finns säkert något med den där dockan som är fel. Men det där programmet har ju visats hur många år som helst och det där är ju mestadels ett program som barn tycker om att titta på på julen. Jag tror knappast att de tänker på dockans utseende. Varför ens lägga energi på att fästa sig vid om någon är svart? Dockorna som såg ut som kineser eller vad det nu var hade de ju inte tagit bort. Nej, jag blir faktiskt arg på sådant där. Varför ta illa upp när man istället bara skulle kunna skratta? Att den där dockan säger mamma är väl bara roligt? Nej, kom igen, om människor ska vara så himla lättretade och känsliga behöver de väl inte titta på tv? Ni tycker säkert att jag överreagerar nu men jag tycker verkligen inte att det där borde vara några som helst problem för någon... Dessutom kunde de väl ersatt den svarta dockan med en annan docka? Men nej, istället var allt det där helt bortklippt, vilket ogillades starkt av mig.
Jag fick en hel del fina julklappar igår! Eftersom jag har bråttom hinner jag inte skriva ner allt jag fick. Men det var bland annat pengar, lite kläder och några köksgrejer. Jag bloggar någon annan dag och berättar mer om hur jag haft det. Ha det bäst tills dess! Kram!
/Vispen
Bara tre dagar kvar nu
Hej!
Hur mår ni? Jag vill börja med att förvarna er om att det här lär bli ett av de rörigaste blogginläggen någonsin. Att jag är uppe när klockan är över fyra på natten trots att jag sovit extremt dåligt de senate nätterna och varit uppe sedan klockan åtta imorse, beror på att gubbsingen firar Yalda, en iransk högtid. Han postade en facebookstatus för en stund sen där han bland annat skrev såhär om högtiden:
Vinterns ryggrad är knäckt. Vintersolståndet som i fornpersiskan heter Yalda är här och nu går vi mot ljusare tider!
Traditionsbundet sitter jag uppe ikväll med tända ljus tills solen tar över och ersätter natten. Ifrån hela det iranska riket rappoteras det om firande för att välkomna solen till gryningen. Nötter och röda frukter pryder borden och festen håller på hela natten lång. Om några timmar kommer solens uppgång att rapporteras in ifrån landets östra län, (Khorasan som kallas solens län) och ett jubel bryter ut bland minst 75 miljoner människor i världen.
Traditionsbundet sitter jag uppe ikväll med tända ljus tills solen tar över och ersätter natten. Ifrån hela det iranska riket rappoteras det om firande för att välkomna solen till gryningen. Nötter och röda frukter pryder borden och festen håller på hela natten lång. Om några timmar kommer solens uppgång att rapporteras in ifrån landets östra län, (Khorasan som kallas solens län) och ett jubel bryter ut bland minst 75 miljoner människor i världen.
Eftersom gubbsingen inte vill följa med mig till Stockholm imorgon för att fira jul och vi inte ses förrän nyår har jag bestämt mig för att sitta uppe en stund till. Gubbsingen har varit borta hela kvällen och firat och vi har knappt umgåtts eller pratat övrhuvudtaget idag. Det får vi i alla fall se till att göra innan jag går och lägger mig. Om jag lyckas hålla mig vaken tills solen går upp vet jag inte men jag ska göra ett försök. Vi ska äta något litet snart, vilket förhoppningsvis ger mig ny energi:)
Den senaste veckan har rullat på ganska bra. Om dagarna har jag varit på kursen där vi haft en hel del diskussioner och även fått jobba individuellt med olika saker, samt skrivit några rader om vad vi tycker om kursen såhär långt. Kvällarna har varit lugna. Det enda som hänt är att jag var på middag med US Göteborg igårkväll. Det var trevligt och maten var väldigt god. Jag måste erkänna att jag inte blivit särskilt bra på att laga mat än. Enklare rätter går bra men jag har varken kunskap eller ekonomi till att göra något avancerat. Vad synd att största delen av maten som jag föredrar, i alla fall den mat jag skulle köpa om jag fick välja fritt, kostar en del. Det är nog framförallt kostnaden det hänger på för när jag tänker efter skulle jag nog klara av att tillaga några av mina favoriträtter.
Tänk att det snart är jul, om mindre än tre dygn är det julafton. Jag har svårt att förstå hur tiden kan ha gått så pass fort och att jag redan hunnit fylla år, fira min födelsedag och äta Luciafika. Dagarna har flutit ihop på något sätt. Var tog veckorna vägen egentligen?! Jag ser hur som helst verkligen fram emot att fira jul som utan tvekan är min favorithögtid, träffa nära och kära, att komma hem till Stockholm och kanske bli lite extra ompysslad. Alla julklappar är inköpta nu, vilket känns bra. Att jag dessutom fortfarande har lite pengar kvar är både skönt och trevligt. Tidigare idag åt jag julbord tillsammans med några av deltagarna på kursen jag går här. Eftersom ingen av oss har särskilt mycket pengar bestämde vi oss för att äta på det billigaste stället vi kunde hitta, vilket var Ikea. Även om julmaten definitivt inte går att jämföra med hemlagad mat tycker jag att den var klart godkänd. Det fanns relativt mycket att välja bland och alla kunde äta sig mätta utan problem. Jag tycker att vi fick ett fint avslut på terminen och ser fram emot att träffa alla igen efter nyår:)
Ikväll har jag fått min första inslagna julklapp och det var Dosse som gav mig den. Åh, jag kommer att sakna både henne och Ponkidonk under tiden jag är i Stockholm. Jag träffar dem i stort sett varje dag och tycker att de är väldigt underhållande att umgås med. Nu kommer det kännas konstigt att inte kunna gå över till dem och dricka te ur min favoritmugg om kvällarna, att inte bli terrad av Ponkidonk och att inte kunna skratta och prata med dem om känslor, skumma funderingar som jag har ibland och helt enkelt om livet eller andra saker. Det är klart att telefonen finns men det blir ju aldrig samma sak som att ses. Dosse hade förresten skrivit ett julklappsrim på paketet, vilket ju var hur fint och roligt som helst! Jag menar, hur många anstränger sig och gör det idag?! Eller är det kanske bara jag som sällan gör sådant? Nej, med tanke på att jag inte får rim på särskilt många presenter kan det omöjligt vara så. På paketet från Dosse stod bland annat, med den stora kan du kanske dansa tango i en doft av ...? Ja, ni som känner mig kan säkert räkna ut vilket ord som saknas. Jag gjorde det nästan med en gång:) Nej, nu vill gubbsingen att jag ska fika med honom och det är bäst att jag går innan jag somnar framför datorn. Ta hand om er, god natt!
/Vispen
Tredje advent
Hej!
Hoppas att allt är bra med er och att ni har haft en trevlig helg! Tnäk att det redan är tredje advent och julafton om åtta dagar. På fredag åker jag till Stockholm och planerar att vara där över jul och nyår. Det ska bli skönt att komma bort några dagar. Även om det är helt okej i Göteborg har jag ju hela familjen och släkten, samt många av mina vänner i Stockholm. Innan jag tar tåget hem har jag dock planerat att gå en vecka till på kursen jag går här, handla lite julklappar och förhoppningsvis äta två goda middagar, en med några av deltagarna på kursen och en med US Göteborg:) Sen ska jag så klart umgås lite med gubbsingen och förhoppningsvis dricka te hos Dosse och Ponkidonk. De har en temugg som jag tycker mycket om plus att jag så klart uppskattar deras sällskap:)
Jag har ju skrivit tidigare att gubbsingen och jag kommit fram till att vi inte klarar av att bo ihop för ibland går vi verkligen varandra på nerverna. Oj oj oj alltså, om ni visste hur vi håller på skulle ni nog bli rädda. En sak som är säker är att jag aldrig har träffat någon som är i närheten av så pass gubbig som Reza är, vilket jag ser som både positivt och negativt. Det finns ingen kopia av honom och han är sig själv till hundra procent samtidigt som jag kan störa mig något enormt på hans gubbande. Även om vi stör oss en del på varandra har vi som tur är roligt ibland också. Häromdagen spelade vi till exempel schack. Såhär i efterhand förstår jag inte varför jag la ner över tre timmar på det himla spelet, schack är verkligen inte min grej. Men eftersom ingen av oss ville låta den andra vinna spelade vi tills det bara var tre pjäser kvar och det blev oavgjort. Igårkväll terrade gubbsingen mig ovanligt mycket och menade bestämt att en viss sak skulle tillfalla honom. Sen tog vi sovmorgon imorse, vilket var skönt:) Det är ju söndag idag och just idag har jag faktiskt uppskattat att vara hemma och vila upp mig inför kommande vecka.
Vad har mer hänt sen sist då? Jag träffade Adam i måndags. Vi gick runt på stan precis som vanligt, träffade Sarah en kort stund, lagade middag hemma hos Adam och lyssnade på julmusik. Jag hann prata lite med Adams föräldrar också, vilkt var trevligt. I tisdags träffade jag Rakel och Sandra. Vi åkte in till Farsta för att hålla Sandra sällskap när hon köpte nya vinterskor. Sandra hittade ett par som Rakel och jag tyckte var fina men som såg väldigt kalla ut. Vi handlade lite mat innan Rakel följde med mig till centralen. Där var det fullt med folk och jobbigt att ta sig fram. Vi fick slå lite extra hårt med våra käppar för att folk skulle höra oss och inte stå i vägen. Telia krånglade, vilket gjorde att gubbsingen och jag inte fick tag på varandra. Men allt löste sig till slut och vi kom på samma tåg och slapp nästan förseningar helt och hållet:)
På kursen har allt rullat på och jag trivs bättre och bättre för varje dag som går. I fredags kom jag dock inte dit på grund av att det var något fel på taxiväxeln och jag inte lyckades beställa någon bil. Det var så klart störigt och vi får hoppas att allt fungerar som det ska imorgon. I torsdags var det ju Lucia! Jag började dagen med att titta på Luciafirande på tv. Åh, det var verkligen fint att höra körer sjunga en massa kända Luciasånger! På kvällen fikade jag med Dosse, Ponkidonk och Gubbsingen. Vi åt lussebullar och pepparkakor och drack glögg med mandlar och russin:) Helgen har varit väldigt lugn förutom en stund igår eftermiddag då jag var och handlade juklappar med Oja. Vi åkte till Nordstan och var definitivt inte de enda som bestämt oss för att handla där. Jag har egentligen ingenting emot mycket människor. Att vissa inte ser sig för och att stå i långa köer kan i och för sig vara lite segt. Men förutom det tycker jag att det är helt okej att trängas. Jag måste säga att det har gått ovanligt snabbt för mig att hitta julklappar i år. Okej, jag är långtifrån färdig men tror att jag kommer hinna handla allt innan julafton:) Min ekonomi har aldrig varit så pass begränsad som den är i år. Tidigare år har jag handlat både fler och dyrare julklappar än vad jag har råd med den här gången. Men med tanke på att det ju är tanken som räknas kanske det inte har särskilt stor betydelse. Min familj och mina närmaste vänner kommer att få något litet:) Eftersom många av dem läser min blogg kan jag så klart inte berätta vad. Att bli överraskad är ju en del av det roliga, i alla fall om ni frågar mig.
Nu lyssnar jag på radio och planerar att gå och lägga mig snart. Imorgon börjar en ny vecka och då vill jag orka vara pigg och förhoppningsvis glad:) Ta hand om både er själva och varandra! Hoppas att ni känner julstämning och att ni njuter av att det snart är jul! God natt!
/Vispen
Födelsedagsfirande och två veckor kvar till jul
Hej!
Hoppas att allt är bra med er. Nu har jag en stund över då jag sitter och lyssnar på julmusik och tänkte skriva ett kort inlägg om helgen. Jag fyllde ju år i lördags och även om jag inte kände mig särskilt glad och taggad i fredags tycker jag att dagen blev klart godkänd, mycket tack vare min familj och mina vänner. Fredagskvällen blev lugn, lite för lugn för min smak. Jag hade gärna träffat någon men eftersom ingen hörde av sig förrän klockan tio tyckte jag inte att det var någon idé att åka någonstans. Därför satt jag hemma, vilket var lite segt. De första som ringde och grattade mig efter tolvslaget var Dosse och Ponkidonk och det var roligt att prata en stund med dem:) Jag pratade lite med Adam också och innan jag somnade ringde gubbsingen. Han fyller år den nionde december förutom var fjärde år då han fyller den åttonde. I år fyllde vi alltså år samma dag och det var ju lite roligt.
I lördags morse blev jag väckt av Lovisa. Att träffa henne var jätteroligt och vi hade så klart en del att prata om. Senare på förmiddagen blev vi hämtade av Björn som jag inte träffat på ett bra tag. Nej, med tanke på att jag flyttat över femtio mil bort ifrån familjen har vi ju inte möjlighet att ses särskilt ofta numera. Björn, Lovisa, Irre och jag åt lunch på en vietnamesisk restaurang där de hade jättegod mat. Jag hoppas verkligen att jag kommer till Vietnam snart. Nu har jag ju levt i över tjugoett år men inte varit där en enda gång sen jag kom till Sverige. Kom igen, det är illa. Jag får trycka till och åka dit så snart som möjligt. På restaurangen åt jag hur som helst musslor med ris och grönsaker till huvudrätt och bananpannkaka till efterrätt:) Efter restaurangbesöket åkte vi hem till Maria en stund. Där tittade jag lite på tv och sms-ade med några kompisar, bland annat Karro:) Sen pratade jag en stund med Niklas som ringde och sa grattis.
På kvällen åt jag middag med Nina och Danne. Lia skulle ha kommit också men hon kände sig tyvärr för trött för att orka åka iväg någonstans. Jag saknade så klart min älskade mormor! Middagen var i alla fall god, Nina hade lagat en vegetarisk lassagne. Sen åt vi en chokladtårta till efterrätt. Senare på kvällen åkte jag till US och USS kansli för att träffa några av mina kära vänner. Det var en massa folk där, över trettio personer. Åh, vad glad jag blev över att träffa alla, både nya US-are och människor som jag kände sen tidigare! De var fina och sjöng Ja må hon leva och eftersom ingen sjungit för mig på hela dagen gjorde det mig väldigt glad. Sång är alltid lika trevligt! Sen fikade vi, drack glögg och julmust och åt lussebullar, pepparkakor, klementiner, ischoklad och toffifi. Jag vet inte om jag var den enda som missat att toffifi tydligen klassas som julgodis:) Det var hur som helst väldigt trevligt och jag fick ett bra slut på dagen. Jag vill helst inte tänka på hur mycket onyttigt jag åt den dagen. Men man fyller ju bara år en gång om året. Snart är det jul också och då lär jag äta en hel del. Egentligen bryr jag mig inte ifall jag skulle gå upp något kilo eftersom jag tycker att det viktigaste är att jag mår bra. Däremot kommer ett av mina nyårslöften vara att träna mer nästa år eftersom jag vet om att jag kommer att må ännu bättre om jag gör det. Hoppas bara att jag hittar en sport som jag fastnar för. Det skulle göra mig mer motiverad att orka träna några pass i veckan.
Igårkväll umgicks jag med gubbsingen. Till en början kändes det lite sådär men stämningen blev som tur var bättre efter några timmar. Gubbsingen terrade mig minst lika mycket som vanligt och vi hade väldigt roligt, framförallt innan vi somnade. Då hade jag hunnit bli sådär flummig som jag bara blir när jag blir övertrött. Sen hann vi prata om lite seriösare saker och det kändes bra.
Imorgon åker jag tillbaka till Göteborg igen och det känns roligt och tråkigt på samma gång. Det är hur som helst tur att jag besöker Stockholm igen under julen. Nu ska jag åka och träffa Adam. Tänk att det var flera månader sen sist, var tar tiden vägen egentligen?! Bäst att ta vara på den så gott det går. Ta hand om er!
/Vispen
Tillbaka i Stockholm
Hej!
Tänk att det redan har gått nästan två månader sen jag lämnade Stockholm för att flytta till Göteborg. Tiden har gått oerhört fort och jag har svårt att förstå att vi redan är inne i december och att det snart är jul. Idag är det bara sjutton dagar kvar och jag har inte hunnit köpa en enda julklapp än. Men jag försöker undvika att tänka på det. Imorgon fyller jag år och om jag ska vara ärlig måste jag säga att det känns sådär. Det mesta känns sådär och mycket är ovisst just nu. Jag har en hel del att fundera på. Men morgondagen kanske kan bli en bra dag i alla fall. Jag ska försöka göra något bra av den trots att ingenting blev eller verkar bli som jag tänkt.
Det här inlägget skrivs nere i källaren i mitt gamla rum i Huddinge. Allt är sig likt och ingenting har förändrats sen jag var här senast. Skrivbordet är lika stökigt som det alltid brukar vara, sängen är bäddad och jag kan höra det gamla vanliga ljudet från elementet. Det känns skönt att jag kom hit till slut, efter att ha stressat till Göteborgs central, precis hunnit på tåget i tid, suttit på tåget i några timmar, sovit och kanske snarkat så att tjejen som satt bredvid mig blev rädd, klivit av tåget i Stockholm och haft problem med färdtjänsten, vilket resulterade i att Nina fick hämta mig. Vilken tur att hon hade möjlighet att göra det. Jag tror att jag hade glömt lite hur det fungerar i den här stan. För någon månad sen hade jag nog inte blivit särskilt förvånad ifall folk var dryga och otrevliga, knuffade mig och sparkade snö på mig. Nu gjorde det mig dock irriterad och frustrerad, särsskilt det där med snön. Ja, jag är fullt medveten om att det är mycket snö ute men jag fick snö på mig flera gånger i snabb följd och hörde dessutom att det var en människa som sparkade den åt mitt håll och skrattade. Hur svårt hade det varit att säga något i stil med förlåt eller ursäkta? Tydligen för svårt för den där människan. Jag blev trött på färdtjänsten på grund av att jag inte fick någon hjälp, varken av resebeställningen eller resegarantin. Eftersom jag vetat om vilken tid jag skulle åka idag väldigt länge, i alla fall i över två veckor, beställde jag så klart den resan för ungefär två veckor sen. Men då resegarantin inte kunde hitta beställningen och jag bokat resan via nätet. Nej, då kunde de inte hjälpa mig att skicka fram en ny bil utan jag skulle ringa till resebeställningen och behöva vänta nästan en timme på att få en ny resa. Att jag redan stått och väntat i över en halvtimme spelade ingen roll. Om det sedan skulle visa sig att den nya bilen var sen eller om det var samåkning, ja, då skulle det ju kunna ta hur lång tid som helst. Jag skulle alltså bli straffad för att jag beställt min resa i god tid, för att jag valt att göra det på nätet istället för att ringa växeln och dessutom behöva ringa resebeställningen som inte fungerade för tillfället. Ja, ibland undrar jag hur människor tänker och när jag förklarade för personen som jobbar på resegarantin att jag beställt resan för flera veckor sen sa hon först att det inte ens går att göra så för att sedan säga att man kan beställa resor hela tjugoåtta dagar i förväg. Meningen med att beställa sina resor på nätet är väl att det ska fungera lika bra som att beställa dem via telefon? Och om färdtjänstbilen inte dyker upp ska man väl kunna få hjälp vilket alternativ man än väljer? Hur tänkte personen egentligen? Nej, jag är trött på Stockholm fastän jag bara varit här några få timmar...
Nu får det vara slutklagat, i alla fall för den här gången. Jag kände bara att jag var tvungen att skriva av mig för sådana här saker gör mig väldigt arg! Ikväll ska jag äta middag med en del av familjen och efter det ska jag förhoppningsvis åka och träffa några kompisar som jag inte träffat på länge. En positiv sak med att vara tillbaka i Stockholm är åtminstone att jag har både vänner och familj här. Hoppas att ni får en trevlig helg!
/Vispen
Redan fjärde december
Hej!
Hoppas att allt är bra med er. Ni får gärna skicka en kommentar och berätta vad ni har för er. December är ju en månad då det brukar hända en hel del och jag tror faktiskt att det är fler än jag som har mycket som vi vill hinna göra innan vi kan slappna av och fira jul med våra nära och kära. Åh, jag ser verkligen fram emot julen och räknar ner dagarna precis som vanligt. Än så länge har jag inte direkt känt någon julstämning. Att lyssna på julmusik är i och för sig alltid mysigt och det var ju första advent i söndags. Men i lägenheten i Göteborg där jag bor för tillfället luktar det inte jul överhuvudtaget och här finns inga julprydnader eftersom gubbsingen inte firar högtiden. Jag har alltid bott hemma hos någon av mina föräldrar tidigare år och har därför inte införskaffat mig några egna julprydnader. Men nu funderar jag ärligt talat på att göra det för jag saknar verkligen julkänslan som brukar infinna sig i december varje år. Med tanke på att jag inte har särskilt mycket pengar kan jag inte köpa hur mycket som helst men något litet ska jag nog ha råd med:) Sen har jag funderat på att köpa mig en chokladkalender. När jag var liten hade jag det varenda år och vissa år kunde jag till och med få en paketkalender. Jag vet, jag blir som ett barn ibland men det står jag för och jag tycker att det är roligt att ha en lucka att öppna varenda dag fram till julafton. Choklad är ju inte det nyttigaste men en kalender som har luckor med olika bilder inuti sig är ju inte roligt för mig. Nej, jag ska nog trycka till och köpa en chokladkalender. Det är ju trots allt bara jul en gång om året.
Oj, nu när jag skriver om julen känner jag faktiskt att jag saknar min familj. Jag har aldrig varit ifrån dem såhär länge tidigare och det är klart att det känns lite konstigt. Vilken tur att jag åker till Stockholm i helgen och får träffa dem, samt förhoppningsvis några av mina vänner som bor där. Det ser jag verkligen fram emot! På tisdag åker jag tillbaka till Göteborg igen och är där till den tjugoförsta december då jag åker tillbaka till Stockholm för att fira jul. Fastän det bara är tjugo dagar kvar till julafton känns det som en evighet just nu men jag ska nog få tiden att gå på något sätt. Den som väntar på något gott...:)
När jag bloggade i fredags skrev jag ju att jag skulle tävla kommande dag och det gjorde jag. Att gå upp klockan sju på en lördag var varken lätt eller roligt men det var bara att se glad ut och försöka gilla läget. Taxin som jag beställt kom i tid och ledsagningen på Göteborgs central fungerade bra. Nu har jag blivit ledsagad av samma kvinna minst fem fånger, vilket är lite kul för hon är både trevlig och hjälpsam. Tågresan till Trollhättan gick bra bortsett från några killar som inte var särskilt trevliga. Väl framme i Trollhättan fick jag vänta några minuter innan en ledsagare kom och hjälpte mig till väntsalen. Därifrån tog jag en taxi till Scandic Swania där tävlingen skulle äga rum. På grund av lite allt möjligt blev tävlingen över en timme försenad. Matcherna gick dock ganska fort när vi väl kommit igång. Jag måste säga att jag blev överraskad över att det gick så pass bra för mig. Trots att jag knappt spelat under hösten förlorade jag inte ett enda set. Varken precision eller försvar satt som det skulle men jag lyckades ändå spela tillräckligt bra. Jag upplever dock inte att showdown är lika roligt som jag har tyckt att det varit tidigare. Att spela svenska cupen känns ganska lagom och jag planerar inte att börja satsa internationellt, i alla fall inte just nu. Men det är ju bra att jag spelar lite då och då. Om det skulle visa sig att jag vill tävla på en högre nivå i framtiden skulle det kanske inte vara helt omöjligt. Lördagens tävling var hur som helst rolig. Roligast av allt var att jag märkte att många spelare har utvecklats sen jag mötte dem senast, att min fina vän Crystal tävlade för första gången och att stämningen var god under hela tävlingen:)
Efter tävlingen åkte jag hem till Niklas där jag stannade till söndag eftermiddag. Vi hade pratat om att ses ett bra tag och nu blev det äntligen av, vilket jag tycker var väldigt trevligt. Jag trivdes verkligen bra hemma hos honom. Hans familj var trevlig och lätt att prata med plus att jag gillade huset där de bor. Sen var det förstås kul att umgås med Niklas och att lära känna honom bättre. Vi lyssnade på julmusik, lyssnade på inspelningar på Niklas dator, pratade, sjöng och hade helt enkelt väldigt trevligt, i alla fall om ni frågar mig. Ja, jag blir glad när jag tänker tillbaka på helgen för det var väldigt länge sen jag hade så pass roligt. Jag tycker lite synd om Niklas som fick stå ut med mig och mitt tjat om julen. Jag menar, några av dem som jag umgås mest med här i Göteborg firar inte jul, tycker att högtiden är överskattad, suckar och ber mig vara tyst så fort jag nämner att det ju är jul snart. Därför kändes det underbart att kunna lyssna på julmusik, sjunga julsånger och bäst av allt, att ha någon att sjunga tillsammans med i helgen. Niklas är dessutom jätteduktig på att spela piano och han har en synth som jag tyckte var väldigt häftig. Åh, jag tyckte som sagt verkligen om att umgås med honom och det var så klart inte bara tack vare musiken utan också för att Niklas är just Niklas, en underbart fin människa som jag tycker jättemycket om! Jag hoppas att vi ses snart igen.
Frlåt ifall det här inlägget blev väldigt osammanhängande och ostrukturerat. Men gubbsinen har terrat mig i stort sett hela tiden och jag har haft svårt att koncentrera mig på skrivandet. Men men, jag ville bara kika in här och skriva några rader. Ha en fortsatt bra vecka, kör försiktigt nu när det har kommit en massa snö och ta hand om både er själva och varandra.
/Vispen
Novembers sista dag
Hej!
Hur mår ni? Nu har det redan gått en vecka sen jag bloggade. Jag tycker att det känns som att tiden gått fort trots att jag egentligen inte gjort särskilt mycket förutom att leva. Mitt humör har varit ganska skiftande, jag har haft svårt att sova på nätterna och drömt en del jobbiga saker. Men men, jag mår ändå helt okej och det känns skönt att äntligen ha någonstans att vara på vardagarna:)
Såhär i skrivande stund märker jag att jag har svårt att minnas vad som hänt den senaste veckan, vilket alltså visar två saker, att jag borde skriva oftare, nu har jag ju flyttat hemifrån och allt, och att jag börjar bli gammal. Ja, om åtta dagar fyller jag tjugoett år. Efter att jag fyllde tjugo bestämde jag mig för att inte få ångest över att jag blir äldre och jag förstår ärligt talat inte varför det finns människor som skäms över sin ålder. Nu brukar det i och för sig mest vara personer som är fyrtio år och uppåt som inte vill tala om hur gamla dem är. Jag respekterar så klart att alla inte vill göra det samtidigt som jag ställer mig frågan varför dessa människor inte är glada över att de levt så pass länge? De har ju hunnit skaffa sig livserfarenhet och upplevt en massa saker som man oftast inte gjort när man är i min ålder. Att man åldras kan man ju dessutom inte påverka, i alla fall inte än. Okej, det är klart att man kan göra mycket för att se yngre ut men kroppen och hjärnan är ändå ett visst antal år och alla kommer ju att dö så småningom vare sig vi vill det eller inte. Men men, nu lämnar jag det och går vidare:)
Förra helgen var lugn. I söndags hälsade jag på en kompis som låg på sjukhus. Sen gick jag på bio på kvällen. Jag tyckte tyvärr inte om filmen. Men men, smaken är som baken delad och mitt sällskap tyckte väldigt mycket om den. Jag har dock kommit fram till att jag inte vill gå på bio igen om man är ojämnt antal. Egentligen var det väl dumt att ens tacka ja till att gå på bio med två killar. Jag menar, killar och män också för den delen kan ju bete sig lite speciellt ibland. Nu menar jag absolut inte att tjejer och kvinnor är några änglar i jämförelse. Nej, vi kan ju så klart också vara på sätt som gör att killar och män definitivt tar avstånd. De jag gick med pratade bara med varandra under hela filmen och struntade i mig, vilket jag tycker var väldigt drygt. Vi fick i alla fall mycket hjälp av personalen på biografen och sådant är ju alltid ett stort plus. Men det lär dröja innan jag går på bio igen. Med tanke på att jag gått på tre filmer bara den senaste månaden, vilket definitivt är någon form av personligt rekord, får det räcka för ett tag.
Den här veckan har jag bland annat varit på kursen som jag går här i Göteborg. Det har tyvärr varit lite rörigt eftersom det är tänkt att kursen ska flytta till ett annat våningsplan och det lär hända mer nästa vecka. En rolig sak är i alla fall att flera stycken lyckades hitta en praktikplats i veckan och jag hoppas att det blir min tur snart. Nu har jag ju nästan varit arbetslös ett helt halvår och inte lyckats hitta något fastän jag tryckt till så gott jag kan. Det där löser sig säkert i slutändan men det är klart att det känns jobbigt att se hur tiden rinner iväg.
I onsdags bestämde jag mig för att åka på en showdownträning. Med tanke på att jag inte har spelat på ett bra tag och jag dessutom ska tävla i svenska cupen imorgon kände jag att jag ville och behövde spela lite. Jag tror i och för sig inte att det hjälpte särskilt mycket och någon toppform är jag inte i. Men jag ska så klart göra mitt bästa under tävlingen och försöka ge mina motståndare bra matcher:) Träningen gick hyfsat i onsdags. Jag mötte mest äldre herrar och de tryckte verkligen till bollen allt vad de hade. Även om precisionen inte alltid var den bästa gav de mig relativt bra motstånd. Jag blev lite extra imponerad av en man som var hela sjuttiosex år gammal och som faktiskt lyckades vinna några träningsmatcher och göra mål på mig när vi spelade:) Förlåt men nu måste jag verkligen springa. Jag bör hinna packa, duscha och umgås en stund med gubbsingen innan jag går och lägger mig. Imorgon bitti bär det av till Trollhättan. Jag lovar att berätta om helgen när jag är hemma igen. Hoppas att ni håller tummar, tår eller vad ni nu vill för mig. Ha hur som helst en fortsatt trevlig helg!
/Vispen
En liten paus
Hej!
Ni har säkert redan märkt att jag knappt uppdaterar bloggen numera. Jag tycker att det är väldigt tråkigt samtidigt som det känns ganska naturligt för mig. På grund av att det inte händer särskilt mycket i mitt liv och det känns som att tiden står ganska stilla, är det svårt att hitta saker att skriva om. Jag kan i alla fall berätta att jag har börjat den studie och arbetsförberedande kursen den här veckan och att jag tror och hoppas att jag kommer att trivas där. Det kommer hur som helst att vara bättre och mer givande än att bara sitta hemma hela dagarna:) Nu får jag äntligen träffa människor, samt stöd i sökandet efter en praktikplats. Jag lovar att berätta mer om hur det går för mig så småningom.
Något boende har jag tyvärr inte hittat ännu men jag tycker att det är bättre att ge det lite tid än att göra något förhastat. Jag vill självklart flytta men inte till vilket pris som helst. Jag funderar över om det hänt något mer sen sist men det har det tyvärr inte gjort. Förra helgen var jag i och för sig på bio och såg två filmer, Call girl och Bröllop i Italien. Call girl upplevde jag som väldigt hemsk medan jag tyckte att Bröllop i Italien var mer underhållande. Kvällen avslutades med en god middag på Jensens. Gubbsingen och Niklas pratade en hel del medan jag mest satt tyst. Det brukar ofta bli så och eftersom jag sällan kommer på något att prata om eller säger vettiga och kloka saker, är jag nog ganska tråkig att umgås med. Men men, jag tycker i alla fall att det var trevligt:)
Den här veckan har varit ganska seg, framförallt den här fredagen då jag verkligen inte gjort mycket alls. Allt har känts jobbigt och tråkigt. Vädret är inte heller det roligaste. Jag var ute på en promenad men gick in ganska fort på grund av att det blåste kallt och regnade. Ikväll har jag i alla fall lagat mat och gjort i ordning några matlådor. Sen gick jag över till Dosse och Ponkidonk en stund. Vi fikade, pratade plus att jag fick hjälp med att boka tågresor, vilket ju var bra. När jag försökte göra det igårkväll lyckades jag tyvärr spärra mitt kort genom att trycka in fel lösenord tre gånger. För att kunna betala igen behöver jag min bankdosa som oturligt nog ligger i mitt rum i Stockholm där den, som ni säkert förstår, inte gör någon vidare nytta. Nu vet jag hur som helst att jag kommer hem till Stockholm både när jag fyller år, till jul och nyår. Det gillar vi, eller hur?:) Ja, eftersom det hunnit bli nytt dygn och det är lördag nu, är det exakt två veckor tills jag fyller tjugoett år och en månad till jul! Det ska jag fira genom att börja lyssna på julmusik från och med imorgon bitti när jag vaknar!
Nej, nu måste jag sova för att inte vända på dygnet. Imorgon ska jag dessutom orka upp relativt tidigt för att åka in till stan en sväng. Vi får se när jag bloggar nästa gång. Det lär dock inte bli av förrän det hänt något extra roligt, tråkigt eller spännande i mitt liv. Ta hand om er!
/Vispen
Nu börjar det äntligen hända grejer
Hej!
Nu har det redan hunnit bli fredag kväll och jag har äntligen hittat ett tillfälle att blogga:) Jag vill börja med att tacka för ert stöd. Det betyder mer än vad jag kan förklara i ord, verkligen!
Och vet ni vad, det har äntligen börjat hända saker. Om det beror på att jag skrev till media eller helt enkelt på att min handläggare hade lite tid över vet jag inte. Jag har hur som helst fått ett beslut på att få gå den arbets och studieförberedande kursen här i Göteborg från och med nästa onsdag:) Beslutet hade tydligen redan fattats i onsdags eftermiddag, när jag låg i sängen och kände mig krasslig. Den goda nyheten nådde mig alltså först igår morse. Nu mår jag bättre och ska se till att fixa lite saker, samt försöka få tillbaka lite av den energi jag haft tidigare. För jag vill verkligen ändra på min livssituation, skaffa mig ett jobb, slutföra en utbildning och så småningom få ett jobb där jag kan göra nytta. Något annat alternativ finns inte. Min önskan är att ha ett jobb som är utvecklande både för mig och andra människor. Jag har, enda sen jag var liten och började gå hos kuratorn på skolan, funderat på att utbilda mig till socionom. Vi får se om det blir det jag bestämmer mig för i slutändan.
Vägen till framgång är inte lätt men jag tänker kämpa, om jag så måste äta nudlar varenda dag!
Tack ännu en gång för ert stöd. Jag vet, precis som ni, att det är många fler än jag som gör mycket för att få hjälp och stöd av till exempel arbetsförmedlingen och att det går segt på sina håll. Jag är fullt medveten om att jag, som haft dagar då jag i princip bara legat i sängen och deppat utan att orka söka ett enda jobb, inte borde säga det här. Men det blir tyvärr inte bättre av att själv bära på all ilska, frustration och besvikelse som man bland annat kan känna när man inte får den hjälp och stöd man förväntat sig. Att prata med sina nära och kära och ha någon att gråta ut hos kan hjälpa väldigt mycket för stunden. Men för att verkligen förändra saker tror jag att det krävs att vi pratar ut och skriver vad vi är med om. Jag kan lova er att jag inte hade orkat skriva ner min upplevelse om det inte var för att min pojkvän i princip tvingade mig att göra det. Och när jag väl satt där och skrev kände jag mig så pass less och arg att jag flera gågner var nära på att radera texten utan att slutföra den. För varför skulle jag skriva och skicka in något? Att arbetsförmedlingen tyvärr inte fungerar som många önskar är ju ingen nyhet. Och vad skulle människor runtomrking mig tycka och tänka? Skulle de be mig sluta klaga och tycka att jag skrivit texten i onödan? Men nej, jag har fått bra respons från nära och kära och till och med från media. Därför hoppas jag att fler som inte är nöjda med sin livssituation eller vad det nu kan vara som skulle kunna bli bättre, skriver om det så att myndigheter i samhället förhoppningsvis fungerar bättre i framtiden. Ert jobb kan, precis som det gjorde för mig, löna sig i slutändan, både för er själva och andra.
Jag har faktiskt känt mig piggare sen jag fick besked om att jag får gå kursen. Igår var dock en väldigt lugn dag då jag mest var hemma och vilade. På kvällen umgicks jag med Dosse och Ponkidonk. Vi drack en massa te och pratade, precis som vanligt. När jag kom hem några timmar senare hjälpte jag gubbsingen med olika saker innan jag gick och la mig. Imorse försov vi oss, vilket var mindre trevligt. Början av den här dagen vill jag helst radera ur hjärnan. Eftermiddagen blev desto trevligare. Då terrade jag Dosse en stund på hennes jobb och när hon jobbat färdigt åkte vi in till stan och fikade. Efter det fortsatte vi till bio Roy och filmfestivalen BLICK. Under festivalen som pågår hela helgen, får man möjlighet att se flera syntolkade filmer, vilket jag så klart tycker är jätteroligt och bra.
Gubbsingen skulle hålla tal och öppna festivalen och eftersom vi ville höra honom fick vi springa för att hinna till bion i tid. Det visade sig att det var fler som var sena och vi hann både hälsa på folk, trycka till vissa av dem och köpa festivalpass innan Reza höll sitt tal. Jag måste erkänna att jag tycker att han lät lite gubbig ibland men med tanke på att han är gubbsing var det ju inte särskilt konstigt:) Reza sa hur som helst bra saker och efter att han hade pratat såg vi en kort film som jag tyvärr tycker hade ett tråkigt slut. Jag kommer hur som helst definitivt att besöka biografen igen imorgon eller på söndag för att se en eller kanske till och med flera andra filmer. Ifall ni befinner er i eller i närheten av Göteborg tycker jag så klart att ni också ska göra det för det är ju inte varje dag man har möjlighet att se syntolkad film på bio:) Ni kan förresten läsa mer om festivalen här:
http://blick.axacoevent.com/sv/
Ikväll har jag äntligen lyckats hitta en varmare jacka. Det tog dock en ganska lång stund och jag var inne i minst tre affärer innan jag hittade en jacka som kändes okej. Jackan kändes i och för sig inte helt perfekt men hade ett bättre pris än de flesta andra jackor jag fastnat för sen jag kom hit för några veckor sen och Med tanke på att jag kan byta till min vinterjacka när jag kommer hem om mindre än en månad, var det priset som fick bestämma den här gången. Nu är jag hemma och har ätit middag, samt pratat med några kompisar. Jag ska se vad gubbsingen håller på med och ta en dusch innan det blir alltför sent. Ta hand om både er själva och varandra och ha en trevlig helg!
/Vispen
Ännu en vecka har gått
Hej kära läsare!
Om det finns någon eller några kvar som fortfarande kikar in här lite då och då vet jag inte! Jag kan ju inte direkt påstå att jag skriver ofta numera. Det har gått en hel vecka sen jag uppdaterade bloggen och det beror helt enkelt på att jag inte har känt för att skriva. En ganska stor del av mig bär på en massa ilska och frustration just nu. Jag brukar ibland känna mig hjälpt av att skriva när jag är arg eller ledsen. Därför kanske jag postar några inlägg här under veckan. Räkna inte med det och inte heller med att inläggen kommer att innehålla något meningsfullt eller intressant. I så fall skriver jag endast för min egen skull. Även om det inte direkt hänt något sen sist kan jag ju berätta det lilla jag gjort:) Jag lever ju fortfarande. Om jag fick bestämma skulle jag dock gräva ner mig någonstans i några veckor för att sedan återuppstå om några månader. Ibland är det synd att sådana saker inte är möjliga att genomföra.
Hur mår ni förresten? Jag hoppas så klart att ni mår bra och att ni har något meningsfullt att göra om dagarna. Jag vet inte var jag ska börja och om jag ens orkar berätta om mitt liv och mina känslor. Jag menar, det finns inte särskilt mycket att säga egentligen då jag känner mig väldigt besviken på vissa saker och inte har mer att göra än för en månad sen. Men vi börjar med lite enklare grejer:) En positiv sak hände i alla fall förra veckan när jag var och besökte skandinaviska hårvårdsinstitutet. Där träffade jag en man som jobbat på samma ställe i över femtio år. Nu är han åttiofem år gammal och orkar fortfarande jobba sex timmar om dagen. Ja, jag måste erkänna att jag blev väldigt imponerad. Mannen, som jag tyvärr glömt namnet på, tittade igenom mitt hår och konstaterade att det växer som det ska och att det är så pass tjockt som det ska vara. Han förklarade även för mig att längden på håret inte har någon som helst betydelse och att jag kan ha hur långt eller kort hår jag vill utan att det påverkar något. Anledningen till att jag bokat tid på hårvårdsinstitutet var att flera personer i min omgivning klagat på att jag fäller en massa hår. Därför var det ju bra att jag kollade ifall allt var som det ska och det känns, som ni säkert förstår, enormt skönt att veta:)
Jag tittar fortfarande efter en varmare jacka eftersom det snart är vinter och det börjar bli väldigt kyligt ute. Jag har bestämt mig för att ta mig in till stan imorgon eller på onsdag för att förhoppningsvis hitta en. I fredags kollade jag i två affärer men ingen av dem hade en jacka som jag fastnade för. Men men, nu när jag inte har särskilt mycket att göra känner jag att det inte gör något ifall jag lägger tid på att leta. Det får ta den tid det tar helt enkelt.
I helgen hände inte mycket alls. Jag misslyckades med att göra en soppa på grund av att jag hade i för mycket vatten. Det var så klart lite irriterande eftersom jag egentligen visste hur mycket vatten jag skulle ha men jag var hungrig och ville få den gjord snabbt. Sådant kan straffa sig ibland men men, det kan inte gå annat än bättre nästa gång jag gör soppa:)
Okej, nu till det som stör mig mest just nu. Jag är tveksam till om jag ens ska orka lägga någon energi på att skriva ner dessa tankar då de bara får mig att känna mig arg, ledsen och maktlös. Men med tanke på att jag tycker att min pojkvän, familj och andra i min närhet har fått höra mig klaga tillräckligt vid det här laget, är det inte mer än rätt att jag väljer att skriva här istället för att låta dem stå ut med min ilska och frustration. Det är ju inte deras fel att jag har det som jag har det just nu och min pojkvän bad mig senast idag att inte klaga inför honom då det varken hjälper honom eller mig utan bara bidrar till dålig stämning. Jag kan inte annat än hålla med honom om det. Just därför väljer jag alltså att skriva ner mina tankar här och kom ihåg, du väljer själv om du vill fortsätta att läsa och ta del av dem...
Ja, var ska jag då börja. Jag vet faktiskt inte. Att lyckas skriva sammanhängande om det här som jag helst av allt skulle vilja förtränga, det är verkligen inte det lättaste. Men jag ska göra ett försök, dels för min egen men också för andras skull. Jag är fullt medveten om att det är fler än jag som går igenom eller har gått igenom det som jag går igenom just nu. Att det kan gå till på det här sättet har jag ingen som helst förståelse för och jag hoppas verkligen på förändring snarast möjligt. Saker löser ju inte sig själva utan för att förändra något krävs det ju att vi skriver och berättar vad vi är med om. När många upplever att en och samma sak fungerar dåligt, ja, då kanske man kan genomföra någon sorts förändring. Det som jag vill ta upp är hur som helst arbetsförmedlingen som jag anser och önskar skulle fungera mycket bättre.
Idag är det exakt fem månader sen jag tog studenten. Hur dessa fem månader redan har hunnit passera har jag svårt att förstå. Jag minns att jag, precis som många andra i klassen, grät på studentdagen. Vi skulle ju lämna gymnasietiden bakom oss, vilket så klart var ett väldigt stort steg. Det fanns vissa som redan vet eller i alla fall tror att de vet, vad de vill jobba med i framtiden. Några hade redan skaffat sig en trygghet genom att få jobb i butiker, restauranger eller liknande. Andra hade kommit in på folkhögskolor eller högskolor. Jag tillhörde dock gruppen av människor som inte hade någon aning om vad som väntade nu. Det enda jag visste var att jag inte längre skulle ha någon skola att gå till utan att jag istället förhoppningsvis skulle komma ut på arbetsmarknaden snart. Plugga vidare vill jag göra så småningom men ser inte det som ett alternativ just nu. För det första är jag skoltrött efter att ha pluggat tretton år, nio år i grundskolan och fyra år på gymnasiet, och tror ärligt talat inte att jag skulle klara av att slutföra ytterligare en utbildning på tre eller fyra år. För det andra är jag osäker på vad jag vill jobba med och vill undvika att plugga någonting i flera år och sedan komma på att det är något helt annat jag vill göra. Att ta studielån är inte heller det roligaste. Jag ser många fördelar med att jobba ett år eller två. Det skulle bland annat göra att jag kom ifrån skolbänken, får erfarenhet av hur det är att ha ett arbete, i lugn och ro kan fundera över och komma fram till vad jag vill utbilda mig till, samt, om jag har tur, kan lägga undan lite pengar varje månad så att jag slipper ta studielån första året under påbörjad utbildning.
Jag hade en underbar studentdag med släkt och vänner. Förutom att de ville fira med mig var det många som gav mig fina presenter, önskade mig lycka till inför framtiden och så vidare. Fastän jag kom i säng väldigt sent den natten beslutade jag mig för att gå upp tidigt dagen därpå. Jag ville nämligen inte vänta med att skriva in mig på arbetsförmedlingen då jag ville göra allt för att få ett arbete så snart som möjligt. Det var många fler än jag som tagit sig till arbetsförmedlingen den dagen och jag fick vänta flera timmar innan jag till slut fick träffa en arbetsförmedlare som skrev in mig i arbetsförmedlingens datasystem. Inskrivningen gick bra och jag kände mig nöjd och glad när jag gick därifrån:)
Senare har det visat sig att jag inte skulle vara lika glad över att ha med arbetsförmedlingen att göra. Då det tydligen bara är vissa handläggare som ansvarar för att hjälpa personer med funktionsnedsättning var jag tvungen att vänta på att en särskild handläggare skulle höra av sig till mig. Jag tycker att det var lite synd då jag trivdes med handläggaren som skrev in mig. Förutom att jag träffat henne innan hade hon dessutom jobbat med personer med synnedsättning. Jag såg hur som helst fram emot att träffa vilken handläggare som helst men störde mig på att jag inte fick träffa min handläggare förrän i augusti. På vårt första samtal hände inget särskilt utan jag fick bara reda på att min handläggare behövde prata med en annan person innan vi kunde gå vidare. Vi bokade in ett möte någon vecka senare och jag fick information om en fyradagarskurs som skulle genomföras på en annan arbetsförmedling i Stockholm. Jag valde att delta på kursen men upplevde tyvärr inte att den gav mig särskilt mycket. De gick mest igenom saker som jag redan kände till. Men det är klart att jag föredrog att vara på kursen framför att sitta hemma och söka jobb. Det var ju i princip det enda jag gjort varenda dag i flera månader utan någon vidare framgång.
Efter fyradagarskursen fortsatte jobbsökandet som vanligt. Jag la ner ett antal timmar om dagen på att leta reda på jobb att söka och sökte allt som jag anser skulle fungera för mig. Det hände så klart att jag blev frustrerad ibland då många jobb kräver att man kan se. Jag vet att det är svårt för alla att få jobb idag men jag kan nästan lova att jag haft jobb om jag varit seende. Möjligheterna hade åtminstone varit mycket större. Då hade jag ju kunnat söka jobb på alla snabbmatsrestauranger, i alla butiker och restauranger jag kunnat komma på medan jag nu inte kan göra det. Det här är jag så klart medveten om och det är just därför som jag känner att jag skulle behöva stöd i jobbsökandet.
Efter att ha funderat ett bra tag kom jag fram till att det kanske kunde finnas en lösning. Jag kände nämligen till en kurs för synskadade som både är studie och arbetsförberedande. Att kursen bara finns i Göteborg ser jag inte som ett problem då jag kände att jag ville göra allt för att ändra på min livssituation. Jag besökte alltså Göteborg, en stad som jag tycker om att vara i, för att besöka kursen. Efter att ha varit där en dag, träffat och pratat med några som går kursen, fattade jag ett beslut. Jag ville börja kursen och tog därför kontakt med min handläggare i Huddinge. Jag fick vänta i nästan tre veckor på att få veta att hon tyvärr inte kunde fatta beslut om en kurs i Göteborg, vilket jag tycker var väldigt lång tid. Direkt efter att ha fått veta det åkte jag till Göteborg igen eftersom min handläggare i Huddinge sa att jag skulle skriva in mig här.
Idag den tolfte november, är det tre veckor sen jag anmälde mig till arbetsförmedlingen i Västra Frölunda och berättade mitt ärende. Handläggaren jag träffade då sa att beslutet skulle vara lätt att fatta och att det förmdoligen inte skulle ta särskilt lång tid. Eftersom det även här finns en särskild handläggare som är till för personer med funktionsnedsättning, behövde jag vänta på att hon skulle fatta beslutet. Jag fick dock skriva på flera papper för att allt sådant skulle vara färdigt och underlätta för handläggaren. Dagarna gick och handläggaren hörde inte av sig. Jag bestämde mig för att själv ta kontakt. Efter några dagars försök fick jag äntligen tag i min handläggare och blev hänvisad att vänta tills hon skulle höra av sig, vilket skulle ske på tisdag eller senast onsdag kommande vecka. När jag inte hade hört något på torsdag eftermiddag ringde jag igen. På fredag eftermiddag ringde handläggaren för att föreslå tid för ett möte den 22 november. Jag skulle alltså behöva vänta i nästan två veckor till innan jag skulle kunna träffa människan. Under telefonsamtalet fick jag även veta att jag inte skrivit på några papper, vilket jag bestämt vet om att jag gjorde vid mitt besök på arbetsförmedlingen i Västra Frölunda. Efter att jag fått det dåliga beskedet och varit arg och stört mig hela helgen, åkte jag till arbetsförmedlingen idag för att fråga om det inte fanns någon annan som kunde ta beslut om kursen men det gick inte. Nej, jag får vänta till den bestämda mötestiden och jag eller dem kan inte göra något för att påskynda ärendet...
Jag känner att jag har gjort allt för att hitta en sysselsättning och få hjälp och stöd för att komma ut på arbetsmarknaden. Förutom att jag hittat kursen på egen hand har jag flyttat till en ny stad. Jag betalar hyra här, behöver lära mig att hitta och ta mig fram, vilket är väldigt krävande och tar tid. Eftersom jag inte har färdtjänst här i Göteborg gör det mig ännu mer begränsad. Åh, ibland blir jag trött och nu känns det inte värt att göra något eftersom det inte verkar spela någon roll. Kom igen, ibland undrar jag var världen är på väg... Det är ju inte för nöjes skull jag väljer att gå den här kursen utan jag gör det för att jag inte ser några andra alternativ då det verkar vara omöjligt för mig att få jobb. Sen kan jag säga att jag är oerhört trött på alla människor som kör över mig hela tiden, tror att jag är mindre vetande och så vidare. Det känns som att folk antingen har fått för sig att jag inte kan något överhuvudtaget eller också tycker de att jag gör fel val i livet och att jag valde fel redan på gymnasiet. Men snälla, om jag inte fått sjunga och hålla på med musik som jag tycker om, då hade jag kanske inte ens klarat av att genomföra gymnasiet med minst godkänt i alla ämnen. Och nej, det är klart att man inte ska välja folkhögskola för det är oseriöst och ger ju inget. Man ska tänka på sin framtid och jag som inte ser och inte kan ta städjobb, jobb i affärer eller på restauranger ska ha insett min begränsning och tänkt på framtiden redan när jag var sexton år. Jag borde ha gått samhälls eller naturlinjen som är bredare och sen borde jag allra helst ha pluggat vidare direkt efter det. Men vad synd då att jag inte tycker om att skriva eller plugga en massa och att jag inte klarat av att nå upp till allas förväntningar, jag får väl skylla mig själv då och gå här utan att ha något att göra. Det får väl folk skratta åt då. Seriöst, jag är trött på mig själv och på många andra också för den delen... Så fort jag kommer på något och ser en ljuspunkt i livet är det alltid någon som ska vara negativ och säga att nej, det klarar du ju inte, du gör fel, sluta klaga nu då och allt det där. Är det så himla konstigt att vara trött på allt ibland? Måste man inte få klaga innan man klarar av att göra något av sitt liv? Jag får inte ens någon ärlig chans någonstans känns det som och det är jag trött på. Många blir ju avskräckta så fort de ser min vita käpp... Nu tycker ni säkert att jag överdriver men jag lovar, det ligger i alla fall lite i det.
Varför är det många som säger att man ska leva sin dröm och allt det där och i nästa sekund att man ska komma ner på jorden och verkligen tänka efter?! Nej, jag blir inte klok på det och nu orkar jag helt enkelt inte bry mig längre. Det känns som att det blir fel vad jag än gör. Människor vill alltid hitta något att klaga på men just nu orkar jag inte höra fler klagomål. Det går inte, jag kommer att gå under då känns det som. Samtidigt är det ju bra att tänka efter innan man gör något och det försöker jag ju göra. Men om det nu är uttänkt att jag ska må såhär och bara leva för att höra hur fel jag väljer och att jag måste vänta länge när jag väl bestämt mig för något, ja, då känns det meningslöst. Plugga engelska utomlands skulle jag behöva men det kostar ju en massa pengar. Volontär skulle jag kunna tänka mig att bli men nej, jag ser ju inte och då blir jag bortsorterad... Kursen jag vill gå nu kostar lite pengar för arbetsförmedlingen och nej, de måste väl fundera om deras budget räcker till. Men är det inte det som är deras mål, att få in människor på arbetsmarkanden? Och unga och funktionshindrade ska vara prioriterade, oj vad prioriterad jag känner mig, eller inte...
Kursen tar kanske slut den sista januari om den inte blir förlängd, vilket man inte vet än, kul... Om saker fortsätter såhär lär jag inte hinna få ett beslut förrän den är slut. Nej, jag vet inte vad jag ska göra för att må bättre. Jag har sökt en massa jobb men inte fått något...
Vissa talade om för mig redan från början att jag kunde söka hur många jobb jag vill men att jag ändå inte ska få något eftersom jag ju inte ser och därmed direkt klassas som sämre, i alla fall i jämförelse till seende personer. Hur kul tror ni att det var att höra det och hur positivt är det? Klart att man ska vara realist, jag är inte den som alltid är positiv heller men ändå. Jag försökte att inte bry mig om vad alla sa och har sökt jobb och kämpat tills nu. Men nu när jag ser att det inte hjälpt och att kanske måste inse att dessa människor har rätt trots allt, ja, då lägger jag ner nu då...
Arbetsförmedlingen är i och för sig bara en av alla saker jag stör mig på just nu men det hade verkligen inte skadat om de som jobbar där var lite mer tillmötesgående. När jag frågade om det inte fanns en tidigare tid fick jag till svar, nej, jag kan inte vara på två ställen samtidigt, som att jag inte förstår det. Jag tycker att den kommentaren bara var onödig och att handläggaren istället väl bara hade kunnat säga, nej tyvärr? Jag skulle kunna göra vad som helst, jobba för nästan inga pengar alls, bara jag fick något att göra och fick känna mig lite meningsfull. Men ingen verkar ju vilja ha mig och varför ska jag då lägga energi på att skriva hundratals personliga brev? För att kanske få jobb om några år. Tyvärr, det hjälper inte mig längre att försöka hoppas och jag orkar inte längre göra allt det här själv. Jag behöver ju hjälp, varför är det ingen som förstår det och tar mig på allvar?! Jag blir så trött, vill bara lägga mig ner och skrika...
I Stockholm finns ingen lösning för mig och därför ser jag ingen mening med att åka dit samtidigt som jag inte har någon lust att betala en massa pengar, bo här för att sedan bli besviken och ledsen. Nej, nu går jag för ingenting blir ju bättre av att jag skriver, inte just nu i alla fall. Arg går inte heller att vara tydligen för ingen verkar ta mig på allvar utan folk bara skrattar åt mig. Vad ska jag göra då?! Jag vet verkligen inte och jag vill inte vara någon som klagar och är ledsen. Jag vill ju få ordning på mitt liv och göra något vettigt av det, utvecklas som människa och även bidra till att andra utvecklas. Det kanske händer någon gång, vem vet:)
/Vispen
Femte november
Hej!
Förlåt för den extremt dåliga uppdateringen. Jag har helt enkelt inte känt att jag haft något särskilt att berätta. Det enda som hänt sen sist är att jag blivit en vecka äldre. November har börjat och igår fyllde min kära syster Lovisa sjutton år. Tänk att hon blir myndig om mindre än ett år. Tiden går verkligen fort, för fort ibland. Jag menar, jag tycker inte att det var särskilt länge sen som jag blev myndig. Det kändes så klart lite tråkigt att jag inte var hemma igår. Men både Nina och jag fyller ju år ganska snart också och vi kanske kan ha något gemensamt firande, vi får se.
Den senaste veckan har gått långsamt. Jag har lagat mat, ätit, sovit, stört mig på att vissa saker tar onödigt lång tid, läst och haft tråkigt. Ja, när man varken jobbar eller pluggar är det svårt att sysselsätta sig hela dagarna. Nu har jag ju i och för sig nyligen bestämt mig för att se om det är möjligt för mig att flytta till Göteborg. Jag letar boende för fullt och har mailat några personer om lägenheter. Vi får hoppas att jag hittar något snart. Jag bor hos min gubbsing så länge och det är ju bra att jag har någonstans att bo medan jag letar. Men eftersom vi tyvärr inte klarar av att bo ihop vore ju det bästa om vi bodde på olika ställen ett tag. Sen får vi se hur allt blir. Om vi fortfarande är tillsammans om ett år kanske vi kan försöka igen.
Förutom att leta boende har jag försökt hitta en varmare jacka. Det går sådär då priserna på jackor ligger mellan 1500-2500 kronor. De pengarna har jag inte och jag får skylla mig lite själv som inte köpt en jacka tidigare. Att höst och vinterjackor är som dyrast nu är ju förståeligt, affärerna vill ju tjäna pengar. Jag får leta vidare och hoppas på det bästa. Att hitta en kör verkar också vara svårare än vad jag hade förväntat mig. Nu har ju nästan hela hösten gått och jag får nog börja någonstans efter jul. Ja, om några veckor kan jag börja lyssna på julmusik, det gillar vi:) Det finns ju jättemånga fina julsånger!
I lördags kväll var jag ute med några vänner. Vi åt middag på restaurang Bamboo där de serverade asiatisk mat. Jag måste erkänna att jag inte riktigt tycker att maten jag åt, den mongoliska buffén, var värd sitt pris. Sen var det svårt att prata med varandra på grund av hög ljudnivå. Det blev som tur var trevligare senare på kvällen när vi gick till Scandic hotell för att dricka något och fortsätta umgås. Gubbsingen och Ponkidonk terrade folk precis som vanligt och jag pratade julmusik med Niklas samtidigt som Bamse slog mig på armen. Det var mysigt, kanske inte att bli slagen på armen men ändå. Nej, nu har jag inget mer att skriva. Nästa gång jag uppdaterar bloggen hoppas jag verkligen att det hänt lite mer. Jag lär åtminstone ha fått besked om kursen då. Ta hand om er!
/Vispen
Höstdepression
Hej!
Ja, jag blir deprimerad av det här vädret. Jag menar, hur kul är det att gå ut när det alltid är kallt, oftast regnar och blåser? Att bara sitta inne är också segt och därför ska jag se till att införskaffa mig en varmare jacka så snart som möjligt. När jag åkte till Göteborg fick inte vinterjackan plats i väskan och jag var dum som inte tänkte på att det snart skulle bli mycket kyligare ute. Därför får jag skylla mig själv som fortfarande går runt i min sommarjacka. Eftersom jag redan har en vinterjacka hade ju det bästa varit att hitta en höst och vårjacka som bara är lite fodrad. När det sker får vi dock se. Här har jag ju ingen ledsagare än och att hitta jackor till mig är definitivt inte det lättaste. Fastän jag alltid haft med mig en seende person när jag köpt mina jackor, en seende person som dessutom känt mig väl, har det alltid tagit flera timmar innan jag hittat en jacka som passar. I värsta fall får jag vänta tills jag åker till Stockholm och har möjlighet att hämta vinterjackan eller tills Nina kommer och lämnar den, hon har tänkt åka hit någon helg framöver. Det är hur som helst tur att jag har några varma tjocktröjor här, utan dem hade det varit jobbigt.
Jag känner att det här mest är en dag när jag klagar på saker och ting och skyller på det dåliga vädret. Det känns ärligt talat som att det påverkar mitt humör. Men det är klart att allt inte är dåligt. Dagarna rullar på och sen jag skrev sist har jag gjort det vanliga, lagat mat, storhandlat, tvättat och träffat folk. Att storhandla var ganska jobbigt men det är ju sådant som måste göras ibland. Jag stör mig dock på att inte kunna gå runt i affären och kolla priser innan jag bestämmer mig. Men det verkar inte vara särskilt många som delar det intresset med mig och därför försöker jag öka takten så mycket som möjligt när jag handlar med andra. Tänk, om jag inte varit blind hade jag kunnat handla själv och ta god tid på mig. Men nej, nu passar det sig så klart inte... Förlåt, jag var bara tvungen. Att tvätta var inte lika jobbigt som jag förväntat mig, vilket är ett plus. Att laga mat tar en hel del tid och blir inte alltid som man tänkt sig. Men jag äter det mesta och känner definitivt inte att jag dör av att äta misslyckad mat. Det är ju dessutom inte ovanligt att man misslyckas några gånger innan man lyckas och jag tänker inte ge mig förrän jag kan laga mat som jag och även andra uppskattar. Jobbsökandet känns trögt och jag tror tyvärr att jag nästan gett upp hoppet helt. Jag hoppas på att snart få besked om kursen som jag gärna vill gå. Nej, jag känner att jag har svårt att hitta något att skriva ikväll och att hitta något positivt att berätta för er verkar vara nästintill omöjligt. Om det är någon som känner till en eller flera körer i Göteborg får ni förresten gärna tala om det. Jag skulle nämligen gärna vilja sjunga tillsammans med andra. Körsång är nog det enda jag saknar från gymnasiet. Jag försöker sjunga hemma några gånger i veckan för att inte glömma bort hur man gör. Men det hade ju varit väldigt mycket roligare om jag hittat en kör.
Hmm, har det hänt något mer då? Nej, jag tror faktiskt inte det. Gubbsingen jobbar och pluggar. Jag får följa med honom till olika ställen ibland eftersom jag ändå inte brukar ha något bättre för mig. Vi har bland annat varit på Icap där gubbsingen tittade på skrivare. Sen har vi varit på hans jobb där han gick igenom en massa kvitton och papper. Gubbsingen och Ponkidonk terrar mig varenda dag, i synnerhet gubbsingen och det är tur att han finns för annars hade det förmodligen växt mossa på mig vid det här laget. Imorse försov vi oss här hemma. Okej, jag hade egentligen ingen särskild tid när jag behövde gå upp men jag försöker ändå gå upp ungefär samma tid på vardagarna. Ikväll har jag varit med Dosse och Ponkidonk medan gubbsingen var på universitetet. Det var trevligt och vi drack te som vanligt. Nu ska jag duscha och umgås lite med min kära innan jag går och lägger mig.
/Vispen
