Vispen Sjob

Hej!

 

Ja, snart är augusti slut. Jag har svårt att förstå hur jag kan tycka att tiden går relativt fort fastän jag knappt har något att göra om dagarna. Det är klart att jag gör saker men jag har varken skola eller jobb, vilket känns tråkigare och tråkigare för varje dag som går. Någon skola vill jag inte tillbaka till, inte än men ett jobb hade varit mer än välkommet, en praktikplats också för den delen. Igår var jag på min första riktiga arbetsintervju. Jag kände mig väldigt nervös och med tanke på att nervositeten började störa mig redan i onsdags kväll kunde jag knappt sova natten till igår. Det hände att jag somnade till ibland men jag vaknade alltid kort därefter och trodde att jag försovit mig. Utvilad kände jag mig alltså inte när jag till slut gick upp, duschade och försökte äta något. Att äta var dock inte lätt då jag inte kände mig sugen på något och jag hade svårt att svälja. Ungefär en timme senare var jag hur som helst framme vid adressen där arbetsintervjun skulle äga rum. Jag var tidig och hann stå ute och andas en stund innan det var dags att gå in. Portkoden hade jag fått i ett mail och in kom jag utan problem. Jag kunde dock omöjligt veta vilken dörr jag skulle ringa på sen. Men jag hade turen att stöta på en kvinna som hjälpte mig till rätt dörr:) När klockan var ungefär fem i tio ringde jag på och en stund senare fick jag träffa kvinnan som skulle intervjua mig. Jag är nästan säker på att jag kunde höra på hennes röst att hon lät lite förvånad när jag sa varför jag hade kommit. Men efter att jag förklarat det fick jag följa med in i ett litet arbetsrum och bli intervjuad. Jag måste vara ärlig och säga att jag inte minns särskilt mycket av intervjun. Det enda jag minns är att nervositeten tyvärr inte släppte och att jag tyckte att det var svårt att ge bra svar på alla frågor. Men jag gjorde så klart så gott jag kunde och mer än så kunde jag ju inte göra, försökte berätta om vem jag var, varför jag vill jobba med just telefonförsäljning, hur jag använder en dator och så vidare. Nu är det bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa. Jag är fullt medveten om att telefonförsäljningsjobb inte ger mycket pengar i jämförelse med en hel del andra jobb. Men jag känner att det viktigaste för mig är att hitta en sysselsättning. När jag har pratat med vänner som jobbar eller har jobbat med telefonförsäljning har de flesta tyckt att stämningen på arbetsplatsen varit bra och sådant är ju också viktigt. Igår kände jag mig som sagt lite för nervös för att lyckas prestera. Jag tror dessutom att det hade gått bättre om jag hade kunnat sova under natten. Men men, det känns skönt att ha varit på intervju och sett lite hur det går till. Att vara nervös när man går på arbetsintervju ser jag inte som något konstigt. Men det är klart att första intervjun känns extra speciell. Jag minns när jag sökte till olika gymnasieskolor och skulle sjunga för en massa lärare för att de skulle bedöma min insats. Alla lärare jag sjöng för verkade vara trevliga men jag lyckades aldrig sjunga lika bra som när jag inte är nervös och känner press. Men men, jag kände mig säkrare för varje skola jag sökte och kom ju in på Kulturama där jag har trivts bra. Samma sak gäller arbete, jag tänker inte ge upp förrän jag har fått ett jobb. Det kommer förmodligen ta tid men jag kommer att lyckas förr eller senare, något annat alternativ finns inte!

 

Förutom att gå på intervjun har jag sökt fler jobb och hoppats på att bli uppringd. Telefonen har tyvärr varken ringt igår eller idag men det skulle ju kunna hända när man som minst anar det. Hmm, vad har hänt mer då? Jo, i tisdags fyllde min kära mormor Lia år. Det firade vi genom att äta på restaurang med släkten och jag tycker att vi hade en trevlig kväll. Jag åt en silltallrik till förrätt, tyckte att det kunde vara bra att passa på att äta det nu eftersom det lär dröja till jul innan jag får äta sill igen, en sallad till huvudrätt och jordgubbar med glass till efterrätt. Innan efterrätten sjöng vi för Lia. Min gubbsing sjöng jättemörkt och gubbigt nära mitt öra och han berättade efteråt att han gjort det för att terra mig. Men men, om han inte gjorde sådana saker skulle han ju inte vara gubbsing:) Reza fortsatte att terra mig hela vägen till hotellet där vi hade bokat en frinatt. Kvällen slutade på ett fint sätt, jag uppskattar alltid att vara med min kära. Han får mig ofta att skratta och jag tycker även om att jag inte alltid behöver prata en massa när jag är med honom. Ibland kan jag tycka att det är skönt att vara tyst fastän jag har sällskap av någon. Rezas och min kväll blev lugn, vi pratade om att åka båt och lite annat trevligt. På morgonen kände vi oss sega som vanligt och jag tycker att onsdagen och framförallt gårdagen har känts sådär. Igår hände i och för sig en hel del. Först var jag ju på intervjun och på kvällen åkte jag och träffade mina vänner Karro och Manja. Karro brukar jag ju träffa lite då och då medan det var länge sen jag träffade Manja senast. Vi åkte till Farsta och åt kinamat och tog det sedan lugnt i Karros lägenhet. Det kändes som att vi hade en hel del att prata om och jag tycker att vi får ta och boka in ännu en tjejkväll snart:) Igårkväll pratade jag med min kära och det känns som att både han och jag är lite trötta på livet just nu. Men det kanske känns såhär på hösten. Man vet ju att det snart kommer en kall vinter och jag tror definitivt inte att jag är den enda som inte ser fram emot kyla, is och snö. Men men, än så länge är det ju bara höst och jag vet flera som tycker om den här årstiden. Att vintern kommer kan man ju dessutom inte göra någonting åt utan det är bara att försöka gilla läget. Paralympics satte ju igång för några dagar sen. Jag hejar så klart på alla svenskar som är där och hoppas att Sverige tar lika många eller till och med fler medaljer än på OS. Men vi får se hur det går. Nu ska jag hur som helst försöka leta reda på lite fler jobb att söka innan jag tar helg. Hoppas att ni hittar på något kul ivkäll, det är ju fredag:)

/Vispen