Vispen Sjob

Hej!

 

Ja, visst är det konstigt hur beroende vi är av vissa saker? Jag har precis bytt mobilabonnemang och mitt mobilnummer skulle ha flyttats över från tele2 till halebop igår natt. Att numret har flyttats är jag säker på eftersom simkortet från tele2 inte fungerar längre och det inte går att ringa mitt mobilnummer. Okej, man kan så klart ringa numret men då får man höra att det inte är i bruk. Simkortet från halebop fungerar inte och när jag fick svar från deras support för en stund sen fick jag veta att de inte såg att jag var kund hos dem. Ändå har jag fått både bekräftelsemail och sms på att allt ska fungera och det är klart att jag blir lite trött med tanke på att jag väntar flera viktiga samtal. Jag söker ju dessutom jobb just nu och har angivit mitt mobilnummer i alla ansökningar. Nu lär ju de som försöker ringa mitt nummer tro att det inte existerar, vilket så klart känns ganska frustrerande. Men men, det är bara att försöka tänka positivt. För tjugo år sen fanns ju knappt mobiltelefoner och vi levde ju då också. Att inte ha ett fungerande mobilnummer är ju inget vi dör av. Men det är klart att det är smidigt att alltid ha möjlighet att ringa och ta emot samtal när man inte är hemma och att ha en mobiltelefon till hands när något jobbigt eller oväntat sker. Nödsamtal kan jag i och för sig fortfarande ringa, vilket är tur. Jag är glad över att jag varken brukar ringa eller sms-a särskilt mycket. Allt är ju relativt men jag brukar ofta störa mig på att ha sms-konversationer på grund av att det tar tid att skriva sms. Att skriva på dator är ju något helt annat. Dessutom brukar jag ofta få korta svar av de jag sms-ar med, vilket brukar få mig att tröttna ganska fort. Är det ingen som håller med mig om att det är tråkigt när man väntat svar från någon i flera timmar och får ett sms med en eller två korta meningar, eller ännu värre bara ett okej? Det händer att människor påpekar för mig att sms inte är till för att skriva flera sidor eftersom de tycker att jag skriver mycket. Jag uppskattar verkligen att man kan skicka flera sms åt gången. Annars skulle jag nog ha väldigt svårt att hinna skriva det jag ville få fram. Men jag förstår ärligt talat inte grejen med att skicka meddelanden där man endast skriver saker i stil med: hur mår du, vad gör du, vad har du gjort idag och liknande. Jag respekterar så klart att vissa gillar den sortens konversationer. Men det är helt enkelt ingenting för mig. Nu kanske ni tolkar mig som känslokall men jag menar inte att vi inte ska bry oss om varandra. Jag tycker dock att ett telefonsamtal gör mig mycket gladare än lite text på en skärm. I ett samtal känner jag ofta att konversationer blir mer levande. Det är klart, i sms kan vi ju skicka smileysar. Men i samtal kan vi ju uttrycka saker med rösten som definitivt inte några uttryckssymboler kan göra. Jag anser förresten att smileysar använvds lite väl ofta nuförtiden och får ibland en känsla av att människor tolkar en som arg bara för att man inte skickar den där smileyn eller det där lilla hjärtat. Sms kan, enligt mig, däremot vara väldigt bra när man vill meddela någon något och inte hinner eller har möjlighet att ringa personen just då och/eller om man inte får tag på personen. En fördel med sms är ju att man kan läsa dem när man har lite tid över. Att jag inte kan sms-a just nu känns hur som helst inte särskilt jobbigt. Ringa kan jag ju alltid göra från min hemtelefon plus att även skype finns.

 

Oj, nu började jag tänka en massa. Ja, som ni märker har alltså mobilen påverkat mig en hel del. Förutom att jag inte har ett fungerande mobilnummer just nu händer inget särskilt i mitt liv. Jag stör mig på att det verkar vara i princip omöjligt att få tag på vissa människor och på att saker går oerhört långsamt. Det känns som att jag är väldigt beroende av andra människor just nu eftersom det bara är de som kan erbjuda mig jobb och praktik. Jag skulle bland annat kunna klaga en hel del på arbetsförmedlingen men ska försöka undvika det. En liten paus från allt jobbigt fick jag häromdagen när jag åkte till Handen för att träna showdown. Min kära vän Caroline följde med mig dit plus att Helene var där. Henne hade jag inte träffat på väldigt länge och det var roligt att hinna prata med henne och se att hon fortfarande lever. Sen var Krister och Madde där och jag blir alltid lika glad av att umgås med dem. Helene och jag spelade en stund och jag var katastrofalt dålig i början. Efter att ha skjutit några bollar kände jag att jag började vänja mig lite men jag var långtifrån bra för det. Men men, med tanke på att jag inte satsar på landslaget längre och bara tränar för skojs skull tycker jag inte att det gjorde särskilt mycket. Helene hade även med sig Brandon, Zander och Joshua och det var roligt att träffa dem också. När jag såg dem fyra tillsammans började jag längta tills jag själv har man och barn. För några år sen var jag säker på att jag definitivt inte ville ha några barn. Men det senaste året har jag börjat tänka om och tror inte alls att det skulle vara någon omöjlighet. Barn behövs ju för att generationerna ska gå vidare och jag tror att jag i framtiden gärna skulle vilja ha både barn och barnbarn som hälsade på mig lite då och då. När man blir äldre tror jag att det är en av ganska få saker som man faktiskt ser fram emot, att umgås med sin släkt. Att bli mamma är ju också en väldigt speciell och underbar känsla som jag gärna vill uppleva. Det är klart att det inte alltid är lika underbart och jag förstår att det inte alltid är lätt att uppfostra ett eller flera barn, ta hand om dem och så vidare. Men utifrån vad andra har berättat för mig får man väldigt mycket tillbaka. Sen har jag en känsla av att barn hör livet till och tror som sagt att det är guld värt att ha en familj och släkt som tar hand om en när man blir gammal. Innan jag skaffar barn måste jag dock lära mig att ta hand om mig själv, hitta någon som jag vill leva med och som vill leva med mig, samt styra upp mitt liv. Jag vill åtminstone att förutsättningarna ska finnas från början och det gör dem tyvärr inte för tillfället. Jag måste säga att jag känner stress inför det där, vilket egentligen är helt onödigt. Sådant går ju inte att stressa fram och det är väldigt många pusselbitar som måste falla på plats innan barn blir aktuellt. Hur ska man egentligen hinna med allt man vill och önskar i livet? Det gör man oftast inte och det är ju just därför som det är så pass viktigt att ta till vara på varenda dag. Barn är ju definitivt ingen självklarhet. Det finns ju människor som längtar efter barn hela livet men som aldrig hinner med det. Vissa hittar inte någon att leva med förrän det är försent och sen finns det ju dem som aldrig hittar någon hur mycket de än försöker. Tänk om jag tillhör en av dessa människor. Ja, det är nog många som är rädda att misslyckas i livet och jag är en av dem. Men men, man kan inte få allt här i världen och lycklig kan man ju vara även utan barn, om inte annat lära sig att hitta andra saker som gör en lycklig. Jag antar att det inte är någon idé att gå och grubbla på sådana här saker. Tiden får utvisa vad som händer i mitt liv. Det är klart att jag kan påverka det och jag har drömmar och önskningar som jag ska försöka förverkliga.

 

Jag tycker alltså att kvällen i Handen blev lyckad och kände att jag mådde bra av att få en stunds avbrott från att tänka alltför mycket. Snart är det helg igen och jag har inga särskilda planer. Min kära, Dosse och lite annat folk är på möte i Stockholm och jag hoppas på att få umgås en stund med dem på kvällarna. Sen får vi se vad som händer resten av tiden. Jag ska vila en stund nu. Med tanke på att mardrömmar höll mig vaken inatt känner jag mig både trött och seg. Ta hand om er!

/Vispen