Hej!
Hoppas att allt är bra med er! När ni läste rubriken förstod ni säkert var jag är någonstans, i den härliga staden Göteborg:) Hit kom jag till slut, efter en hel del stress och krångel. Min älskade gubbsing blev tyvärr magsjuk efter kryssningen. Med tanke på att vi var väldigt noga med hygienen hela veckan, tvättade händerna och använde handsprit innan varenda måltid, förstår jag inte varför han blev så pass sjuk. Maten var det definitivt inget fel på heller. Nina, Lia och jag har inte känt av något, vilket är skönt. Men klart att det var synd att min älskling skulle må dåligt. Då han inte ville att jag skulle komma i söndags fick jag boka om min tågbiljett och åka i måndags istället. Söndagen blev alltså väldigt lugn och jag gjorde i princip ingenting förutom att vila, äta och läsa en bok.
När jag bokade om min biljett i söndags fick jag reda på att jag skulle få ledsagning och att allt var som det skulle. ÄNdå visade det sig att den skulle krångla. Allt kan inte alltid fungera men ledsagningen som SJ erbjuder kan man verkligen inte lita på. Det har hänt flera gånger att den inte har fungerat och den här gången blev jag extremt irriterad. Ledsagaren skulle möta mig en kvart innan tåget skulle gå men då ingen dök upp ringde jag ett telefonnummer som det stod att man skulle ringa om det uppstod problem. Jag fick höra att jag var placerad i kö och att det skulle ta mindre än en minut tills det blev min tur. En minut verkar dock kunna vara olika lång ibland. När det handlar om tunnelbana, tåg och annat som man väntar på kan en minut bli två, tre eller till och med fem minuter utan några som helst problem. När jag äntligen hörde att en person svarade fick jag höra att jag skulle dröja kvar i luren. Minuterna gick utan att personen kom tillbaka och tåget som jag skulle ta skulle gå om fem minuter. Vid det här laget började jag bli stressad och frågade en man om hjälp. Han verkade vara stressad precis som jag och skulle ta ett annat tåg. Det enda jag fick veta var att mitt tåg skulle gå från ett spår som låg en ganska bra bit bort ifrån centralhallen där jag stod och väntade. Kvinnan som bett mig dröja kvar hade fortfarande inte kommit tillbaka och jag bestämde mig därför för att ringa upp samma telefonnummer igen. Den här gången behövde jag bara vänta i ungefär tre minuter innan en annan kvinna tog emot mitt samtal. Jag förklarade att ingen ledsagare dykt upp fastän jag bokat ledsagning, att tåget nu hade gått och frågade vad jag skulle göra. Kvinnan sa att hon tyvärr inte kunde hjälpa mig och att hon inte heller kunde ge mig ett svar på vad jag skulle göra. Oj vad trött jag blev då. Om det nu finns ett telefonnummer som man ska ringa om det uppstår problem ska man väl kunna få hjälp när man ringer dit? Vad finns det annars för medning med att ringa det? Kvinnan lyckades till slut hitta mitt namn i systemet men sa att det bara hade bokats ledsagning i Göteborg, vilket jag tycker var väldigt konstigt då jag fått en bekräftelse på att ledsagning även var bokad i Stockholm.
Då kvinnan som sagt inte kunde hjälpa mig bad hon mig istället att ringa till SJ-s kundservice. När jag ringde dit fick jag höra att min kötid beräknades vara mindre än tjugo minuter. Härligt tänkte jag, det är såhär jag önskar att det ska vara varenda gång jag ska åka tåg... Efter att ha stått i kö en liten stund kom plötsligt en ledsagare springade. Jag frågade henne om inte ledsagning varit bokad för över en kvart sen. Jo, svarar tjejen men det var ju en massa folk här där vi skulle mötas och då jag inte hittade dig trodde jag att du hade gått till tåget. Ja, jag orkade inte ens kommentera hennes svar och gör nog inte det idag heller förutom att ställa mig frågan att det väl är konstigt ifall man ska beställa ledsagning om man ändå förväntas hitta till sitt tåg? Men men, ledsagaren hjälpte mig till kundservice. Då jag fick höra att jag väl kunde ta ett tåg som gick om ungefär två timmar blev jag så klart lite irriterad. Okej, jag förstod att jag behövde vänta men varför skulle jag behöva vänta så pass länge? Tåget som kvinnan erbjöd skulle dessutom köra långsammare än tåget som jag skulle ha åkt egentligen. Ni kanske tycker att jag var otacksam men jag bad om att få åka med ett tidigare tåg. Efter att kvinnan tittat en stund i sin dator bestämde hon sig till slut för att sätta mig på ett tidigare tåg. Hon förklarade för mig att hon kunde göra ett undantag den här gången. Så jag kom på tåget till slut, det körde till Göteborg och utan några förseningar dessutom. Ledsagaren som hjälpte mig till tåget förklarade att hon skulle ringa och tala om vilket tåg jag skulle komma till Göteborg med, så att jag skulle kunna få hjälp där. När jag kom till Göteborg fick jag dock reda på att de inte alls hade blivit meddelade om tågbytet och att min ledsagare stått och väntat på ett annat ställe. Men men, jag får hoppas att ledsagningen fungerar bättre nästa gång. Nu lovar jag att inte klaga mer på ett tag, åtminstone att försöka undvika det:)
Det har varit ganska lugnt sen jag kom hit. Jag har umgåtts mycket med Dosse, Ponkidonk och så klart min kära. Hans föräldrar åkte hem i måndags och det känns ovant att vara ensam här med honom. Men jag tycker samtidigt att det känns bra att vi får möjlighet att vara själva och se hur det fungerar. Tidigare har vi bara kunnat vara ensamma och få egentid när vi har rest tillsammans medan vi nu kan få det i Rezas lägenhet. Än så länge har han fått göra det mesta. Om jag ska vara ärlig måste jag erkänna att jag är lite rädd för att hjälpa till. Reza är extremt noggrann med saker och ting och vill att allt ska göras på speciella sätt. Jag som fortfarande bor hemma är inte lika bra på att städa, laga mat och så vidare men jag hoppas så klart på att bli bättre snart. När jag får ett jobb och börjar tjäna egna pengar så småningom hoppas jag dessutom på att kunna flytta hemifrån. Det börjar bli dags nu känner jag och jag skulle förmodligen lära mig mycket om jag flyttade. Att hjälpa till hemma är en sak men det är klart att det är en viss skillnad på att bo tillsammans med fem andra personer i en villa och att bo själv i en liten etta. Då Reza fortfarande kände sig hängig i måndags var jag hemma hos Dosse under eftermiddagen och kvällen. Där umgicks jag med henne och Ponkidonk. Vi lagade mat, lyssnade på radio, pratade och hade trevligt. Sen vilade jag en stund i Dosses soffa plus att vi drack te. Det är tradition att dricka te hos henne! Jag har dessutom en mugg som jag alltid brukar dricka ur när jag är där:) Igår var det också lugnt. Då det regnade i stort sett hela dagen kände vi inte för att gå ut. Vi åt soppa till lunch, drack en massa te och pratade. På kvällen tittade jag på Allsång på Skansen och tycker att det var underbart att Måns fick sjunga flera låtar! Nu är det bara ett allsångsprogram kvar den här sommaren och jag kommer förmodligen att vara på Skansen på tisdag! Sen kommer jag så klart att längta ihjäl mig tills nästa sommar när allsången sätter igång igen. Hoppas att Måns får vara programledare ett år till! Jag tycker att han gör ett strålande jobb!
Dosse bakade en äppelpaj igårkväll som blev riktigt god och när jag hade ätit en bit av den blev jag rastlös och dansade runt en stund i Rezas lägenhet. Idag är det onsdag och jag har inte hunnit göra mycket mer än att äta frukost, lyssna på musik, prata med Reza och sitta här. När jag kollade mailen såg jag att jag har fått tid för möte på arbetsförmedlingen, kul:) Reza ska ha möte snart men sen får vi se vad som händer. Solen skiner och jag hoppas att den här dagen och kvällen bjuder på något underhållande! Jag skriver igen någon annan dag, ta hand om er tills dess.
/Vispen
