Vispen Sjob

Hej!

Hur mår ni? Jag mår okej förutom att min  kropp dessvärre fortfarande är inställd på svensk tid. När jag var i Sydkorea förra året tog det ungefär en vecka innan jag vant mig vid tidsomställningen. Trots att jag var vaken hela dagarna och högpresterande i och med att jag tävlade i vM,  kunde jag inte sova på nätterna. Att jag har problem med sömnen är ingen nyhet och nu ska jag inte prata mer om det:)

Idag har det inte hänt något särskilt men jag tycker att det kan vara skönt med lugna dagar ibland. Tiden hade gärna kunnat gå långsammare. Jag har redan varit här tre dagar och ja, jag vet att jag har nio kvar men jag börjar redan känna att jag inte kommer hinna göra allt jag skulle vilja här samt att jag vill åka tillbaka till Vietnam snart igen! Värmen, människorna, maten och stämningen, att det alltid händer saker här, det kommer jag sakna något enormt när jag kommer hem.

Det är tur att Nina och Kajsa ledsagar mig när vi är ute. Alla människor, bilar, cykla och annat tar så pass stor plats att det är omöjligt för mig att använda min käpp. Det enda jag kan göra är att på sin höjd hålla den tio centimeter framför fötterna och känna hur hög en trottoarkant är eller liknande. Hur andra synskadade klarar av sin vardag här vet jag inte. Kajsa har berättat för mig att hon besökt ett ställe där det bor föräldralösa synskadade och att de tyvärr bara får sitta på en och samma plats hela dagarna. När jag hörde det kände jag så klart tacksamhet över att bo i Sverige. Det händer att jag stör mig på  en ickefungerande färdtjänst, att inte få särskilt mycket ledsagning, att helt enkelt vara  beroende av andra människor och samhällsinsatser. Men när jag kommer hem tror jag att jag kommer ha lite lättare att faktiskt uppskatta och värdesätta det jag har. Jag menar, om jag inte blivit adopterad hade jag förmodligen levt som de föräldralösa synskadade gör här medan jag nu ju faktiskt har möjlighet att leva ett helt okej liv. Sen kan saker och ting självklart alltid bli bättre. Än så länge vet jag inte vad jag vill jobba med i framtiden. Det enda jag vet är att jag skulle vilja jobba med människor och hjälpa dem på något sätt. Känslan av att kunna göra skillnad, det är den jag vill känna. För tillfället praktiserar jag på en SFI-utbildning för synskadade. Det som gör att jag trivs där är just att kunna hjälpa. Jag känner verkligen att alla elever uppskattar att jag finns där och  lär dem använda sina datorer och Iphones. Med tanke på att det finns många sätt att hjälpa andra på kommer jag förhoppningsvis kunna jobba med det, inom vilket område återstår att se.

här i Hanoi har vi hittills bara sett en synskadad kvinna. Hon gick tillsammans med någon, förmodligen en familjemedlem, och sålde saker. Vi kände så klart att vi ville sponsra henne, köpte lite av det hon sålde och gav henne mer än vad hon sa att vi skulle betala.

Här finns verkligen hur många affärer som helst! De som inte har råd att hyra en butikslokal står ute på gatan och säljer saker. Vissa saker som det är stor efterfrågan på har en hel gata med butiker som bara säljer något specifikt. Det finns till exempel en gata för kläder, en för smycken, en för siden och en för leksaker. Mitt vietnamesiska namn är Ngoc bich som betyder grön jade. I Vietnam finns det gott om jadestenar. Nina gav mig ett jadesmycke för några år sen men det rostade och gick sönder på grund av att materialet omkring jadestenen inte var äkta. Idag fick jag äntligen chansen att köpa ett nytt jadesmycke och jag valde två stycken. En jadesten jag kan bära runt halsen samt en silverring med en jadesten i.

Ikväll har vi ätit middag på en koreansk restaurang. Det var väldigt mysigt och maten var jättegod! Vi betalade cirka hundra kronor per person vilket ju är en hel del pengar här  men att äta en liknande måltid i Sverige kostar cirka femhundra. Först fick vi in en förrätt, skålar med olika sorters grönsaker. Till huvudrätt valde jag min koreanska favoriträtt bibimbap. Det är en skål med ris, olika  grönsaker och biff som jag dock valde att byta ut mot tofu. Till maten får man alltid en stark sås som jag tycker väldigt mycket om. När vi ätit färdigt drack vi kallt te som jag bland annat tror att de haft ingefära i, det kändes hur som helst väldigt fräscht!

Vi avslutade kvällen i en souvenirbutik. Nams familj har fyra butiker här i Hanoi och det är ju roligt att det går så pass bra för dem! Eftersom Kajsa känner Nams familj får vi köpa saker där till ett mycket bättre pris än på andra ställen. Jag köpte en tygget eftersom jag är född i getens år, en sten som symboliserar att jag är född i december samt små fåglar i ett snöre gjorda av olika tyger. Fåglarna symboliserar lycka och jag tycker att de var fina.

Nej, nu ska jag se om jag lyckas sova några timmar. Jag skriver igen imorgon eller senast på lördag.

/Vispen