Vispen Sjob

Hej!

Nu får ni räkna med många stavfel, dålig meningsbyggnad och liknande men jag vill skriva om den här kvällen nu för att inte glömma någon av de viktigaste tankarna som snurrar runt i mitt huvud för tillfället. Jag har verkligen haft en underbar och oförglömlig kväll, framförallt på grund av de få sekunder jag fick uppleva med Måns men eftersom jag vill kunna minnas hela den här kvällen i framtiden börjar jag från början:)

Jag kom fram till Skansen några minuter före fyra. Ett tag trodde jag nästan att jag skulle komma försent på grund av en samåkning med färdtjänsten som tog längre tid än beräknat. Med tanke på att jag faktiskt hade varit med och planerat och var lite ansvarig för den här aktiviteten hade det ju därmed varit extra jobbigt om jag hade blivit försenad. När jag väl kom fram hälsade jag på några glada USS-are som redan hade kommit och satte mig sedan på en bänk och väntade på att resten skulle dyka upp. Jag kände mig oerhört taggad inför kvällen och började leta reda på någon som ville sitta bredvid mig under allsången. Det fanns några som inte ville göra det och deras argument till varför var att de trodde att de skulle bli döva med tanke på att jag kan skrika ganska högt. Som tur var ville min kära vän Kim också skrika högt och därför passade det ju perfekt att vi satt bredvid varandra. Några minuter senare droppade Sandra och Rakel från US mitt in och efter att ha kramats lite med dem betalade vi och gick in på Skansen. Vi satte oss vid kvarnarna och åt picknicken som vi hade tagit med oss. Genrepet av allsången hördes en bit bort och jag förvånades över att jag faktiskt kände igen några av de allsånger som skulle sjungas under kvällen. Klockan sex gick vi tillbaka till huvudentrén där vi mötte upp några som skulle syntolka kvällen. De delade ut allsångshäften på punktskrift samt hörlurar som vi behövde för att höra syntolkningen. Efter det gick vi runt lite på Skansen och lyssnade på när en kvinna förklarade hur saker och ting såg ut, när de byggdes och så vidare. En stund senare stannade vi utanför en glasskiosk där några av oss köpte glass. Jag kände mig lite sugen och köpte därför en kulglass med smakerna blåbär och choklad. Medan jag stod i glasskön fick jag reda på att några redan hade gått till bänkarna för att ta bra platser och jag fick genast bråttom att handla min glass och gå dit. När jag kom fram såg det mörkt ut och jag kunde inte se en enda bra plats. De flesta satt i bänkar långt fram som redan var fullsatta men jag fick till slut hjälp av en man att hitta en plats som enligt honom var bra eftersom den låg bredvid gången där artisterna brukar gå förbi ibland. Anledningen till att vi fick sitta på bänkar i år var att syntolkning.nu hade fixat det till oss:)

Så småningom började publikuppvärmningen då Måns och några andra pratade, en komiker berättade roliga historier och de helt enkelt ville få igång publiken. Jag skrek som aldrig förr och hade jätteroligt när vi tränade på några av allsångerna, Stockholm i mitt hjärta var min favorit. När vi en stund senare sjöng en låt som hette Någonting att äta, någonting att dricka, som jag aldrig hade hört tidigare, kom Måns gåendes i mittgången. Jag kände hur personen bakom mig tryckte till min axel och frågade henne vad som hände. "Måns gick precis förbi och sträckte fram handen mot dig men eftersom du inte tog den gjorde jag det istället." Glädjen jag känt bara några sekunder tidigare försvann och ersattes av sorg och besvikelse. Jag hade så klart missat att Måns sträckte fram handen mot mig och därmed en chans som man inte får särskilt ofta. Att vara blind kan vara riktigt jobbigt ibland och med tanke på att Måns är en av mina idoler kanske ni kan förstå lite hur jag kände. Efter att kvinnan bakom mig hade lovat att hon skulle säga till ifall någon gick förbi igen bestämde jag mig för att ändå försöka ha så roligt som möjligt. Jag kunde ju tyvärr inte spola tillbaka tiden så det var bara att gilla läget.

Klockan åtta började allsången sändas. Jag skrek, applådderade, sjöng med i låtarna och hade jätteroligt! Ingen klagade på att jag skrek utan de som satt runtomkring mig verkade ha minst lika roligt som jag:) En kvinna syntolkade allsången men jag glömde bort att lyssna efter bara några minuter, det får bli ändring på det nästa gång. Jag tycker hur som helst att alla artister var jätteduktiga och det märktes att folk har lyssnat mycket på Veronica Maggios låt Jag kommer för det lät verkligen som att hela Skansen sjöng med. Hur glad jag blev av att höra Måns prata förstår ni nog och jag tycker verkligen att han gjorde det bästa programmet hittills! Plötsligt såg jag i mitt allsångshäfte att allsången Någonting att äta, någonting att dricka, skulle spelas. Om Måns går förbi igen får jag bara inte missa honom tänkte jag. Det var då det hände, några sekunder efter att låten hade börjat spelas och Måns började gå i mittgången. Kvinnan bakom mig tryckte på min axel och den här gången förstod jag vad jag skulle göra. För att inte missa Måns ställde jag mig upp och jag vet inte hur det gick till men plötsligt stod jag där mittemot honom och hörde honom sjunga. Jag blev så glad att jag bara inte kunde låta bli att krama Måns och oj vad han var bra på att kramas. Jag har inte fått en sådan bra och skön kram på länge. Trots att jag aldrig hade kramat Måns tidigare kramade han mig ordentligt med båda armarna, så som många inte gör förrän man känner dem riktigt väl. Många tror ju på kärlek vid första ögonkastet, kramen jag fick idag fick mig absolut att tro att kärlek vid första kramen också är möjlig. Med tanke på att jag inte kan se hur människor ser ut kanske jag faktiskt behöver krama dem för att få en uppfattning om det. Nu kände jag inte särskilt noga på hur Måns såg ut utan det enda jag la märke till var att han var oerhört bra på att kramas. När jag hade kramat Måns i några sekunder började han dansa och jag försökte röra mig i takt medan vi stod där och höll om varandra. "Du är bäst" hörde jag plötsligt mig själv säga. "Du är bäst" svarade Måns och han fick mig att, i några sekunder, glömma bort att vi faktiskt stod där på Allsången. Att stå där med Måns kändes helt underbart, allt runtomkring oss kändes väldigt långt borta och jag tycker att det kändes som att tiden stod stilla! Jag är säker på att jag hade kunnat stå och krama Måns hur länge som helst men insåg snabbt att han behövde dansa vidare längs bänkraderna. Därför släppte jag Måns bara någon sekund senare samtidigt som jag kände hur någon, som jag efter att programmet var slut fick reda på förmodligen var en vakt, drog i min jacka. Jag satte mig ner på bänken igen och kände att jag hade svårt att förstå vad som hade hänt. Människor runtomkring mig kramade om mig och skrattade. När jag stått där med Måns hade jag ju glömt bort vad som hänt runtomkring oss. Nu när jag satt ner igen kände jag hur några tårar började rinna nerför mina kinder, förmodligen på grund av både glädje, lycka och chock.

Resten av kvällen kände jag mig gladare än vad jag har gjort på länge! Jag sjöng med i allsången Drömmen om Elin och sjöng med när Veronica Maggio sjöng låten Välkommen in. En stund senare var tv-sändningen över och det som visades på webben, samt för oss på Skansen började. Förutom att Sara Varga sjöng en riktigt bra låt fick vi även höra Måns sjunga. Jag satt och log hela låten och en stund senare var även webbsändningen över. Vi började gå mot utgången och efter att jag hade sagt hej då till de flesta gick några av oss och åt hamburgare innan min färdtjänstbil hämtade upp mig. Nu är jag hemma och ska packa det sista innan jag går och lägger mig. Imorgon åker jag nämligen till Norrköping för att träffa några kompisar, bland annat Jakob och Jonas. Hoppas att ni har haft en bra kväll, jag är verkligen jättenöjd med kvällen och jag är helt säker på att jag aldrig kommer glömma varken kramen eller dansen med Måns! Stort tack till syntolkning.nu och USS som gjorde den här kvällen möjlig!
/Vispen