Vispen Sjob

Hej!

Jag ville bara posta ett litet inlägg för att visa er att jag fortfarande lever:) Hoppas att ni mår bra trots kylan! Jag känner mig tyvärr trött på det mesta just nu och det är därför som jag inte har känt för att blogga. Som jag skrev för några dagar sen gick det väldigt dåligt för mig på den senaste tävlingen och nu har jag bestämt mig för att ta en paus från showdownen. Jag kommer att fortsätta träna regelbundet men vill inte tävla på internationell nivå på ett tag på grund av att jag mår ganska dåligt av att alltid känna nervositet och press inför och under tävlingar.
Sen är det aldrig roligt när det går sämre än vad man hade räknat med. Det är klart att jag anser att man ska kämpa och det kommer jag förhoppningsvis orka göra så småningom. Förra helgen kände jag dock att jag varken blev glad eller taggad av att tävla och utan viljan, orken att kämpa för att vinna och känslan som jag kände för ungefär ett år sedan, när showdown var bland det bästa jag visste, känner jag inte att det är värt att gå runt och vara stressad och nervös. Det fanns flera tillfällen förra helgen då jag frågade mig själv varför jag hade valt att åka till Finland och tävla och varför jag stod och svettades och kämpade för att göra mål på mina motståndare när det ändå bara kändes jobbigt, ganska meningslöst och inte det minsta roligt. Det värsta av allt var att jag inte kände att jag skulle få ut något av att vinna matcherna eller åtminstone att det spelade mindre roll ifall jag skulle förlora. Med tanke på att jag alltid har varit en tävlingsmänniska som har kämpat för att vinna blev jag förvånad och chockad över mina känslor och att jag tänkte som jag gjorde. Men det var också då som jag faktiskt insåg att jag behöver göra något för att få tillbaka motivationen. Jag tror att det enda sättet för mig att börja uppskatta showdown igen är att ta det lite lugnt för att sedan komma igen när jag känner mig redo för det. Just nu känner jag att det är viktigare för mig att prioritera andra saker i livet. Jag både tror och hoppas att jag kommer vilja tävla igen i framtiden för jag har trots allt haft en fantastisk tid med det svenska landslaget och alla andra som jag har träffat och lärt känna via showdownen. Ingenting säger ju att jag inte kommer kunna ungås med dessa människor bara för att jag tar en paus från att tävla. Jag kommer åtminstone kunna hålla kontakten med de som vill det för jag känner faktiskt att jag ser vissa som mina vänner. Att få representera Sverige i ett flertal tävlingar har varit en ära och att få möta de bästa showdownspelarna i världen känns stort. Jag känner verkligen att jag har vuxit något enormt som människa sen jag började träna och tävla. Allt stöd, all hjälp och all coachning som jag har fått från alla möjliga människor har hjälpt mig oerhört mycket och fått mitt självförtroende att åtminstone bli lite bättre än vad det var för några år sedan. I början var det ingen, med undantag av två eller högst tre personer, som trodde att jag skulle bli särskilt bra på showdown. Jag känner dock att jag bevisade för dessa människor och framförallt för mig själv att ingenting är omöjligt så länge man har vilja och ork att kämpa för det man brinner för. Även om jag varken har blivit etta eller tvåa individuellt i en internationell tävling har jag blivit trea, fyra och femma ett antal gånger samt vunnit SM två år i rad. Vid ett tillfälle låg jag tvåa på världsrankingen och det måste jag ändå säga att jag känner mig nöjd med. Just nu känner jag inte att jag har den ork och energi som krävs för att orka kämpa vidare inom showdownen och nå mitt mål som är att vinna en internationell tävling. Det är just därför som jag ska ta en paus och jag ska verkligen försöka göra något bra av den och göra vad jag kan för att få tillbaka glädjen och motivationen som jag kände en gång i tiden. Jag kan nästan lova er att alla showdownspelare kommer att få se mer av mig i framtiden. Nu när jag faktiskt har kommit en bit på vägen vill jag inte ge upp. När jag väl börjar tävla igen kommer jag att köra på till hundra procent och göra allt för att ge mina motståndare riktigt hårt motstånd!

Just nu är jag inne i en jobbig period i livet och jag hoppas så klart att den går över så snart som möjligt, det skulle vara helt underbart. Jag längtar till den dag då jag kommer att känna mig trygg och förhoppningsvis se att det finns en ljus och bra framtid för mig. Just nu är det en sak som jag vill mer än någonting annat men den håller jag för mig själv tills vidare. Om det dessutom är som många säger, att man inte ska tala om det man önskar allra mest, är det bäst för mig att inte göra det. Eftersom jag vet att det är de svåra perioderna i våra liv som gör oss starkare är det ju bara för mig att hålla ut och försöka tänka positivt. Det är inte alltid lätt men jag försöker ta en dag i taget och komma på minst två positiva saker med varje dag. Eftersom jag som sagt känner mig ganska less på saker och ting just nu, jag känner till och med att det är jobbigt att orka ta mig ur sängen vissa dagar, kan jag inte lova att jag kommer orka uppdatera bloggen särskilt ofta. Ingen blir på bra humör av att läsa inlägg av en skribent som är negativ och nedstämd. Jag vill i vilket fall som helst inte sprida en sådan stämning till andra. Nu menar jag inte att det är fel att klaga lite då och då utan jag tycker snarare att en blogg kan vara ett väldigt bra ställe att skriva av sig på. Däremot blir det ju inte roligt ifall varenda inlägg på en viss blogg, min i det här fallet, har en negativ ton. Så fort jag känner att lusten att skriva och dela med mig av mina tankar, åsikter och upplevelser är tillbaka, kommer jag att posta nya inlägg här. Ni får ta hand om både er själva och varandra tills dess! Stor kram till er alla!
/Vispen