Vispen Sjob

Hej!

Hoppas att allt är bra med er och att ni har hunnit vila upp er i helgen. Nu sitter jag hemma hos Nina och skriver. Björn och jag lämnade Sven på Arlanda för några timmar sen och det känns redan tomt utan honom. De fem senaste dagarna har verkligen gått fort och jag har haft en underbar tid med Sven även den här gången. I onsdags åkte vi och tränade showdown en stund, dock bara en liten stund. Jag kände mig ganska otaggad och spelade sämre än vanligt. Vi får hoppas att jag taggar till mer nu inför Milano. I torsdags firade vi påsk och det har jag ju redan skrivit om i ett tidigare inlägg. Krister och Madde bjöd hem oss på middag i fredags och vi hade en trevlig kväll hemma hos dem:) Maria och Johnnie kom dit också. I lördags firade vi påsk igen, även det kan ni läsa om i ett tidigare inlägg. Igår tog vi det lugnt och trots att vi knappt gjorde någonting hade jag mycket roligare än de söndagar då jag brukar vara ensam och ingenting händer. Vi åkte i alla fall till Ica maxi och handlade och sen grillade vi igårkväll. Vädret har varit fint enda sen Sven kom i onsdags, vilket har varit trevligt. Idag tyckte jag till och med att det var lite väl varmt ute men jag föredrar absolut värme framför kyla. Jag har förresten kommit fram till att det nästan är omöjligt att ha tråkigt när jag är med Sven. Vad vi än gjorde kändes helt okej, roligt eller helt underbart. Jag tyckte till och med om att lyssna på holländsk radio trots att jag knappt förstod ett enda ord av vad som sades:) Ibland kunde jag såklart ha lite tråkigt och känna mig rastlös av att bara sitta stilla någonstans men då fanns Sven där som fick underhålla mig, krama mig och prata med mig. Ibland tycker jag att det kan vara roligt att störa folk samtidigt som jag tycker att det kan vara roligt att störa mig på andra. Nu i efterhand tycker jag synd om Sven som fick stå ut med mig i hela fem dagar för jag kunde vara väldigt jobbig ibland men nu slipper han mig och vi kommer nog inte träffas på länge, i alla fall inte utanför showdowntävlingar.

Jag har hur som helst haft oerhört trevliga dagar. Sven sa att han också har haft trevligt och att han tyckte att det var roligt att få vara med och fira påsk i Sverige:) Idag vaknade vi runt tolvtiden, åt lunch och sen han vi sitta ute i solen en stund innan det var dags att åka till Arlanda. Att säga hej då kändes lika jobbigt som vanligt. Jag kände mig verkligen ledsen när vi kom fram till Arlanda som numera har blivit en plats som jag både gillar och ogillar. Tidigare var jag bara på Arlanda då jag själv skulle flyga någonstans och även om det då har känts jobbigt att komma tillbara till Sverige igen efter en resa är det ingenting om man jämför med hur jag har känt båda gångerna då jag har lämnat Sven där. Att lämna någon man tycker om har jag alltid haft svårt för och det känns alltid lika tråkigt och jobbigt, i synnerhet då personen bor långt ifrån en och man vet om att man inte kommer träffas på väldigt länge. Som tur är kan ingen ta ifrån mig alla minnen jag har från dessa dagar. Jag kommer alltid att minnas hur det var att fira påsk i år och hur glad jag kände mig. Även de andra dagarna har som sagt varit trevliga, kvällarna och nätterna också. Även om jag inte sov jättemycket varenda natt kändes det mycket skönare att sova med någon än att ligga helt ensam och inte kunna sova. Att höra någons lugnande andetag, att helt enkelt se någon sova har jag alltid tyckt om och det ger mig alltid någon sorts trygghet att höra någon sova djupt. Eftersom jag dessutom ibland uppskattar tystnad, även då jag är med andra, tycker jag att det kan vara skönt att bara ligga bredvid någon utan att känna att man behöver prata. Några jag känner tycker att det kan vara jobbigt att inte prata men när de sover är de ju garanterat helt tysta, såvisa de inte pratar i sömnen:) Inatt kommer jag vara ensam igen och då kommer det förmodligen kännas jobbigare än vanligt att inte kunna lyssna till någons andetag och att inte ha någon att krama. På onsdag får jag dock sällskap igen i Milano, då av min kära vän Maria och det ska bli trevligt:) Det är tur att jag har Milano att se fram emot för det får mig åtminstone att känna mig lite gladare. Jag vill avsluta detta inlägg med att skriva att jag verkligen hoppas att jag får uppleva något liknande igen, någon gång i framtiden, som jag har fått uppleva de senaste dagarna. Det jag känner är för starkt och komplicerat för att kunna beskrivas med ord. En del av mig känner sig glad, tacksam, lycklig och kär samtidigt som en annan del av mig känner sig ledsen och olycklig. Om jag kunde skulle jag absolut ha låtit er se in i min hjärna, mitt hjärta och delat med mig av all kärlek och alla andra känslor som snurrar runt i mitt huvud just nu. Det kan jag tyvärr inte göra och det är nog tur för det finns nog inte många som skulle förstå mig. Men jag hoppas och tror att ni har folk runtomkring er som ger er kärlek, att det finns människor som gör er glada och får er att känna att livet verkligen har sina bra stunder:)
/Vispen