Vispen Sjob

Hej!

När jag skriver det här inlägget har jag ganska ont i huvudet och därför kanske det varken blir ett bra eller långt inlägg.
Imorse ringde i alla fall Adam, han var på Arlanda flygplats och skulle snart åka till Polen. Jag blev glad över att han ringde en sista gång för att säga hejdå. Han berättade för mig om taxfreen och jag fick känslor såklart! Jag tycker jättemycket om Arlanda, det är roligt när de ropar ut saker i högtalarna och många är väldigt glada där, förmodligen är det för att de äntligen ska åka utomlands någonstans. Det verkar i alla fall inte vara särskilt mycket billigare på Arlandas taxfree än vad det är att handla i en mataffär, snarare verkar en del saker till och med vara dyrare i taxfreen. Men det kan jag i och för sig förstå med tanke på att Arlanda såklart vill tjäna pengar. Adam och jag lade på när de hade ropat ut i högtalarna att alla passagerare som skulle åka till Polen kunde gå på flygplanet. Nu är Adam framme och jag vet att han skulle äta middag med några släktingar idag. Jag hörde dessutom att det var trettio grader varmt i Polen igår, tänk om det var lika skönt här i Sverige. Åh vad Adam måste ha det bra nu medan jag sitter här i mitt tråkiga rum.

Vad har hänt idag? Jag har faktiskt inte alls gjort mycket. Tyvärr har jag bara tråkiga saker att berätta och skriva om nu så ni som inte orkar läsa det kan sluta läsa här...
Den första jobbiga saken jag fick veta var att en från specialpedagogiska institutet, det heter något annat nu men det struntar jag i, tydligen har pratat med båda datorkunskapslärarna på Kulturama. Han hade tydligen försökt få tag på dem länge och de pratade i februari. Nu är det april och jag har inte ens fått veta att de har pratat, vad är det med Kulturama egentligen? De måste ju säga till om det, min datorkunskapslärare kunde ju ha mailat mig och berättat det. Men nej, det är klart att ingenting har hänt, personen från specialpedagogiska har tydligen försökt styra upp det här med att jag ska börja ha datorkunskap igen och jag har inte ens fått veta det. Oj, ibland undrar jag vad det är för fel, på mötet sa de att jag skulle bli meddelad när någonting hade hänt och när mina lärare hade pratat med specialpedagogiska. Ibland undrar jag vad det är för fel, min lärare har inte pratat med mig sen innan jul, det verkar som att han inte bryr sig. Okej, det kanske var lite överdrivet men han kan ju säga till när han har pratat med dem, det är ju han som ska underivsa mig och jag skulle ju få ha egna lektioner med honom, varför säger han ingenting?
Det värsta är att det är jag som får lida av det här, första året på gymnasiet ska tydligen vara ett ganska lugnt och skönt år. Men både andra och tredje året är mycket stressigare, ska jag då behöva stressa för att läsa in hela datorkunskapen då? Jag vill gärna undvika att gå ett fjärde år på Kulturama, vi har ju inte ens bestämt att jag ska göra det men det verkar som att Kulturama tar det hur lugnt som helst och de verkar inte skynda på någonting heller. Nejdå, hela läsåret har nästan gått och varken musikteorin eller datorkunskapen har kommit igång. Inte ens när någon från specialpedgogiska försöker skydna på det hela är det ingenting som händer.
Nästa år vill jag ha en lärare som är med mig på musikteorin som kan punktskriftsnoter, det har nämligen många andra av mina kompisar. De slipper ligga efter och behöver dessutom inte ha en extralektion efter skolan bara för att de har en assistent eller vad man ska säga som hjälper de under den vanliga lektionen. Jag får ju inte ens hjälp med punktskriftsnoter på min extralektion, egentligen vet jag inte om den är nödvänlig men ändå. Om jag fick hjälp av någon under lektionen vet jag att jag skulle klara mig utan den. Varför ska jag bli drabbad bara för att skolan och specialpedagogiska segar? Varför ska allt ta sådan tid när man är blind? Jag orkar verkligen inte... Vuxna människor säger ofta att ja, du har ju lång tid på dig och håller på men jag vill ju inte att det ska gå segare i onödan? Jag vill ju kunna leva som en seende, det är bara det att jag behöver lite mer hjälp med vissa saker. Måste det gå segt att få hjälp? Det borde ju vara en självklarhet, man borde inte behöva skicka in papper som ska godkännas bara för att jag ska få den hjälp jag behöver på lektionerna. Det borde man ju räkna med från början. Har datorkunskapsläraren tänkt sig att jag ska läsa in kursen till i sommar då eller? Han kan ju inte räkna med att han kan ta det lugnt och inte ens berätta när det har hänt någonting. Han kunde ju åtminstone ha sagt till mig i februari och då skyndat sig för att lära mig så mycket som möjigt till i sommar. Jag tror inte att det finns så många seende som förstår hur jobbigt det här känns, jag vill ju jättegärna hinna så mycket som möjligt! Jag pluggar gärna och försöker göra mitt bästa för att nå bra resultat, då känns det inte bra när det är människor som segar sig och inte ens gör någonting för att skynda eller hjälpa.

Den andra dåliga saken jag fick veta idag var att det tydligen är jättesvårt att få mer än tjugo timmar ledsagning i månaden. Jag ska inte skriva långt om det här men idag lade jag ner över en timme på att i ett mail försöka förklara så utförligt jag kunde varför jag behöver mer ledsagning, vad jag vill göra med min ledsagare och ungefär hur lång tid allt tar. Tjugo timmar räcker inte till för allt jag vill hinna göra på en månad, i Nykvarn fick jag ju trettio timmar utan problem. När jag dessutom vet att en del av mina synskadade kompisar får femtio timmar ledsagning i månaden under sommaren tycker jag att Huddinge kommun lugnt kan ge mig mer tid. Jag tror inte att det finns någon mer synskadad i Huddinge, i alla fall ingen som är i min ålder. Äldre människor kanske inte vill göra lika mycket men när man är i min ålder finns det faktiskt ganska mycket man vill hinna med. Ska jag behöva begränsa mig och till exempel träna mindre eller inte få göra någonting som jag känner för bara för att tiden inte räcker till? Alla seende gör ju precis som de vill och kan ju när som helst bara gå ut på stan, träna, gå på bio eller göra andra saker som de känner för. I alla fall alla seende jag känner ägnar mer än tjugo timmar åt sådant varje månad. Ledsagaren jobbar ju dessutom längre tid än vad själva aktiviteten man vill göra tar, åka dit och därifrån man ska tar ju till exempel tid.
Nu ska tydligen kommunen utreda det här och jag blir förvånad om det går snabbt. Personen jag mailade skrev i alla fall att jag hade beskrivit vad jag behöver på ett bra och utförligt sätt, vi får se hur långt det räcker.

En rolig sak är att jag fick vg på provet om novellerna! Det känns otroligt skönt eftersom jag jobbade väldigt mycket med dem och verkligen ville få vg på det här momentet! Ibland går det faktiskt lite bra för mig, okej, mvg är ju bättre än vg men jag gjorde mitt bästa.

Senare under eftermiddagen fick jag ännu ondare i huvudet än tidigare på dagen. Därför låg jag i sängen ganska länge och lyssnade på musik, det kändes ganska bra efter någon timme då jag hade varit arg på allt och alla en stund. Ibland känner jag att mitt tålamod tar slut, det kan räcka med att en jätteliten sak händer för att jag ska bli på dåligt humör. Undrar om det bara är jag som känner så men det kan det väl inte vara?
Till middag åt jag grönsaksbiffar med klyftpotatis, det var gott!
Nu har jag inte mycket mer att skriva men jag skriver mer imorgon eller på fredag, då har jag mer att berätta.
/Vispen